Nyårsförberedelser 2015/2016

Särbon F bor i en liten bostadsrättsförening där en av han bästa vänner P också bor. Kring första advent knackade det på dörren då P och hans särbo T kom in och frågade om vi skulle fira nyår tillsammans.

Och det ville vi förstås. Det passar mig ypperligt att kunna umgås med bara några stycken som jag därtill känner väl. Jag behöver inte ursäkta eller förklara min dövblindhet och dessutom är det så nära "hem" att jag kan sätta mig på rumpan och kasa ner steg för steg i trapphuset ner till F:s lägenhet om champagnen skulle slå till alldeles för mycket ;-) 

Vi satte genast igång att diskutera nyårsmenyn och var snabbt överens om räkcocktail till förrätt, fin köttbit med hasselbackspotatis och rödvinssås med ett bra rödvin till huvudrätt samt ananas och glass till efterrätt. 80-tal, here we come! 

I tisdags föll det sig så väl att både jag och T hade ledigt från våra respektive jobb. T bjöd mig på frukostbuffé på Grand hotell (Flott värre!) och vi diskuterade detaljerna kring menyn. Buffé är väl egentligen inte så optimalt för mig med min syn, men vi valde att gå dit lite senare än de flesta gästerna och T visade mig runt ordentligt innan vi började ta för oss. "Här har du ostar, olika pålägg och grönsaker. Glutenfritt bröd är på det lilla bordet bakom oss. På andra sidan har du fil, yoghurt och olika fröer till höger, frukt i mitten samt sill och lax till vänster. Varm mat och ägg finns vid väggen därborta och till höger om den hittar du kaffe. Äh, jag hämtar en kopp kaffe till dig, så slipper du krångla med det. Svart, väl?"

"Tack tack för alltihop, T!" Vi satt lite avskilt i en tystare hörna och när jag skulle hämta påfyllning av kaffe var det så lyckat, att trappsteget som jag visste fanns någonstans, hade kontrasterande färg mot golvet. 

"Jag har blivit tipsad om en ny köttaffär där de har ekologiskt kött," sa jag. "Ja! Det måste vi kolla!" T var genast med på noterna och vi hade hyfsad koll på vad vi skulle ha, så vi började faktiskt med Systembolaget och bad två olika expediter tipsa om vin till vår meny. De föreslog några olika alternativ och JA, jag lyssnar gärna på deras förslag, har hittills aldrig blivit besviken på dem. Av någon anledning (Försäljningskampanj?) sammanföll ett av förslagen och vi som inte har vidare koll på franska viner bestämde oss för att slå till. En liten flaska vin till såsen skulle vi ha, förstås. Enklare bubbel till tolvslaget slank också ner i korgen.

Jag fick en flaska äkta champagne av familjen B i julklapp, så den har redan tingats till förrätten. Här lyssnar vi på expertisen och dricker bästa bubblet medan smaklökarna fungerar. =D 

Den nya köttaffären visade sig vara jättespännande. Om kunderna bara hittar hit fortsättningsvis kan det bli jättebra! Vi köpte varsin fin bit ryggbiff (av gräsätande ekologisk kossa) som kommer att tillagas enligt konstens alla regler. Dvs så enkelt som möjligt för att behålla smakerna. Min ska vara lite blodig, "medium rare". F brukar vilja ha den genomstekt... 

Morgonen idag började med en timmes spinning så nu kan jag frossa utan dåligt samvete ikväll ;-) Som kvinna är man tacksam att det är gott om tid kvar, håret är nytvättat och fluffat (tja det är krylligt av födsel och ohejdad vana, så jag har inte så mycket alternativ), naglarna har fixats, sminket i nyllet är på plats och klänningen är nystruken. Om någon timme ska vi träffas och laga maten tillsammans. Gott om tid, med andra ord.

(Nu ska jag bara dubbelkolla så att slingan till Höronen är laddad. Även om det är folk jag känner väl, vill jag inte riskera missa för mycket av konversationen, så den måste jag ha med mig.)

Syntolkning: Champagneflaska
fotograferad på en rödrandig julduk.
Fotot är taget uppifrån så att guldfoliet
på korken fyller upp halva bilden.

Härmed önskar jag er alla ett Gott Slut 2015 och ett fantastisk Gott Nytt År 2016! 

Julklappsöppning i slow motion

Syntolkning: Fönster på
gammalt hus i omålat trä.
Innanför fönstret syns ett tänt
vitt stearinljus, ett lerkrus
med en knippe lingonris och
tre röda äpplen.

På julafton i vår familj brukar vi vara ganska många, närmare bestämt fjorton stycken om man räknar med polisen som jobbade under eftermiddagen/kvällen men som dök upp när det närmade sig midnatt.

Det är, som brukligt, min närmaste släkt mellan 9-79 år; föräldrar syskon respektive och barn, så alla känner naturligtvis till varandra utan och innan. På gott och ont. Vi har också hyfsad koll på varandras tillkortakommanden. (Om man nu kan räkna dövblindhet till kategorin "tillkortakommanden"...)

Hur som haver så finns det i det här gänget goda möjligheter att få lov att säga "Va-sa-du?" eller att se förvirrad ut när någon säger ens namn för att man inte har en aning om VEM som sa det eller var vederbörande befinner sig någonstans. Ljuset är oftast lite "mysigt" men inte utan att den som har dålig syn först har blivit tillfrågad ifall det går att ha levande ljus på bordet eller helst inte? Vi har tålamod och väntar eller tar till annan taktik för att alla ska hänga med. Skämt kan till exempel upprepas några gånger utan att folk pustar och stånkar för att de "ska behöva säga om det där IGEN"! Den som är generationen äldre förstår kanske inte barnbarnens prat om senaste dataspelen men å andra sidan är det inte i första hand barnbarnen som sitter klistrade vid TV:n när det är "Kalle Ankas julafton".

När Tomten kommit och delat ut några av julklapparna vill de yngsta genast fortsätta med julklappsöppnandet men se det går inte för sig, för DÅ serveras maten. De yngsta äter fortast och står sedan ivrigt och stirrar ut oss andra medan vi äter om en gång till av den goda sillen, laxen, Jansson, skinkan, köttbullarna mm. Därefter dukar vi av i lugn och ro. Vi vill ha städat och fint och därtill vill vi dra ut på julstämningen så långt det går. Männen (ja, snacka om genusfälla) sätter sig oftast i soffan och börjar knäcka nötter medan vi kvinnor röjer upp i köket.

Vi dukar fram hemlagat godis, julmust och clementiner och SEN får vi äntligen börja med julklappsutdelandet! 

De yngsta barnen (nio och elva år) har tomteluvor på sig och springer ivrigt fram och tillbaka mellan granen och soffbordet för att dela ut paket till höger och till vänster.

När alla klappar är utdelade (några pakethögar består av två klappar medan andra pakethögar kan bestå av femton julklappar) brukar det vara dags att öppna dem. I vanliga fall sliter var och en upp pappret och folk har dåligt koll på vad de andra fått. "Vad tyckte syrran om den där tröjan jag köpte?" "Vem gav dig den boken?" "Vem fick jag det här halsbandet av?"

I år kom syrran (värdinnan) på en fantastiskt finurlig idè: Var och en öppnar EN julklapp medan de andra tittar på, sen går bollen över till nästa person som får öppna ett av sina paket osv. Det tog ganska mycket längre tid än vanligt men OJ vad det var trevligt! Alla kunde hänga med och alla var delaktiga på ett helt annat sätt än vanligt. Jag som har dövblindhet kan fortfarande tänka tillbaka på den här kvällen när jag fick känna en helt annan delaktighet än vad som tidigare varit en realitet. Faktum är att vi har pratat om det efteråt och det verkar som att alla tycker att detta är en himla bra tradition som vi ska ta till oss framöver. Till och med de ivriga barnen tyckte att det var roligare såhär. 

Så stort TACK till syrran för nya goda traditioner! 

Skånskt snökaos!

I lördags kväll gick jag och pojkvännen F ner på stan en sväng för att käka koreanskt. Det hade varnats (klass 1-varning) för vinterns första snö, så jag tog på mig mina rejäla Meindl vandrarkängor. Läder, goretexfoder och varma med dubbla yllestrumpor. Upptill hade jag klätt mig i ylletröja och dunkappa. Väl förberedd, med andra ord.

När vi börjat gå mötte vi en minitraktor med stor snöskrapa framtill och vi bara skrattade. Det fanns ju ingen snö att skrapa! Det började i och för sig komma några snöflingor i luften, men de försvann innan de nådde marken.

Det snöar på de upplysta
Terrasstrapporna i Helsingborg.

Medan vi satt på restaurangen och käkade såg vi hur flingorna la sig ovanpå varandra och snart var det säkert tre centimeter på marken. Vi bestämde oss för att gå vidare och ta en drink någon annan stans och när vi kom fram till Stortorget var det alldeles vitt och de få människor som var ute verkade glada och lyckliga. Ett gäng karlar i yngre medelåldern lekte snöbollskrig och vi skrattade glatt med dem. 

Snö som faller på gammaldags gatlyktor
 som lyser i mörkret.

Efter en Irish Coffee på "Bishops Arms" var det dags att plocka fram mobilkameran och fotografera snön, för nu var det riktigt mysigt. Sedan traskade vi vidare till nästa utskänkningsställe och beställde in en ny drink. Vi sjönk ner i varsin fåtölj och njöt av att betrakta snöandet som fortsatte utanför de stora fönsterna. Hopklumpade snöflingor stora som femkronor singlade ner och snart låg hela landskapet gömt under ett två decimeter högt täcke av en massa gnistrande vitt.

Någon gång kring midnatt var det dags att gå hem och gissa om jag var tacksam för mitt klädval! Kängorna och dunjackan var ju helt rätt. Allting var som sagt helt vitt, nästan ingen trafik ute, endast ett par bilar hade kört upp hjulspår som F fick gå i medan jag trampade i den djupa snön. Det var ju jag som hade de bästa skorna. Vi nådde inte att hålla i varandra om vi gick i varsitt hjulspår, nämligen. Så mysigt det var, trots att snön yrde i ögonen och det var kämpigt att trava i den djupa, orörda snön. Men ljudet! Åh, vilket underbart ljud snön gör ifrån sig när man trampar i det. "Knarr, knarr, knarr..."

Frågan var förstås: Hade mannen i den lilla minitraktorn med snöskrapan blivit översnöad? ;-) 

Jag står mitt i bilden i ljusgrå dunkappa och
gör en segergest. Runt mig står träd och det
blixtrar i snön så att det ser ut som om jag
står på en scen.

En lyckligt skrattande Tina i grå dunjacka.

Om snön bara får ligga (dvs helst under minus fem grader) så älskar jag snön eftersom jag då kan se något även när det är mörkt ute. Dagtid med solsken är å andra sidan snön ett helsicke eftersom jag blir dubbelt bländad, men det kan jag stå ut med om jag bara har kepsskärm och solglasögon. Fast, nu är det som så, att jag bor ju i Skåne och då är det sällan snön ligger kvar mer än några timmar. 

Idiotiskt nog missade jag att göra snöänglar. HUR kunde jag missa att göra snöänglar??? 

Dagen därpå skottar F trottoaren.
Två översnöade bilar skymtar och
snön har redan börjat smälta bort.

Den mesta snön smälte bort i söndags, men kommer det mer snö i vinter LOVAR jag att göra snöänglar och föreviga dessa på bild åt er. 

Den rosa elefanten i rummet.

Bild på rosa elefant som trumpetar från
"Fem myror är fler än fyra elefanter"

Befinner mig inne i en sybehörsaffär. Det är trångt mellan hyllorna och prylar precis exakt överallt! Ägarinnan har för avsikt att gå i pension och en stor del av varorna säljs ut till halva priset. Jag är där för att köpa gamla hederliga pärlemorknappar till en kofta jag håller på att sticka. JA, du läste rätt: Jag håller faktiskt på att sticka en kofta! =D 

Enkronasstora grå pärlemorknappar ovanpå
en kofta som jag håller på att sticka i
ljust grå ylle/siden-garn.

Medan jag står där och väljer bland de hundratals vackra gamla knapparna hör jag hur ägarinnan pratar glatt på bredaste småländska bakom ryggen på mig. "Vilka roliga grejer du har där i väskan! Vad är det för något skojigt? Är det gåstavar, eller?" Jag funderar en stund på vad hon möjligen kan syfta på. Jag har en liten ryggsäck på ryggen och jag förstår om hon möjligen är orolig att jag ska råka riva ner något i hennes fullproppade butik, vilket på så sätt kan ha fått henne att studera min ryggsäck extra noga. Vad i hela friden menar hon? Gåstavar? Aha, NU vet jag vad det är! I ytterfacket på sidan har jag vikt ihop och stoppat ner min vita käpp! "Nej, det är min vita käpp. Jag är synskadad." svarar jag henne, varpå hon nervöst mumlar: "Eeehh, jaha, eeehh..." Därefter försvinner hon bakom disken illa kvickt och jag blir istället expedierad av hennes kollega...? 

Hallå! Jag har en vit käpp, det är inte böldpest vi pratar om. (Men nej, käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)



En regnig dag när jag stiger på bussen hem famlar jag efter ett ledigt säte. Det verkar inte finnas något sådant i första halvan av bussen, så jag lutar mig tätt intill väggen för att säkert ha stöd när bussen senare kränger. Då hör jag en svag kvinnoröst: "Vill du sitta här?" Jag letar mig omkring och ser en liten ynklig dam i åttiofemårsåldern som är beredd att resa sig för min skull. "Tack snälla, men NEJ tack, du är den sista som ska behöva resa dig för min skull." 

Nu har jag nämligen börjat kunna skönja hur folket ser ut i bussen. På vartenda säte sitter det någon som kvickt skyndar sig att se väldigt upptagen ut. Någon stirrar djupt ner i sin mobiltelefon, någon annan har blicken långt ut genom fönstret och andra är fullt fokuserade i djupa samtal med varandra. Inte någon (förutom den där äldre lilla skröpliga kvinnan som är i långt större behov av att få sitta än jag) har en tanke på att resa sig för en person med vit käpp. (Nejdå, ingen ser den vita käppen som återigen fått ikläda sig rollen som den rosa elefanten i rummet.)


Någon lördag senare är jag nere på stan för att träffa en kompis och när jag vandrar längs gågatan med min vita käpp rullandes fram och tillbaka framför mig dyker det plötsligt upp en person från sidan mellan mig och käppen. Jag hinner inte uppfatta detta förrän jag råkar trampa denna någon lite lätt på foten. "Oj ursäkta!" säger jag samtidigt som kvinnan säger något som låter som "Oj oj oj oj!" men i verkligheten inser jag att hon skriker "Oh oh oh oh!" samtidigt som hon kramar hårt om min arm och drar mig tillbaka. 

"Oh oh oh oh!" Jag tittar mot den fullsatta uteserveringen på det anrika caféet precis intill oss. Förmodligen har ylandet dragit allas blickar till oss vid det här laget. Inom mig tänker jag: "Vad är det med tanten?" (Japp, personen som visade sig vara en kvinna har nu blivit en tant och kommer alldeles strax att förvandlas till en kärring...) Så skriker hon: "Vet du vad du gjorde?!" (Tja, jag vet att jag råkade trampa dig lite nätt på foten, men det måste ha hänt något betydligt allvarligare som jag uppenbarligen har missat, tänker jag.) Istället säger jag: "Nej, vadå...?" "Du trampade på min fot!" (Men herregud!) "Jaha, men vet du vad du gjorde?" säger jag helt lugnt medan jag lyfter upp min vita käpp i luften så att hon och hennes man kan se den i närbild. "Du gick rakt framför en synskadad. Jag har bett om ursäkt. Det är inte mycket mer jag kan göra åt det." svarar jag och tittar på henne för att få någon slags reaktion. Inte ett ord kommer över hennes läppar, jag som trodde hon skulle säga något i stil med: "Hoppsan, inte såg jag att du hade vit käpp!" Jag rycker mentalt på mina axlar och går vidare. 

Lite senare ser jag att kärringen står bredvid sin gubbe och stirrar åt mitt håll. Undrar om hon skämdes för sitt tilltag att skälla ut en synskadad, speciellt som hon lyckades rikta hela uteserveringens uppmärksamhet mot oss, eller om hon fortfarande var upprörd över att jag trampat på hennes fot... (Käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)




Sen kan man fråga sig varför JAG har svårt att ta till mig den vita käppen...! 

CI-PR. (Reklam för cochleaimplantat.)

Nyligen fick jag äran att hålla ett föredrag på temat "Jag och mitt CI" (cochleaimplantat) och när jag förberedde mig och letade fram material inför min presentation såg jag tydligare än jag tidigare förstått vilken otrolig vinst detta har blivit för mig!

En bild ur min presentation. Rubrik: "Vad bra,
då kommer du snart att kunna höra fåglar!"
samt bilder på olika fåglar med "tråkiga" läten.

Utan CI hade jag knappast klarat av att arbeta kvar på banken idag. Det var extremt energikrävande för mig innan operationen, men min naturliga hörsel har dessutom fortsatt att minska med åren. Med hjälp av mitt CI och annan hörselteknik kan jag numera inte bara tala med mina kollegor och kunder ansikte mot ansikte utan kan även genomföra telefonsamtal.

Att jag därtill kan uppleva en otrolig njutning i att höra de allra enklaste vardagsljud, såsom vågorna på havet, vindbrus i träden, fåglarnas kvitter, bilmotorer, när vattnet kokar i grytan, plinget som hörs när kameran fokuserat, ljudet som hörs när man river av en bit hushållspapper, brummandet när tvättmaskinen sätter igång, det krispiga ljudet när man skalar en apelsin eller biter i äpple, porlandet när man häller upp kaffe, pennan som skrapar mot pappret när jag skriver, surrandet när kontorsskrivaren printar ut dokument med mera gör ju inte saken sämre. Det är inga ljud som på något sätt är nödvändiga för att kunna leva ett fullgott liv och inga ljud som en fullt hörande ens tänker på, men för mig är hörselskadad och som lever och alltid har levt i *den hörande världen, har blivit SÅ VIKTIGA för att jag ska kunna fortsätta känna mig delaktig i just *den hörande världen. 

På den här träffen fick jag också lyssna till några andra föredragshållaren (bl.a. läkare inom CI-forskningen) och deras resultat visar på att CI absolut inte kommer att vara mindre prioriterat i framtiden. Det poängterades också att det anses VIKTIGT att de (i första hand små döva barn) som får CI även får teckenspråket med sig. Något som också var intressant, var att man nu kommit fram till att våra snäckor (cochlea) INTE är exakt lika stora, vilket man tidigare trott. Det betyder att man i framtiden kommer att individanpassa längden på elektroderna som opereras in i snäckan och kommer därmed att nå ännu bättre precision vad gäller ljudupplevelsen.

Observera att CI ALDRIG kan ersätta normal hörsel fullt ut! Det är ett tekniskt hjälpmedel som av olika anledningar kan sluta fungera, som inte är optimalt i alla miljöer, som kräver tillgång till batterier/ström mm. Dessutom hör vi med hjärnan, inte med öronen! Det kräver att vi har ett sätt att koppla ihop det vi får genom öronen till hjärnan med andra delar av hjärnan så att vi till sist uppfattar vad som menas. Är vi trötta eller sjuka har vi svårare att höra med vårt CI än när vi är utsövda och pigga. Listan kan göras lång. Själv har jag enorm nytta av de teckenspråkskunskaper jag trots allt har fått, när jag är trött eller som komplement till det jag hör via mitt CI. Det är bara det att jag inte känner så många som kan teckenspråk... 

Jag följer olika CI-forum, främst ett på Facebook, där andra som har CI eller som funderar på ett CI berättar om sina upplevelser och ställer frågor till de andra i gruppen. Det är ett otroligt brett spektrum från den som i princip inte fått någon nytta alls av sitt CI eller kanske tycker att ljudet är plågsamt till den som upplever att han hör nästan 100% idag. De allra flesta befinner sig dock någonstans mittemellan - och ett mycket litet fåtal (om ens någon) ångrar sin operation. Den som har extrem otur kan drabbas av ansiktsförlamning om tex ansiktsnerven råkat skadas vid operation men såvitt jag vet känner jag som tur är inte till något sådant fall.

Som en extra bonus ska jag dela med mig en solskenshistoria: En person som läst min blogg skrev att denne opererats för CI och nu skulle "kopplas in". (En förenklad förklaring: Först görs operation, sedan skall det läka i några veckor. Därefter sker inkoppling, dvs personen får själva apparaten där man ställer in ljudet till de olika elektroderna.) Jag önskade vederbörande lycka till, men skrev också att det kunde ta ett tag att lära sig tolka ljuden igen. Någon dag senare skrev personen tillbaka till mig och berättade att det gått jättebra och att denne hade genomfört ett samtal med inte mindre än fyra personer dagen efter inkopplingen!!! Mitt leende höll på att spräcka ansiktet i två delar när jag läste detta. Jag känner över huvud taget inte personen, men bara det faktum att vi båda är "cyborgs" gör att det känns som om vi är nära bekanta. 

Och ett är säkert: Delad glädje är dubbel glädje!

*den hörande världen i betydelsen "inte teckenspråklig"

En väldigt trevlig kväll med kollegorna =D

För några veckor sen hade vi en personalsammankomst. En omtyckt kollega, T, skulle flytta till ett annat kontor och vi bestämde oss för att fira av honom med en runda minigolf och ett restaurangbesök efteråt.

Jag funderade inte så länge på om jag skulle följa med eller om jag skulle stanna hemma, utan bestämde mig ganska snabbt för att jag faktiskt skulle hänga med den här kvällen. Vi skulle hålla till nere vid havet på gångavstånd hemifrån så OM det skulle kännas jobbigt med syn- och hörsel skulle det vara ganska enkelt att promenera hem.

Eftersom hösten inträtt och det numera blir mörkt ganska tidigt, var vi de enda på golfbanan. Vi valde att spela i lag om två-tre personer enligt reglerna "Texas Scramble". Då alla balanserade ett glas vin eller en öl och chips i den ena handen och spelade med en golfklubba i den andra handen får jag nog anse att vi alla hade samma "handicap" när vi gick ut på banan. 

På greenen mellan två stora stenar
finns hålet jag ska sikta mot.
I bakgrunden skymtar ett höghus.

Minigolf - eller "bangolf" som det heter i finare kretsar ;-) - är en av få sporter som jag kan syssla med där jag inte påverkas så mycket av att jag har en synskada. Eftersom jag ser i ett tunnelseende är det ganska lätt att se VART bollen SKA. Jag blir inte heller distraherad av någonting utanför, eftersom jag inte ser mycket annat än just hålet. Man kan väl säga att jag är en medelmåttig minigolfspelare. Efter hand som kvällen gick skymde det allt mer, men mina kollegor var rara och jag fick hålla dem i armen så att jag lotsades till rätt bana. Min boll var vald med omsorg, dvs den var neonrosa. Vårt lag vann faktiskt en knapp seger och jag kan stolt säga att jag bidrog med min tredjedel till den vinsten. =D 

Middagen intogs på en restaurang nere vid havet men när vi kom fram hade det redan mörknat, så det var väl mest tångdoften och vågornas brus som påminde oss om var vi befann oss. 

Vi hade reserverat ett långbord för elva personer och som huvudsaklig belysning fanns ett antal värmeljus mitt på bordet. Jag placerade mitt vinglas snett till höger framför mig och vattenglaset intill, så att jag visste exakt var jag hade dem. (Många gånger har jag svept ner inte bara mitt, utan även bordsgrannens glas. Inte kul.) När kycklingfilén jag hade beställt kom in upptäckte jag att jag inte alls kunde se vad som fanns på tallriken. Värmeljusen bländade mig alldeles, så jag flyttade på dem, men hade ändå svårt att se vad som fanns på tallriken. Kollegan O, som satt bredvid mig la märke till hur jag kämpade, så han tog mig på armen och tog sedan resolut tag i min tallrik. "Vänta nu här Tina, nu vrider jag din tallrik. Så, klockan tolv och in mot mitten har du din kycklingfilé, under dem ligger det kokta potatisar med sås och till höger har du grönsakerna."

!!! TACK !!! 

RP-sanning nr 065. "Om jag har svårt att se något, tänk dig en enorm
klocka framför mig. Berätta för mig var på klockan som sakerna finns ."
Bilden har jag hittat på http://rptruths.wix.com/rptruths

Restaurangen var inte så högljudd som många sådana kan vara, så jag kunde följa med ganska hyfsat i vad de närmaste bordsgrannarna pratade om, jag visste vad jag hade på tallriken, jag hade varit delaktig i minigolfen och vinet var gott. Stämningen var glad och jag var inte trött, så när jag förstod att tre av kollegorna ville gå vidare och ta en drink till tänkte jag för ovanlighetens skull: "Jamenvisst, klart att jag ska följa med!" 

Vi hamnade på en pub som man väl inte kan påstå är dövblind-optimal, men det var så mysigt att bara sitta där och vara en i gänget att det faktiskt inte gjorde mig något att jag varken såg något eller hörde vad de pratade om. Hahaha, egentligen är jag inte så säker på att de andra gjorde det heller, men de drack goda öl, sa de. Som tur är bor kollegan A inte så långt från mig, så jag fick hålla i hennes arm hela vägen till ytterdörren. Själv hade jag bara druckit Schweppes på puben och hade således INGEN huvudvärk när vi sågs på banken några timmar senare. 

Tack alla för en riktigt trevlig kväll! =D 

Blame it on Mr Usher!

På mina lediga dagar under veckan som gick pluggade jag Familjerätt. Kurslitteraturen skulle läsas från pärm till pärm, men mina ögon är inte sådär jätteglada för att läsa finstilt text i en vanlig bok. Jag beslöt mig för att ta en paus när ögonen klippte, texten började svaja och jag dessutom upptäckte att solen strålade utanför fönstret.

En stadig vandrarkänga rekommenderas för 
synskadade "snubblare". I skogen fungerar 
ofta vandringsstav bättre än vita käppen.

Med mina orange linser i ögonen, solglasögon på nästippen och keps som skärmade av mot bländning, vandrade jag iväg, väl klädd i stadiga kängor och en vandringsstav som "vit käpp". När jag går på skogspromenader och stigar har jag kommit på att vandringsstaven fungerar betydligt bättre än vita käppen. 

Björnbär utom räckhåll...

Först följde jag en stig som går längs landborgen mot Pålsjö skog. På den östra sidan finns bostäder och på den västra sidan en väldigt brant sluttning och bortom den ser man havet och Danmark. Landborgspromenaden är något man absolut inte bör missa om man besöker Helsingborg en vacker dag. Här växer massor av vilda björnbär, så jag var fullt fokuserad på att sträcka ut min kropp några extra centimeter. Vandringsstaven var ett ganska bra verktyg för att dra till sig några av de taggiga grenarna.

Blå runt läpparna som "Mors lilla Olle" traskade jag vidare i solskenet. Jag kisade i solen och noterade de orange "Skåneleden"markeringarna i ögonhöjd på träden till höger om stigen. Av någon anledning drog jag en slutsats att markeringarna alltid var till höger om stigen, så när jag såg nästa markering var jag i full färd med att ta vägen till vänster om trädet då jag i absolut sista stund upptäckte att jag höll på att kliva rätt ut för branten! Jag hade förlitat mig på min egen teori, när det i själva verket var slumpen som avgjort vilken sida av stigen som träden var färgmarkerade på... 

Inne i skogen var det fullt fokus på att inte snubbla över stubbar, stenar och trädrötter, så det kanske inte gick så fort på min promenad. Dessutom fanns det fler björnbär. Och ett gäng kravmärkta eko-kossor som jag var tvungen att stanna och snacka med ;-) Pålsjöpaviljongen (ett café mitt i skogen) var öppen, så jag passade på att ta en liten fikapaus och fick trevligt sällskap av en vän som också var ute på promenad. (Tack för kaffet, B!)

Morgonen därpå vad det dags för utbildning i Malmö, vilket innebar buss- och tågresa. Först var bussen sen och sedan var tåget sent, men jag hade som tur var tagit i rejält med tid eftersom detta är mer regel än undantag i Skåne. Dessutom ville jag vara på plats i extra god tid för att kunna se till att jag fick bästa möjliga placering i lokalen ur syn- och hörselperspektiv. Därtill skulle hörselslinga installeras och kontrolleras och kursledaren få lite enkel information i mikrofonanvändandet.

När jag sent omsider kom till Malmö var Centralen full av diverse folk och massvis av poliser som kryssade kors och tvärs. Stationen är ganska nyligen ombyggd och jag har ännu inte lärt mig att hitta, så jag ville bara UT ur byggnaden. Märkligt vad många det är som inte vet vad en vit käpp är till för?

Jag såg den nedersta svarta 
knappsatsen och lappen till höger, 
men missade översta knappsatsen...

Framme vid dörren till bankens utbildningslokal fann jag en svart knappsats där jag kunde ringa på för att bli insläppt. Jag läste på lappen bredvid dörren "Tryck B och invänta kopplingston, sedan anknytningsnummer. "Ok: B, sedan anknytningsnummer 45632." Jag tryckte och tryckte men ingenting hände. Då började jag undersöka knappsatsen och tänkte att det var märkligt vad den är smutsig, är det ingen som använder den? Jag fortsatte att försöka några gånger till, men kunde bara konstatera att den inte fungerade. Jag hörde i alla fall ingen kopplingston. Jag vände mig runt och hoppades att någon av de andra kursdeltagarna snart skulle dyka upp, så att jag fick bekräftat att jag åtminstone stod vid rätt adress. Tog ett par steg bakåt och började titta mig runt. DÅ SÅG JAG! Det fanns ytterligare en knappsats OVANFÖR den som jag stått och tryckt på. DEN FUNGERADE och jag blev insläppt av C-G. För att ni ska förstå hur min syn kan lura mig, tog jag en bild på dörren, de två knappsatserna och telefonlistan till höger där jag stod och begrundade instruktionerna och anknytningsnummerna utan att ens se den grå knappsatsen. 

Kursdagen var väldigt intressant, men det var också väldigt ansträngande att sitta och lyssna i sju timmar! Det var väl inte så svårt att höra kursledaren, som hade en egen mikrofon, men med femton deltagare som alla ställde frågor och började diskutera där jag inte hade så stor chans att följa med blev jag helt utmattad. När dagen var slut tog jag raka vägen till Centralen (där varken myllret eller poliserna minskat i antal och folket fortfarande inte förstod vad den vita käppen var till för). Jag kom ner på perrongen, skulle gå på tåget, men fick nästan panik i myllret och hittade inte till någon ingång. Konduktören (förlåt, Tågvärden) uppmärksammade mig faktiskt och kom fram och frågade om jag ville ha hjälp. Jag tittade upp mot det fullsmockade tåget och visste att jag inte skulle orka stå ända till Helsingborg, så jag tackade men sa att jag väntar till nästa tåg. I rusningstid går det ganska många tåg mellan Malmö och Helsingborg, ett par i timmen, så det skulle nog snart lösa sig.

Tjugo minuter senare dök det upp ett Expresståg som skulle gå till Helsingborg UTAN stopp, vilket kändes väldigt tryggt. Jag klev upp på det och fick en egen sittplats.

Hemma i Helsingborg klev jag upp på en fullsatt buss men blev erbjuden en sittplats av någon som observerade min vita käpp. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger det hänt mig under mina drygt tio år som käppanvändande bussåkare, så TACK, sa jag och satte mig.

Idag var jag nere på Kulturhuset för att köpa Kulturkortet (ett års inträde till muséer och trädgårdar i stan). Jag käppade först rakt in i en soffa som inte brukar stå där den stod i dag. Jag hittade inte nummerlapparna, för jag kunde inte se åt vilket håll de konstnärligt ritade pilarna pekade. Jag hörde en röst någonstans, som kanske kan ha varit åt mig, men när jag inte hörde vad rösten sa, så valde jag att fullt fokusera på att se vilket mitt nummer var, var kassorna befann sig och vilka nummer kassorna hade. Mitt nummer stod på displayen som jag fann till slut och kassa 2 var... Där! Där satt en tjej som tydligen hade kallat på mig. Vad hjälper det när jag varken hör vad som sägs eller har någon riktningshörsel? Kulturkortet, ja... Visste ni att man som delvis sjukpensionär räknas som "pensionär" i detta sammanhang. Jag fick Kulturkortet till pensionärspris, tack för det! 

Inne i lakritsaffären lite senare "stal" jag en annan mans ask med lakrits som han tydligen precis stod i begrepp att betala. Jag såg inte att han befann sig där, bara asken som låg på bordet. "DEN ska jag köpa", tänkte jag och norpade åt mig den, men visste som sagt inte att den var "hans". Jag upptäckte snart mitt misstag och bad genast om ursäkt, men vilken blick jag fick, HU! Han såg ut som om han tänkte "Hon är fan inte klok, den". Hoppas att han såg min vita käpp och kom på bättre tankar sen. 

Därefter stod jag i en annan affär och försökte urskilja färgerna på ett par små skinnbörsar men insåg att det var omöjligt med mina gråstarrsögon, så jag hoppade på första bästa person som gick förbi. "Ursäkta, kan du hjälpa mig att se vad det här är för färger, jag kan inte se det?" Jag fick naturligtvis svar direkt och gick nöjd därifrån med en mossgrön dito. 

Mr Usher*, det är ditt fel! Du ställer till det för mig! 


*Mr Usher; en enklare benämning på Usher's Syndrom, min variant av dövblindhet.

Imagine stars in heaven... (Tänk dig stjärnor på himlen...)

Vi (jag och pojkvännen F) var bjudna till en tillställning ute vid ett torp i skogen. På plats hade man satt upp ett tält där det var dukat för ett femtiotal personer. Medan - det av värden egenhändigt skjutna - vildsvinet höll på att grillas och välkomstdrinken var uppdrucken skickades vi ut i skogen på en liten tipsrunda. Det var tidig kväll, solen var på väg ner och jag var lite oroad att det skulle hinna mörkna under tiden, så jag slog mig i sällskap med några av de få personer jag redan kände. (Ja, förutom F, alltså.) Jag vill ju helst klara mig själv och inte göra alltför stort väsen av den där Mr Usher*. Han behöver väl inte alltid vara den som dikterar villkoren. 

Jag, C och lilla W bildade lag och svarade på kluriga frågor efter bästa förmåga. Vi vann tydligen inte tävlingen, men trevligt hade vi. Solen var som sagt på väg ner bakom trädtopparna, marken vi gick på var täckt av tjock och härligt mjuk grön mossa. På vägen tillbaka rundade vi en liten sjö där det finns kräftor. Solstrålarna blänkte i vattnet och det var alldeles lugnt. A hittade en liten söt groda som förevisades och W hittade en död mus som vi helst slapp titta på ;-) 

Tillbaka i tältet var det lite skumt ljus och vid bordsplaceringen ville jag absolut ha F på min vänstra sida (det örat jag hör bäst på) för det kändes tryggast så. (Han fick agera både tolk och ledsagare, men jag tror inte det störde honom.) När femtio personer i blandade åldrar från fyra till åttiofyra år samsas i ett tält blir det förhoppningsvis snart ett väldigt sorl. Att alla pratar med alla är väl ett sunt tecken på att alla har trevligt. Tyvärr händer det sig då att jag mest sitter tyst och försöker följa med i blickarna för att KANSKE kunna avläsa vad någon säger. Ibland tolkade F, så helt utanför var jag inte.

Maten var himla god och stämningen som sagt riktigt trevlig. Att en trubadur (Nilla) samtidigt spelade gitarr och sjöng gjorde det SÅ mycket svårare för mig att höra vad som sades, men istället för att tycka att det var jobbigt, valde jag att fokusera på musiken. Det var inga problem att avläsa Nilla och då hennes repertoar denna kväll mestadels bestod av gamla härliga låtar som jag själv lyssnade på innan jag blev döv, så kände jag igen låtarna och satt och sjöng med istället.

Ni som har varit med ett tag kanske minns LP-skivorna? På innerfodralet fanns då alltid låttexterna och det var lätt för mig som hörselskadad att följa med och lära mig texten utantill. Dessutom har jag ju varit scout och den där känslan av att sitta runt en lägerbålseld och sjunga visor, det var den som infann sig den här kvällen. (Till och med myggen var med, det har jag kliande bevis på idag.) 

Jag kan alltså en massa gamla låtar och numera är jag själv så gammal att jag fullkomligt struntar i om jag sjunger falskt. För att citera min kompis L: "Tänk om bara de fåglar som sjöng vackrast fick lov att sjunga. Tänk så tyst det skulle vara i skogen då!" 

Nilla frågade mig om jag hade en önskelåt och då valde jag förstås en av mina favoriter John Denver's "Leaving on a Jetplane". Kvällen fortsatte med allmän allsång och flera önskelåtar spelades. Barnen lekte kurragömma och de vuxna drack kaffe med likör. När kvällen sedan gått mot sitt slut, sisådär närmre midnatt, tackade vi värden för en härlig kväll och beredde oss på hemfärd.

"Kom! Kom här, så ska jag visa dig något fint!" sa F när vi gick mot bilen. Jag tog honom i armen och han ledde mig ut i det totala skogsmörkret. 

"Titta så fint!" 

"???"

"Men titta rakt upp på himlen!"

"???"

"Rakt upp! Ser du inte...?"

"Nej... Vad för något?"

"Men... Neeejjjj, ser du inte alla de fina stjärnorna? =( "

"Nej, det är alldeles svart."

"Men... Det är massor av stjärnor. Som ett helt nät av stjärnor på hela himlen. Det är..." 

"Nej, jag ser bara svart. =( "

"Men du såg ju den där stjärnan härommorgonen..."

"Ja, den såg jag, men det var den där jättestarka, stora stjärnan som såg ut som en gatlykta. Några andra stjärnor kan jag inte se."

Jag förstod hur ledsen F var för att jag inte kunde se den fantastiska stjärnhimlen, han ville ju så gärna att jag skulle få se den. Men tyvärr. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde glädja honom med att säga "ja, vad fint det är" och sen blev jag arg på den där Mr Usher som förstör så mycket. 

Bild (som jag lånat på Internet) föreställande
stjärnhimmel ovanför träden i skogen.

Fast, jag har sett stjärnhimlen på foton och vi hade haft en jättetrevlig kväll, så egentligen gjorde det inte så himla mycket. Jag är i alla fall jätteglad att F fick se den fantastiska stjärnhimlen! =D 

* Mr Usher är ett namn som min vän Tobbe har gett Ushers Syndrom, vår variant av dövblindhet. 

Insomnia?

Det surrar och brusar. Jag sover. Eller det gör jag kanske inte? Öppna ögonen då! Ta reda på vad som låter och stäng av det! Nej, det är nog något ljud som ingår i drömmen. Men VAD?

Jag vaknar till. Oljudet fortsätter. Jag går upp på toa och sen tar jag en sväng inom köket där jag dricker några klunkar vatten. Jag tänder inga lampor. Jag hittar ändå. Känner med fingertopparna längs väggen. Där är dörrkarmen. Där är skåpet. Där är dörrhandtaget. Där är vattenkranen. Där är sängen. Lägger mig på andra sidan. Rättar till täcket. Klockan är 01:10. Somnar inte. LJUDET STÖR.

Jag ligger och lyssnar ofrivilligt till ljudet. Tio minuter? En kvart? En timme? Det bullrar surrar knäpper knakar brusar piper. Jag blir GALEN!

Lite senare vaknar jag igen. Ett ljud som låter HÖGT HÖGT HÖGT! Nu är klockan 02:55. Hur länge har jag sovit den här gången? Går upp på toa igen. Tillbaka i sovrummet fluffar jag till täcket. Svalt ska det vara. Lägger mig på sidan. Försöker trycka kudden mot örat för att slippa höra oljudet. Men det hjälper inte. Det går en lång stund och sedan...

...vaknar jag IGEN! Det där oljudet har inte försvunnit. Klockan är 04:12. Jag snurrar några varv och rättar till kudden och täcket. Kollar med handen så att mobilen ligger kvar under kudden. Jag litar inte på att jag vaknar när jag verkligen SKA vakna.

Nästa gång jag vaknar är klockan 05:44. Om en timme kommer väckarklockan att vibrera. Då är det dags att stiga upp och gå till jobb. UTVILAD och pigg. Att jag lyckats somna om får jag bevis på när kudden skakar av vibrationerna från min mobiltelefon klockan 06:48. Jag trycker på snooze och somnar genast om.

Proceduren upprepas i en dryg timme, för NU är jag så slut att jag bara inte ORKAR längre. Bara tio minuter till, SNÄLLA!

Med andan i halsen konstaterar jag att jag har en halvtimme på mig att duscha, leta fram rena och strukna kläder som helst matchar. Fixa frukost, borsta tänderna, packa ner lunchlåda och ta mig till jobb. Frukosten hoppar jag oftast över och lunchlåda blir det nästan aldrig. Färgmatchningen på kläderna kan det bli lite si och så med... (Det där sista kan jag skylla på min taskiga syn.) Jag tar på mig mina glasögon (Varde bild!) och sätter i Höronen* (Varde ljud!) Kylskåpet surrar, regnet smattrar på rutan, grannen spolar vatten, bilar kör förbi på gatan och på avstånd hörs ambulanssirener. Vardagsljud PÅ, TINNITUS AV. 

Alltid trött, aldrig utvilad. 


(Tinnitus orsakas ofta av en skada i örat och är ljud som örat själv "hittar på". Kanske är det de skadade flimmerhåren som lever bus och dansar någon slags dans i otakt och som därmed skickar iväg ljudsignaler via hörselnerven till hörselscentrum i hjärnan. Där uppfattar mottagaren ljud som om de vore verkliga. I mitt fall upplever jag ljuden lika högt som om jag vore på ett dansgolv. Tyvärr är den här dansen som sagt helt utan medryckande rytm...)


*Höron = Cochlea Implantat på ett öra, Hörapparat på det andra örat.



.

Semestermorgon

Det var en tidig sommarmorgon nu under semestern. Pojkvännen hade tagit sin cykel och begett sig på lång träningstur och jag som numera inte längre vågar cykla, valde att ta till apostlahästarna istället. Med sköna joggingskor, keps, solglasögon och till sist den vita käppen ihopvikt i ena handen begav jag mig. (Jag får känna mig för när och om jag tycker jag behöver veckla ut käppen. Kan jag ta det lugnt och ge mig tid att se mig för har jag inte samma behov för den.)

Några hundra meter hemifrån ligger Pålsjö Skog, där det finns underbara stigar att promenera på eller om man hellre vill det, att jogga på. Denna tidiga morgon hade solen ännu inte hunnit bli riktigt varm, så det var verkligen jätteskönt. Det första trädet jag mötte innan jag klev in på skogsstigen var en lind, som just då doftade något alldeles fantastiskt! Väl inne i skogen kände jag mig nödd och tvungen att knipsa av en fläderblomma som jag höll i handen och sniffade på då och då under promenaden.

Trots att jag först fick för mig att jag var alldeles ensam i skogen förstod jag med en gång att så inte var fallet. Det prasslade i löven, duvor kuttrade och koltrasten sjöng. När jag passerade bron över järnvägen kom ett tåg rasslande förbi. Lite senare mötte jag en ensam morgonjoggare som hälsade "godmorgon" och detsamma gjorde förstås jag.

Min rygg bråkade med mig (den gör så varje morgon) och jag pausade lite för att sträcka ut den, väl medveten om att det kommer att släppa snart, bara jag rör mig. Plötsligt fick jag syn på något märkligt på marken där jag stod. En slemmig halvt ihoprullad sak, åtta-tio centimeter lång. Mina suddiga gråstarrsögon trodde först att det var en mätarlarv, så jag bestämde mig för att fotografera den för att kunna se den bättre på datorskärmen när jag kom hem. Det visade sig senare att även fotot blivit väldigt oskarpt, men en kompis kunde berätta för mig att det var en pantersnigel och att sådana är mördarsnigelns fiende. Därmed är den min och många andras vän. Var rädd om dem! 

Med tiden och kilometrarna lättar ryggvärken och jag kan snart gå riktigt upprätt. Jag möter några fler flanörer och joggare. Några har hörlurssladdar i öronen och de är så introverta att de inte varken ser eller hör något utanför sin egen bubbla. Andra både ler, nickar och hälsar. Ljuden blir fler, ett par ankor simmar runt i en damm och jag hör deras kvackande. Längre in i skogen hörs något som jag tror är en gransångare och snart överröstas gransångaren av ett porlande som får mig att förstå att jag just passerar bäcken även om den inte går att se på grund av all grönskan.

Någon har satt ut lappar till en tipsrunda. Jag roar mig med att läsa några av frågorna. "Vilken av dessa växter tillhör de fjorton viktigaste i en överlevnadssituation?" Som gammal scout tänker jag att "det här är en fråga för mig" men när jag läser svarsalternativen blir jag förvirrad: 1) Maskros X) Nässlor 2) Våtarv. Jag vet att man kan äta maskrosor, att nässlor innehåller mycket järn, men VAD är våtarv? Kanske jag till och med trampar på sådant i just detta nu utan att veta vad det är?

Nästa fråga roar mig desto mer, även om jag inte kan svaret här heller: "Hur många skulle gifta sig med samma partner igen?" 1) 20% X) 50% 2) 80%. Alltså, VILKA är det som har tillfrågats i enkäten? De som fortfarande är gifta med samma partner, de som separerat eller...? Jag hoppas verkligen att svaret är minst 80%, speciellt om de tillfrågade fortfarande är gifta med varandra. (Vilka märkliga funderingar på en tisdagsmorgon!)

Så småningom når jag fram till "stockarna". Det är ett utegym mitt inne skogen som funnits sedan jag var barn. Fyra stockar av olika grovlek ligger på en ställning och man lyfter dem i ena änden för att tex träna axlar och triceps. Numera finns det några fler ställningar att träna på. Där stannar i varje fall jag och gör lite styrkekövningar, sit ups och annat.

En mamma kommer joggande med sin dotter i sittvagn. Den lilla tösen vinkar och jag vinkar förstås tillbaka. En man i träningskläder kommer förbi och frågar på bruten svenska hur löpslingorna går och om det finns någonstans han kan lägga påsen med extratröjan. "Äh, lägg den här bakom, det är väl ingen som rör den." sa jag. En kvart senare är jag klar med mitt pass och mannen jag just pratat dyker upp igen, lite svettig efter att precis avverkat tvåkilometersrundan. Vi hälsar, den här gången igenkännande.

(Lite "deja vu" blev det ett par veckor senare när en man på bruten svenska kom fram till mig och kompisarna på stranden och sa: "ursäkta, jag ska bara ta min påse som jag gömt här". Det var inte samme man. Och inte samma påse. Denna lilla påse som grävts ner i sanden bakom några stora stenar innehöll definitivt inte några träningskläder, om man säger så...) 

Jag fortsätter hem och passerar tennisbanorna. "Smack - smack - smack" låter det i mina öron när racketen träffar bollen. Nu är det inte långt kvar tills jag är hemma hos pojkvännen där duschen väntar. 

Vi kommer hem nästan exakt samtidigt och efter duschen njuter vi en fantastisk frukost på fruktsmoothies och massor av grönsaker till mackorna. 

"Sådärja, klockan är bara elva och vi har en hel dag framför oss. Vad ska vi göra nu?" "Tja, vi kan väl ge oss iväg på en tur till Söderåsen. Det är ju hyfsat väder. Vad säger du?"

Vissa dagar är GULD!   

Äntligen kom den - och jag fick rå om den!

Jag berättade i ett tidigare inlägg om min batterihållare till CI:t som gått itu. Jag fick låna en reserv i väntan på ett nytt i orange. Eller vänta, jag säger brandgul istället. BRANDGUL! Det var nämligen så, att redan för drygt fyra år sen när jag fick mitt CI önskade jag mig ett brandgult, men den färgen fanns inte. Jag fick istället ett CI i den urtråkiga färgen antracitgrå, som ni delvis kan se här ovan.

Min kontakt på CI-teamet i Lund, S, skickade mig en ljusgrå reservbatterihållare när min egen gick itu och beställde under tiden ett brandgult till mig, men på grund av den ovanliga färgen beräknades leveranstiden från Österrike vara längre än vanligt. 
"Kunde jag vänta?" 
"Jomen självklart!" 
(Nu när tillfället infann sig vore det dumt att inte ta chansen till det där brandgula.) I nästa mail meddelade S att den brandgula batterihållaren beräknades anlända under hennes semester och att det var några små inställningar som skulle komma att behöva göras i den. (Batterihållaren inte bara är en hållare till batterierna utan häri finns även den akustiska hörapparatdelen till mitt EAS - CI/Hörapparathybriden som jag har.) Jag som inte ville vänta en dag längre än nödvändigt svarade förstås: 
"JA, det är klart att jag fixar det. Jag gick ju inte fyraårig teknisk linje på gymnasiet för intet!" 

Så kom då avin om att jag hade stort brev att hämta och jag for naturligtvis iväg till postutlämningen direkt på morgonen där jag hängde på låset. Väl hemma började jag fundera över om jag tagit mig vatten över huvudet, för här skulle alltså jag som också är gravt synskadad försöka mig på att skruva och ställa in fyra små rattar i en storlek av mindre än en millimeter vardera. 

Pojkvännen F lånade mig sitt förstoringsglas med superförstoring och en mikroskruvmejsel. När jag suttit en stund och begrundat de små skruvarna och delarna under ljuset från hans skrivbordslampa hojtade jag: 
"F, hjälp mig! Jag tror jag har fattat vad jag ska göra, men kan du hålla i förstoringsglaset?" 
Så höll vi på en kvart med något av det pilligaste arbete jag någonsin gjort medan F svor inom sig för att han hellre ville se "Tour de France" på TV. Jag vann kampen eftersom min längtan efter det brandgula CI:t vida översteg hans rätt att tillfredsställa sitt sportintresse ;-) 

Igår var vi på en kul ställe där de sålde små silverörhängen och jag fick syn på ett par jättesöta orange/brandgula som jag köpte bara för att de matchade mitt CI. Idag när jag kom hem från min träningsrunda sa F: 
"Men du, din sporttröja (röd/orange) matchar ju ditt CI!" 
"Men du, du tror väl inte jag väljer träningskläder av en slump heller!" kontrade jag med ;-)

Med andra ord är jag jätteglad att CI:t syns och jag vill gärna matcha det så långt det går för att visa att jag är väldigt stolt över mitt CI och att CI:t är en viktig del av mig. Dessutom vet jag att jag har massor att vinna på att INTE försöka dölja att jag hör jävligt taskigt - tvärtom.  

Attiraljerna SKA bara fungera - annars fungerar inte jag...

En vän till mig som också har Cochlea Implantat berättade nyss hur hon löste kommunikationen när hennes CI la av på grund av för hög luftfuktighet i hettan. Hon gick helt enkelt över till att använda sitt andra språk: Teckenspråket. (Jättebra om det fungerat här också, men jag lever i en helt hörande värld...) 

För den som missat det, så har jag ett Cochlea Implantat, CI, på mitt ena öra och en hörapparat på mitt andra öra. Man kan grovt säga att med mitt CI hör jag konsonanter och de höga ljuden (fågelsång) och med hörapparaten hör jag vokaler och dova ljud (motorbuller). Kombinationen av dessa blir ganska hyfsad, medan enbart CI eller enbart hörapparat snabbt avslöjar att jag egentligen är döv.

I maj hände det sig som så, att min hörapparat började krångla. Det var rundgång/återkoppling i den och den pep så fort jag slog på den. (En hörapparats pipande låter ungefär så som jag minns att det lät på TV:n när jag var barn. Alltså, som det ljudet man kunde höra i någon minut mellan programsändningens slut och "myrornas krig". DET ljudet.) Så kunde jag inte ha det, så jag skickade apparaten för reparation medan jag under ett par veckor fick använda min gamla apparat som reserv. Den är väldigt svag om man jämför med den nya... 

Ett par dagar efter att hörapparaten sänts till Lund för reparation tappade jag batterilocket till mitt CI. Det hade suttit lite på sniskan ett tag och jag hade tejpat det provisoriskt i några månader. Nu fick jag istället sätta en tejpbit över hela batteriraden, så att jag inte skulle tappa dem också. Kontaktade CI-teamet i Lund, som krasst konstaterade att en olycka sällan sker ensam. De skulle skicka nytt batterifack, vilken färg ville jag ha? ORANGE svarade jag direkt, för NU hade jag ju chansen att välja själv. (Den nuvarande är antracitgrå.)

Tiden gick och jag fick tillbaka den lagade hörapparaten. Däremot kom inget batterifack till mitt CI och jag skickade iväg en efterlysning via mail. 

- Det kommer, det kommer! Du har valt en så ovanlig färg, att det kan ta några veckor till. 

- Ok, jag väntar. 

Under tiden fick jag fortsätta tejpa över batterierna.

Så en dag knastrade CI:t till och ljudet försvann helt! Jag tog av apparaten och såg att den lilla av/på-knappen på batterifacket hade lossnat och det gick inte att slå på apparaten alls. Jag lirkade och lirkade och fick ljud i den igen på något sätt medan jag i panik fick iväg ett mail till CI-teamet där jag bad att få låna en reserv så länge, för nu var det kört. Den skickades samma dag (måndag) men på tisdagen fick jag ingen post, så jag tänkte att brevbäraren fått för sig att brevet var för stort och bestämt sig för att avisera stort brev istället. Onsdag morgon stod jag på postutlämningskontoret och efterlyste brevet. 

- Har du avinumret? Annars kan jag inte ge dig något brev. 

- Men ni har ju inte delat ut avin ännu, kan du inte söka på mitt namn och adress?

- Nej.

Om du undrar hur jag lyckades konversera med tjejen på posten, ska jag erkänna att jag är en jäkel på läppavläsning ;-) 

Några timmar senare kom i alla fall avin och jag kunde hämta ut batteridelen på posten. Under tiden hade CI-teamet skickat ännu en reserv, nu till mitt jobb, så att den verkligen skulle bli utdelad och inte fastna på posthanteringen. (Personalen på CI-teamet i Lund är riktiga änglar!)

Antracitgrått CI med lånad ljusgrå batteridel

Jag hade en tågtid att passa denna onsdag och var därför väldigt stressad när jag sprang till posten för andra gången, så jag glömde ta med min vita käpp. Med reservdelen till CI:t snabbt nedstoppad i väskan (tänkte fixa det när jag satt i lugn och ro på tåget) och käpplös försökte jag undvika att kollidera med folk, undvika att snubbla i rulltrappan på stationen och var ganska nervös när jag skulle gå av och på tåget. Jag fick ta det långsamt och försiktigt trevande nu när jag inte kunde uppmärksamma folk på att jag ser väldigt taskigt. Dessutom hade jag enbart min hörapparat på. Man kan säga så här: ljudvolymen med enbart hörapparat är nästintill plågsamt hög, men jag får ändå inte till några ord av det som låter. Faktum är att jag inte ens kan höra skillnad på människoröster, musik, slammer eller andra ljud. 

Nåja, jag fick mixtrat ihop mitt CI och besöket hos vännen M blev jättetrevligt. Vi har båda dövblindhet, så vi förstår varandras tillkortakommanden bättre än många. Hemresan gick också hyfsat bra, sånär som på att det var tågstrul med förseningar på uppemot en timme på kvällen. Tåget jag kom med var därför smockfullt med Kastrup-resenärer och många har otroligt dålig koll på sina resväskor. De missar att resväskan de drar efter sig sticker ut ett par decimeter vid sidan om dem, så jag blev nästan fälld av en person som gick om mig på perrongen när han körde på mina hälar. En normalseende person hade kanske kunnat uppfatta väskan i "döda vinkeln" och hunnit kasta sig undan, men jag blev arg och röt åt väskpersonen. 

På gymmet fredag morgon slog jag huvudet i en av maskinerna där en stång tydligen stack ut. I samband härmed fastnade mitt CI och glasögonen, som åkte av. Glasögonen fick jag fatt i, men CI-apparaten var puts väck. Jag letade förtvivlat runt omkring men kunde inte finna den någonstans. Till sist var jag tvungen att kalla till mig någon för att få hjälp att leta. Var livrädd att jag eller någon annan skulle råka trampa på den.
- Det finns en magnet på apparaten, så den kan ha hängt sig fast någonstans i metallen på maskinen också. 
- Neej, jag ser den inte någonstans... Jo, här!
Den hade krupit ner i kanten på mitt linne i nacken där den hängde i mitt trassliga/krylliga hår...

På eftermiddagen gick jag ner och solade en halvtimme i "min park" och när jag skulle gå därifrån hittade jag inte mina glasögon. Jag letade överallt och bad en person intill att hjälpa mig, men hon såg dem inte heller. Det visade sig senare att de låg hemma. Jag hade gått hemifrån med enbart solglasögonen och ser alltså så taskigt i solljus att jag inte märker om jag har glasögonen på eller ej...

Och ovanpå allt har nu proppen (insatsen till själva hörselgången) till mitt CI-öra gått itu och jag fick leta fram en gammal reserv. Den är obekväm och skaver, så nu måste jag fixa till en sådan också.

Små små detaljer kan tyckas, men de är alla avgörande för hur min vardag ska fungera på bästa sätt. Ett trasigt CI eller hörapparat gör mig döv, ligger käppen hemma blir jag ett riktigt blindstyre och skaver proppen i örat blir jag irriterad och trött... 

Jag lärde mig också att käppen gör mer nytta än jag tror när jag har den med mig, om inte annat för att min inre stressnivå sjunker ett par nivåer. ;-)