Gästbloggande hos "Punkter i Livet

Tja, om ni tyckt att det varit dåligt med uppdateringar på den här bloggsidan på sistone, så kan jag berätta att jag varit lite flitigare som gästbloggare hos "Punkter i Livet" den här veckan. 

Det är alltid en ära att få skriva för någon annan och nu var det alltså ungdomarna på Instagram/Blogg/Vlogg-sidan "Punkter i Livet" som erbjöd mig den här hedervärda uppgiften. Under en hel vecka har jag fått tillgång till deras inloggningar på både Instagram och på Bloggen där jag har lagt ut lite bilder och kort berättat om vardagliga ting som händer i livet hos en alldeles vanlig medelålders svensk kvinnlig banktjänsteman som har dövblindhet. 

Jag råder dig att klicka på någon av länkarna ovan och kika in där du också. Det är många intressanta inlägg; dels från ungdomarna som startat sidan, men också från flera olika gästbloggare av olika slag. (Jag är bara en i raden.)

Det enda som egentligen knyter samman alla dessa olika skribenter är dövblindhet/deafblindness. Antingen lever man med det själv, eller så känner man kanske på något sätt någon som har det. 

Innan jag fick tillgång till lösenorden fick jag ett par förhållningsregler som gick ut på att jag 1) skulle presentera mig och 2) att alla bilder skulle syntolkas. Vi kan säga så här: 1) Det är mycket svårare att syntolka en bild än man tror. 2) Det är märkligt så svårt det ska vara att komma ihåg sitt eget namn. ;-) 

Syntolkning av bilden ovan: Ett foto taget på en grön gräsmatta. På gräsmattan bildas långa skuggor av en sol som står lågt på himlen bakom fotografen. Dels ser man en mycket lång skugga av en person (fotografen) men man ser även långa skuggor av glesa träd. Högt upp i bilden ser man några vita hus och ett träd, men eftersom solen lyser så skarpt på dem är de svåra att urskilja. 

Huskurer(ad)

För några år sen reste jag till Indien ett antal gånger. Eller, jag ska vara ärlig, till "Indien light", jag var nämligen i Goa, en plats som det är lätt att bli förälskad i. Alla pratar engelska, är nyfikna och vänliga och landet har därtill en temperatur som gör att det är enkelt att leva där som turist. Den indiska maten ska vi bara inte tala om - mums! Indisk "dehli belly" talar vi däremot tyst om...

En av de gånger jag var där åkte jag på en rejäl förkylning och Bobby som förestod hotellet jag var inkvarterad på kurerade mig med något som han kallade för "Harbour Sea", en dryck bestående huvudsakligen av ingefära och sen lite annat. Jag länkar till dagboksinlägget från nämnda resa HÄR. 

Syntolkning: En ljusbrun keramikkopp
innehållande en gulaktig bubblande sörja
fotograferad uppifrån.

I veckan som gått har jag åkt på vinterns första förkylning och därmed var det dags att prova lite huskurer, varför inte "Harbour Sea", eller i varje fall en försvenskad variant av densamma med ingefära som den gemensamma nämnaren.

I julklapp fick jag en zester, dvs ett rivjärn för köksnördar, av min mamma. Den har använts i stort sett varje dag sedan dess. Vi åt torsk med massor av nyriven pepparrot en dag och lax med pepparrot en annan dag. Citron och lime kan man hitta många skäl att riva, ingefära ska vi bara inte prata om och att riva parmesanost går också finfint med denna eminenta pryl.

Syntolkning: Ett rivjärn
och en stor bit ingefära.

Så med andra ord har jag druckit min citron- och ingefärsdricka (ekologiska varor såklart) ett par gånger varje dag den senaste veckan med gurkmeja och cayennepeppar i. Jag drack det så starkt att ögonen nästan tårades och tillät mig själv att ta i en tesked honung i den ljumma drycken för att mildra den något. Honung har som bekant många goda egenskaper och att denna honung dessutom kommer från en bikupa i en kollegas trädgård gör ju inte saken sämre. Mer lokalproducerat och småskaligt kan det knappast bli.

Igår lagade vi mat på särbon F:s nya spis med induktionshäll. Den uppfinningen är en helt ny erfarenhet för mig och jag tror att matlagningen hädanefter kommer att nå helt nya höjder. Vi experimenterade med någon slags asiatiskt sesamlax i tillsammans med grönsakswok kryddat med MASSOR av färsk chili och ingefära, förstås. Zestern kunde jag inte lämna hemma, så den hade jag tagit med mig hem till F. Nog kändes det märkligt att gå runt med ett sylvasst föremål i väskan, men nöden har ingen lag.

När jag sedan kom hem UTAN min kära zester skickade jag genast ett sms till F: 
"Jag glömde mitt rivjärn hemma hos dig!" 
"Äh vadå, du har ju redan ett." 
"???" frågade jag. 
"Du är ju själv ett rivjärn." svarade F då.
"!!!"

Att karl'n bara understår sig! Är han inte orolig att detta "rivjärn" ger igen och river ner tredubbla mängden ingefära eller pepparrot i maten hädanefter?!

*ruvar på gruvlig hämnd*