Är nyorden för 2017 så nya egentligen?

Nu är vi snart där igen: Årsbokslut.

Varje år när julstressen lagt sig och det nya året närmar sig kommer tankarna... Hur har det här året varit? Vad ska nästa år bjuda på? Vad vill jag genomföra och vill jag ändra på något?

Innan jul tog jag ut några dagars semester och tömde en massa ur mina skåp och garderober. Långt ifrån allt det som jag vill bli av med, men en hel del förpassades till soptunnorna och till återvinningstunnorna. En del hamnade i klädinsamlingen och en del riktigt fina saker kommer jag att ta foton på och erbjuda närmaste familjen och vännerna som så önskar att komma och hämta. Nästa år fortsätter utrensningen.

Jag läste en artikel om 2017 års "nyord" och där fann jag bland annat ordet "döstäda" vilket jag kom att tänka på när jag grävde i mina gömmor. Stackars mina efterlevande som ska behöva ta hand om allt detta när jag faller ifrån. Förvisso har jag inga planer på att gå och dö inom de närmaste femtio åren, men det kan ju faktisk hända ändå. Jaja, testamente finns i alla fall i mitt bankfack, bara så ni vet det, kära arvingar. ;-) 

Ordet "framtidsfullmakt" anses också tillhöra 2017 års nyord, även om jag hört talas om det under betydligt längre tid än så. Nu har man tydligen rent juridiskt försökt formulera en fullmakt som ska gälla för framtiden, när man kanske inte längre är förmögen att själv bestämma hur man vill ha det med saker och ting eller kanske inte kan ta hand om sin egen ekonomi. Men OM man nu har skrivit en fullmakt som skall gälla för framtiden, när anses då "framtiden" infalla? Vem är det som bestämmer att: NU har framtiden infallit och nu gäller det som står i den fullmakt som du skrev för femton år sen?! Jag menar, den som skrivit framtidsfullmakten har kanske drabbats av en minnessjukdom och vill inte alls längre att det som står i framtidsfullmakten skall gälla. Anses jag - trots att jag drabbats av tex alzheimers - ha befogenhet att dra tillbaka min fullmakt, eller är det det som står i fullmakten som gäller, nu när framtiden inträtt? 

Fast tanken är väldigt god: Nog borde alla prata om - och skriva ner - vad man önskar ska gälla inför den dagen som man kanske inte längre klarar sig själv. Ungefär som ett testamente, fast innan man gått vidare till "andra sidan". För då behöver inte de närmaste ta de tunga besluten och känna dåligt samvete. Jag vet vad jag talar om, för just nu har vi i familjen någon som inte riktigt är så som vederbörande var förut. Vi har alla till mans dåligt samvete, några drar orimligt tunga lass medan andra kanske fortfarande försöker förstå vad som händer. Den som drabbats är sjuk och därmed inte själv särskilt medveten. En mycket svår situation, som alla borde planera lite för i god tid. Prata med era närmaste kring hur ni skulle vilja ha det om det var ni som drabbades av sjukdom eller annat. Det kan drabba vem som helst och en vacker dag kan det vara försent att skriva den där fullmakten. Och tro nu inte att det bara kan gälla äldre personer, även en väldigt ung person kan drabbas av olycka eller sjukdom. 

Ett annat nyord för 2017 är "#metoo", vilket jag själv skrev ett inlägg om för ett par månader sen. Något jag önskar att INGEN ska kunna komma på något att skriva någonting om i en nära förestående framtid.

Hahaha! Nu ser jag ordet "snubbelsten" på listan! Det ordet har F använt så länge vi känt varandra när vi varit ute på våra vandringar och "skogsbadat" *. Oftast går han framför mig när vi går på skogsvandringar och allt som oftast varnar han mig för snubbelstenar som jag då vet att jag ska se upp för och ta extra höga kliv över, eller gå runt. Så nej, ordet snubbelsten är inte från 2017, snarare från 2009. 
* "Skogsbad", det är väl när man idkar "Carpe Diem" i skogen, eller hur?

"Spetspatient"... Det skulle ju kunna vara när jag, som lever med dövblindhet och fortfarande har behov av stöd och hjälp från dövblindteamet och andra, håller ett föredrag och informerar folk inom professionen (tex dövblindkuratorer) om hur det kan vara att ha dövblindhet. Så att de får vägledning och tips inför sina möten med andra dövblinda? Jepp, så måste det vara: Jag är en spetspatient. 

Syntolkning: En metallfärgad "fidget spinner".
Det är en stressavlösande trekantig pryl
som är tänkt att snurras mellan fingrarna. 

En "fidget spinner" fick jag nöjet att låna en stund av brorsdottern i julhelgen. "Nöje och nöje", förresten, det var väl mest att det var kul att få känna på den och prova snurra lite, så att jag slipper känna mig så "gammal och ute". Men vi kan säga såhär: Efter fem minuter var det inte dugg roligt längre. Så jag ÄR nog både gammal och ute... :-) Jag håller mig till att vara en inomhuscykel-spinner. (Oj, ytterligare ett bevis på att jag är gammal och ute: Jag glömde särskriva det långa ordet. In om hus cykel spinner menar jag förstås!) 

Gott Slut på 2017 & 
ett Gott Nytt År 2018 önskar jag er alla! 

Att våga tro på mig själv x 3.

Först och främst vill jag säga: STORT TACK alla ni rara och vänliga människor! En sten har fallit från mitt bröst. Efter att jag skrev mitt förra inlägg, #MeToo, har jag fått massor av stöttande kommentarer och reaktioner från alla möjliga människor och från alla möjliga håll. Jag är så otroligt tacksam, ja ärligt talat rörd över detta enorma stöd. Jag kan äntligen släppa ner den där vidriga varelsen i ett slukhål och gå vidare i livet med betydligt lättare steg. 

Därefter till ett helt annat ämne: Torsdagen för två veckor sedan blev jag tillfrågad av Hrf Skåne (Hörselskadades Riksförbund) om jag kunde hoppa in akut tre dagar senare och ersätta en föredragshållare som blivit sjuk. Eftersom det var en träff på temat cochleaimpantat tyckte jag det skulle bli riktigt roligt. Förvisso kunde jag ju inte prata om hörselteknik som den som blev sjuk skulle gjort, men något på temat cohleaimplantat var givet. Min särbo, F, följde med mig till Sundsgården. (Eller ja, det var egentligen jag som följde med honom eftersom det var han som körde bilen.) Sundsgården är en folkhögskola tillika ett konferenscentrum som ligger väldigt vackert vid kusten strax söder om Helsingborg. 

Det första jag gjorde när jag kom in i rummet var att dra för gardinerna så att ingen kunde se den vackra utsikten mot Danmark och ön Hven. Solen sken in genom fönstret och nu under vintertid när den står så lågt bländar den mig förfärligt. Tyvärr, även jag gillade ju den vackra utsikten. 

Till en början strulade tekniken lite. Mikrofonen som jag skulle ha på mig hade jag svårt att få på mig, men den fick jag hjälp med. Alla i salen var hörselskadade och det var såklart viktigt att de skulle få möjlighet att höra mig. Dessutom fanns det skrivtolkar på plats så att publiken skulle kunna ta hjälp av text på skärm om de ändå inte kunde hänga med. Därtill hade det blivit missförstånd mellan mig och min kontakt kring vilket datamedia som skull användas. Som tur var löste min käre F det hela genom att springa ner i receptionen och låna en laptop. En sådan liten skärm kan jag däremot inte se på, så F hjälpte mig att få igång den och öppna upp mitt USB-minne där jag hade min powerpoint-presentation. Jag behövde bara veta var höger- och vänsterpilarna fanns. Därefter var jag redo att berätta för det trettiotalet personerna i publiken om hur jag blev en "Dövblind fågelskådare". 

Dövblind fågelskådare - en utopi? Bild på
en lunnefågel samt på mig med en kamera. 

Det mest fantastiska var att jag aldrig hann bli nervös trots strulet som inledde föredraget. Jag kände mig både säker och lugn medan jag pratade och var riktigt nöjd med mig själv efteråt. F har aldrig hört något föredrag av mig tidigare och när till och med han gav mig beröm blev jag jätteglad! Vi stannade kvar och blev bjudna på brunch och då var det många som kom fram och pratade med mig, vilket jag tyckte var helt underbart roligt!  

Så till ett tredje ämne: Igår efter jobbet hade vi verksamhetsplanering på jobbet. Vi har sedan förra året blivit nästan dubbelt så många på kontoret och ovanpå allt har vi haft stor personalomsättning på kontoret. Många av de nya känner inte till mina syn- och hörselhandikapp särskilt bra, så jag har undvikit att delta i våra gemensamma kontorsmöten. Det är extremt jobbigt för mig att hela tiden behöva påminna om att de ska använda mötesmikrofonerna och de tycker att det är jobbigt att behöva prata i en mikrofon. 

Igår bestämde jag mig för att inte ge mig. Jag skulle minsann också vara med och höra vad som sades. Därför kopplade jag bort den stora bordsmikrofonen för att slippa störas av pappersprassel, skrammel av kaffekoppar på bordet, småsnack mellan kollegorna osv. Jag hade enbart de små mikrofonerna påslagna, vilket gjorde att inget annat än rösten på den som talade i mikrofonen hördes. Vilken enorm skillnad det blev, VARFÖR har jag inte använt denna lösning tidigare? Troligen betedde jag mig som en mikrofonpolis den första halvtimmen med ständiga påminnelser, men sedan flöt det i stort sett utan problem resten av kvällen. Mikrofonerna skickades runt bordet i snabb takt och när någon ville prata som inte hade mikrofon var man snabb att efterlysa en. 

Nu är två mikrofoner på femton personer vid ett långbord lite i minsta laget, pauserna blir lite väl långa emellanåt när mikrofonen skall skickas runt. Fast om kollegorna kan tänka sig att vara lika disciplinerade, hänsynsfulla och inkluderande i framtiden, så kanske jag kan våga ansöka om en mikrofon till. Det är nämligen FK (Försäkringskassan) som håller i plånboken... 

Känslan av att vara delaktig var i alla fall jättehärlig! Nu börjar jag äntligen känna att jag kommer att kunna trivas allt bättre med mina nya arbetssituation. Det senaste året har varit kaotiskt, men det löser sig, en sak i taget. Det måste jag tro på.

Jag måste helt enkelt våga tro lite mer på mig själv.   

#MeToo

Under de senaste veckorna har internet flödat av diverse #MeToo-inlägg. Min första reaktion var att "jag skulle minsann inte skriva om något sånt trams", som att någon klappat mig på rumpan ute på krogen (för just det har förstås hänt mig också), men sen insåg jag att det är inte det det här handlar om. Det handlar istället om hur vissa (oftast män i överordnad position) behandlar andra (oftast kvinnor) med någon slags könsmakt. 

NU är det kanske äntligen dags att göra upp med det värsta jag själv upplevt i denna genre för att kunna lägga det åt historien. Genom att ta upp det i ljuset en gång för alla, mentalt skjuta det äckliga svinet i pannan och därefter begrava honom två meter ner under jord så kanske, kanske jag äntligen kan komma över det. För det som hände mig har påverkat mig långt mer än jag någonsin kunnat tro. Det är väldigt tydligt när jag tänker tillbaka. Under långa perioder tänker jag inte på det alls, medan det under andra perioder kommer över mig och jag får åter tillbaka den där känslan av att inte kunna andas. Många, alldeles för många av mina yngre år försvann i ett slags vacuum där jag bara "överlevde". Det kan låta fånigt, men det tog många många många år innan jag vågade lita på en man igen.

Vi går tillbaka i tiden, det måste ha varit -91 eller -92, jag tillhörde de unga i banken. Vi hade ganska nyligen fått en ny kontorschef och hela gänget var ute på "After Work". Minns svagt att jag drack några klunkar av en öl, vilket jag normalt inte gör, men det kan ha varit så att vi bjöds på mat och dricka på restaurang i stan. Vi kanske till och med var inom ett dansställe? Som sagt, den tidigare delen av kvällen minns jag inte så noga.

Den senare delen av kvällen minns jag däremot oroväckande detaljerat. Jag, som redan på den tiden hade nedsatt syn och saknade mörkerseende, tyckte det var lite kusligt att gå hemåt i mörkret när vi skulle bryta upp. Det var innan jag hade min vita käpp. Jag bor på promenadavstånd från centrum i en upplyst stad, så jag var inte alls främmande för att promenera hem. Buss eller taxi känns fånigt när det tar en kvart att gå. När chefen snabbt sa: "Jag har ju min övernattningslägenhet ovanför backen, vi kan ha sällskap", så tänkte jag inte så mycket på det mer än att det var tryggt att som synskadad ha någon att hålla i armen. 

När vi kommit upp för backen och det var dags för mig att korsa övergångsstället och chefen skulle fortsätta framåt sa jag: "Tack, vi ses på banken imorgon". 

"Du kan väl följa med och se hur min lägenhet ser ut?" föreslog chefen då. 

"Njae, klockan är mycket, vi ska jobba imorgon. Och dessutom, varför skulle jag följa med dig dit? Det kan ju misstolkas."

"Hahaha, nej herregud, vad tror du? Jag är ju din chef! Jag tänkte bara att det kunde vara kul att få visa någon hur fint jag har fått det i min lägenhet. Jag följer dig hem sen, så att du kommer säkert hem."

Åh, vad pinsam jag är! Så dumt! Givetvis hade han inga såna tankar, han är ju betydligt äldre, gift och har tre halvvuxna söner. Självklart kan jag lita på honom, vi jobbar ju ihop. Han är ju min chef. 

"Okej... Men bara en liten sväng, det är redan sent och jag ska orka stiga upp tidigt imorgon"

Ett par hundra meter bort ligger så huset där övernattningslägenheten är. Chefen är allmänt trevlig och vi pratar jobbrelaterade frågor. Han frågar vad jag är intresserad av och jag berättar att jag hoppas få lära mig mer om kredithantering. Så kommer vi fram till lägenheten och jag som inte vill stöta mig med min nye chef förbereder mig på en snabb sväng inom hallen och köket så att jag kan säga "Vad fint du har det" för sen vill jag bara hem. Det hela börjar kännas väldigt fel, trots att han själv tydligt påpekat att "Herregud, vad tror du? Jag är ju din chef!" 

Han låser upp dörren, föser in mig, stänger dörren om sig, låser med nyckeln och stoppar nyckeln i fickan. Vad i hela... Varför låser han? Vi ska ju bege oss ut igen alldeles strax! vet jag att jag hinner tänka innan han trycker upp mig mot väggen med hela sin tyngd. Han trycker sin mun mot min och hans händer har, innan jag hunnit förstå vad som hänt, letat sig in under min tröja, under min BH och famlar över mina bröst. 

Helvete helvete helvete! Vad gör han? Jag fryser till is och både känner och hör hur pulsen slår hårt hårt hårt. På något konstigt sätt blir jag helt paralyserad. Synfältet krymper till ett absolut minimum och jag vet inte hur många sekunder eller minuter det tar innan jag får upp armarna, trycker dem mot hans bröst för att försöka få honom bort ifrån mig. 

"Men vad...Neeej... Du är ju min chef..." lyckas jag få ur mig medan jag förtvivlat försöker fösa bort honom. Vad gör jag? jag måste ut härifrån NU! NEJ, jag vill inte vara här! Få ut mig! Tänk om han... NEEEJ!

"Nej men alltså... Ikväll är jag inte din chef", säger han medan han trycker sitt skrev mot mig. "Ikväll är jag Svin."

(Här säger han alltså sitt förnamn som jag fortfarande, drygt 25 år senare har väldigt svårt att uttala. Vi kan därför låtsas att han heter just "Svin".)

Åååhhh, nej! Helsickes skit! Hur kunde jag vara så dum att jag följde med! Hur kunde jag vara så dum! Vilken idiot jag är. Ja, jag har bara mig själv att skylla om jag blir våldtagen nu.

"Eeeehhh, vadå? Du heter visserligen Svin, men du är faktiskt min chef." Nu försöker jag låta så övertygande jag bara kan och tar till någon slags bestämd strategi, men min rädsla lyser tydligen igenom, vilket jag förstår av hans nästa replik.

"Du tror väl inte att jag tänker våldta dig?" 

Satan satan satan! Bara det att han ens tar upp ämnet "våldtäkt" gör att jag blir ännu mer skräckslagen. Nu får jag försöka ta till en annan strategi igen. Det här fungerade tydligen inte.

"Eehhh, nej det är klart att jag inte tror, men... Hjälp! Jag hade rätt - han har planer på att våldta mig! Alltså, jag... Jag är inte sån... Jag... Jag vill inte... hhrrmm... med nån som jag inte är kär i." försöker jag. Jag hoppas på att kunna prata mig ur det hela.

"Du ska bara veta att jag har hanterat den här situationen förr. Med framgång!" säger Svin då med en min som avslöjar ett stort ego.

"Med framgång?!" Framgång för vem?! Åååhhh, nej nej nej! Få bort mig härifrån NUUUUU! Hoppas verkligen att jag kan snacka mig ur detta...

"Ehhh, nej, men det kvittar. Det här skulle inte jag..." Så kommer jag på det! "Du är ju gift!" säger jag triumferande som om det skulle göra honom immun mot tankar på andra kvinnor.

"Hahaha! Det min fru inte vet har hon inte ont av." säger han då med ett överlägset flin i ansiktet. "Jag har som sagt hanterat den här situationen förr." Stackars fru! Och vilka är de andra stackarna som råkat ut för honom? Och som inte kommit undan? Shit! Jag måste härifrån innan...!

När jag äntligen lyckas vrida mig ur greppet flyr jag bort till en stol och fortsätter mina desperata försök att prata mig ur situationen. På något otroligt sätt lyckas jag genom mitt prat med att trötta ut honom och en eller två timmar senare har jag äntligen fått honom att låsa upp dörren och släppa ut mig därifrån. 

Vid det laget var jag så fruktansvärt skärrad att jag reagerade ytterst irrationellt, tänk: "Stockholmssyndromet". Jag visste att jag skulle få svårt att ta mig hem ensam i mörkret; dels kunde jag råka ut för någon annan "våldtäktsman" och dels hade jag ju väldigt svårt att se i mörkret. Pest eller kolera? Hur märkligt det än kan låta, så lät jag därför Svin ledsaga mig hem till min port så som han lovat mig tidigt på kvällen innan allt hände - men inte en meter längre! 

Första tiden efter den här händelsen - som jag kom undan med blotta förskräckelsen - mådde jag väldigt, väldigt dåligt. Jag kunde ju inte anmäla honom heller eftersom jag insåg att jag var i verkligt underläge på många punkter: 

1) Han var chef.

2) Han var man.

3) Jag hade mig själv att skylla. 

4) Det fanns inga vittnen.

5) Svin tyckte väl att det hela var "okej" eftersom jag låtit honom ledsaga mig hem.

6) Vem skulle få byta arbetsplats om jag anmälde? Inte chefen, utan jag. Och som synskadad var det inte läge att börja pendla till arbetet i en annan stad när jag bodde på gångavstånd från arbetsplatsen.

7) Jag hade ju nobbat denne "guds gåva till kvinnorna", så därefter behandlade han mig taskigt på jobbet genom att se till att jag absolut inte fick någon chans att förkovra mig i mitt arbete. Det gjorde i sin tur det ännu svårare att berätta för någon vad jag upplevt, för vem skulle tro mig om jag skvallrade nu? Det kunde ju snarast tolkas som en missnöjesyttring.

Jag teg och stretade på. Som tur var försvann han därifrån efter ett par år och jag har tack och lov själv aldrig behövt råka ut för fler "Svin" av denna rang. 

Vid ett tillfälle ganska snart efter att det hänt berättade jag faktiskt för en kvinnlig facklig företrädare vad som hänt för att få ett råd om hur jag skulle agera. I mitt upprörda tillstånd avslutade jag med kommentaren: "Den äckliga gubben!" Det enda svar jag fick från henne var: "Hade det varit okej om han hade varit yngre?" Jag blev helt stum och insåg att från facket skulle jag inte vänta mig något stöd. 

Det är alldeles givet att sådant här - och betydligt värre saker - förekommer i mycket större utsträckning än någon kan tro. Det som äcklar mig är att dessa personer kan få fortsätta år ut och år in. Och att folk som skall företräda de utsatta vänder sig emot dem. Får denna snedvridna kultur fortsätta råda så kommer vi aldrig att kunna vända skutan rätt.

Nej, det är NU eller aldrig! Ska det någonsin råda jämlikhet och respekt mellan könen är det hög tid att höja rösterna. #MeToo-kampanjen är så välkommen! (Måtte det bara inte bli en tillfällig fluga...) 

Nostalgi

En dag i somras hade vi en väldigt spontan liten träff med några tjejer från grundskoleklassen i samband med att en av tjejerna som emigrerat var hemma på besök. Det blev ett par fantastiskt roliga timmar och vi hann förstås inte avhandla allt vi ville, så om ett par veckor ska vi träffas igen och den här gången hoppas vi förstås att de flesta (helst alla) tjejerna från klassen kommer. 

I våras gick en av våra kära klasskamrater hastigt bort och då börjar man inse att man inte kommer att få leva för evigt. Man inser att man inte heller längre tillhör de ungas skara. Man börjar tänka tillbaka lite på sitt liv och blir lätt lite nostalgisk.

Det är en väldigt märklig känsla det där med att träffa personer som man umgicks med som barn men som man sen kanske inte följts åt med och blivit vuxen tillsammans med. Man förflyttas på något sätt automatiskt tillbaka till tiden då man var tio, tolv, kanske fjorton år. Trots att många idag har egna barn och någon till och med hunnit få barnbarn så har vi inga problem med att känna oss som tonåringar för en stund.

Man talar om lärare, dråpliga saker som hände på lektionerna eller på rasterna, vem som var kär i vem och ställer sig ibland frågan vart de andra har tagit vägen idag? Märkligt nog kommer det inte upp så mycket om nutid utan man frossar lite i tonårstiden. På något sätt dyker den där känslan av förväntan upp som man hade då: Ingen visste vad som skulle hända i framtiden, var vi skulle bo, om vi skulle bilda familj, vad vi skulle utbilda oss till eller vad vi skulle komma att arbeta med.

Trots att vi mycket väl ser att någon har en liten rynka och någon annan har grå stänk i håret och naturligtvis ingen kan tas för en fjortonåring ens i nattsvart mörker, så ser vi varandra som vi såg ut då. Vi till och med talar till varandra som vi gjorde då. Vi benämner varandra med smeknamn som ingen längre använder. De vi kände i de andra klasserna talar vi också om vid sina gamla smeknamn. Alla i samlingen vet tex vem "Sågen" är, nästan ingen kommer ihåg att han egentligen hette "Nils Nilsson". I bästa fall (men ofta inte) vet åtminstone de som var med då varför denne "Nils" egentligen kallades "Sågen".  Ingen i "Nils" bekantskap använder däremot "Sågen" som tilltalsnamn till honom idag.

De flesta av mina klasskamrater kände jag redan när jag var fem - sex år eftersom vi bodde i samma lilla by. De vet att jag är hörselskadad och även om vi kanske känner oss som fjortonåringar igen när vi ses, så är det den vuxna versionen som förstår och anpassar sitt sätt att prata med mig så att jag ska höra så bra som möjligt. Det är den vuxna versionen av klasskamraterna som frågar och försöker förstå hur jag ser (eller rättare sagt INTE ser) idag. De som känt mig i stort sett hela mitt liv är inte rädda för att fråga HUR de ska göra eller hur jag vill ha det för att jag ska kunna vara så delaktig som möjligt. Jag har inte heller några problem med att förklara för dem - herregud, de är nästan som syskon allihop! Vi satt i samma klassrum varje skoldag upp till nionde klass. Vissa av oss hade sällskap redan i "lekskolan", som det hette på den tiden. Det är givetvis en stor anledning till att jag har så goda möjligheter att hänga med i samtalen när vi träffas. Jag lärde mig deras röster och sätt att prata på redan som barn och - tro mig eller ej - de låter exakt likadant idag som de gjorde för många tiotals år sen! 

Visst är det lätt att man faller in i sina gamla roller ändå - på gott och ont. Spelevinken fortsätter busa och dra skämt, den blyga är fortfarande lite tystare än de andra men när man träffas många år senare, så luckras de gamla rollerna upp lite och hos var och en syns att åren har gått och format oss alla till unika individer. 

Nu talar jag förstås för just min klass där de allra flesta var del av en stor gemenskap. Visst fanns det kanske någon som kände sig lite utanför ibland, men jag vill inte tro att någon var mobbad eller att vi var utstuderat elaka. Normalt bus förekom förstås. Själv fick jag ta emot elaka ord både för att jag var en "tjockis" och för att jag var "hörselskadad", men det var elever i andra klasser som stod för de uttrycken.


Jag förstår att det är långt ifrån alla människor som ser fram emot en återförening med sin gamla klass, men jag kan personligen inte tycka annat än att det ska bli så roligt!!!  

Livet som "Blindstyre"...

"Vad har du gjort där?" 
"Var?"
"Där på armen?" säger vännen P och petar mig på vänster arm, så att jag ska förstå var hon menar.
Jag kikar ner mot min armbåge och ser att där är ett stort rött märke och ett halvläkt sår.
"Ingen aning!" svarar jag. 
(Senare på kvällen kom jag på att det var ju när jag sprang in i den halvöppna toalettdörren hemma hos Mr F. Det var jag själv som inte hade stängt den ordentligt, så jag kunde inte skylla på någon annan.)

På mitt ena knä har jag haft ett rejält skrubbsår i en månads tid. Jag trampade snett på en kantsten jag inte såg trots att jag försökte vara väldigt försiktig just då och skrapade därför upp knät rejält på stenplattorna.

En morgon fann jag ett enormt blåmärke i brösthöjd när jag skulle hoppa in i duschen och tänkte: "VAR i hela friden kommer det där ifrån?" Det gjorde lite ont, så jag måste ha slagit i någonstans. Fråga mig inte var...

I morse när jag steg ur sängen haltade jag lite med högerfoten och det gjorde ont. "Måste ha stukat den, men NÄR hände det?"

Konstaterar att det där är vardag för mig. Jag kan inte skryta om att jag är en extremt försiktig person som smyger fram genom tillvaron, utan jag kliver på i ganska rask takt. Därtill "luras" mina ögon eftersom jag faktiskt KAN se när jag tittar rakt fram. Att jag missar precis allt som befinner sig en centimeter bredvid, över eller under de få kvadratcentimeter lilla synfält jag har (och där jag faktisk KAN se) glömmer jag konstigt nog bort många gånger. När jag är pigg och utvilad flackar jag runt med blicken och scannar av omgivningen och sedan får hjärnan och minnet fylla i det som fattas. Är jag det minsta trött, stressad, oförberedd eller om ljusförhållandena är "fel" funkar inte den strategin.

Alltså händer det flera gånger dagligen att jag gör något av detta: Snubblar på saker - cyklar, barnvagnar, stolar, bord, slarvigt placerade vikter på gymmet. Går in i saker - dörrar, bord, glasdörrar eller stora fönster, dörrkarmar, öppna skåpluckor (AJ!), nedfällda diskmaskinsluckor (AJ som f-n!), träningsmaskiner på gymmet, speglar, lustiga små skyltar där det står "varning för halt golv" (och eftersom jag missar DEN skylten händer det sig förstås att jag halkar på nämnda golv). Trillar handlöst - nerför trappor (Usch och fy!), på trottoarkanter, över kantstenar, över betongsuggor (Ger hemska blåmärken!), över idiotiskt utplacerade affärsskyltar (så kallade "gatupratare"), över blomkrukor, över cyklar (Gör fruktansvärt ont!).

Oftast händer detta liksom "i farten" och jag har inte tid att känna efter vad som hände. Ibland hejdas jag en stund och grimaserar eller fäller en liten tår, men allra oftast skakar jag av mig det med en liten svordom inombords och fortsätter som om inget hänt. Senare påminns jag av ett blåmärke, av att blodet rinner från ett sår, av att jag känner en smärta någonstans och många gånger har jag ingen aning om vad som hänt. Det är inte heller ovanligt att jag har fula fläckar eller hål på mina kläder och jag kan inte för mitt liv påminna mig om när det hände eller vad det är för fläck. Det är tråkigt när nyaste tröjan har en stort hål mitt fram eller när favoritkjolen har fått en fläck som inte går bort. 

Rosa tröja med en lila och en rosa
blomma över ett par små hål.

Vit tygblomma över en fläck på en beige kjol.

          På senare tid har jag börjat sy på små tygmärken över fläckarna/hålen för att slippa övertrassera mitt redan ansträngda klädkonto. Vilket får mig att känna mig som en klumpig treåring emellanåt med plåster på knäna och färgglada lagningslappar på kläderna...

Å andra sidan: Om jag alltid satt inomhus och inte vågade röra mig ur fläcken av rädsla för att "tänk om det händer något obehagligt", vilket liv vore det? ;-) 

Lyckan i vardagen

Igår hämtade jag upp brorsbarnen, K 11 år och E 13 år. Först fick förstås vovven W - som är en basset - gå ut på en kiss- och sniffrunda innan vi lämnade honom att vakta hemmet. Vi började med att lyxa till det med en frukost i lugn och ro på ett närliggande konditori. Där bestämde vi oss för att vi skulle spela minigolf.

Minigolfbanan ligger 3-4 km norrut och efter tio minuters promenad längs havet konstaterade både K och E med förvåning: "Oj vad långt vi har hunnit gå på den här korta tiden. Hade W varit med hade vi inte ens varit halvvägs."

Två barn sitter på en stor
färgglad kudde. Mellan dem 
och havet syns en mur.

Vi valde dock att ta några pauser emellanåt även om vi inte var bassethundar. Det finns ett antal jättestora fyllda kuddar utplacerade längs hela strandpromenaden och de inbjuder till små mikropauser där man kan ligga och filosofera eller varför inte göra tjusiga svanhopp på dem medan en filmar i slow motion och alla tre skrattar gemensamt åt hur lustig det ser ut. Japp, faster hoppade också på kuddarna.

Medan vi promenerade blev vädret allt bättre och någon timme senare sken solen. När vi väl kom fram till minigolfbanan - var den stängd! =(

En pojke med ryggen mot fotografen
på väg att kliva nerför en stege i havet.
I horisonten syns den danska kusten,
i förgrunden står pojkens sandaler.

"Ååhhh, har vi gått hela den här långa vägen i onödan?" sa vi i kör medan vi gick ner till närmsta brygga och kikade mot det inbjudande vattnet. "Jag vill bada." konstaterade K krasst och tog av sig kläderna och hoppade i. Så enkelt det är att vara elva år och helt obekymrad om saker och ting. Jag och E diskuterade såna saker som en nybliven tonårsflicka diskuterar med en vuxen som inte är vare sig mamma eller pappa. Allt från att färga håret till mindre pinsamheter/hemligheter. 

En flicka med vind i håret, shorts
och mörk t-shirt står på en stenmur.
Bakom henne syns havet och en
ljus himmel med uppsprickande moln. 

Jag och K vid samma mur. Bakom oss syns havet, en
ljus himmel och fem vimplar i regnbågens färger som
vajar i vinden. Ännu längre bort kan man skönja
Pålsjöbadens gula badhytter ute i vattnet.

Efter K.s dopp vände vi inåt stan igen medan vi tog flera pauser på vägen. Både E och K har full koll på min taskiga syn och tog mig i handen så snart de förstod att jag hade problem att se. Jag behövde inte ens säga något. En sån härlig känsla!

Snart närmade vi oss civilisationen och vi som blivit törstiga köpte varsin dricka i strandkiosken. W kom lufsandes med sin matte som var hemma på lunchrast och vi slog följe resten av vägen mot hemmet. Nu var det väldigt tydligt vad barnen menade tidigare: Basseten W har stor kropp, långa öron som han snubblar på, en nos som är väldigt aktiv och korta, trötta ben. Efter var 25:e meter lägger han sig platt på marken och vill inte gå en meter till. Hmmm... Vänta nu, det där känner jag igen! Stor kropp och korta ben, snubblar lätt, näsan är viktigare som informatör än vad både öron och ögon är och man vill helst bara lägga sig platt på marken och vila var 25:e meter... Det där är ju jag! En väldigt bra beskrivning av mig! ;-)

Därefter gick barnen och jag vidare för att äta en enkel lunch och när jag sedan lämnat dem hemma hos sig vandrade jag hemåt och satte mig på min balkong en stund för att njuta i min oas av växter. Jag har fokuserat på sådant som doftar; där finns mycket örter såsom mynta, basilika, oregano, fransk dragon mm, men även jordgubbar (som dock aldrig mognar) och massor av lavendel. Jag har planterat pelargoner, bacopa, lobelia, klöver och daggkåpa. Det är lummigt och skönt med en färgglad plastmatta på golvet. Därtill finns flera olika ljuskällor i en hylla - både levande och batteridrivna - samt en ljusslinga runt balkongräcket. Lite här och var har jag placerat solcellslampor som tänds när det mörknar. Detta är mitt lilla extra rum som tyvärr nyttjas alldeles för sällan. Det saknas nämligen både tak och väggar och förutsätter alltså - för att det skall vara en njutning - att det inte vare sig regnar eller blåser. Idag var en sådan eftermiddag.

Ethel (Gunilla Poppe) och
Bill (Thomas Poppe) in action.

På kvällen var jag och Mr F inbjudna till en teaterföreställning på Poppegården i Domsten, strax norr om stan. Pjäsen spelas på innergården till Nils Poppes skånelänga, där det hålls en teaterföreställning varje sommar. Normalt går jag aldrig på teater, men eftersom F är granne med en av skådespelarna ville jag väldigt gärna se pjäsen. Jag var först lite orolig att jag skulle få problem med att höra/se föreställningen men är jätteglad att jag gav det en chans. Det var en liten intim föreställning med dryga hundratalet åskådare och endast sex skådespelare på en scen. Scenen var väl upplyst av dagsljuset samt av strålkastare från trädet bakom oss, så det var det inga problem att se. Man kände sig som om man satt mitt ibland skådespelarna och liksom deltog i pjäsen.

Norman (Per Holmberg) och Bill (Thomas Poppe)
sitter på varsin sida om ett vitt bord
framför ett korsvirekshus med vasstak.

Ljudet var alldeles ypperligt! Varje skådespelare hade varsin mini-mic och ljudkvaliteten var fantastik. Jag hörde säkert 75% av det som sades och kunde med lätthet fylla i resten. Pjäsen - "Sista sommaren" av Ernest Thompson var perfekt både i trädgårdsmiljön, men även som den intima förställning den var. Publiken skrattade, nickade igenkännande och nästan grät emellanåt. Tänk att författaren skrev denna pjäs redan vid 28 års ålder, en pjäs som kräver ett helt livs erfarenheter att få på pränt. (För trettiofem år sen fick filmen med Fonda/Hepburn flera Oscars.)

Efteråt tackade vi skådespelarna för en fin insats och promenerade ner till havet för att beundra solnedgången en liten stund. 

En brinnande solnedgång över havet i Domsten.

"Carpe Diem" - ett uttryck som passar alldeles perfekt för en sådan här underbar dag! 

Preikestolen - en plats som är nära Gud på mer än ett sätt.

Ett av målen med Norgeresan var att komma upp till utsiktsplatsen "Preikestolen", en klippa som reser sig rakt upp 604 m över Lysefjord öster om Stavanger. 

Innan resan rekognoserade jag på internet för att få en uppfattning om hur man tar sig dit på bästa sätt. 3,8 km / 2 timmars vandring enkel väg. "Äh, det är ju en baggis", tänkte jag. 

"Det är väl smart om vi startar tidigt, så att vi hinner med att göra mer än det imorgon" sa jag till F.

"Ja, jag ställer klockan på halvsex, blir det bra?" 

"Japp. Din termos håller värmen så bra, så jag föreslår att vi värmer kaffevatten redan nu ikväll - det sparar vi tid på." 

Sagt och gjort, vi var uppe och duschade innan någon annan på campingen ens funderat på att öppna ögonen, vi fällde ihop vårt tält och rullade ihop våra liggunderlag i ett nafs och vi var iväg innan någon tältgranne ens börjat gnugga sig i ögonen.

När vi kom fram till parkeringen vid Preikestolen visade det sig att den första parkeringen redan var full. Vi hänvisades till den nedre parkeringen. Vad? Finns det flera parkeringar här? Ett par tjejer viftade in bilar till parkeringen men först efter att de tagit betalt för parkeringen. F satt och höll i 30:- som han trodde skulle vara lagom. 

"200:-" sa parkeringsflickan. Visserligen sa hon det på norska, men det låter exakt lika otroligt som om hon sagt det på svenska. "TVÅHUNDRA KRONOR???" För att ställa bilen på en grusplan i en skogsdunge i några timmar... Jaja, norrmännen vet hur man ökar exportinkomsterna och får balans i landets ekonomi. Inte är det väl någon som har åkt så här långt som vänder om igen för 200:-? 

Vi var väl förberedda med rejäla vandrarkängor, keps, solglasögon, vatten, energibars, jackor, regnskydd i ryggsäckarna och jag hade mina vandringsstavar tillhands. Vid en informationstavla fanns tydliga bilder på vilka skodon man INTE skulle ha och vilka som rekommenderades. Check, vi var med utmärkt beröm godkända.

Som väl var hade vi en väldig tur med vädret; det var torrt och lite soligt, men inte hett. Ibland dök det upp ett moln som släppte några droppar regn, men aldrig så mycket att vi blev våta.

Okej, då börjar vi väl gå. Vi sällskapades av alla sorters människor, små barn, äldre personer och flertalet hundar. Och kineser. Kineser kineser kineser i stora busslaster. Många av dem var väldigt dåligt klädda med tunna sommarskor. 

"Men herregud, ska det vara såhär mycket folk?" minns jag att jag tänkte. Tja, jag hade ju själv läst listan "Norges 7 häftigaste platser" och varför skulle jag vara den enda som fallit i turistfällan? "Norges 7 häftigaste platser" är givetvis översatt till kinesiska också. 

Vi mötte folk som var på väg ner från toppen, de måste ha startat i soluppgången? Vi blev omsprungna av hurtiga tjugoåringar i joggingställ, vi gick själv om personer som var långsammare än vi själva var. Vi fick vänta för att släppa förbi folk mest hela tiden. Den där "stigen" som det hade talats om bestod till största delen av trappor som tillverkats av stenblock i olika storlekar. Ibland gick det ganska bra att hitta smidigaste vägen upp, men ibland fastnade man bakom andra eller var tvungen släppa förbi folk som var på väg neråt och trappstegen man klev på kändes meterhöga. Det jobbigaste var ändå att som synskadad försöka dels hitta VAR jag skulle sätta foten, vilken väg jag skulle välja för att inte krocka med andra, hur jag skulle undvika att inte trampa snett eller falla i trapporna. 

Uppåt gick det ändå ganska hyfsat, även om de där utlovade två timmarna snarare blev till drygt tre timmar innan vi nådde toppen. 

På toppen var det massvis av folk - massvis! Utsikten var dock vidunderlig och vädret härligt, så jag ska inte klaga. Det var absolut värt mödan! Värt varje svettdroppe och värt varje tillstymmelse till träningsvärk! 

Mitt i bild står jag och Mr F på en klippa med Lysefjord
i bakgrunden. Det är mycket folk omkring oss.

Däruppe tog vi en paus med både dricka och energi. Fotograferade gjorde vi förstås också, fast vi var inte i närheten av de där våghalsiga experimenten som många av de yngre gav sig på. Sitta och dingla med fötterna 600 meter upp i luften - man kan nästan tro att de hade bråttom att få träffa sin Gud! Visst ångrar jag lite att jag inte kröp fram till kanten och tittade ner, men jag är rädd att jag hade fått svindel och inte kunnat ta mig därifrån om jag gjort det. 

Problemet var att jag nästan blev fast däruppe i alla fall. Jag slog upp skadan i mitt knä från vandringen på Färöarna förra sommaren och var nära att inte kunna gå ner. Att gå nerför är tio gånger värre än uppför. När man går uppåt kan man först scanna av marken och vet ungefär vad man sätter fötterna på. När man går neråt sätter man fötterna först och har ingen aning om vad man trampar på. Har man dessutom min taskiga syn, så är det tusenfalt värre. Jag ser inte vad som är skuggor, vad som är ojämnheter eller kan avgöra avstånd. Min käre F var världens gulligaste som lät mig hålla i hans hand och som guidade mig hela vägen ner. I andra handen höll jag vandringsstaven som jag mest fick använda som krycka för att avlasta det onda knäet. 

Det blev en lång färd ner. Flera gånger var jag nära att ge upp men det blev jag snart varse att jag kunde glömma. "Du SKA gå ner, det finns inget alternativ!" Jag stukade min andra fot, jag trillade när jag skulle över en bäck och blodet rann från både knä, höft och hand (jag hade mig själv att skylla, för jag påstod att jag fixade bäcken utan hjälp), ögonen tårades ibland när jag svor ilsket över knäet och jag kunde inte se något annat än sten sten sten. Stackars F gjorde allt som stod i hans makt - jag hoppas verkligen att jag inte förstörde upplevelsen för honom! (Han säger i alla fall att det gjorde jag INTE alls.) 

Karta över området inklusive höjdgraderingar.

Vi pausade ett par gånger extra för att dricka vatten, men aldrig så länge så att vi stelnade till. "Såja, nu har vi bara 3.200 meter kvar, 2.150 meter kvar, 1.800 meter kvar, 1.150 meter kvar!" F stöttade mig hela tiden och guidade mig tålmodigt i närapå 3,5 timmar. "Så. Ta nu ett stort steg till höger och sätt den andra foten här, ta ett litet steg till vänster och sen höger fot på den här stenen som jag står på nu. Ja, men jag flyttar mig." Det märkliga var att vi hela tiden mötte nya människor som var på väg upp mot toppen. Ta till exempel tonårspojken som höll sin farmor i ena handen och som hade en vattenflaska i andra handen och som precis påbörjat vandringen uppåt vid fyratiden på eftermiddagen? Förvisso är sommarkvällarna ljusa i Norge, men informationen till turisterna skulle nog behöva justeras något... Till slut nådde vi ner till den första parkeringen. Där kunde man köpa Coca Cola. Vet inte om Coca Cola någonsin smakat så gott? 

På den där listan "Norges 7..." fanns INTE "Trolltunga" uppräknad och tur var väl det. När jag hörde att det var elva kilometers KRÄVANDE vandring enkel väg för att nå dit strök jag omedelbart det utflyktsmålet från listan. Norrmännens sätt att gradera sina vandringar ser lite annorlunda ut än på övriga ställen i världen. Deras söndagsutflykter med småbarnen börjar på den nivån där vi övriga benämner vandringarna som "krävande". 

Med spenderbyxorna på

För ett par månader sen:

Jag: ...men vart ska vi åka på vår semester, tycker du?

Mr F: Du som har tid och är ledig ibland om dagarna kan väl kolla lite. Kom med förslag.

Jag: Ja, men jag HAR ju föreslagit Skottland. Eller Irland. Eller Nya Zeeland. Till Skottland kan man flyga för två och ett halvt tusenkronor per person och fixa en veckas hyrbil för drygt två. Sen hittar vi alltid B&B efter hand. Vad säger du? Där är jättefint, jag lovar att du skulle gilla det. Det är lite som Färöarna kan man säga.

Mr F: Men jag vill till Norge. Det har vi också pratat om...

Jag: Ja, men då åker vi till Norge. Jag vill också dit. Fast, då blir det nog svårt att boka hotell, för det känns inte som man kan lita på att man kommer fram dit man ska på bestämda tider när man kör bil på de slingriga vägarna i norska fjordlandet. 

Mr F: Tält! 

Orange tält

Jag: Jodå, visst kan vi tälta. Men då måste du skaffa ny sovsäck, för...

Mr F: JA! Ja, jag VET att min gamla sovsäck har möglat och att jag fick kasta den...

Jag: Jag har vad jag behöver, ska bara leta fram och inventera statusen på vissa av prylarna. (Som gammal scout har jag ju det mesta, men datummärkningen på prylarna är knappast från denna sidan av millennieskiftet.)

En dryg månad senare: 

Mr F: Jag har köpt sovsäck och liggunderlag för tre och ett halvt tusen. 

Jag: VAD-SA-DU-ATT-DU-HAR-KÖPT?! Tre och ett halvt...? Eehhh hhrmm... Jaså, ja, men det var ju bra. Vad blev det då för nåt? 

Mr F: Jo, jag köpte en varm sovsäck som är i fyra delar och som... (Här insåg jag att han började rabbla en massa fakta och termer som jag inte riktigt förstod och eftersom jag inte ville visa mig dum och okunnig, så avbröt jag honom med en kommentar istället:)

Jag: Ah! Den måste jag få titta på! 

Mr F: Och liggunderlaget var ett sånt man blåser upp med händerna såhär. (Här förevisades jag en mystisk handrörelse som gjorde mig väldigt konfys.) Det är nio centimeter tjockt! 

Jag: Nio centimeter! Vad i hela friden är det för nåt? DET måste jag också få se! (Plötsligt ter sig mitt Therm-A-Rest-liggunderlag av första generationen från 1980-talet - som jag hittills varit väldigt nöjd med - som en kvarleva från istiden.)

Senare samma dag: 

En mycket stolt Mr F presenterar sina nyinköpta prylar för mig och lägger sovsäck och liggunderlag i mitt knä. Jag lyfter och tittar på förpackningarna. Tar fram iPaden och börjar googla på produkterna. Jag vill inte packa upp hans nya produkter, för det ska han såklart själv få göra. Nu blir jag själv riktigt intresserad. Jag letar mig fram på flera olika hemsidor som säljer friluftsprylar och inser att de där fluffiga liggunderlagen är det som gäller numera. Inga mer värkbrutna leder och stela ryggar!

Dagen därpå har jag bestämt mig: 

Jag: Snälla, vi kan väl åka till Naturkompaniet så att jag också får titta på sånt där liggunderlag. De har visst nåt på rea.

När vi kommer till Naturkompaniet är de slutsålda. Jag bestämmer mig för att beställa ett från deras hemsida istället.

Väl hemma plockar F upp sitt liggunderlag och jag får prova att blåsa upp det med den där konstiga handrörelsen och redan här blir jag helt såld. Så smidigt med inbyggd pump! Jag lägger mig på liggunderlaget och bara: WOW! Åh, så skönt - jag SKA ha ett sånt här, jag med! Dessutom väger det nästan ingenting.

Liggunderlaget är svart och
liknar en luftmadrass. 

Efter helgen fortsätter jag mitt googlande och när jag bestämt mig för vilket liggunderlag jag ska ha hittar jag det till slut 30% billigare hos en återförsäljare. För att jag inte ska vara sämre än Mr F och för att jag tänker på kommande övernattningar i snöbivack köper jag ett som har dunfyllning så nu ska jag väl ändå inte behöva frysa? Dunsovsäck äger jag sedan gammalt och NEJ någon ny sådan har jag inga planer på att införskaffa. 

Då jag letat efter liggunderlag har jag samtidigt hittat en massa andra roliga friluftsprylar, så jag passar på att köpa några extra tältpinnar, jag köper en liten superbra tältlampa, några nya tallrikar och sporkar samt uppgraderar några smådelar till mitt gamla Trangia friluftskök. Minns inte när jag köpte det, men jag kan som kuriosa berätta att det enligt prislappen på originalkartongen kostade 67:-. 

Den här "billiga och spartanska" tältsemestern lär bli rejält dyr innan bilen ens har börjat rulla mot Norge. När jag tänker efter vill jag nog ha ett par långa vandringsbyxor och nog skulle det vara bra med en powerbank som kan lagra massor av ström och varför inte köpa... ... ...?

Sniffa på en blomma i Lomma

I morse roade jag mig med att läsa under "Den här dagen" på Facebook. Där visas ett urval av vad man själv har skrivit på Facebook vid dagens datum ett antal år bakåt i tiden. Lite nostalgiskt, sådär. Som att läsa ur en gammal dagbok.

Den 30 maj 2010 hade jag tydligen varit på sommarkonsert i Allerums kyrka och inlägget ljöd:

Psalm 752, vers 2: "Och när dagen lång du hör fåglars sång, hör du himmelens egna ljud." Kan inte minnas om jag någonsin kunnat höra fåglars sång och plötsligt idag fick jag en sån obeskrivligt längtan efter att få göra det... Snart, snart :-)

På hösten samma år fick jag mitt Cochlea Implantat och sommaren därpå skulle sedan äntligen bli den första av många fågelsångssomrar. Så sent som på vår vandring i lördags fann jag ett helt nytt fågelläte som jag lyckades spela in på min mobil. Nu har jag med hjälp av olika appar och internet lyckats identifiera den som en grönsångare. Årets första NYA fågelläte är alltså en: Grönsångare (Phylloscopus sibilatrix). Nej. Jag såg den naturligtvis inte. F, som har riktningshörsel, lokaliserade den till "ett av de där tre träden väldigt högt upp nånstans". 


För den som inte kan se bilden (som jag lånat från falknatur.se), kan jag förtälja att fågeln har ungefär samma ljusgröna nyans som vårens första löv i träden har. Fågelns läte var ett pipigt pip-pip-pip som liksom avslutades med ett väldigt högt drillande skrik. Hoppas verkligen att han fann sig en liten grönsångarflicka till slut. 

Kitesurfarnas färgade segel skymtar
bortom grässtråna i förgrunden.

I förra inlägget nämnde jag förresten Lomma och på Kristi Himmelfärdsdagen fick vi äntligen tillfälle att besöka byn. Vi startade med en härlig vandring längs havet vid Habo Ljung mot Bjärred där varenda trädgård prunkade av minst ett par syrener som doftade helt ljuvligt. På vägen tillbaka mot Lomma småbåtshamn svängde vi ut på bryggan i Lommabukten där kunde vi beundra kitesurfarnas färgglada segel. Lunchen bestående av rökt lax och nypotatis avnjöts sedan på fiskrestaurangen till ackompanjemang av en strålande sol över segelbåtarna i mynningen av Höje å. Här skulle jag verkligen kunna tänka mig att bo.

Näsduksträd där vissa av bladen är
extra stora, dubbelvikta och kritvita.

En kopp kaffe men ingen glass senare (köerna var milslånga till Lomma Glassfabrik, tyvärr) åkte vi vidare mot Alnarpsparken där vi fortsatte att vandra runt ett par timmar. Vilken fantastiskt vacker park! Nästan alla träd blommade med bland annat fruktträd i massor. Slottet var täckt av blåregn och näsduksträdet visade sig i sin allra bästa prakt. Näsan kunde inte få nog av allt det doftande, nya, fräscha. Ögonen kunde inte se sig mätta på det vackra som blommade. Jag gjorde mitt bästa för att med kamerans hjälp föreviga så mycket som möjligt. "Mr F" hjälpte mig att hitta fina motiv och visade mig fina växter så att jag inte skulle missa något. Öronen njöt av allt kvittrande, inte minst koltrasten som överröstade det mesta. 


Ännu en härlig dag att lägga till i den digitala dagboken, men allra bäst gör sig dagen förstås i min mentala dagbok.




Senare =)