ÅB 2016

Bilden föreställer en vågskål i balans.

Dags att göra årsbokslut. Röda siffror och svarta siffror. Debet och kredit. Helst ska man inte avsluta med rött, utan flytta över en generös svart pluspost i balansräkningen inför nästa år. 

Mitt 2016 började egentligen riktigt fint. Det mesta flöt på, jobbet var som vanligt jättekul, förvisso stressigt emellanåt, men vi hade en fantastisk sammanhållning bland personalen och toppenchefer, så vi löste situationerna gemensamt.

I juni, strax innan semestrarna släppte arbetsgivaren en bomb: Det skulle röras om i grytan, man skulle slå ihop kontor och flytta runt på personal och chefer. De flesta levde i ovisshet ända fram till senhösten innan det var klart var de skulle hamna. Folk har gått mer eller mindre på knäna. Ovissheten har inte gjort det lätt för någon, tvärtom. Jag säger absolut inte att det nya som komma skall blir sämre, men att inte veta och att inte ha kontroll gör att de flesta känt sig väldigt stressade och irriterade.

I somras kom i varje fall en välbehövligt en paus från verkligheten då jag och särbon F var på en helt fantastisk semester till otroligt vackra Färöarna. Där hade ingen av mina bekanta varit tidigare, så det blev en överraskningsresa på många sätt och vis. Enbart positivt! Dit ska du absolut resa om du får chansen och om du gillar att vistas i naturen! 

I augusti fortsatte vardagen... Då började ett himla strul med hörseltekniken på jobb. Min nya hörapparat som jag fick i augusti har man fortfarande inte - fem månader senare - hittat någon lösning på, så att den kan användas i telefonsamtal eller via mötesmikrofonerna på jobb. Jag har en ihoptejpad lagning på en femton år gammal hörapparat som provades ut när jag hörde mycket bättre än jag gör idag. Det är en tidsfråga innan den inte längre går att tejpa.

Jag är trött för det mesta. Nu i höst har jag tagit ut semesterdagar då och då enbart för att sova. Och då ska tilläggas att jag inte jobbar mer än halvtid redan idag. Har också märkt att jag börjat glömma de mest simpla saker, vilket förhoppningsvis bara beror på just stress och inte på nåt annat.

Sen finns det annat även på det privata planet som läggs på hög. "Jag orkar inte!" Och jag blir ännu mer stressad om folk frågar NÄR jag kan ta tag i saker och ting. Jag vet inte NÄR, jag har tappat kontrollen nu! Och jag VET faktiskt inte när jag orkar med mycket mer än mitt jobb som jag faktiskt måste prioritera. Grejen är att jag vill vill vill så mycket mer än jag kan. Jäkla Mr Usher! 

Jämt och ständigt kommer mina tankar kring dövblindheten och vad jag kan "begära av andra". Har jag rätt att "kräva" något alls? Var går gränsen? Jag avskyr att vara "till besvär", men ibland måste jag.

Bland annat ska kontoret flyttas till en helt ny lokal där det just nu bara är vita väggar och bygglampor. Jag har bett att man ska göra den nya arbetsplatsen handikappvänlig inte bara ur rörelsehinderperspektiv (för det finns det ju lag på) utan även syn- och hörselanpassad. Just nu är lokalen faktiskt ett vitt blad och då tänker jag att man kan passa på att tänka "färgkontraster", "undvik bländande armaturer" mm, men jag är själv ingen expert på detta. Hur mycket kan jag begära? Kan jag egentligen be att arbetsgivaren anlitar en expert på detta? Samtidigt är det ju ett faktum att när allt är så optimalt som möjligt är jag nästan inte alls handikappad. Före jul var det tex en kollega som missade att stänga diskmaskinsluckan. Alltså gick jag in i den och slog upp smalbenet rejält med stor blodförlust. (Ja alltså, jag behövde inte åka ambulans eller så. Det räckte med ett plåster...) Hade vederbörande stängt luckan hade jag liksom inte varit handikappad. En diskmaskin med självstängande luckor, finns det? ;-) 

I veckan stod jag i en affär och letade efter kanelstänger. Det var i en trång och mörk affär, så jag såg i stort sett ingenting, utan stod istället och kände med fingrarna över kryddpåsarna. Nog borde man kunna urskilja ett kryddpaket med kanelstänger? När jag stod där hade jag ingen koll på vad som hände runt om mig, men någon knackade mig på armen och bad mig flytta på mig så de kunde komma förbi. Då blev jag så irriterad att jag högt sa precis det jag tänkte: "Ni kan väl hjälpa mig att leta istället?" (Hoppsan, vad i hela friden sa jag?!) "Fnys", sa damen och gick vidare, "Ja, självklart!" sa hennes man och grävde fram sina läsglasögon. "Vad är det du vill ha?" Innan jag hunnit fatta vad som hände, räckte han fram ett paket kanel till mig. "Är det såna här du menar?" "JA! Tack!" sa jag, och log med hela huvudet. Mig hade det säkert tagit minst tio minuter till att hitta den där kanelen. (Nejnejnej, jag var INTE "på kanelen"!) 

Efter morgonspinningen på Sats bjuds det på frukost. Vi sitter alltid i foajén, men sedan några månader har man flyttat upp en våning. Där uppe är mörkt med några bländande lampor och levande ljus. Jag kämpade på efter hand som det mörknade i höstas. Till slut var det omöjligt, så jag samlade mod (det behövdes, för det satt långt inne) och frågade den som är ansvarig om han möjligen kunde tänka sig att tända lamporna i taket där uppe. "Alltså, jag kan ju inte tända bara för EN person!" "Ehh nähä...?" sa jag och satte mig ner i foajén med min kaffekopp. Då kom han nog på vad han sagt: "Jag kan gå upp och hämta en macka till dig. Vad vill du ha på den?" "Nej tack, jag ska inte ha nåt." svarade jag bara. Sen gick jag därifrån och kände mig så utfryst. För inte vill man sitta ensam på nedervåningen när alla andra är däruppe. Hade han svarat samma sak om en rullstolsburen inte kunnat ta sig upp på övervåningen? Nej, skulle inte tro det, då hade frukosten serverats för alla nere i foajén. Eller? Kan tillägga att jag har fixat en egen lösning på detta nu. Jag har en pannlampa på mig så jag hittar vid buffébordet och lyser glatt alla de andra i ansiktet när och om de pratar med mig. Så kan de sitta där och mysa vid sina värmeljus... ;-) 

Ett par dagar före jul var jag hembjuden till kompisen P för att beundra hennes fantastiska julgran. Det var vi i "De fyras gäng alias Tjejerna" som var samlade. Med tindrande stjärneögon stod vi där och beundrade granen liksom de vackra julprydnaderna, stjärnorna, tomtarna, ljusen, amaryllisarna - you name it. Jag förstod att det hela var grant så ögonen tårades (vilket mina också gjorde efter ett tag) så jag bad om att få tända taklamporna en liten stund så att jag också kunde få beundra. Inga problem, det fick jag förstås. Lilla P hade planerat att vi sedan skulle äta vid soffbordet där det var så himla juligt pyntat, men när vi kom till det upplysta köket sa jag: "Kan vi inte sitta här i köket och äta? Här är så fint dukat och det är nära till maten." Att det sen är väldigt jobbigt att försöka få plats med både Janssons frestelse, köttbullar och clementiner i en mage som samtidigt kläms ihop väldigt illa när man sitter vid ett soffbord, det var inget jag ville nämna då. Men det var en ganska god anledning det också ;-) "Absolut" sa allihop "vi sitter här i köket, så ser du också. Inga bekymmer alls!" Tack så mycket, kära ni! <3 

Så, för att få som jag önskar, gäller det med andra ord att lägga fram det snyggt så att folk antingen får lite lätt dåligt samvete eller så att de tror att det är deras egen idé. Det sista är såklart allra bäst, men kräver lite mer strategisk planering från min sida ;-) 

Och Årsbokslutet 2016, då? Jo, som den obotlige optimist jag ändå är innerst inne, vill jag hävda att jag ännu en gång fått ihop mer på plussidan än på minussidan, trots allt. 

Gott Nytt År!