måndag 29 december 2014

En himla bra julklapp!


Julklappar - en glädje att både ge och få. 

När det är några veckor kvar till jul kommer vi till den eviga frågan: "Vad önskar du dig i julklapp?" 

I år bestämde jag och mina föräldrar oss för att inte bry oss om att byta några klappar. När man är vuxen blir det ju så att man själv köper det man vill ha. Dessutom är det för det mesta roligare att ge än att få.

I vår familj är vi ett ganska stort gäng till jul, så det brukar mest bli syskonbarn och pojkvännen jag byter klappar med. Och mina två systrar. Min bror fick en laddning knäck i år - för en gångs skull blev de helt perfekta. (Det vill säga riktiga "plombutdragare".)


Att trängas på shoppinggatan och i stadens butiker är illa nog en vanlig lördag, men att gå ner och försöka slå sig fram under veckorna före jul, det undviker jag helst. Tyvärr utarmas staden alltmer på butiker och den senaste butiken som slog igen var centrums enda fotoaffär. Det innebar att jag blev så illa tvungen att ta bussen till köpcentret utanför stan för att ordna med julkorten. Köpcentret är ett av de första som byggdes i Sverige och kallas Väla Centrum, men jag och pojkvännen kallar det för "VH" (Väla-helvetet) eftersom vi båda avskyr alla sorters köpcentrum med den trängsel, hets, dålig luft och dåligt ljus som förekommer där. Nästa år beställer jag julkorten i god tid på nätet istället, det är ett som är säkert.

Jag fick i alla fall till slut ordnat julklapparna till systersönerna. (Som sagt, Björn Borg-kalsonger går alltid hem hos unga herrar.) Brorsonen K fick ett par böcker varav en handlade om indianer - det senaste stora intresset, vilket underströks av att han istället för tomteluva valde att under precis hela julaftonen bära en färgglad fjäderskrud på huvudet. "Jag heter ju Björn också" sa K "så mitt indiannamn är 'Stora Björn'."

Mina övriga julklappsinköp löstes till största del medelst knapptryckning på datorn här hemma - smidigare än smidigt! Det slutade med att jag hade en kvar... Tioåriga brorsdottern E hade jag inte hittat någonting till. 

Då kom jag på den eminenta idén att rita ihop ett eget litet presentkort till henne. "Presentkort. Du och jag går på stan en dag och du får själv välja din julklapp. Fika ingår." Uttrycket "fika ingår" framkallade ett stort leende på lilla tösen. 

I lördags var det dags att inkassera julklappen. Vi vandrade ner mot stadens centrum och E som vet att jag hör bäst på mitt CI(cyber)-öra och samtidigt inte ser så bra, höll mig hela tiden i min vänstra hand. På så sätt hade jag störst chans att höra vad hon sa och dessutom hade hon koll på var jag var och vice versa. Därtill fungerade hon som min ledsagare nere i realisationsträngseln. 

Vi gick in i ett par affärer innan vi till sist hamnade på H&M. Där bland reafynden hittade hon både en härligt mjuk ljusblå tröja och ett par rosa morgontofflor som hon gärna ville ha, men hon kunde inte bestämma sig för vilket hon skulle välja. Eftersom det nu var rea, blev det ju mer för pengarna och jag sa: "Du, vet du vad. Du behöver inte välja. Du kan faktiskt få båda två eftersom de inte är så dyra. Dessutom är det pengar över, så att det kan bli ytterligare en liten sak innan du kommer upp i den summan som dina kusiners Björn Borg-kalsonger kostade." E sken upp i ett överlyckligt leende och tackade gång på gång för sina julklappar. 


Därefter var det så klart dags för "Fika ingår"-delen. "Vart vill du gå och fika?" undrade jag. "Vi kan gå till 'Kafferepet', där har jag varit med min mamma en gång och där var mysigt", sa lilla E. Så då styrde vi våra näsor dit, förstås. E erkände senare att det var det enda fiket hon visste namnet på, för är man bara tio år så har man inte hunnit gå på så många fik i sitt liv. Men det ska jag säga, att "Kafferepet" var ett väldigt bra val. Det är ett av stadens äldsta caféer, högt i tak och hyfsad belysning. Det var inte så galet trångt, utan vi fick ett eget bord. Självklart beställde vi varm choklad med vispgrädde. Det hör till när man är tio år och går på fik när det är minusgrader ute. Till detta åt vi varsin smarrig räkmacka. 

En riktigt fin win/win-julklapp! Jag slapp jaga julklapp. E fick välja sin julklapp helt själv. Det var rea och E fick dubbelt så mycket julklapp för pengen. Jag fick med mig en ledsagare på shoppingturen. Sist men inte minst: Vi fick en mysig fikastund. 

Detta kan kanske bli en tradition?

tisdag 23 december 2014

CI - ett litet fönster mot den stora hörande världen


Min sista arbetsdag innan jul var väldigt hektisk! I sådan där stress triggas min tinnitus alltid lite extra, men tack vare mitt Cochlea Implantat kan jag ändå hålla ut lite längre. Och icke att förglömma: Tack vare mitt CI har jag fortfarande möjlighet att utföra mitt roliga arbete!

Efter jobb gick jag inom Sats för att träna veckans styrketräning innan jag gick hem för dagen. Jag hälsade på en bekant i foajén där vi drog på blå plastöverdrag för att skydda golvet från smutsiga ytterskor. Jag kunde trots hans sydeuropeiska språkbrytning föra ett litet samtal med honom utan läppavläsning. I receptionen möttes jag av dunka-dunka-musik som lät ett snäpp högre än det brukar låta. Nere i gymmet var volymen ytterligare tre snäpp högre. 

I omklädningsrummet hördes ett hurtigt "hej" och jag förstod att någon som jag inte sett just hade klivit in genom dörren. "Hej! Dags att göra sig förtjänt av julmaten nu, eller hur?" slängde jag ur mig och vi var båda rörande överens på den punkten.

Benpressen lät "njeek njeek njeek" och behövde onekligen servas. Grabbarna som lyfter hantlar har en förmåga att släppa dem i golvet från hög höjd när de inte orkar längre, till ackompanjemang av åskknallar. Nu lät det mer som om någon utlöste bomber i lokalen. Jag ryckte till och tittade bort mot grabbarna som lyfte på ögonbrynen och log lite generat mot mig.

Efter att jag gått igenom mitt vanliga program med fokus på stora muskler och armar avslutade jag med den kära "plankan" i det nersläckta avslappningsrummet. Där brukar jag få famla mig fram efter bästa förmåga och hoppas på det bästa. Inte ens där inne var det tyst, så jag stängde av Höronen helt för att kunna koncentrera mig. Det fick till följd att jag inte hörde att någon tydligen försökte prata med mig. Jag hade en vag känsla, men ignorerade det fullständigt. Jag insåg att så varit fallet först senare, när jag gick ut därifrån och upptäckte att under min träningsmatta låg någon annans matta... Svart matta på svart matta på svart gummigolv i nedsläckt rum. 

Efter en snabb dusch passerade jag kaffemaskinen som högljutt protesterade med ett "krkrkrkr" när den malde bönorna och sedan "sscchhhhh" när kaffet fylldes upp i muggen. Med koppen i handen satte jag mig ner en kort stund vid ett av borden och bytte ett par artiga ord med en annan nyduschad kaffedrickare. 

Därefter klev jag ut ur gymmet för att istället svänga inom Hemköp. Jag behövde fylla på förrådet av livets nödtorft. "Swish swish swish" lät det när jag gick. "Det var ett märkligt ljud. Vad kan det vara?" Inne på Hemköp vände sig folk mot mig och jag följde deras leende blickar neråt. Hoppsan! På mina skor satt fortfarande de där fina blå plastöverdragen kvar. Jag fann det smartast att dra brett på smilbanden jag med, innan jag böjde mig ner och tog av dem. Haha! Nåja, det bjuder jag på!

Strax därpå hörde jag ett förfärligt gnisslande "iiiiii iiiiii iiiiii" vid ägghyllan och knep hårt ihop ögonen med ett plågat ansiktsuttryck. En tjej som stod intill mig noterade det tydligen, för hon sa: "Ja, jag hörs i alla fall när jag kommer!" Den stackaren hade råkat få tag på en kundkorg med osmorda hjul. "Haha, ja, onekligen!" svarade jag och tänkte att nu var det hennes tur att dra på smilbanden och bjuda på sig själv. 

När jag betalt och lastat varorna i ryggsäcken fällde jag ut min vita käpp och började vandringen hemåt i vintermörker och ösregn. (Ja, kring jul i Skåne är det mer regel än undantag att vi har åtta plusgrader och ihållande regnskurar.) På min käpp har jag rullande doppsko, så jag för käppen fram och tillbaka framför mig. "Kkkrrr kkkrrr kkkrrr" låter det när käppen rullar från höger till vänster och från vänster till höger. På slät asfalt låter det på ett ganska snällt sätt, men på stenbelagd trottoar eller kullerstenar låter det på ett helt annat sätt. Då låter det väldigt MYCKET om mig och käppen, det kan jag intyga. 

I mörker och regn går det inte att se speciellt mycket och gatubelysning gör ingen vidare nytta den heller eftersom det mesta bara blänker. Plötsligt bytte käppen ljud samtidigt som den kändes allt tyngre att rulla och lät: "Swosh swosh swosh, blubb blubb blubb" och jag förstod att jag nu höll på att plöja mig igenom en väldigt djup vattenpöl, kanske rentav en mindre insjö. Min ovana - som jag är ganska känd för bland mina vänner - är att jag för det mesta går väldigt FORT och naturligtvis saktade jag ner alldeles försent för att hinna leta mig runt den där pölen. Jag fann mig själv stående upp till anklarna i något vått som snabbt trängde in i mina skor. Gore-Tex är gjort för att hålla vätan ute. Om man nu är så dum som jag, att man ger sig ut på för djupt vatten, då kan jag berätta att Gore-Tex även fungerar åt andra hållet. Det håller vätan inne... Kanske skulle jag behållit de blå plastskydden och satt dem på fötterna inne i skorna istället?

Nåja, jag skrattade mest för mig själv. Det blev till att vända skorna upp och ner och fylla dem med papper när jag kom hem. 

Visst är det fantastiskt att CI finns! Utan mitt CI hade jag i bästa fall kunnat höra gymgrabbarna släppa hantlarna i golvet, men för övrigt hade det varit nästan helt tyst omkring mig. Och tänk så många kontakter jag får med andra människor tack vare mitt CI. Jag är OTROLIGT TACKSAM för mitt CI och för att det fungerar såpass bra som det gör för mig!

(Noteras bör, att alla tyvärr inte har haft lika stor tur att få CI att fungera för dem. En del hör bättre än jag gör med CI, medan andra har fått kämpa tusenfalt värre och kanske ändå tvingats ge upp. Det är lite av ett lotteri det där och jag tackar än en gång å det allra ödmjukaste.)


fredag 19 december 2014

Spegel spegel på väggen där...


Under senaste året har mitt badrumsskåp börjat spricka och jag har bett att få ett nytt. (Det gamla har nästan trettio år på nacken.) MEN - och detta är viktigt - jag ville förvissa mig om att det nya skåpet inte var försett med lampor som bländade. Jag har nämligen på sistone noterat att många nya badrumsskåp har lampor som riktas rakt fram mot den som står framför spegeln. För en med min synskada blir det då i bästa fall bara en svart skugga i spegeln. Fast, när jag tänker efter... Att inte kunna se sitt eget ansikte i spegeln kan ju faktiskt vara att föredra vissa morgnar ;-) 

Idag kom det två stiliga män med blänkande verktyg och monterade mitt nya badrumsskåp. Det har speglar i min höjd. Gissar att det förra skåpet hade hängts upp åt den tidigare hyresgästen, vilken lär ha var minst 190 cm lång. Följaktligen har jag endast kunnat se min panna och mina ögon i spegeln. Om jag ställde mig upp på tå, kunde jag kolla in mina tänder när jag borstade dem. Bra så - fluffat hår och vita tänder. Mer behövs väl inte innan man är redo för jobbet?

På skåpet jag hade tidigare fanns det lampor högst upp, som dels lyste neråt men samtidigt lyste upp i taket igenom ett glas på ovansidan, så att det blev extra ljust i badrummet. Nu är det istället två spotlights högst upp, som enbart lyser neråt. Jag får väl ersätta taklampan med några watt mer. 

Idag kunde jag för första gången se halva min kropp när jag tittade i badrumsspegeln. Hu, vilken chock! Ja det förstås, jag såg inte hela min halva kropp samtidigt, jag har ju RP. Men det gick att se min kroppshydda ända ner till höfterna om jag tittade i etapper. Och det var väl ingen skön syn, det kan jag inte påstå.

Eftersom jag är förhållandevis duktig på att famla mig fram i mörker, så tror jag faktiskt att jag struntar i att tända badrumsbelysningen över huvud taget framgent...