onsdag 23 november 2016

Avsnitt sjuttiotolv av "Den vita käppen"


Den här gången ska jag föra fram några positiva sidor av min vita käpp. Nej - den är inte helt vit - min vit/röda käpp; som jag berättat mången gång tidigare har jag alltså en vit käpp med påklistrad röd reflextejp för att upplysa omgivningen om att jag inte bara är synskadad utan även är hörselskadad, det vill säga: Jag har dövblindhet.

Att manövrera en vit käpp är inte alltid alldeles enkelt. Kulan längst ner, på fackspråk kallad doppsko, har en förmåga att fastna i skarvar mellan gatstenar, plattbeläggning, grusunderlag mm. Man har alltid en arm upptagen och ryggen har fått ta mycket stryk på grund av att jag är envist högerhänt. Fast det är klart, kiropraktorn och massören ska också leva ;-) 

När det är mycket folk som rör sig, på en gågata, tågstation, i köpcentrum där folk promenerar huller om buller är den inte bara absolut nödvändig för mig för att visa att jag inte ser, den verkar även vara extra svår för andra, normalseende att upptäcka. De snubblar över den, de trampar på den (jag har fått flera käppar knäckta av folk som inte upptäckt den i tid), de hoppar gärna över den för att komma före mig osv. Alternativet att inte använda den är ändå värre, så jag fortsätter riskera knäckta käppar.

Ett annat dilemma är att i samband med att man införde väjningsplikt vid obevakade övergångsställen för tio år sen, målades många övergångsställen bort i stan. Antingen får jag gå långa omvägar ibland för att hitta ett övergångsställe eller också får jag vänta länge på en lucka mellan bilarna där det tidigare fanns övergångsställe och där många personer passerar naturligt. Samtidigt kan jag inte vara helt säker på att bilisterna stannar för att det finns ett målat övergångsställe.

När jag träffade Tobbe första gången hade han fäst en lampa (en liten ledlampa är avsedd för hundkoppel) på käppen och det tyckte jag var ett fantastiskt bra initiativ. Redan samma dag travade vi gemensamt bort till en butik där jag köpte en sådan. Den har säkert synts, men...

...nu har jag tagit detta en nivå högre. Ni vet de där små cykellamporna som man kan ändra från fast sken till ett högst irriterande och nästintill epilepsiframkallande blinkande sken? Enligt min egen uppfattning är detta blinkljus på cyklar en styggelse och får enligt polisens hemsida endast användas om blinkandet uppgår till minst 200 blinkningar per minut. 


Blinkande sken på vit käpp
Jag ska erkänna att jag inte har räknat antalet blinkningar på min lampa eftersom jag inte ska använda den för att vara ute och cykla i trafiken (vilket ni ska tacka gudarna för), men jag köpte i alla fall en sådan liten ettrig lampa förra veckan. Den kostade några tior och fästes enkelt med ett gummiband runt käppen. Ljuset är rött och blinkar alldeles jäkligt irriterande. Det stör inte mig det minsta eftersom jag inte alls kan se käppen i mitt lilla synfält. 

Det visat sig redan nu att det här var en fantastiskt god investering!

När jag numera närmar mig ett övergångsställe händer det att bilisterna saktar ner i väldigt god tid. Jag har flera gånger noterat folk som väntat på att få gå över medan bilisterna bara susar förbi på målat övergångsställe, men så kommer jag med mitt blinkande röda sken och "Sesam" - vägen öppnar sig. Så sent som i lördags var det en väntande person som reagerade mycket häftigt på en bils plötsliga inbromsning och som vände sig om för att upptäcka att jag närmade mig med min blinkande käpp. Jodå, jag fick faktiskt ett: "En sån skulle man ha!" 

I måndags när jag gick hem från jobbet var det kolmörkt, över vägen närmast mitt hem saknas det övergångsställe och där stod jag som vanligt och väntade en lång stund på en lucka när plötsligt en bil stannade på vänster sida. Från höger fortsatte trafiken köra så jag vågade inte göra någon ansats att gå ut men "Sesam" så stannade bussen (ja du läste rätt, en buss) som kom från höger. För att släppa fram MIG! Nu vågade jag passera. Fast bakom bussen finns en cykelbana och cyklisten som kom där hade förstås inga planer på att stanna, men jag kände vinddraget av hur denne svängde bakom mig i sista stund. Även cyklisten såg ju mitt röda blinkande.

Igår var det mörkt när jag skulle ta bussen till andra änden av stan. Precis när jag närmar mig hållplatsen kommer en buss och eftersom den stannar och flera personer ska hoppa på chansar jag på att jag ska hinna fram. "Om jag springer hinner jag" tänker jag. Jag ökar farten och börjar med dödsförakt springa mot bussen. Med blinkande käppen framför mig måste jag se hur galen ut som helst. Bakdörrarna på bussen stängs och blinkersljusen på bussen släcks. "Okej, han kör ut, då är det försent" resonerar jag medan jag saktar ner farten. "Dumt att riskera snubbla för att hinna ifatt en buss som ändå kört iväg." Men bussen kör inte, han väntar snällt in mig. Han har sett min blinkande käpp! :-) När jag kommer på bussen ler chauffören rart, säger "ta det lugnt" och hjälper mig till och med att hitta kortläsaren som inte sitter på det vanliga stället. 

Sedan ber jag snällt en ung tjej om att få platsen längst fram så jag slipper famla bakåt i en mörk och krängande buss. 

Och en sak till: Några trottoarcyklister har numera börjat hoppa av sin cykel och leda den när de möter mig med min blinkande käpp!


lördag 19 november 2016

Den vita käppen (avsnitt sjuttioelva)

En bild på en krabba, lånad från internet.

Igår fick jag ett plötsligt ryck; Jag gick inom fiskaffären och köpte två stora krabbor till mig och särbon F. Grejen är att jag har inte en aning om hur man äter dem, så jag får väl googla lite. Krabborna är i varje fall både kokta och delade i två halvor. Nötknäckare och kräftverktyg har jag, så på något sätt ska det nog gå att få ut köttet ur dem. 

Efter dagens fikastund på stan med syrran följde jag henne hem för att få ihop lite extra motion. Hon bor nämligen i andra änden av stan. Intill hennes bostad ligger en ganska stor och välsorterad Ica-affär och jag behövde ju införskaffa tillbehör till de där krabborna vi skall avnjuta ikväll. Dessutom är den billigare än affären hemmavid. "Jag passar på att handla när jag ändå är här. Sen kan jag förhoppningsvis hinna promenera hem innan mörkret anfaller." 

Nu efteråt undrar jag hur jag tänkte egentligen. Jag hittar ju inte i affären! Eftersom jag nästan aldrig besöker den vet jag inte var saker och ting finns, dessutom är den väldigt stor och jag fick leta i många gångar upp och ner. Det tog väldigt lång tid! När jag långt om länge kom till kassorna var köerna milslånga, men jag passade i alla fall på att prata med en kvinna framför mig som tydligen var 'hemma' i butiken. "Jodå, på lördagseftermiddagarna brukar det vara sådana här köer, men det finns en självbetjäningskassa där borta." "Tack, men jag tror jag blir här." sa jag, när jag insåg att det skulle jag nog inte fixa med min taskiga syn. 

Snart hade jag i alla fall betalt och stod och packade ner mina varor i en kasse och i min axelremsväska. Jag stoppade ner min plånbok ordentligt i en innerficka med dragkedja och knäppte igen alla remmar på väskan. Därefter flyttade jag min kasse till en ledig bänk för att kunna ögna igenom kvittot i lugn och ro. Så fort jag satt ner kassen kom en flicka i tioårsåldern och satte sig kloss intill min kasse. "Märkligt var du är närgången tänkte jag, hela bänken är ledig." Strax därpå uppfattade jag att hon pratade med någon och kände i samma stund ett par händer som smög över mina jeansbakfickor och på ryggen, där väskan hängde. Jag vände mig snabbt om för att finna en äldre kvinna, troligen flickans mormor/farmor där och frågade henne vad hon höll på med. Den äldre kvinnan fortsatte prata med flickan och låtsades som att hon inte hörde mig. Det verkade inte alls som hon brydde sig om att hon blivit påkommen utan gick istället vidare bortåt bland folket som packade ner sina varor medan flickan satt kvar och skrattade åt mig på ett väldigt obehagligt sätt när jag hade flyttat mina grejer en bit bort.

Då upptäckte jag att dragkedja i jackfickan var nerdragen. I fickan förvarade jag mobiltelefonen, men den var tack och lov kvar. Snabbt lämnade jag butiken med en fruktansvärt obehaglig som känsla sitter kvar ännu. De tjugo kronorna jag eventuellt tjänade på att handla i en "billigare" affär kunde snart blivit en förlust på många tusenlappar istället. Helt klart inte värt det!

Nu hade det redan hunnit mörkna och promenaden hem förbyttes istället till en bussresa. Jag ville hem så fort som möjligt. När jag klivit på den ganska fulla bussen var platserna i främre delen av bussen som är märkta med symbol för folk med handikapp upptagna. Jag vände mig mot en ung kille med stora hörlurar, knackade honom lätt på armen och frågade om jag möjligen kunde få sitta där. Han tittade på mig med stora ögon: "VA?" "Jo, jag undrar om jag skulle kunna få sitta här?" "VA?" Då var jag ganska irriterad; min käpp är inte osynlig och om han inte hörde mig kunde han väl lyfta bort hörlurarna. "Jag undrar om jag kan få sitta här?" sa jag en gång till - nu med ännu större bokstäver och lyfte samtidigt upp käppen så att han verkligen skulle se den. Samtidigt lyfte han på sina hörlurar och det hela måste nog ha verkat ganska komiskt när jag skrek åt honom. (Sen KUNDE det förstås varit så att det var en annan person med dövblindhet, yrsel eller annat som redan satt där, men då hade han nog upplyst mig om det.)


Väl hemma funderar jag över min situation. Vit käpp med röda markeringar innebär att folk för det mesta förstår att jag inte ser och hör så bra och den hjälper mig i väldigt många situationer. MEN: Den vita käppen signalerar också min utsatta situation och visar vilket lätt offer jag kan vara för personer som inte har ärliga avsikter. Det blir en slags avvägning jag måste göra, där käppen nog måste få vinna slaget trots allt.

Hädanefter kommer i varje fall jag att undvika delar av stan som jag inte är så bekant med och som jag tycker känns snäppet obehagligare att vistas i. Eller så får jag helt enkelt se till att alltid ha sällskap om jag har ärende dit. Ett par (extra) ögon och öron är aldrig fel. 






tisdag 8 november 2016

Femton Paolosar och en råtta


Igår startades en träningsutmaning via jobbet. Vi ska träna "15 minuter med Paolo" (Roberto) varje dag. Då får man poäng. Dessutom kan man tjäna poäng på att träna själv och på att utmana varandra individuellt. Extra pulshöjande träning ger dubbla poäng och utmanar man varandra individuellt kan man tjäna ännu mer poäng.

Det värsta är att jag lätt faller för de där tävlingsmomenten och med tanke på att man i denna tävling tränar utifrån sin egen nivå känns de flesta övningar nästan möjliga att genomföra. 

Igår började jag med en promenad på en timme efter jobb och sen tränade jag de där "femton paolo-minuterna". 

Idag strålade solen från klarblå himmel och jag som hade en ledig dag passade på att gå en riktigt lång promenad i mycket rask takt. Med flera minusgrader ute var det så illa tvunget för att få upp värmen. 

På eftermiddagen städade jag ur ett skåp och när jag sedan skulle gå bort till Sats för kvällens spinningpass passade jag på att ta soppåsen med mig ut. Det var mörkt ute och jag som hade sett en gul skylt utanför cykelförrådet i eftermiddags om "varning för råttgift" tog det säkra förde det osäkra genom att knacka på soptunnan med min vita käpp innan jag vågade lyfta på locket. (Någon har sagt att råttor är rädda för människor, må fan ta den personen om de inte är det!) Jag lyfte på locket för att släppa ner soppåsen men vad jag då inte visste var att soptunnan flyttat sig en bit när jag knackade på den, så jag missade soptunnan och soppåsen föll ner på mina fötter istället. Nu är det så att jag är totalt blind i mörker, så jag fick naturligtvis för mig att det som landade på mina fötter var en råtta. "Iiiiii! Aaaaa!" skrek jag med panisk skräck i rösten. "Hahahaha!" hörde jag en granne som gick förbi. "Du tappade soppåsen på marken." "Ååhhh, jag trodde det var en råtta!" sa jag huttrande och plockade upp soppåsen. Grannen fortsatte skratta "rått" åt mig. Jaja, man får vara glad åt det lilla. Inte alla kan konsten att roa sina grannar som jag...
 
Tecknad bild av råtta
Pulsen efter råttskräcken var uppe strax över maxpuls i minst tio minuter, huvudet bultade och jag funderade förstås genast på om det vore giltigt att föra in denna pulshöjande aktivitet i "15 med Paolo". 20 poäng är minsann inte att förakta och någon tröst borde jag få efter att ha blivit så uppskrämd. ;-) 

En halvtimme styrketräning, en halvtimme spinning och femton paolosar senare sitter jag här och för in dagens poäng på datorn när jag ser att jag fått en individuell utmaning! Jag ska göra situps! Nejnejnej! Vad har jag gett mig in på? Jag sparar det till imorgon, kanske orkar jag då, men inte idag.