Blame it on Mr Usher!

På mina lediga dagar under veckan som gick pluggade jag Familjerätt. Kurslitteraturen skulle läsas från pärm till pärm, men mina ögon är inte sådär jätteglada för att läsa finstilt text i en vanlig bok. Jag beslöt mig för att ta en paus när ögonen klippte, texten började svaja och jag dessutom upptäckte att solen strålade utanför fönstret.

En stadig vandrarkänga rekommenderas för 
synskadade "snubblare". I skogen fungerar 
ofta vandringsstav bättre än vita käppen.

Med mina orange linser i ögonen, solglasögon på nästippen och keps som skärmade av mot bländning, vandrade jag iväg, väl klädd i stadiga kängor och en vandringsstav som "vit käpp". När jag går på skogspromenader och stigar har jag kommit på att vandringsstaven fungerar betydligt bättre än vita käppen. 

Björnbär utom räckhåll...

Först följde jag en stig som går längs landborgen mot Pålsjö skog. På den östra sidan finns bostäder och på den västra sidan en väldigt brant sluttning och bortom den ser man havet och Danmark. Landborgspromenaden är något man absolut inte bör missa om man besöker Helsingborg en vacker dag. Här växer massor av vilda björnbär, så jag var fullt fokuserad på att sträcka ut min kropp några extra centimeter. Vandringsstaven var ett ganska bra verktyg för att dra till sig några av de taggiga grenarna.

Blå runt läpparna som "Mors lilla Olle" traskade jag vidare i solskenet. Jag kisade i solen och noterade de orange "Skåneleden"markeringarna i ögonhöjd på träden till höger om stigen. Av någon anledning drog jag en slutsats att markeringarna alltid var till höger om stigen, så när jag såg nästa markering var jag i full färd med att ta vägen till vänster om trädet då jag i absolut sista stund upptäckte att jag höll på att kliva rätt ut för branten! Jag hade förlitat mig på min egen teori, när det i själva verket var slumpen som avgjort vilken sida av stigen som träden var färgmarkerade på... 

Inne i skogen var det fullt fokus på att inte snubbla över stubbar, stenar och trädrötter, så det kanske inte gick så fort på min promenad. Dessutom fanns det fler björnbär. Och ett gäng kravmärkta eko-kossor som jag var tvungen att stanna och snacka med ;-) Pålsjöpaviljongen (ett café mitt i skogen) var öppen, så jag passade på att ta en liten fikapaus och fick trevligt sällskap av en vän som också var ute på promenad. (Tack för kaffet, B!)

Morgonen därpå vad det dags för utbildning i Malmö, vilket innebar buss- och tågresa. Först var bussen sen och sedan var tåget sent, men jag hade som tur var tagit i rejält med tid eftersom detta är mer regel än undantag i Skåne. Dessutom ville jag vara på plats i extra god tid för att kunna se till att jag fick bästa möjliga placering i lokalen ur syn- och hörselperspektiv. Därtill skulle hörselslinga installeras och kontrolleras och kursledaren få lite enkel information i mikrofonanvändandet.

När jag sent omsider kom till Malmö var Centralen full av diverse folk och massvis av poliser som kryssade kors och tvärs. Stationen är ganska nyligen ombyggd och jag har ännu inte lärt mig att hitta, så jag ville bara UT ur byggnaden. Märkligt vad många det är som inte vet vad en vit käpp är till för?

Jag såg den nedersta svarta 
knappsatsen och lappen till höger, 
men missade översta knappsatsen...

Framme vid dörren till bankens utbildningslokal fann jag en svart knappsats där jag kunde ringa på för att bli insläppt. Jag läste på lappen bredvid dörren "Tryck B och invänta kopplingston, sedan anknytningsnummer. "Ok: B, sedan anknytningsnummer 45632." Jag tryckte och tryckte men ingenting hände. Då började jag undersöka knappsatsen och tänkte att det var märkligt vad den är smutsig, är det ingen som använder den? Jag fortsatte att försöka några gånger till, men kunde bara konstatera att den inte fungerade. Jag hörde i alla fall ingen kopplingston. Jag vände mig runt och hoppades att någon av de andra kursdeltagarna snart skulle dyka upp, så att jag fick bekräftat att jag åtminstone stod vid rätt adress. Tog ett par steg bakåt och började titta mig runt. DÅ SÅG JAG! Det fanns ytterligare en knappsats OVANFÖR den som jag stått och tryckt på. DEN FUNGERADE och jag blev insläppt av C-G. För att ni ska förstå hur min syn kan lura mig, tog jag en bild på dörren, de två knappsatserna och telefonlistan till höger där jag stod och begrundade instruktionerna och anknytningsnummerna utan att ens se den grå knappsatsen. 

Kursdagen var väldigt intressant, men det var också väldigt ansträngande att sitta och lyssna i sju timmar! Det var väl inte så svårt att höra kursledaren, som hade en egen mikrofon, men med femton deltagare som alla ställde frågor och började diskutera där jag inte hade så stor chans att följa med blev jag helt utmattad. När dagen var slut tog jag raka vägen till Centralen (där varken myllret eller poliserna minskat i antal och folket fortfarande inte förstod vad den vita käppen var till för). Jag kom ner på perrongen, skulle gå på tåget, men fick nästan panik i myllret och hittade inte till någon ingång. Konduktören (förlåt, Tågvärden) uppmärksammade mig faktiskt och kom fram och frågade om jag ville ha hjälp. Jag tittade upp mot det fullsmockade tåget och visste att jag inte skulle orka stå ända till Helsingborg, så jag tackade men sa att jag väntar till nästa tåg. I rusningstid går det ganska många tåg mellan Malmö och Helsingborg, ett par i timmen, så det skulle nog snart lösa sig.

Tjugo minuter senare dök det upp ett Expresståg som skulle gå till Helsingborg UTAN stopp, vilket kändes väldigt tryggt. Jag klev upp på det och fick en egen sittplats.

Hemma i Helsingborg klev jag upp på en fullsatt buss men blev erbjuden en sittplats av någon som observerade min vita käpp. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger det hänt mig under mina drygt tio år som käppanvändande bussåkare, så TACK, sa jag och satte mig.

Idag var jag nere på Kulturhuset för att köpa Kulturkortet (ett års inträde till muséer och trädgårdar i stan). Jag käppade först rakt in i en soffa som inte brukar stå där den stod i dag. Jag hittade inte nummerlapparna, för jag kunde inte se åt vilket håll de konstnärligt ritade pilarna pekade. Jag hörde en röst någonstans, som kanske kan ha varit åt mig, men när jag inte hörde vad rösten sa, så valde jag att fullt fokusera på att se vilket mitt nummer var, var kassorna befann sig och vilka nummer kassorna hade. Mitt nummer stod på displayen som jag fann till slut och kassa 2 var... Där! Där satt en tjej som tydligen hade kallat på mig. Vad hjälper det när jag varken hör vad som sägs eller har någon riktningshörsel? Kulturkortet, ja... Visste ni att man som delvis sjukpensionär räknas som "pensionär" i detta sammanhang. Jag fick Kulturkortet till pensionärspris, tack för det! 

Inne i lakritsaffären lite senare "stal" jag en annan mans ask med lakrits som han tydligen precis stod i begrepp att betala. Jag såg inte att han befann sig där, bara asken som låg på bordet. "DEN ska jag köpa", tänkte jag och norpade åt mig den, men visste som sagt inte att den var "hans". Jag upptäckte snart mitt misstag och bad genast om ursäkt, men vilken blick jag fick, HU! Han såg ut som om han tänkte "Hon är fan inte klok, den". Hoppas att han såg min vita käpp och kom på bättre tankar sen. 

Därefter stod jag i en annan affär och försökte urskilja färgerna på ett par små skinnbörsar men insåg att det var omöjligt med mina gråstarrsögon, så jag hoppade på första bästa person som gick förbi. "Ursäkta, kan du hjälpa mig att se vad det här är för färger, jag kan inte se det?" Jag fick naturligtvis svar direkt och gick nöjd därifrån med en mossgrön dito. 

Mr Usher*, det är ditt fel! Du ställer till det för mig! 


*Mr Usher; en enklare benämning på Usher's Syndrom, min variant av dövblindhet.

Imagine stars in heaven... (Tänk dig stjärnor på himlen...)

Vi (jag och pojkvännen F) var bjudna till en tillställning ute vid ett torp i skogen. På plats hade man satt upp ett tält där det var dukat för ett femtiotal personer. Medan - det av värden egenhändigt skjutna - vildsvinet höll på att grillas och välkomstdrinken var uppdrucken skickades vi ut i skogen på en liten tipsrunda. Det var tidig kväll, solen var på väg ner och jag var lite oroad att det skulle hinna mörkna under tiden, så jag slog mig i sällskap med några av de få personer jag redan kände. (Ja, förutom F, alltså.) Jag vill ju helst klara mig själv och inte göra alltför stort väsen av den där Mr Usher*. Han behöver väl inte alltid vara den som dikterar villkoren. 

Jag, C och lilla W bildade lag och svarade på kluriga frågor efter bästa förmåga. Vi vann tydligen inte tävlingen, men trevligt hade vi. Solen var som sagt på väg ner bakom trädtopparna, marken vi gick på var täckt av tjock och härligt mjuk grön mossa. På vägen tillbaka rundade vi en liten sjö där det finns kräftor. Solstrålarna blänkte i vattnet och det var alldeles lugnt. A hittade en liten söt groda som förevisades och W hittade en död mus som vi helst slapp titta på ;-) 

Tillbaka i tältet var det lite skumt ljus och vid bordsplaceringen ville jag absolut ha F på min vänstra sida (det örat jag hör bäst på) för det kändes tryggast så. (Han fick agera både tolk och ledsagare, men jag tror inte det störde honom.) När femtio personer i blandade åldrar från fyra till åttiofyra år samsas i ett tält blir det förhoppningsvis snart ett väldigt sorl. Att alla pratar med alla är väl ett sunt tecken på att alla har trevligt. Tyvärr händer det sig då att jag mest sitter tyst och försöker följa med i blickarna för att KANSKE kunna avläsa vad någon säger. Ibland tolkade F, så helt utanför var jag inte.

Maten var himla god och stämningen som sagt riktigt trevlig. Att en trubadur (Nilla) samtidigt spelade gitarr och sjöng gjorde det SÅ mycket svårare för mig att höra vad som sades, men istället för att tycka att det var jobbigt, valde jag att fokusera på musiken. Det var inga problem att avläsa Nilla och då hennes repertoar denna kväll mestadels bestod av gamla härliga låtar som jag själv lyssnade på innan jag blev döv, så kände jag igen låtarna och satt och sjöng med istället.

Ni som har varit med ett tag kanske minns LP-skivorna? På innerfodralet fanns då alltid låttexterna och det var lätt för mig som hörselskadad att följa med och lära mig texten utantill. Dessutom har jag ju varit scout och den där känslan av att sitta runt en lägerbålseld och sjunga visor, det var den som infann sig den här kvällen. (Till och med myggen var med, det har jag kliande bevis på idag.) 

Jag kan alltså en massa gamla låtar och numera är jag själv så gammal att jag fullkomligt struntar i om jag sjunger falskt. För att citera min kompis L: "Tänk om bara de fåglar som sjöng vackrast fick lov att sjunga. Tänk så tyst det skulle vara i skogen då!" 

Nilla frågade mig om jag hade en önskelåt och då valde jag förstås en av mina favoriter John Denver's "Leaving on a Jetplane". Kvällen fortsatte med allmän allsång och flera önskelåtar spelades. Barnen lekte kurragömma och de vuxna drack kaffe med likör. När kvällen sedan gått mot sitt slut, sisådär närmre midnatt, tackade vi värden för en härlig kväll och beredde oss på hemfärd.

"Kom! Kom här, så ska jag visa dig något fint!" sa F när vi gick mot bilen. Jag tog honom i armen och han ledde mig ut i det totala skogsmörkret. 

"Titta så fint!" 

"???"

"Men titta rakt upp på himlen!"

"???"

"Rakt upp! Ser du inte...?"

"Nej... Vad för något?"

"Men... Neeejjjj, ser du inte alla de fina stjärnorna? =( "

"Nej, det är alldeles svart."

"Men... Det är massor av stjärnor. Som ett helt nät av stjärnor på hela himlen. Det är..." 

"Nej, jag ser bara svart. =( "

"Men du såg ju den där stjärnan härommorgonen..."

"Ja, den såg jag, men det var den där jättestarka, stora stjärnan som såg ut som en gatlykta. Några andra stjärnor kan jag inte se."

Jag förstod hur ledsen F var för att jag inte kunde se den fantastiska stjärnhimlen, han ville ju så gärna att jag skulle få se den. Men tyvärr. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde glädja honom med att säga "ja, vad fint det är" och sen blev jag arg på den där Mr Usher som förstör så mycket. 

Bild (som jag lånat på Internet) föreställande
stjärnhimmel ovanför träden i skogen.

Fast, jag har sett stjärnhimlen på foton och vi hade haft en jättetrevlig kväll, så egentligen gjorde det inte så himla mycket. Jag är i alla fall jätteglad att F fick se den fantastiska stjärnhimlen! =D 

* Mr Usher är ett namn som min vän Tobbe har gett Ushers Syndrom, vår variant av dövblindhet.