Den senaste tiden har varit turbulent och enormt stressig. En tung bit har varit att någon i min närhet blivit sjuk. Vi inom familjen har försökt ta hand om detta på ett så bra sätt som möjligt där var och en tagit ansvar för det som den är bäst på.
Nu är det så att jag är den som kan vara ganska bestämd när det krävs. Jag har ju (tack vare dövblindheten) viss vana vid att behöva fightas med myndigheter, så den biten tog jag självmant på mig. Jag må både höra och se taskigt, men hjärnan och truten har jag med mig. Och behövs det, så kan jag nog att få ner det på pränt också.
Den anhörige har varit sjuk ett tag, men i julas insåg jag att situationen började bli svår, så jag kontaktade berörd myndighet på kommunen, som bokade möte en månad senare. En månad kändes som en väldigt lång tid. Vilket det också visade sig vara. Diverse incidenter inträffade under tiden och andra personer i familjen tog tag i det så gott det gick. Tyvärr råkade personen som vi kan kalla för X ut för en olycka i hemmet och hamnade på sjukhus. Nu sa vi till på skarpen att kommunen måste lösa situationen.
Så X fick bli kvar på sjukhuset trots att det egentligen var fel plats för X. En i familjen satt som förste telefonsvarare eftersom jag är döv och hade sedan kontakt med personen Y via telefon och med mig via sms, en annan tog hand om marktjänsten, jag lovade vara med på möten med kommunens biståndshandläggare tillsammans med Y som inte kan vårda X. Eller rättare sagt, jag SKULLE varit med på mötena, men TVÅ gånger blev inte mötena av eftersom representanterna från kommunen helt enkelt inte dök upp. Varje gång mötena blev inställda byggdes stressen och oron upp hos oss alla, främst hos Y, men även hos mig och troligen även hos sjukhuspersonalen som behövde sängplatsen. Kommunen kan väl ändå inte förvänta sig att en som har dövblindhet och är halvt sjukpensionerad ska vara anhörigvårdare? Jag pratade med vänner som varit i liknande situationer och förstod att när man har med kommunen att göra kan de mycket väl göra sådana antaganden och att det gäller att ha på fötterna och stå på sig.
Jag insåg att det skulle bli svårt för mig att kunna höra vad som sades på mötet och hade först planer på att boka skrivtolkar, men hur pinsamt skulle det inte vara när mötena bara blev inställda gång på gång? Tredje gången blev Y uppringd kl 21 på kvällen och fick order om att inställa sig på mötet kl 8 nästa morgon. Där kan vi prata om framförhållning! (OBS! Ironi.) Det hade helt enkelt inte gått att boka skrivtolk så sent.
Tredje gången gillt! Som tur var blev inte mötet inställd en tredje gång, utan den här gången fanns faktiskt två personer från kommunen på plats. Jag började med att informera om att jag har dövblindhet och om de inte talade en och en i mikrofonen som jag tagit med mig så skulle jag helt enkelt inte kunna höra vad de pratade om. Tack vare att X nu befunnit sig på sjukhuset en dryg vecka hade de kunnat bilda sig en uppfattning och den redogörelse som sköterskan från sjukhuset gav gjorde att både jag och Y kände oss oerhört lättade. Vi var laddade till tusen med argument, men vi behövde inte använda dem eftersom det löste sig oväntat bra. Och jag hörde allt vad de sa i mikrofonen eftersom de inte tvekade att tala i den.
Just nu befinner sig X på ett korttidsboende i väntan på ett mer permanent ställe. Som vi alla ser det, så kunde det inte blivit bättre.
Detta får såklart mig att fundera på min framtid även om jag inte kan eller ska ta ut någonting i förskott. För vad händer när jag blir gammal och sjuk och måste ha hjälp av andra? VEM ser till exempel till att mitt Cochlea Implantat har fulladdade batterier och hjälper mig att sätta på det så att jag kan höra? Vem ser till att hjälpa mig om jag blir förvirrad och inte vet var jag är eller ens vem jag är?
När jag var och besökte X igår kom det en dam i en rullstol som hon sakta sköt framåt. Hon rullade runt runt runt. Till slut stannade hon framför mig:
"Du har varit ute ser jag. Hur är vädret?"
"Jo, solen skiner, men det är väldigt blåsigt. Och kallt." svarade jag.
"Jaja, jag kommer inte ut nu. Men det gör inget om det är så kallt. Fy vad tiden är långsam här inne. Jaja, de är väldigt snälla, men det är så långsamt här."
"Ja, det kan jag förstå. Du har inte en TV eller några tidningar du kan sysselsätta dig med?"
"Jo, men det är inget kul på TV:n och tidningarna har jag läst nu."
"Ja, då det är förstås lättare för X, som jag har hälsat på nu. X upplever inte att livet är så långtråkigt. X är glad och nöjd så länge det finns en TV."
"Själv har jag fyllt nittio år, men jag har huvudet på skaft!" svarade damen bestämt.
"Ja du, det hör jag!" skrattade jag. "Det kanske finns något korsord i någon av dina tidningar som du kan sysselsätta dig med en stund?"
"Ja, det har du rätt i. Jag ska genast titta efter. Hejdå!" sa den lilla damen och rullade iväg.
En SÅDAN gullig och alert dam vill jag bli när jag är nittio år!
 |
| Syntolkning: Tuff dam sitter i rullstol men sedan reser sig den tuffa damen och åker iväg på en skateboard. |
