Känseln. Det taktila sinnet.

Taktil = https://sv.wikipedia.org/wiki/Taktil

Jag tänkte på en sak som hände igår morse: Jag kom in i spinningsalen tio minuter innan passet skulle börja. Några personer redan var på plats och lyset var nersläckt. Jag famlade mig framåt längs med cykelstyrena, räknade ett två tre fyra fem tills jag visste att det var dags att svänga höger och sedan stöta emot tårna i två trappsteg för att därefter vara framme vid "min" cykel. Då hände något märkligt men ändå fullständigt naturligt:

Jag höll fram min hand lite försiktigt så att jag skulle känna var "mitt" cykelstyre var. Då kände istället jag hur någon tog tag lite mjukt i min hand, förde den sakta framåt och placerade därefter min hand på styret. TACK! Jag förstod genast att det var L, som brukar sitta på cykeln snett framför mig. Vilken härlig känsla! =D (Helt tvärtemot det som hände förra veckan, skulle man kunna säga.)

Bara några dagar tidigare träffade jag min förra kollega E i träningssalen och hon gjorde också en sån där "naturlig" grej genom att ge mig sin arm och leda mig fram till hantlarna eftersom någon just då hade släckt ner till "mysbelysning".

På gymmet är ofta musiken är för hög för mitt CI. Då blir det många gånger så att jag stänger av ljudet och istället känner ljudvågorna vibrera i cykelstyret och jag kan trampa i rätt takt.

Förresten, jag provade att tända upp ordentligt en dag när jag trodde jag var ensam i lilla träningssalen. (Då när jag skulle boxas med Mr Usher.) Ett par röster höjdes från olika håll i rummet. "Oj, jag är synskadad, så jag visste inte att det var någon här. Gör det något att jag tänder lamporna?" sa jag. "Nej nej nej absolut inte" var de olika rösterna överens om "jag blev bara lite rädd." Så om man bara förklarar och frågar snällt är det alltså INGEN som är upprörd för att lamporna är tända.

Jag vaknar på morgonen av att min mobiltelefon vibrerar under kudden. Sedan för jag handen under kudden, hittar telefonen och trycker på en knapp på sidan av telefonen för att snooza. Detta brukar jag upprepa i en timmes tid ungefär. (!!!)

När jag så småningom får upp min lekamen från sängen stapplar jag ut till badrummet. Fyra steg från sängen finner vänster hand  dörrkarmen medan fingertopparna på höger hand förs längs väggen, vänster hand hittar alldeles strax dörrkarm två och rundar ett skåp i hallen, sedan lyfter höger hand toalocket (Toalocket är ALLTID stängt hos mig, för inte skulle jag se om något trillade ner däri!), vänster hand tar toapappret... Höger hand vrider på vattenkranen och vänster hand hittar tvålen, till höger hänger handdukarna. Hittills har jag inte behövt vare sig öppna ögonen eller tända lamporna.

Så småningom gör jag det ändå, men likväl känner jag mig framåt hela tiden.

Jag känner knapparna på Nespressobryggaren, jag känner på koppen så att handtaget är vänt åt höger, jag känner kaffekapselns flata sida, så att den är vänd emot mig när jag stoppar ner den i bryggaren. Sedan håller jag handen emot diskbänken så att jag känner när bryggaren slutar vibrera. Då är kaffet klart. Efter frukosten diskar jag så att det blir "blindrent" - ett ord jag lärde mig nyligen i en facebook-grupp - dvs man känner med fingrarna att det man diskat är slätt och rent.

Jag knyter mina kängor helt i blindo, men fingrarna hittar snabbt hakarna, ett två tre och för att sen knyta en rosett på skosnörena behöver man inte se. Eftersom jag avskyr att gå nerför trappor tar jag alltid hissen ner. Då vet jag att det är andra knappen från vänster jag ska trycka in. Vad det står på den minns jag knappt, men det är nog E för entré och inte BV för bottenvåning...

Framme på jobb känner jag efter vilken av nycklarna jag ska använda, det är den med rundad topp som inte har några taggar.

Så där fortsätter dagen. Vad jag än gör, är händerna och fingertopparna med mig. Mina kollegor knackar i skrivbordet så att jag känner när de vill ha min uppmärksamhet.

När jag hämtar kaffe från kaffeapparaten står jag - precis som hemma - kvar och håller handen mot bordet tills jag känner ett knäpp som talar om för mig att koppen är klar.

En brun keramikmugg förs mot ett brunt teakbord.
Handen som håller i muggen sträcker diskret
ut fingrarna för att känna var bordskanten är.

För att bli medveten om att jag verkligen använder mitt taktila sinne så mycket som jag gör, blir jag tvungen att koncentrerat gå igenom hur jag gör i varje detalj. För mig har det nämligen blivit så naturligt att jag inte ens tänker på att jag gör det. Bara en sån grej som att dricka ur en kopp och sedan sätta den ifrån sig på bordet. Jag har alltid koppen framför mig, lite till höger. Jag håller med fingrarna koll på var koppen är och dricker sedan (utan att kunna se koppen, vilket min kompis blev väldigt förvånad över när hon med hjälp av fingerad teknik provade på hur det var att ha dövblindhet.) "Men!? Jag ser ju inte koppen när jag dricker! Gör inte du det heller, Tina?" frågade P. "Ser koppen när man dricker?" svarade jag "Neeej, ska man kunna det?" Efter att jag druckit håller jag muggen fram mot bordskanten, men strax innan jag ska sätta ner den, håller jag ut två fingrar lite diskret för att känna var bordskanten är innan jag kan sätta ner koppen. Jag tror knappast att någon annan heller lägger märke till hur jag gör om de inte ingående studerar mig och mitt rörelsemönster.

Bortsett från känseln är näsan en ytterst viktig detalj för att informera mig om vad som händer runtomkring mig, men det berättar jag mer om en annan dag.

Boxningsrond med Mr Usher

(Jag har i inlägget nedan lånat min vän Tobbes uttryck "Mr Usher" som en pseudonym för min dövblind-diagnos "Ushers Syndrom, typ 2".)

Ibland blir saker och ting absolut inte som jag föresatt mig... Jag är inte alltid så där genompositiv och glad som jag helst av allt vill vara. Jag tar inte alls så lätt på att den där förbaskade Mr Usher valt att invadera min kropp. Att han jävlas med mina ögon och med mina öron.

Ok, jag har väl någonstans insett att det inte är mycket jag kan göra åt honom. Han har bestämt sig för att stanna hos mig, men jag vill inte låta honom ta över för mycket. Jag försöker därför att (helt emot Mr Ushers livsgärning) se saker och ting från den positiva sidan. Jag försöker vända och vrida på saker och hitta lösningar där så är möjligt. 

Men tyvärr... Ibland vinner inte jag kampen mellan oss. Ibland vinner Mr Usher några game, häromdagen vann han ett helt set. Det var lite oroligt ett tag när han fick ett tie-break och jag plötsligt låg under i matchen.

Det var förra fredagen. Jag var på morgonträning på Sats och när jag skulle hänga tillbaka träningsmattan på krokarna vid väggen efter träningspasset råkade jag krocka med X, en av de andra som också tränar på fredagarna. (Hon heter förstås inte X, men vi kan kalla henne så.) "AJ! Jag står faktiskt här!" röt X åt mig. "Oj förlåt, jag trodde du var klar, jag..." "Vadå, du SÅG mig ju!" röt X tillbaka. Jag blev helt stum. Sa hon verkligen "du SÅG mig ju"? Jag måste ha hört fel, sa hon verkligen så? Jag MÅSTE har hört fel, för så KAN hon bara inte ha sagt!

Jag smög försiktigt ut till omklädningsrummet och gick igenom vad som hänt och vad hon sagt om och om igen. Jo minsann, hon sa faktiskt så. "Du SÅG mig ju!" Denna kvinna har tränat på samma pass som jag nästan varje fredag morgon i säkert sju-åtta år vid det här laget. Hon har sett mig komma med min vita käpp VARJE fredag morgon när vi samlas utanför dörrarna och nu har hon mage att skälla ut mig för att jag inte såg henne?!?!?! Jag hade väl inte krockat med henne om jag hade sett henne!!! 

Jag ältade detta medan jag rafsade ihop min handduk och duschtvål. När jag stod under duschen blandades vattenstrålarna med tårar som flödade nerför mina kinder. Nu var det riktigt nära att Mr Usher höll på att vinna hela matchen. Det var matchboll och Mr Usher hade serven.

Jag gick ut ur duschen och torkade bort alla spår av tårar. Efter morgonträningen serveras frukost på Sats. När jag kom dit såg jag att det fanns två lediga platser kvar. Den ena var vid det bord där X redan satt och den andra vid ett bord där jag skulle ha fått solen i ögonen om jag satte mig där. "NEJ, här ska INTE Mr Usher få vinna! Jag sätter mig vid samma bord som X. Får jag tillfälle ska jag minsann fråga henne vad hon menade med att säga sådär till mig." 

Nu blev det tack och lov inte så burdust att jag ställde henne mot väggen. X satt och ondgjorde sig högljutt inför ett par andra som kikade på sina mobiltelefoner. "Jag har nästan ALDRIG min mobiltelefon med mig. Jag tycker det är trevligare att prata med folk öga mot öga." HÄR såg jag min chans och klämde snabbt in en replik om att "För oss som har dövblindhet - ja, jag har ju som du vet bara några graders synfält - har de senaste mobiltelefonerna blivit ett fantastiskt hjälpmedel. Jag kan använda den som förstoringsglas, som karta, som ficklampa, som..." Då blev X svarslös! Mr Usher slog bollen i nät och jag lyckades vända matchen ännu en gång.

I gymmet står en två meter
hög svart boxningssäck. På
golvet syns boxhandskarna.

Idag skulle jag varit på morgonpasset igen, men jag valde att sova lite längre och pausa en vecka från X. Istället gick jag dit några timmar senare. L i receptionen mötte mig med: "Vi saknade dig i morse!" Sådana ord blir man väldigt glad över. 

Jag hade tagit med mig mina boxhandskar och slogs ilsket mot en "Döing" nere i gymmet. Denne "Döing", dvs svarte boxningssäck är härmed döpt till Mr Usher. Om ni visste vad mycket aggressioner man kan bli av med när man boxas. Det var inte bara slag utan han fick ta emot massor av sparkar också. Om ni bara visste vad Mr Usher har ont i kroppen nu! =D 

I bakgrunden syns boxningssäcken.
I förgrunden syns min vänstra
boxhandske, redo för slag.

Själv lär jag säkert ha träningsvärk imorgon, men det gör absolut ingenting, för det påminner mig bara om att Mr Usher förlorade den här matchen också.