tisdag 28 februari 2017

Ättestupan, del 2


Ni undrar kanske: "Har Tina kastat sig utför ättestupan ännu?" Nej det har jag inte, ty ont krut förgås inte så lätt. Än hänger jag med.

"Men vad har hänt under den senaste månaden, då?" 

Tja, jag har varit i kontakt med folk både här och där, jag har träffat folk både här och där, de har sedan i sin tur jagat annat folk här och där, ringt hit och dit, skrivit och mailat. Tårar har flödat på mig och jag har och varit uppgiven, jag har svettats, stångat huvudet i väggen och känt mig alldeles fruktansvärt enormt totalt värdelös. 

Att leva med dövblindhet är inte alltid en dans på rosor. Man platsar liksom inte in i mallen vare sig som hörselskadad/döv eller som synskadad/blind. På Försäkringskassan finns tydligen mallar på hur man ska vara och vilka hjälpmedel man behöver som synskadad eller hörselskadad, men en kombination av mer än en funktionsnedsättning och de eventuella avvikelser som kan behövas avseende tex hjälpmedel förstår de absolut ingenting om. Och de tänker inte ta reda på det heller. De verkar vara absolut orubbliga på den fronten.

En person som jag har väntat på (P) och som har "makten" att kanske kunna hjälpa mig med det här och som är lite som en spindel i nätet har i varje fall äntligen kommit tillbaka till sin tjänst och vederbörande lyckades efter mycket om och men med konsten att få FK att gå med på att förlänga min svarstid med ytterligare sju dagar. (När FK ska handlägga något har de tydligen rätt att ta upp till 60 dagar på sig. När vi som befinner oss på andra sidan ska lämna svar eller annat, då gäller andra regler för då ska det gå undan, annars avslås ärendet direkt.) 

Syntolkning: Goliat ligger utslagen på marken.
Över honom står David som gör en segergest.
Att behöva ha med Försäkringskassan att göra nuförtiden, det är som när David slåss mot Goliat. Det är jag långt ifrån ensam om att känna.

Så ännu har tiden inte riktigt runnit ut, även om sanden i timglaset rör sig så fort att till och med jag kan se det med blotta ögat.

P, som jag sätter stort hopp till, ringde mig i alla fall på mitt jobb igår och berättade något för mig med glädje och hopp i rösten. Vi ska i och för sig inte ropa "hej" ännu, men kanske kanske kanske finns det en helt annan lösning på grundproblemet som ingen annan ens tänkt tanken på förrän nu! Och den lösningen är så genial och enkel, att jag bara inte fattar att ingen kommit att tänka på den tidigare? Det ska vara P till att vara så smart!

Nu är det ju väldigt kort om tid för att hinna testa den här lösningen och tyvärr är det inte så mycket jag själv kan bidra med mer än att hålla tummarna så hårt att de vitnar för att detta ska gå i lås.

Så: Snälla du som läser: Håll tummarna, du också! 



Fortsättning följer i nästa nummer av "Ättestupan"...