onsdag 28 februari 2018

Annat ljud i skällan


En kväll för två veckor sen när jag satt i min soffa började plötsligt ljudvolymen på min tinnitus öka från "fruktansvärt jobbigt, men den här ljudnivån kan jag väl leva med" till en volym i nivå med att "stå med örat tätt tryckt intill en dammsugare av äldre modell utan ljuddämpning, alternativt intill en lastbil som drar på gasreglaget". Jag fick nästan panik för värre har det nog aldrig varit och jag sms:ade genast pojkvännen F:
"Du, jag fick nyss en fruktansvärd tinnitus som inte ger med sig. Jag hoppas jag inte har fått hjärtinfarkt eller stroke eller nåt. Tänk om jag har en propp på gång?" För nu hade jag googlat orden "stroke + tinnitus" och fått flera träffar. Troligen blev F också bekymrad, för han började också googla på både det ena och det andra medan jag samtidigt själv satt med min Ipad och googlade. 

"Muskel... tensor... tympani... kan orsaka ljud. Muskel i innerörat. Kan orsaka klickande eller pulserande ljud. Kan vara hörselnerven som kläms åt av blodkärl..." skriver F. Allt medan vi skriver till varandra känner jag mig i alla fall lite lugnare. Bara det att han svarar mig och finns till när något sådant här händer gör det hela lite avdramatiserat.

Vi avslutar och jag säger att jag ska försöka sova. Det går sådär... Sovandet blir någon slags halvdvala en halvtimme i taget. Nästa dag är tinnitusen kvar i oförminskad styrka. Idag, två veckor senare kan jag konstatera att den så sakteliga minskat lite i styrka även om den inte ännu inte är tillbaka på "fruktansvärt jobbig, men kanske uthärdlig" nivå. Sovandet har fått stryka på foten. Det blir någon halvtimme eller en timme, sedan vaknar jag. I snitt får jag kanske fyra timmars sömn per natt och jag inser förstås att det inte håller över tid. Med mitt CI påslaget kan jag höra andra ljud som kamouflerar tinnitusen lite, men när den låter så högt som nu är det svårt att överrösta den. Under tiden har jag utvecklat en överlevnadsstrategi - jag försöker låtsas som att det är ljud som hör till; att det står en stor grävmaskin utanför huset dygnet runt och att det är den jag hör... 

Det senaste halvåret har jag haft flera sådana här tinnitusanfall av värre sort än tidigare även om det nog var värst, då för två veckor sen. Jag vet inte vad som triggar igång det alltid, men att utsättas för höga ljud gör det definitivt. Och migrän. Och stress, förstås. Bettskena har jag redan och den används flitigt varje natt. 

På sistone har jag dessutom börjat höra mycket sämre med mitt CI. Det är mycket mer "Vad sa du?" igen. Nyligen började jag höra ett eko i mitt CI-öra, ungefär som om jag satt inne i en plåtburk och pratade. Jag skrev till Audiologen i Lund och förklarade problemet och fick en tid till besök idag.

Kvart i sju hade vi tolv minusgrader, så när jag klev på bussen immade mina glasögon igen. Min vita käpp var verkligen rätt attribut, för just då var jag helt blind. Jag la direkt handen på första sätet till vänster (handikapplatsen) för att känna om det var ledigt. Det var det inte, däremot kände jag ett par mjuka lår. Okej, då vände jag mig om och la handen på det högra sätet (också handikapplats) och kände efter. Nope, ett annat mjukt lår där. "Ojdå, det är visst upptaget här också", sa jag högt. På sätet bakom var det likadant - ännu ett lår, och först DÅ var det en person som sa. "Du kan sitta här", och lämnade en plats åt mig på det fjärde sätet. Vad är det för fel på folk, egentligen? Om det kommer en person med vit käpp och trevar efter ett säte, så ska det väl inte behöva ta två minuter och fyra säten innan någon reagerar? 

Tjugo minuter försenat rullade tåget in på Lunds Central. I Lund var allt vitt till skillnad från i Helsingborg, som inte hade en snöflinga. Det var inte bara vitt på marken utan även vitt uppe i luften som snöstorm. I Skåne är det nämligen så, att det på grund av den eviga blåsten alltid snöar sidledes, på snedden. "Snestorm" kallas det i Danmark, det är lite samma sak som sne'storm på skånska. ;-) Två steg fram och ett bakåt dansade jag mig så småningom fram till lasarettet. 

Audionomen konstaterade snabbt att ljudet på mitt CI var riktigt dåligt. Det var något fel på processorn (själva datordelen av Cochlea Implantatet), så den skickas på reparation. Den har klarat drygt sju år utan service, så det var väl dags. Batteridelen var också trasig, så jag får en ny sådan. Den här gången valde jag en vit, som matchar min vita hörapparat. Dessutom byttes samtliga andra smådelar ut. Så snart jag fick låneprocessorn på mig hörde jag skillnad. Nu hör jag mycket bättre igen! VÅRstädning av CI kan helt klart rekommenderas. 

Att jag hörde bättre fick jag ytterligare bevis på så fort jag kom ut därifrån. Jag var tvungen att ta upp mobilkameran för att föreviga snön i parken och plötsligt stod en man bredvid mig med en systemkamera och gjorde precis samma sak. Vi skrattade gott åt varandra och fick oss en liten pratstund om väder och vind. Inga problem att höra honom, inte. Lite senare när jag stod på perrongen och väntade på tåget var det en tjej som noterade min vita käpp och som undrade om jag behövde hjälp. "Tack, jag uppskattar verkligen att du frågade, men nej, det behöver jag inte. Det är helt okej." sa jag och log tacksamt. Henne hörde jag också utan problem. 

Det är mycket det här med synen och hörseln. Hela tiden är det något nytt. Är det inte en försämring (min diagnos är ju progredierande) så är det något annat som ställer till det. Tekniken och omvärlden är ett par andra saker som måste tas itu med. Jag känner att jag alltid måste vara på "hugget", får liksom aldrig slappna av ordentligt. Jag måste vara påläst och ha skinn på näsan. Ibland är jag kanske överdrivet hispig och en annan gång missar jag något viktigt. Det är faktiskt inte alldeles lätt att leva med dövblindhet. Ofta känns det som ett obetalt heltidsjobb som skall utföras ovanpå allt det andra. Hittills har jag dock hittat lösningar på det mesta och det positiva i livet överväger helt klart.
I förgrunden syns en mås, bakom
den ett blått hav med fler måsar
och
 längst bak en pir med en fyr.

Okej, nu lovar jag att det är slut på gnällandet för den här gången. Nu HÖR jag bättre igen och SOLEN har visat sig från bästa sidan hemma i Helsingborg. Kanske är VÅREN på gång trots allt? :-)