DövBlinda Hårdrockare

Vi som lever med DövBlindhet är naturligtvis likadana som alla andra, fast vi ibland måste ta till andra knep eller strategier för att kunna göra allt vi vill.

Ett exempel är att min vän Tobbe gillar rock, eller är det metal? Jag är pinsamt okunnig om de olika musikgenrerna inom hårdrock, men om jag säger "Korn" så förstår många musiknördar vad jag menar? Eller?

Hur som helst, Tobbe roar sig med att spela trummor och jag råkar ha en systerson som är en hejare på just trummor. Systersonen J är bland annat trummis i ett band som heter "Mörbultad". Jag som är väldigt stolt över mina syskonbarn, har naturligtvis skrutit om J inför Tobbe som i sin tur har lyssnat på några av deras låtar på Youtube och liknande.

En lördag i början av juli var det dags att höra och se "Mörbultad" live under Helsingborgs hårdrocksfestival. Under kvällen skulle ett tiotal band få spela på scen med start kl 19 och slut någon gång kring midnatt. "Mörbultad" skulle äntra scenen som band nummer fyra i ordningen.

Så snart jag fick höra talas om konserten, mailade jag Tobbe och efter att han konstaterat att denna lördag passade bra i hans schema, kollade han busstiderna och sa: JA, jag ska dit! Jag sitter i "Grytan" från start. Kommer du också dit?

Nu ska tilläggas att i vår familj ställer alla upp och agerar publik när syskonbarnen står på scen: Med "alla" avses föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar - you name it. Så, trots mina närmast obefintliga kunskaper om hårdrock, så skulle jag naturligtvis också befinna mig i publikhavet denna kväll.

"Grytan" är en scen i en park tio minuters promenad från mitt hem, så jag sms:ade Tobbe och fick besked på att han redan befann sig på gräsmattan framför scenen när jag begav mig med min vita käpp. Såhär i början av kvällen var det fortfarande möjligt att blicka ut över publikhavet och finna den person man letade efter. Till och med en dövblind kunde hitta en annan dövblind, minsann!

Där smälte Tobbe in bland publiken i gröngräset med en öl framför sig, rockande och diggande i takt med musiken iklädd en T-shirt med "Mörbultads" logga på magen. Han är en van konsertbesökare. Själv kände jag mig helt malplacerad på stället. Tjugo år äldre, helt omålad (man får gärna ha kajal och svart hår, samt en T-shirt med "häftigt" tryck när man är hårdrockare) och helt fel klädsel ;-) Dessutom drack jag ingen öl! =D

Vi satt där och försökte konversera. Tänk er väldigt högljudd musik och två nästintill döva personer på en konsert med varsin vit käpp. Det gick i alla fall bra när vi väl började använda teckenspråket till varandra. En ljus sommarkväll, två personer med tunnelseende, som båda förstår den andras syn- och hörselbegränsningar mycket väl och vi kunde föra en hyfsad dialog samtidigt som våra huvuden nickade fram och tillbaka i takt med trummorna.

Snart anslöt mina föräldrar (sjuttio plus), mina syster med familj, J:s farmor och farfar (också sjuttio plus) och klanen var i det närmaste komplett. När mina föräldrar ställde sig närmast framför scenen för att kunna se ordentligt tänkte jag att hårdrockskonserter passar nog inte enbart för en viss ålderskategori, för de med häftiga t-shirts eller för de med fullt fungerande syn och hörsel. Det kan nog närmast vara en fördel att vara lite sådär lagom hörselskadad INNAN man går på hårdrockskonsert, faktiskt ;-)

Tobbe - och jag med för den delen - var mäkta imponerade av "Mörbultads" prestation på scen. Och självklart var det trummorna som vi båda gillade bäst. =D

Efter deras konsert ställde vi oss bakom scenen som de värsta "groupies" för att jag skulle kunna presentera J för Tobbe. Vi fick oss en liten pratstund med både J och med min övriga släkt. Roligt att jag också fick presentera någon annan med Usher's för dem.

Efter denna trevliga kväll beställde jag också en svart T-shirt med häftigt tryck på. Därefter följde jag Tobbe till bussen innan jag käppade mig hem i sommarkvällen med hårdrocksmusik ringande i öronen.

Resfeber... (Avsnitt 2)

Planeringen av Resan med stort "R" fortgår alltjämt. I helgen satt vi och gick igenom alla hålltider i detalj för att se var de svaga länkarna fanns, samt tog reda på hur vi på bästa sätt ska lösa problem på vägen om de mot förmodan dyker upp. 

Därefter var det dags att gå igenom packlistan. Kamera: check, batterier: check, adapter: check osv. Det är ganska lätt att konstatera att jag som 1)kvinna 2)dövblind behöver ha betydligt större packning än F. Vi fortsätter: Hörapparat- samt CI-batterier: check, vit käpp samt en i reserv: check, reservglasögon: check, läsglasögon: check, ficklampa: check, keps med extra stor avbländande skärm: check, gultonade stora solglasögon: check, torkapparat till höronen: check, orangefärgade linser: check, linsvätska till dessa: check och så vidare i det oändliga. 

När vi kom till punkten "kläder" konstaterade vi båda att vi får försöka hålla oss till ett par ombyten och tvätta upp efter hand. När det gäller kläder vet vi ändå alla att kvinnor vill ha flera ombyten att välja på ;-) För att inte tala om skor! F behövde dock ett par lite kortare vandrarbyxor, så jag sa: "Vi åker ut till köpcentret och fixar det nu, det är rea på Naturkompaniet om jag inte har fel för mig." Sagt och gjort, vi for ut till köpcentret i strålande sol och hoppades att det skulle vara tämligen folktomt. (Vi avskyr båda den trängsel som förekommer på dylika platser.) Jag hakade fast i F:s arm innan ingången närmast Naturkompaniet forcerades. Stegen trampades raskt mot den tilltänkta butiken. Väl där såg vi att det som funnits på rea var i det närmaste slutsålt och en expedit i butiken kunde berätta att "men vi har dessa till ordinarie pris" och höll fram ett par snygga Fjällrävenknickers.

F tog med dem till provrummet och sa "ja, dessa blir bra, bra fickor också, dem tar jag". Jag spärrade upp ögonen och öronen: "Men... Ja, de är jättefina, men... Ska du bara ta första bästa byxa sådär? Ska du inte gå runt i fler affärer och prova? Ska du inte prova en annan storlek för säkerhets skull?" (Så som vi kvinnor gör?) "Nej varför det? Dessa är väl jättebra?" "Ja... Jo... Absolut!" sa jag och frågade därefter expediten efter ett litet pengabälte som hon genast hämtade och som jag godkände utan att ens titta efter priset. Varför springa runt i flera affärer och slösa tid när vi hittat precis det vi behövde i första bästa affär? Vad män är kloka egentligen! Fast det tänker jag inte erkänna för F! ;-)

Tänk om vi kvinnor kunde vara lite mer som män i shoppingsammanhang ändå? Medan vi springer runt i affär efter affär hittar vi saker på rea som vi kanske inte ens behöver men som fyller våra garderober och som sedan knappt blir använda för att det är "inte riktigt min färg". Vårt sätt är dyrare i längden, vi slösar tid och garderobsutrymme... 

Den nya serien "Resfeber" kanske kan komma att följas åt av fler avsnitt, vem vet?