söndag 26 april 2015

Språk i allmänhet, teckenspråk i synnerhet.


Språk är så KUL! Det borde kanske inte vara en normal kommentar från en person som nästan inte kan höra, men jag har alltid varit intresserad av språk; dialekter såväl som svenska och våra olika länders talade språk. Men det finns faktiskt ett språk till som jag använder mig av allt mer: Teckenspråket. För den som inte vet, har teckenspråket en alldeles egen grammatik och ett speciellt sätt att framföras på. Det är inte bara det specifika ordet som tecknas med händerna, händerna skall framföras på ett visst sätt för varje ord och därtill använder man munrörelser och inte minst mimik! Mimiken är jätteviktig så man får inte vara buskablyg när man talar teckenspråk. Det är nämligen inget diskret språk ;-) Åh, vad jag tycker det är KUL med teckenspråk! 

Jo, man kan välja att skratta åt den sydafrikanske "tolken" som skulle teckentolka på Mandelas minnesstund men egentligen är det fruktansvärt tragiskt att döva personer inte fick ta del av minnesstunden så som hörande fick. 

Jag chattade med min kompis K på facebook-chatten häromkvällen när hon tyckte att vi hellre skulle använda oss av Skype och videochatta. Först försökte jag ladda ner Skype på min iPad med det fungerade av någon märklig anledning inte med lösenordet. På den stationära datorn gick det bra men där har jag ingen kamera, så det var ingen idé. 

Till slut enades vi om att försöka med Facetime istället och efter en stund lyckades vi båda få det att fungera. Varför skulle vi tvunget videochatta undrar ni kanske? Jo, K är döv och använder sig i första hand av just svenskt teckenspråk. Ja, precis: "svenskt" teckenspråk. Många förleds att tro att teckenspråket är internationellt, men så är det icke. Visst är det dock så att två döva från olika länder har möjlighet att förstå varandra bättre än vad två talspråkiga kan, tack vare att de har fantasi och mimik samt att en del tecken är ganska uppenbara. 

För min del var det faktiskt premiär med videochatt. =) Så himla häftigt det är egentligen; här sitter två döva personer och tecknar till varandra med femtio mils avstånd framför varsin liten skärm med kamera. Jo, jag är också helt döv utan mina *Höron... Vi pratade en bra stund och fick sagt bra mycket mer än om vi skulle ha skrivit ner allt vi ville säga på vanlig chatt. SÅ ROLIGT, nu vet jag hur det fungerar också! =D Hon visade mig runt lite i sitt hem, så att jag fick se det nya fräscha köket bland annat. Dessutom fick jag säga 'hej' till tonårssonen som blivit både lång och stilig ;-)

På sistone har jag kommit att teckna allt oftare vilket inneburit att mer och mer av mina gamla teckenspråkskunskaper dammas av. Teckenspråk såväl som alla andra talade språk uppdateras hela tiden och om man inte använder det flitigt hänger man inte riktigt med. Det är lite som när svenskamerikanerna i Minnesota upprätthåller en svenska som talades i Sverige på 1800-talet, eller som med min särbo som är född i Danmark men bott i Sverige sedan han var tio år... Det har hänt att de danskar han talat med sagt: "DET uttrycket har jag inte hört någon säga på säkert trettio år!" Min döva kompis K och jag umgicks mycket när vi var barn och tonåringar, men sen har vi bara träffats någon gång om året, så jag använder antagligen en del tecken som döva inte använt sedan 1980 ;-) Nja kanske är det inte helt sant, jag har faktiskt under senare år fått teckenspråksundervisning av region Skånes dövblindteam och på sistone har det blivit att jag använder det tillsammans med andra dövblinda när vi träffas. Ska jag vara ärlig, önskar jag att jag kunnat mer teckenspråk och att andra i min omgivning kunnat använda det. 

För trots mina *Höron så är det mycket som jag missar i kommunikationen med folk. Dels för att *Höron till skillnad från öron inte kan sortera bort oviktiga störande ljud och dels för att jag ser så dåligt. Jag är väldigt beroende av att kunna avläsa läpparna på den som talar, men med mitt smala synfält och med avsaknad av riktningshörsel är det något jag alltför ofta missar. Komplettera med teckenspråk eller använd tecken som stöd och jag hänger med mycket bättre utan att behöva bli så trött.

Fördelen i att teckna tillsammans med andra som har dövblindhet är att de är medvetna om min smala synfält eftersom de väldigt ofta själv också har det. Det betyder att vi med dövblindhet väljer att hålla våra händer ganska nära varandra och nära munnen, så att vi har möjlighet att få in mesta möjliga i synfältet. Inte alltför yviga gester, med andra ord. Dessutom är det teckenspråket som ligger till grund för det taktila teckenspråket. Dvs man använder teckenspråket när man talar till en person som varken kan se eller höra eller som har väldigt svårt att se eller höra och denne känner med sina händer över den andres för att avläsa. Kombinerat med socialhaptiska signaler förstärks upplevelsen av rum och känslor tillsammans med det taktila teckenspråket. 

I lördags var jag på Föreningen Sveriges dövblindas vårträff som hölls på restaurang Trivas på Råå. När jag kom dit visade det sig att ingen av de personer jag hittills var närmast bekant med var där. Vi var åtta personer, varav fem var huvudsakligen teckenspråkiga. Det var en intressant upplevelse att tillhöra minoriteten ibland "mina egna". Jag satt och iakttog dem medan de tecknade i en rasande fart till varandra. De flesta har som jag ett mycket litet synfält, så när någon ville ha ordet gällde att vifta mitt framför ögonen på den man ville prata med eller klappa på axeln. Har man inte ögonkontakt får man ingen respons på det man säger. Egentligen är det jättebra, för då går det inte heller att prata i munnen på varandra eftersom vi med vårt lilla synfält bara kan avläsa en i taget.

Men HU så svårt jag hade att hinna med att avläsa, jag är ju så ovan! Fast det var himla kul i alla fall, för de teckenspråkiga med dövblindhet var så himla gulliga och tog sig tiden att låta ovana Tina hänga med i alla fall. Efter den här dagen och tack vare att vi var så få fick jag lära känna ett gäng goa personer lite bättre och nästa gång blir det ännu lite lättare att hänga med.

Om ett par veckor reser jag till Stockholm där jag ska få träffa en döv **CI-kompis och förhoppningsvis några fler av hennes/våra vänner. Då blir det till att träna ännu mer på fingerfärdigheten.

* Höron = Hörapparat på ett öra/ Cochlea Implantat på andra örat
** CI = Cohlea Implantat

tisdag 21 april 2015

Vad vill DU läsa om på den här bloggen?


Nu är jag inne på mitt femte år som bloggskrivare. Jag älskar att skriva men ibland drabbas jag som så många andra av skrivkramp. Visst, det är inget tvång att jag måste pränta ner någonting alls, men jag känner hur mycket bättre jag mår av att göra saker som är KUL! Och jag vet att det finns folk som läser här - det syns på besöksstatistiken att det är ett stort antal personer som faktiskt hittar hit.

Vem är du som läser, då? Jag gissar att du kan vara någon av mina vänner, kanske till och med någon ur min familj? Ett stort antal läsare har själv dövblindhet eller känner någon med syn- och/eller hörselskada. Några har CI (Cohlea Implantat) eller funderar på att skaffa sådant. Många av er har förmodligen ett yrke inom den här branschen, eftersom min blogg har varit länkad på Nationellt Kunskapscenter för dövblindfrågors hemsida (www.nkcdb.se). Jag tror också att det finns läsare som hittat hit som inte tillhör någon kategori alls, utan bara vill läsa och få lite inblick i andras vardag. Förhoppningsvis läser någon här för att jag bjuder på skratt då och då. =D Kanske är det någon eller några som hittat hit av ren nyfikenhet eller som googlat på ett ord som länkat er vidare hit. 

Oavsett vem du är som läser, ska du veta att du är hjärtligt välkommen hit och jag hoppas att jag kan bjuda på något som kan få dig att tänka: "aha", att det finns något som kan få dig att dra på smilbanden lite eller få dig att nicka igenkännande.

Min fråga till dig är helt enkelt: Vad vill DU att jag ska skriva om? Skriv i kommentarerna nedan eller maila till tina.dovblind@gmail.com så ska jag se om det inte kan bli mer fart på mina fingrar. Du behöver inte alls skriva VEM du är, men det vore roligt att veta vilken läsarkategori du tillhör. ;-)

KRAM på er alla! // Tina




Gästbloggande hos Tobbe


Jag har fått den äran att komponera ihop några rader som gästbloggare på Tobbes blogg. Klickar du på hans namn här ovan kommer du direkt till "Att leva med RP" där det presenteras nya gästbloggare varje dag i denna vecka. Ett väldigt trevligt initiativ! Såhär skrev jag i det inlägg som publicerades den 20 april:


T: Du såg mitt inlägg om gästbloggare? ;-) ...alltså jag hoppas du förstår hur glad jag skulle bli om du skrev några rader på min blogg :-) skulle du tänka dig det? *hoppas*! Fundera på om bloggen!
Jag: Ja just det! Du får gärna komma med förslag på ämne! =D
T: Hm...internets betydelse för dig? :-)
Jag: DET kan jag nog få ihop något av. Har berör det MÅNGA gånger i min egen blogg, men inte i din. =D Det var ju genom internet som vi fann varandra till exempel!
T: Det är just det jag menar. Tänk om vi hade levt ett helt liv utan att veta att vi bara fanns två mil ifrån! Galet!
Jag: Hahahaha! Usch, hemska tanke! <3
T: Kram min vän! <3 Det skall bli spännande :-)

Ovanstående dialog är saxad ur en konversation jag och Tobbe hade på Facebook för någon månad sen. Jag = Tina från Helsingborg.

Så här sitter jag nu framför min anpassade hemdator. Med "anpassad" syftar jag på att jag har stor skärm med förstoringsprogram och inverterad färg. (Gult på svart.) Mina terminal- och läsglasögon är orangetonade för att jag ska få bästa möjliga kontrastseende. Jag är väldigt bländningskänslig och har ett synfält på cirka fem grader. För övrigt använder jag hörapparat på mitt ena öra. Där hör jag bara de allra lägsta bastonerna, men de fungerar som ett bra komplement till mitt Cochlea Implantat som jag har på mitt vänstra öra. Jag har nämligen också DövBlindhet, precis som Tobbe. Inte bara det, jag har faktiskt Ushers Syndrom, jag också.

Ushers Syndrom är ärftligt, men många vet inte om att de har det förrän i vuxen ålder. För de flesta börjar det med en hörselskada för att senare visa sig med dåligt mörkerseende och krympande synfält. Många får reda på att de har ögonsjukdomen RP (Retinits Pigmentosa) i samband med att de tar körkort. Precis som Tobbe, så hann jag ha mitt körkort i ett antal år. Mitt körkortstillstånd drogs in 1995, vilket innebär att jag hann köra i sjutton år. Nu hade jag tur som inte valt ett yrke där körkortet var ett krav. Banktjänsteman är mitt yrke. På ett kontor går mycket att anpassa efter syn- och hörselproblem.

Jag har levt med mina syn- och hörselförändringar i många år och gått igenom den där livsomställningen (länk till Gullachsen/Göranssons bok om livsomställning vid dövblindhet) flera gånger. För det är ju många gånger så, att så snart man hittat sina strategier och en nivå där saker och ting fungerar hyfsat, kommer det en ny försämring och man får starta om igen på nytt. Många av oss med DövBlindhet - inte alla - har en progredierande (fortskridande) diagnos.

Efter att ha brottats med detta gång på gång med nedstämdhet, viktökning mm som resultat kom jag till en punkt där jag försökte vända på det hela. Mitt liv är HÄR och NU, jag ska göra det bästa av det jag har och jag ska ha så roligt jag bara kan! DövBlindheten är en diagnos jag har, men det ÄR INTE JAG. Och det är framför allt inte synd om mig! Jag avskyr när folk ser sådär ledsna ut och ojar sig över hur synd det är om mig istället för att försöka ta reda på HUR de skulle kunna underlätta för mig och ta bort hindrena istället, så att jag också kan vara delaktig. "Det är som det är, hjälp mig istället!"

Nu är jag inte känd för att vara någon mes; istället har jag många gånger kastat jag mig utför stup på vinst och förlust. Salsakurs på Kuba, Indienresor på egen hand och en massa annat har jag hunnit med och inte är det dövblindheten som sätter stopp i första hand när jag vill något, utan helt andra saker. Jag är envis som synden och vill jag något riktigt mycket så försöker jag se till att jag får som jag önskar. De senaste åren har dock dövblindheten tyvärr tagit allt mer energi från mig och då behöver det bearbetas.

Ett sätt för mig har varit att skriva på min blogg Dövblind & Glad. Medan jag skriver kan jag i lugn och ro vända och vrida på ämnet och idkar samtidigt någon slags egenterapi. Jag försöker se saker och ting från en positiv, humoristisk sida istället och tycker själv att jag mestadels lyckas ganska bra. När jag driver med mig själv och det jag råkar ut för, avdramatiserar jag det hela lite. Dessutom finner jag det lättare att nå fram till andra genom humorn.

Vi med DövBlindhet har inte så lätt att alla gånger att fysiskt ta oss till och från olika platser, så tack vare våra olika hjälpmedel kan vi istället ta oss ut i den stora vida världen via datorer och internet. Var och en har sina hjälpmedel för att kunna surfa och väl ute i cyberspace är vi precis som vem som helst. Vi har kanske inte heller så många att diskutera vår egen dövblindsituation med. Någon som varit och är med om samma saker och förstår som ingen annan kan, det är ovärderligt. Har man tur hittar man någon på hemmaplan, men annars kan man likväl hitta dem i Australien, USA, England, Danmark, ja var som helst. Tack vare internet har världen krymp på många sätt och kommit hem till vårt vardagsrum.

En dag för snart tre år sen råkade Tobbe hitta min blogg. Eller om det var tvärtom? Vi har frågat oss många gånger vem av oss som är hönan och vem som är ägget och tja... Det är faktiskt ganska ointressant vilket, men med min runda form känner jag mig mer som ett ägg, så vi kan väl vara överens om att Tobbe är hönan ;-) När vi träffades IRL (in real life) första gången klickade det direkt. Vi pratade på som om vi varit vänner halva livet och hade massor gemensamt, trots åldersskillnad och annat.

Under åren som gått har jag fått äran att hålla några föredrag tillsammans med Tobbe, han har fått hänga fast i min arm med hjärtat i halsgropen och med livet som insats när jag käppat mig fram genom Lunds gator i gatloppstempo (inte för att jag ser bättre än Tobbe, men jag är kanske lite mer galen och orädd) och sist men inte minst: Jag har fått följa med honom för att lyssna till Täppas när han höll föredrag i Laholm.

Vi är lika i mångt och mycket men vi har också stora olikheter, såsom nämnda åldersskillnad, våra olika livssituationer men inte minst hur vi hanterar dövblindheten och de hjälpmedel som finns till buds. Första gången jag träffade Tobbe hade han precis fått sin första käpp och efter cafébesöket vecklade han genast ut den och fumlade lite tafatt med den en decimeter ovanför marken. Jag som själv haft min käpp i sju-åtta år vid det laget var och är fortfarande den envise som helst inte vill ta fram käppen förrän det är omöjligt att klara sig utan den, minns att jag stötte emot någon med axeln och sa "ursäkta". När jag vände mig om fann jag att den jag krockat med var ett manshögt träd i en stor kruka.

Jag lär mig något nytt om mig själv och min egen situation varje gång vi träffas eller när jag läser hans blogg - och vice versa, vågar jag påstå.



torsdag 16 april 2015

Släpp fången loss, det är VÅR!


Äntligen har vi ställt om klockan till sommartid, det är ljust när jag går hem från jobbet och ibland är solen uppe och värmer riktigt fint.

Jag gissar att det som sker på bilden utspelar sig under pestens tid på 1700-talet. Det föreställer kistor och några människor på en båt i hamnen, en pestdoktor, några fattiga som tigger och ett barndop.
I lördags var jag med pojkvännen och kompisen P i Helsingör en sväng. När man bor i Helsingborg hör det till att ta en "tura" då och då. Egentligen innebär ordet "tura" att man sitter kvar på båten några vändor fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör med något att äta och något att dricka. Vi gjorde inte det, även om grabbarna tog sig en röd pölse och en bajer (röd dansk wienerkorv och en öl) på båtturen över. Vi hoppade av i Helsingör och gick en liten sväng för att bland annat beundra en fantastisk väggmålning på en bakgata (se foto) innan vi satte oss på Axeltorv med varsin öl i solskenet som den här dagen värmde rejält. Arton grader var det minsann! Det var väldigt mycket folk ute och torget var fullsatt av folk som drack öl och åt typiska danska smörrebröd. Troligen var det mer svenskar än danskar ;-) 

Jag älskar egentligen den här årstiden nu när det blir ljust och varmt, men TYVÄRR gör det starka solskenet riktigt plågsamt ont i mina ögon. Precis som många andra med ögonsjukdomen RP (retinitis pigmentosa) är jag extremt bländningskänslig och jag måste använda mörka solglasögon och keps hela tiden. Jag har även fått orange linser utan styrka som det börjar bli hög tid att använda nu. 

Så medan grabbarna satt vända mot solen valde jag platsen mittemot dem för att kunna hålla ögonen öppna. Lite senare vände jag mig förstås också mot den värmande solen, med den följden att jag endast fick färg på nedre halvan av ansiktet, likt en apa, men det får jag väl bjuda på ;-) 

Bakom träden, mitt i bild,
 kan man skymta en flygande korp.
Dagen därpå deltog jag och F på "Dufvestubbedagen" i min lilla hemby. Det är en årlig samling i Dufvestubbeskogen, en knapp mil norr om Helsingborg, som numera är ett naturreservat. Som vanligt kan man köpa kaffe med vetefläta eller korv med bröd, prata med gamla grannar och bekanta och slutligen anordnas "Ankrace" i bäcken. "Min" anka simmade in som tvåa och jag vann en kaffekokare. Man tackar! =D Vi passade naturligtvis även på tillfället att gå en runda och njuta av alla vitsippor, lyssna till bäckens porlande och korparnas häftiga läte. (De låter som grymtande grisar.) Det verkar som att det är nya ungar på gång i boet i år igen. =D Inne i skogen fungerade det ganska bra att skydda ögonen med keps och solglasögon. 

Idag har jag haft en ledig dag och passade på att luncha med en kompis J som jag inte träffat på evigheter. När hon gick tillbaka till sitt jobb gick jag några småärenden nere på stan. Det var kallt och blåsigt men strålande sol och knallblå himmel. Jag hade planer på att gå en lång runda, men valde att istället gå hem till min lägenhet där fönsterna vetter åt öster och solen inte lyser in, eftersom det gjorde så himla ont i ögonen. 

Nu klockan åtta på kvällen konstaterar jag att himlen fortfarande är alldeles underbart sommarblå och jag kan bara gissa vilken fantastisk solnedgång vi snart kommer att bjudas. Solen går som bekant ner i väster och i väster har vi Öresund, vilket innebär att solen går ner över havet, Danmark och slottet Kronborg. Solnedgångar är något av det vackraste man kan se. Som väl är brukar det fungera ganska hyfsat att ta ett foto på solnedgången och sedan njuta av vyn på mobilskärmen eller kamerans LCD-skärm efteråt. Alla sätt är bra utom de dåliga!