Att våga tro på mig själv x 3.

Först och främst vill jag säga: STORT TACK alla ni rara och vänliga människor! En sten har fallit från mitt bröst. Efter att jag skrev mitt förra inlägg, #MeToo, har jag fått massor av stöttande kommentarer och reaktioner från alla möjliga människor och från alla möjliga håll. Jag är så otroligt tacksam, ja ärligt talat rörd över detta enorma stöd. Jag kan äntligen släppa ner den där vidriga varelsen i ett slukhål och gå vidare i livet med betydligt lättare steg. 

Därefter till ett helt annat ämne: Torsdagen för två veckor sedan blev jag tillfrågad av Hrf Skåne (Hörselskadades Riksförbund) om jag kunde hoppa in akut tre dagar senare och ersätta en föredragshållare som blivit sjuk. Eftersom det var en träff på temat cochleaimpantat tyckte jag det skulle bli riktigt roligt. Förvisso kunde jag ju inte prata om hörselteknik som den som blev sjuk skulle gjort, men något på temat cohleaimplantat var givet. Min särbo, F, följde med mig till Sundsgården. (Eller ja, det var egentligen jag som följde med honom eftersom det var han som körde bilen.) Sundsgården är en folkhögskola tillika ett konferenscentrum som ligger väldigt vackert vid kusten strax söder om Helsingborg. 

Det första jag gjorde när jag kom in i rummet var att dra för gardinerna så att ingen kunde se den vackra utsikten mot Danmark och ön Hven. Solen sken in genom fönstret och nu under vintertid när den står så lågt bländar den mig förfärligt. Tyvärr, även jag gillade ju den vackra utsikten. 

Till en början strulade tekniken lite. Mikrofonen som jag skulle ha på mig hade jag svårt att få på mig, men den fick jag hjälp med. Alla i salen var hörselskadade och det var såklart viktigt att de skulle få möjlighet att höra mig. Dessutom fanns det skrivtolkar på plats så att publiken skulle kunna ta hjälp av text på skärm om de ändå inte kunde hänga med. Därtill hade det blivit missförstånd mellan mig och min kontakt kring vilket datamedia som skull användas. Som tur var löste min käre F det hela genom att springa ner i receptionen och låna en laptop. En sådan liten skärm kan jag däremot inte se på, så F hjälpte mig att få igång den och öppna upp mitt USB-minne där jag hade min powerpoint-presentation. Jag behövde bara veta var höger- och vänsterpilarna fanns. Därefter var jag redo att berätta för det trettiotalet personerna i publiken om hur jag blev en "Dövblind fågelskådare". 

Dövblind fågelskådare - en utopi? Bild på
en lunnefågel samt på mig med en kamera. 

Det mest fantastiska var att jag aldrig hann bli nervös trots strulet som inledde föredraget. Jag kände mig både säker och lugn medan jag pratade och var riktigt nöjd med mig själv efteråt. F har aldrig hört något föredrag av mig tidigare och när till och med han gav mig beröm blev jag jätteglad! Vi stannade kvar och blev bjudna på brunch och då var det många som kom fram och pratade med mig, vilket jag tyckte var helt underbart roligt!  

Så till ett tredje ämne: Igår efter jobbet hade vi verksamhetsplanering på jobbet. Vi har sedan förra året blivit nästan dubbelt så många på kontoret och ovanpå allt har vi haft stor personalomsättning på kontoret. Många av de nya känner inte till mina syn- och hörselhandikapp särskilt bra, så jag har undvikit att delta i våra gemensamma kontorsmöten. Det är extremt jobbigt för mig att hela tiden behöva påminna om att de ska använda mötesmikrofonerna och de tycker att det är jobbigt att behöva prata i en mikrofon. 

Igår bestämde jag mig för att inte ge mig. Jag skulle minsann också vara med och höra vad som sades. Därför kopplade jag bort den stora bordsmikrofonen för att slippa störas av pappersprassel, skrammel av kaffekoppar på bordet, småsnack mellan kollegorna osv. Jag hade enbart de små mikrofonerna påslagna, vilket gjorde att inget annat än rösten på den som talade i mikrofonen hördes. Vilken enorm skillnad det blev, VARFÖR har jag inte använt denna lösning tidigare? Troligen betedde jag mig som en mikrofonpolis den första halvtimmen med ständiga påminnelser, men sedan flöt det i stort sett utan problem resten av kvällen. Mikrofonerna skickades runt bordet i snabb takt och när någon ville prata som inte hade mikrofon var man snabb att efterlysa en. 

Nu är två mikrofoner på femton personer vid ett långbord lite i minsta laget, pauserna blir lite väl långa emellanåt när mikrofonen skall skickas runt. Fast om kollegorna kan tänka sig att vara lika disciplinerade, hänsynsfulla och inkluderande i framtiden, så kanske jag kan våga ansöka om en mikrofon till. Det är nämligen FK (Försäkringskassan) som håller i plånboken... 

Känslan av att vara delaktig var i alla fall jättehärlig! Nu börjar jag äntligen känna att jag kommer att kunna trivas allt bättre med mina nya arbetssituation. Det senaste året har varit kaotiskt, men det löser sig, en sak i taget. Det måste jag tro på.

Jag måste helt enkelt våga tro lite mer på mig själv.