En ganska grå novemberdag med inslag av rött.

Nu är det mörkt ute, november, regn, grått, mulet och kallt. Vi längtar nog alla efter lite ljus och jag tycker mig se att det i nästan vartannat fönster har tjuvstartats med julbelysningen. För första gången någonsin funderar jag på att utöka mitt eget julpynt med en ljusslinga runt balkongräcket. Den obligatoriska stjärnan och ljusstakarna behöver lite inramning.

Jag har en ledig dag idag och ägnar förmiddagen åt att leta igenom utbudet på internet först. Det är så jag gör med det mesta jag vill införskaffa, för att slippa leta igenom varenda hylla när jag sedan kommer till butiken. "Clas Ohlson" verkar ha en slinga som jag vill titta närmare på. Jag bestämmer mig för att gå ner på stan och bylsar på mig varma kläder.

Käppen åker fram redan när jag lämnar hissen för att gå ut ur fastigheten. Det har börjat skymma trots att det nyss var lunch. Ooops! Något råkar tydligen välta när jag öppnar ytterdörren. När jag tittar ner på marken kan jag skönja lök och champinjoner. "Har någon ställt sin matkasse här utanför på trappen, så får vederbörande faktiskt skylla sig själv!" tänker jag och vandrar vidare ner till stan. 

På väg in i butiken bländas jag av belysningen och håller på att krocka med en person som är på väg ut ur densamma. Därefter missar jag första stegen i rulltrappan men har tur och klarar mig från att falla omkull. (Behöver nog förbättra min käppteknik.) När jag står där och tittar på ljusslingorna kommer det in fler personer i butiken som ska titta på ljusslingor och jag börjar tappa fokus. Det är för många människor som hela tiden måste ta sig fram just precis där jag står, så till sist ger jag upp och går ut ur butiken. Hemköp där jag hittar bättre säljer också ljusslingor. 

Mitt över gatan ligger Body Shop och jag går dit bara för att se om de har något kul erbjudande. Inom en minut kommer två biträden fram till mig och frågar med överdrivet inställsam röst om jag söker något speciellt. Jag svarar att jag bara vill titta lite. När jag tittar på något TAR DET TID! Jag är fokuserad och kan bara göra en sak i taget. Jag läser på etiketterna, jag öppnar flaskor och sticker ner näsan. Om jag gillar någon doft kanske jag köper en ny duschtvål. På avstånd anar jag lösryckta meningar "har du fått hjälp", "vi har ett fint erbjudande", "kan jag hjälpa dig" men jag stänger av omvärlden ur mitt medvetande; det är fullt fokus på dofterna.

Till slut bestämmer jag mig för vad jag vill ha och ber ett biträde om hjälp att hitta rätt förpackning. (Texten är inte bara pyttig, det är omöjligt att se gul text på orange bakgrund.) Därefter vill jag bara betala och gå ut ur butiken, men måste först bombarderas med en massa extra säljknep. "Vi har ett erbjudande just nu. Om du handlar för 350:- så får du..." "Ska jag flerdubbla mitt utlägg för att få en mascara som jag inte är intresserad av?" sa jag. "Är du medlem?" "Nej." Jag var säkert dagens mest svårflirtade kund. 

När jag nu ändå var på stan passade jag på att smita inom MQ för att leta kalsonger till systersönerna i julklapp. De gillar "Björn Borg" och just nu ingick duschtvål på köpet kunde jag läsa på ett plakat. Jag käppade mig fram till BB-kalsongerna och jag stod där och valde bland kalsongerna tillsammans med en annan tjej som vände sig mot mig och frågade: "Du, vad tror du? Måste man köpa dubbelpack för att få med tvålen?" "Njae, jag vet inte. Så står det inte här. Eller? Jo men vänta nu." säger jag, viker ihop käppen och kryper närmre annonsen. Jag tar av mig glasögonen och läser vad det står med pytte, pyttesmå bokstäver längst ner. Gäller vid köp av två valfria paket Björn Borg-kalsonger och så långt lagret räcker." Både hon och jag bestämde att då fick det vara så länge... Sen slog det mig. Såg tjejen att jag hade vit käpp? Och i så fall, vad tänkte hon när jag läste det finstilta som inte ens hon noterat?

Därefter går jag över till damavdelningen för att se om jag kan hitta en jul- och nyårsklänning. Det är mycket svart, det är många felriktade spotlights och det är trångt. Jag har svårt att få en överblick över plaggen och känner mig mest fram efter kvalitén på tygerna. Gillar jag känslan, lyfter jag upp plagget och backar lite för att på avstånd få en uppfattning. Då får jag plötsligt syn på något som tilltalar mig och jag sträcker ut handen för att känna men lyckas tack och lov hejda mig i allra sista stund med handen i luften när jag inser att det rör på sig. Plagget satt på en levande människa! Då lämnade jag den butiken också.

Rött/svart rutigt ylletyg. 

I nästa stund bestämmer jag mig för något väldigt märkligt. Jag ger upp mitt klädletande och går över till tygaffären på parallellgatan. Grejen är att jag inte sytt kläder på många år, men nu tänker jag banne mig göra ett försök. Kvinnan som har butiken skiner upp och känner genast igen mig. Jag var flitig kund där förr. Förr när jag såg bättre. Hon som inte sett mig på ett tag förvånas över min käpp, men jag gör inte så stort väsen av den. "Jag tänkte att jag vill ha en bit kraftig ylle till en kjol." Vi pratar en massa och hon drar fram den ena tygrullen efter den andra. Hon beskriver målande färgerna för mig när jag förklarat att jag har grå starr. Jag vill ha något som passar nu i juletider och jag vet vilka färger jag inte vill ha i varje fall. Till slut väljer jag ett helylletyg i rött och svart och nu ska jag sy mig en kjol. I köket kan jag tända både min 200-watts PH-lampa och ett lysrör, det borde funka.

Blir kjolen bra, kanske jag syr kalsonger till systersönerna också! ;-)  

Vad är en torsdag utan ärtsoppa?

Jag lär mig alltid något nytt av mina syskonbarn.

Igår kväll hade jag mina brorsbarn på besök, E tio år och K åtta år. Eftersom det var fredag kände jag för att lyxa till det lite och frågade om de ville äta sushi. Förslaget emottogs med jubel!

Det är tio minuters promenad bort till stans, ja hela Skånes bästa sushiställe. Varning varning! Här kommer nu reklam, tänk er med "Wilmer X", "Kalle P Dal" eller "Peps Persson" som bakgrundsmusik: Rå Epok! För säkerhets skull ville jag först göra en beställning så att vi slapp vänta för länge när vi väl kom dit. Jag frågade om något av barnen kunde tänka sig att ringa och beställa eftersom jag ju inte hör i telefon.

"Ja, jag kan göra det" sa E. Då tog jag fram min trådlösa telefon och E frågade mig vad hon skulle säga när de svarade. "Säg ditt namn och beställ ett 'Salemadsfat'. Fråga hur lång tid det tar." sa jag. "Men du, tryck på högtalaren" sa E. "Högtalaren? Vad är det för nåt?" "Den knappen där" sa E och tryckte på 'den knappen där'. Jag har aldrig ens funderat över vad 'den knappen där' var till för, men nu vet jag. När signalerna gick fram stod jag bredvid och hade mina Höron* på mig och ni kan bara gissa min förvåning när jag kunde hänga med i samtalet och höra nästan allt som sades!!! Så stora ögon har jag nog inte haft sedan den dagen jag fick mitt CI inkopplat.

NU kanske jag kan våga mig på att tala i hemtelefonen igen med någon annan än föräldrar, syskon och F? Med mina allra närmaste vänner åtminstone? Tjohooo! :-)

Vi vandrade iväg i samlad tropp alla tre för att hämta sushin, jag med käppen i ena handen medan den andra handen höll i ett av barnen. K hade nyfikna frågor om min käpp och hur den fungerade. Mitt i alltihop frågade han: "Har du ingen bil?" "Men K" sa jag "HUR skulle det se ut? Jag som ser så dåligt får inte lov att köra bil heller! Visst har jag haft bil, men det var längesen nu." K funderade en stund och fnissade sedan: "Men, du skulle ju kunna öppna fönstret och hålla ut käppen framför bilen när du kör!" 

(!!! Otroligt intelligent idé K, att jag inte kommit på det tidigare???)

Därefter hade vi en fortsatt trevlig kväll tillsammans. Vi käkade sushi, spelade brädspel där K fuskade lite medan E tydligen var inne på mitt Instagram-konto och hittade på bus. (Note-to-self: Får inte glömma logga ut nästa gång!) De spexade båda två på var sitt sätt, E dansade till koreansk popmusik på youtube och K drog en massa historier i stil med: "Vad är en torsdag utan ärtsoppa?" Det är med andra ord omöjligt att inte förlåta deras bus. 

Idag har jag praktiserat ett halvtimmes telefonsamtal via högtalaren med syrran och det fungerade över förväntan! Bilkörning med den vita käppen utstucken genom rutan ska jag prova på så snart jag får någon att låna ut sin bil åt mig. ;-)  




- Vad blir då en torsdag utan ärtsoppa?
- Det blir bara pannaka...



*Höron = CI + Hörapparat

Jag är på Adbn-konferensen i Belfast, Nordirland. Nu, precis NU!

Just nu sitter jag framför datorn hemma i Helsingborg, nyduschad efter morgonens spinningpass och konstaterar enligt en statusrad på Facebook att jag SAMTIDIGT befinner mig på Adbn-konferensen i Belfast på Nordirland. (Adbn = Acquired DeafBlindness Network)

Ni förstår - och en del av er har säkert märkt det också - jag har känt mig lite splittrad under den senaste veckan. Ungefär som att jag läst en Portus-besvärjelse över en Flyttnyckel (har du läst Harry Potter-böckerna vet du vad jag talar om) och uttalat denna lite fel, så att halva jag hamnade i Belfast, medan andra halvan blev kvarlämnad här i Sverige.

Sanningen är, att jag fick följa med när H höll ett föredrag i Danmark i våras, på temat "Humor som terapi". Då hade vi stöd av några av mina bloggtexter. Det föll väl ut och H frågade om jag ville följa med till Belfast och göra om det i november. Det ville jag förstås! =D

Nu blev det inte riktigt så eftersom jag av vissa skäl inte kunde resa till Nordirland. (Den misslyckade Portus-besvärjelsen...) Då kom H på en genial idé: "Vi filmar dig, så får du följa med på en USB-sticka!" 

"Javisst, så kan vi göra!" sa jag. Med hjälp av J översatte jag sedan de utvalda bloggtexterna till engelska. Scenen ur "To pee or not to pee" filmade vi så realistiskt vi kunde. Vi klädde oss i svettiga gympakläder och gjorde en riktigt Dogma-film av det hela. Filmen blev väldigt bra, om jag får tycka.

Resten av bloggtexterna läste jag framför kameran på min halvtaskiga svengelska - jag till och med SJÖNG en strof ur en sång - vad gör man inte för konsten? "Haha, ja man kan inte säga annat än att du bjuder på dig själv!" kommenterade H det hela när jag förevisades spektaklet.

Nu litar jag fullständigt på H:s kompetens när han väl står där i Belfast idag och konverserar med en tvådimensionell och platt Tina i bakgrunden. Temat på hela Adbn-konferensen är just "Life, Love and Laughter" och det är i den senaste kategorin vi kommer in. 

Det ska bli SÅ spännande att få höra hur det gick! Om drygt två timmar äntrar vi scenen, läser jag på programmet. Wish us luck!

Och nu när jag läser längre ner på programmet ser jag texten "7:30 PM Gala Dinner at Belfast Castle"!!! Portus! Portus! Portus! Portus! Men kom igen då! PORTUS! PORTUS! PORTUS! PORTUS! PORT...

Man FÅR INTE svära i kyrkan!

NU har jag anmält mig till Fsdb, Föreningen Sveriges DövBlindas årliga julbord i Malmö...

Faktum är att jag - och nu kommer det att låta som att jag svär i kyrkan - är nervös inför detta! Jag har gruvat mig och oroat mig och helst inte velat, men så lovade jag M att jag självklart skulle vara med på denna trevliga tillställning.

VAD har jag att vara nervös för då? VAD är det jag gruvar mig så för?

Fsdb borde ju passa mig som handen i handsken. ALLA där förstår hur det är att inte se och höra något vidare, att kanske inte se eller höra något alls. Det mesta är anpassat och vid möten finns det ofta teknik som gör att man både kan se och höra eller åtminstone delta på bästa möjliga sätt. Så VARFÖR vara nervös?

En del har anhöriga med sig och många har ledsagare och eller tolkar för att över huvud taget kunna delta utefter sina förutsättningar. Vid sådana här tillställningar brukar det även hända att tolkelever från folkhögskolorna passar på att praktisera lite.

NU förstår ni mitt dilemma, va? Vi är inte ett tjugotal dövblinda som träffas och som krockar och går in i varandra, fäller varandra med våra käppar och knockar varandra när vi ska hälsningskramas utan ett FEMTIOTAL människor i en salig blandning! 

För mig som "kan själv" och ännu inte accepterat - eller ska jag säga kommit till den insikten - att jag också kan behöva en dövblindtolk/ledsagare är det ALLDELES för många ansikten och jag upplever det som ett mindre kaos med allt detta folk. 

VILKA är dövblinda, VILKA är anhöriga och VILKA är tolkar? (OK, en tolk har svarta kläder, men det har ju de flesta nuförtiden.) Det räcker inte med att jag ska försöka hålla koll på tjugo ansikten, vilket är många nog, utan... 

Den dagen kommer kanske, när jag också lärt mig hur jag kan ha nytta och glädje av en egen dövblindtolk, men idag är det bara jobbigt med alla dessa människor.  

Det är en del av processen. Processen i att leva med Usher, den progredierande åkomma jag bär runt på. Vi som har Usher går alla igenom den här processen i olika takt. En del i valstakt: ett två tre - ett två tre, en del i jenka: ett fram och sen ett tillbaka igen, en del i chachacha: först åt höger och sedan åt vänster medan andra tar det som i en snoa: det bara snurrar och snurrar. 

Jaja, jag erkänner. Det kan inte undgå er att jag är på lite dåligt humör och sur på Usher just nu på grund av bland annat det här:

1) Vintertid. Det är MÖRKT så himla tidigt om dagarna! 

2) Diskkrasch! Jag såg inte att jag stötte emot och hade itu ett av mina fina vinglas... 

3) När jag vattnade blommorna såg jag inte att jag av misstag kom åt med vattenkannan. Jag bröt av den långa fina stängeln med knoppar på min Orkidé...