fredag 29 september 2017

Nostalgi


En dag i somras hade vi en väldigt spontan liten träff med några tjejer från grundskoleklassen i samband med att en av tjejerna som emigrerat var hemma på besök. Det blev ett par fantastiskt roliga timmar och vi hann förstås inte avhandla allt vi ville, så om ett par veckor ska vi träffas igen och den här gången hoppas vi förstås att de flesta (helst alla) tjejerna från klassen kommer. 

I våras gick en av våra kära klasskamrater hastigt bort och då börjar man inse att man inte kommer att få leva för evigt. Man inser att man inte heller längre tillhör de ungas skara. Man börjar tänka tillbaka lite på sitt liv och blir lätt lite nostalgisk.

Det är en väldigt märklig känsla det där med att träffa personer som man umgicks med som barn men som man sen kanske inte följts åt med och blivit vuxen tillsammans med. Man förflyttas på något sätt automatiskt tillbaka till tiden då man var tio, tolv, kanske fjorton år. Trots att många idag har egna barn och någon till och med hunnit få barnbarn så har vi inga problem med att känna oss som tonåringar för en stund.

Man talar om lärare, dråpliga saker som hände på lektionerna eller på rasterna, vem som var kär i vem och ställer sig ibland frågan vart de andra har tagit vägen idag? Märkligt nog kommer det inte upp så mycket om nutid utan man frossar lite i tonårstiden. På något sätt dyker den där känslan av förväntan upp som man hade då: Ingen visste vad som skulle hända i framtiden, var vi skulle bo, om vi skulle bilda familj, vad vi skulle utbilda oss till eller vad vi skulle komma att arbeta med.

Trots att vi mycket väl ser att någon har en liten rynka och någon annan har grå stänk i håret och naturligtvis ingen kan tas för en fjortonåring ens i nattsvart mörker, så ser vi varandra som vi såg ut då. Vi till och med talar till varandra som vi gjorde då. Vi benämner varandra med smeknamn som ingen längre använder. De vi kände i de andra klasserna talar vi också om vid sina gamla smeknamn. Alla i samlingen vet tex vem "Sågen" är, nästan ingen kommer ihåg att han egentligen hette "Nils Nilsson". I bästa fall (men ofta inte) vet åtminstone de som var med då varför denne "Nils" egentligen kallades "Sågen".  Ingen i "Nils" bekantskap använder däremot "Sågen" som tilltalsnamn till honom idag.

De flesta av mina klasskamrater kände jag redan när jag var fem - sex år eftersom vi bodde i samma lilla by. De vet att jag är hörselskadad och även om vi kanske känner oss som fjortonåringar igen när vi ses, så är det den vuxna versionen som förstår och anpassar sitt sätt att prata med mig så att jag ska höra så bra som möjligt. Det är den vuxna versionen av klasskamraterna som frågar och försöker förstå hur jag ser (eller rättare sagt INTE ser) idag. De som känt mig i stort sett hela mitt liv är inte rädda för att fråga HUR de ska göra eller hur jag vill ha det för att jag ska kunna vara så delaktig som möjligt. Jag har inte heller några problem med att förklara för dem - herregud, de är nästan som syskon allihop! Vi satt i samma klassrum varje skoldag upp till nionde klass. Vissa av oss hade sällskap redan i "lekskolan", som det hette på den tiden. Det är givetvis en stor anledning till att jag har så goda möjligheter att hänga med i samtalen när vi träffas. Jag lärde mig deras röster och sätt att prata på redan som barn och - tro mig eller ej - de låter exakt likadant idag som de gjorde för många tiotals år sen! 


Visst är det lätt att man faller in i sina gamla roller ändå - på gott och ont. Spelevinken fortsätter busa och dra skämt, den blyga är fortfarande lite tystare än de andra men när man träffas många år senare, så luckras de gamla rollerna upp lite och hos var och en syns att åren har gått och format oss alla till unika individer. 

Nu talar jag förstås för just min klass där de allra flesta var del av en stor gemenskap. Visst fanns det kanske någon som kände sig lite utanför ibland, men jag vill inte tro att någon var mobbad eller att vi var utstuderat elaka. Normalt bus förekom förstås. Själv fick jag ta emot elaka ord både för att jag var en "tjockis" och för att jag var "hörselskadad", men det var elever i andra klasser som stod för de uttrycken.


Jag förstår att det är långt ifrån alla människor som ser fram emot en återförening med sin gamla klass, men jag kan personligen inte tycka annat än att det ska bli så roligt!!!