Avsnitt sjuttiotolv av "Den vita käppen"

Den här gången ska jag föra fram några positiva sidor av min vita käpp. Nej - den är inte helt vit - min vit/röda käpp; som jag berättat mången gång tidigare har jag alltså en vit käpp med påklistrad röd reflextejp för att upplysa omgivningen om att jag inte bara är synskadad utan även är hörselskadad, det vill säga: Jag har dövblindhet.

Att manövrera en vit käpp är inte alltid alldeles enkelt. Kulan längst ner, på fackspråk kallad doppsko, har en förmåga att fastna i skarvar mellan gatstenar, plattbeläggning, grusunderlag mm. Man har alltid en arm upptagen och ryggen har fått ta mycket stryk på grund av att jag är envist högerhänt. Fast det är klart, kiropraktorn och massören ska också leva ;-) 

När det är mycket folk som rör sig, på en gågata, tågstation, i köpcentrum där folk promenerar huller om buller är den inte bara absolut nödvändig för mig för att visa att jag inte ser, den verkar även vara extra svår för andra, normalseende att upptäcka. De snubblar över den, de trampar på den (jag har fått flera käppar knäckta av folk som inte upptäckt den i tid), de hoppar gärna över den för att komma före mig osv. Alternativet att inte använda den är ändå värre, så jag fortsätter riskera knäckta käppar.

Ett annat dilemma är att i samband med att man införde väjningsplikt vid obevakade övergångsställen för tio år sen, målades många övergångsställen bort i stan. Antingen får jag gå långa omvägar ibland för att hitta ett övergångsställe eller också får jag vänta länge på en lucka mellan bilarna där det tidigare fanns övergångsställe och där många personer passerar naturligt. Samtidigt kan jag inte vara helt säker på att bilisterna stannar för att det finns ett målat övergångsställe.

När jag träffade Tobbe första gången hade han fäst en lampa (en liten ledlampa är avsedd för hundkoppel) på käppen och det tyckte jag var ett fantastiskt bra initiativ. Redan samma dag travade vi gemensamt bort till en butik där jag köpte en sådan. Den har säkert synts, men...

...nu har jag tagit detta en nivå högre. Ni vet de där små cykellamporna som man kan ändra från fast sken till ett högst irriterande och nästintill epilepsiframkallande blinkande sken? Enligt min egen uppfattning är detta blinkljus på cyklar en styggelse och får enligt polisens hemsida endast användas om blinkandet uppgår till minst 200 blinkningar per minut. 

Blinkande sken på vit käpp

Jag ska erkänna att jag inte har räknat antalet blinkningar på min lampa eftersom jag inte ska använda den för att vara ute och cykla i trafiken (vilket ni ska tacka gudarna för), men jag köpte i alla fall en sådan liten ettrig lampa förra veckan. Den kostade några tior och fästes enkelt med ett gummiband runt käppen. Ljuset är rött och blinkar alldeles jäkligt irriterande. Det stör inte mig det minsta eftersom jag inte alls kan se käppen i mitt lilla synfält. 

Det visat sig redan nu att det här var en fantastiskt god investering!

När jag numera närmar mig ett övergångsställe händer det att bilisterna saktar ner i väldigt god tid. Jag har flera gånger noterat folk som väntat på att få gå över medan bilisterna bara susar förbi på målat övergångsställe, men så kommer jag med mitt blinkande röda sken och "Sesam" - vägen öppnar sig. Så sent som i lördags var det en väntande person som reagerade mycket häftigt på en bils plötsliga inbromsning och som vände sig om för att upptäcka att jag närmade mig med min blinkande käpp. Jodå, jag fick faktiskt ett: "En sån skulle man ha!" 

I måndags när jag gick hem från jobbet var det kolmörkt, över vägen närmast mitt hem saknas det övergångsställe och där stod jag som vanligt och väntade en lång stund på en lucka när plötsligt en bil stannade på vänster sida. Från höger fortsatte trafiken köra så jag vågade inte göra någon ansats att gå ut men "Sesam" så stannade bussen (ja du läste rätt, en buss) som kom från höger. För att släppa fram MIG! Nu vågade jag passera. Fast bakom bussen finns en cykelbana och cyklisten som kom där hade förstås inga planer på att stanna, men jag kände vinddraget av hur denne svängde bakom mig i sista stund. Även cyklisten såg ju mitt röda blinkande.

Igår var det mörkt när jag skulle ta bussen till andra änden av stan. Precis när jag närmar mig hållplatsen kommer en buss och eftersom den stannar och flera personer ska hoppa på chansar jag på att jag ska hinna fram. "Om jag springer hinner jag" tänker jag. Jag ökar farten och börjar med dödsförakt springa mot bussen. Med blinkande käppen framför mig måste jag se hur galen ut som helst. Bakdörrarna på bussen stängs och blinkersljusen på bussen släcks. "Okej, han kör ut, då är det försent" resonerar jag medan jag saktar ner farten. "Dumt att riskera snubbla för att hinna ifatt en buss som ändå kört iväg." Men bussen kör inte, han väntar snällt in mig. Han har sett min blinkande käpp! :-) När jag kommer på bussen ler chauffören rart, säger "ta det lugnt" och hjälper mig till och med att hitta kortläsaren som inte sitter på det vanliga stället. 

Sedan ber jag snällt en ung tjej om att få platsen längst fram så jag slipper famla bakåt i en mörk och krängande buss. 

Och en sak till: Några trottoarcyklister har numera börjat hoppa av sin cykel och leda den när de möter mig med min blinkande käpp!