lördag 31 oktober 2015

CI-PR. (Reklam för cochleaimplantat.)


Nyligen fick jag äran att hålla ett föredrag på temat "Jag och mitt CI" (cochleaimplantat) och när jag förberedde mig och letade fram material inför min presentation såg jag tydligare än jag tidigare förstått vilken otrolig vinst detta har blivit för mig!

En bild ur min presentation. Rubrik: "Vad bra,
då kommer du snart att kunna höra fåglar!"
samt bilder på olika fåglar med "tråkiga" läten.


Utan CI hade jag knappast klarat av att arbeta kvar på banken idag. Det var extremt energikrävande för mig innan operationen, men min naturliga hörsel har dessutom fortsatt att minska med åren. Med hjälp av mitt CI och annan hörselteknik kan jag numera inte bara tala med mina kollegor och kunder ansikte mot ansikte utan kan även genomföra telefonsamtal.

Att jag därtill kan uppleva en otrolig njutning i att höra de allra enklaste vardagsljud, såsom vågorna på havet, vindbrus i träden, fåglarnas kvitter, bilmotorer, när vattnet kokar i grytan, plinget som hörs när kameran fokuserat, ljudet som hörs när man river av en bit hushållspapper, brummandet när tvättmaskinen sätter igång, det krispiga ljudet när man skalar en apelsin eller biter i äpple, porlandet när man häller upp kaffe, pennan som skrapar mot pappret när jag skriver, surrandet när kontorsskrivaren printar ut dokument med mera gör ju inte saken sämre. Det är inga ljud som på något sätt är nödvändiga för att kunna leva ett fullgott liv och inga ljud som en fullt hörande ens tänker på, men för mig är hörselskadad och som lever och alltid har levt i *den hörande världen, har blivit SÅ VIKTIGA för att jag ska kunna fortsätta känna mig delaktig i just *den hörande världen. 

På den här träffen fick jag också lyssna till några andra föredragshållaren (bl.a. läkare inom CI-forskningen) och deras resultat visar på att CI absolut inte kommer att vara mindre prioriterat i framtiden. Det poängterades också att det anses VIKTIGT att de (i första hand små döva barn) som får CI även får teckenspråket med sig. Något som också var intressant, var att man nu kommit fram till att våra snäckor (cochlea) INTE är exakt lika stora, vilket man tidigare trott. Det betyder att man i framtiden kommer att individanpassa längden på elektroderna som opereras in i snäckan och kommer därmed att nå ännu bättre precision vad gäller ljudupplevelsen.

Observera att CI ALDRIG kan ersätta normal hörsel fullt ut! Det är ett tekniskt hjälpmedel som av olika anledningar kan sluta fungera, som inte är optimalt i alla miljöer, som kräver tillgång till batterier/ström mm. Dessutom hör vi med hjärnan, inte med öronen! Det kräver att vi har ett sätt att koppla ihop det vi får genom öronen till hjärnan med andra delar av hjärnan så att vi till sist uppfattar vad som menas. Är vi trötta eller sjuka har vi svårare att höra med vårt CI än när vi är utsövda och pigga. Listan kan göras lång. Själv har jag enorm nytta av de teckenspråkskunskaper jag trots allt har fått, när jag är trött eller som komplement till det jag hör via mitt CI. Det är bara det att jag inte känner så många som kan teckenspråk... 

Jag följer olika CI-forum, främst ett på Facebook, där andra som har CI eller som funderar på ett CI berättar om sina upplevelser och ställer frågor till de andra i gruppen. Det är ett otroligt brett spektrum från den som i princip inte fått någon nytta alls av sitt CI eller kanske tycker att ljudet är plågsamt till den som upplever att han hör nästan 100% idag. De allra flesta befinner sig dock någonstans mittemellan - och ett mycket litet fåtal (om ens någon) ångrar sin operation. Den som har extrem otur kan drabbas av ansiktsförlamning om tex ansiktsnerven råkat skadas vid operation men såvitt jag vet känner jag som tur är inte till något sådant fall.

Som en extra bonus ska jag dela med mig en solskenshistoria: En person som läst min blogg skrev att denne opererats för CI och nu skulle "kopplas in". (En förenklad förklaring: Först görs operation, sedan skall det läka i några veckor. Därefter sker inkoppling, dvs personen får själva apparaten där man ställer in ljudet till de olika elektroderna.) Jag önskade vederbörande lycka till, men skrev också att det kunde ta ett tag att lära sig tolka ljuden igen. Någon dag senare skrev personen tillbaka till mig och berättade att det gått jättebra och att denne hade genomfört ett samtal med inte mindre än fyra personer dagen efter inkopplingen!!! Mitt leende höll på att spräcka ansiktet i två delar när jag läste detta. Jag känner över huvud taget inte personen, men bara det faktum att vi båda är "cyborgs" gör att det känns som om vi är nära bekanta. 

Och ett är säkert: Delad glädje är dubbel glädje!




*den hörande världen i betydelsen "inte teckenspråklig"

tisdag 20 oktober 2015

En väldigt trevlig kväll med kollegorna =D


För några veckor sen hade vi en personalsammankomst. En omtyckt kollega, T, skulle flytta till ett annat kontor och vi bestämde oss för att fira av honom med en runda minigolf och ett restaurangbesök efteråt.

Jag funderade inte så länge på om jag skulle följa med eller om jag skulle stanna hemma, utan bestämde mig ganska snabbt för att jag faktiskt skulle hänga med den här kvällen. Vi skulle hålla till nere vid havet på gångavstånd hemifrån så OM det skulle kännas jobbigt med syn- och hörsel skulle det vara ganska enkelt att promenera hem.

Eftersom hösten inträtt och det numera blir mörkt ganska tidigt, var vi de enda på golfbanan. Vi valde att spela i lag om två-tre personer enligt reglerna "Texas Scramble". Då alla balanserade ett glas vin eller en öl och chips i den ena handen och spelade med en golfklubba i den andra handen får jag nog anse att vi alla hade samma "handicap" när vi gick ut på banan. 
På greenen mellan två stora stenar
finns hålet jag ska sikta mot.
I bakgrunden skymtar ett höghus.

Minigolf - eller "bangolf" som det heter i finare kretsar ;-) - är en av få sporter som jag kan syssla med där jag inte påverkas så mycket av att jag har en synskada. Eftersom jag ser i ett tunnelseende är det ganska lätt att se VART bollen SKA. Jag blir inte heller distraherad av någonting utanför, eftersom jag inte ser mycket annat än just hålet. Man kan väl säga att jag är en medelmåttig minigolfspelare. Efter hand som kvällen gick skymde det allt mer, men mina kollegor var rara och jag fick hålla dem i armen så att jag lotsades till rätt bana. Min boll var vald med omsorg, dvs den var neonrosa. Vårt lag vann faktiskt en knapp seger och jag kan stolt säga att jag bidrog med min tredjedel till den vinsten. =D 

Middagen intogs på en restaurang nere vid havet men när vi kom fram hade det redan mörknat, så det var väl mest tångdoften och vågornas brus som påminde oss om var vi befann oss. 

Vi hade reserverat ett långbord för elva personer och som huvudsaklig belysning fanns ett antal värmeljus mitt på bordet. Jag placerade mitt vinglas snett till höger framför mig och vattenglaset intill, så att jag visste exakt var jag hade dem. (Många gånger har jag svept ner inte bara mitt, utan även bordsgrannens glas. Inte kul.) När kycklingfilén jag hade beställt kom in upptäckte jag att jag inte alls kunde se vad som fanns på tallriken. Värmeljusen bländade mig alldeles, så jag flyttade på dem, men hade ändå svårt att se vad som fanns på tallriken. Kollegan O, som satt bredvid mig la märke till hur jag kämpade, så han tog mig på armen och tog sedan resolut tag i min tallrik. "Vänta nu här Tina, nu vrider jag din tallrik. Så, klockan tolv och in mot mitten har du din kycklingfilé, under dem ligger det kokta potatisar med sås och till höger har du grönsakerna."

!!! TACK !!! 


RP-sanning nr 065. "Om jag har svårt att se något, tänk dig en enorm
klocka framför mig. Berätta för mig var på klockan som sakerna finns ."
Bilden har jag hittat på http://rptruths.wix.com/rptruths

Restaurangen var inte så högljudd som många sådana kan vara, så jag kunde följa med ganska hyfsat i vad de närmaste bordsgrannarna pratade om, jag visste vad jag hade på tallriken, jag hade varit delaktig i minigolfen och vinet var gott. Stämningen var glad och jag var inte trött, så när jag förstod att tre av kollegorna ville gå vidare och ta en drink till tänkte jag för ovanlighetens skull: "Jamenvisst, klart att jag ska följa med!" 

Vi hamnade på en pub som man väl inte kan påstå är dövblind-optimal, men det var så mysigt att bara sitta där och vara en i gänget att det faktiskt inte gjorde mig något att jag varken såg något eller hörde vad de pratade om. Hahaha, egentligen är jag inte så säker på att de andra gjorde det heller, men de drack goda öl, sa de. Som tur är bor kollegan A inte så långt från mig, så jag fick hålla i hennes arm hela vägen till ytterdörren. Själv hade jag bara druckit Schweppes på puben och hade således INGEN huvudvärk när vi sågs på banken några timmar senare. 

Tack alla för en riktigt trevlig kväll! =D