Doftar det, luktar det eller stinker det?

Som jag nämnt tidigare, är det numera oftast så att mitt första intryck inte fås via ögonen eller öronen, utan via näsan.

Jag kommer in i ett rum och känner en parfymdoft. Alltså måste här vara en person i närheten. Av parfymen kan jag ofta avgöra om det är en man, kvinna, en ung tjej eller en kille. Luktar det cigarettrök kan jag ofta avgöra om det är en inbiten rökare eller om det är en yngre person som "bara" feströker. Stinker det gammal sur och indränkt svett gör jag mig en bild av en person som passar in på den stanken.

Tyvärr har min näsa alldeles för ofta rätt i sin prognos. För även om det är fascinerande att jag har förmågan att pricka rätt, är det samtidigt sorgligt att se hur förutsägbara vi är.

Vedervärdigt stark vaniljparfym à la Victoria Secret är det jag just nu finner allra värst. Den finns på unga tjejer i tjugoårsåldern, som ännu inte har lärt sig att "less is more". 

Gammal sur svettstank sitter på de lite äldre herrarna i spinningsalen. De som förmodligen inte tvättar mer än en gång i veckan, på tisdagar närmare bestämt, och som bara äger en uppsättning träningskläder. Det kan också vara personer av annan kultur, där det antagligen anses "fint" att ha en "personlig touch". 

Sen har vi faktiskt ytterligare en grad av stank, nämligen odör. Odör är snäppet värre än stank. "Odör" kommer sig förmodligen av uttrycket "oh, jag dör", ett utrop som en nybliven pappa ofta utstöter de första gångerna han byter blöja på avkomlingen. Jaja, nu var jag nog förskräckligt fördomsfull ;-)

Alkoholångor från natten före luktar på sitt sätt, men alkoholångor från senaste månaderna är något helt annat. I kassan på Hemköp känner jag ofta de där ångorna och när jag lokaliserat varifrån de kommer är det ofta en ganska propert klädd, lite äldre kvinna av "hemmafru-typ", som har pimplat lite för mycket ur sin bag-in-box redan vid frukosten.

F påstår att mat doftar medan skit luktar. Själv är jag inte alltid överens med honom på den punkten. (Det finns fler saker jag inte är överens med honom i, men dem ska vi inte gå in på här ;-) ) För visst kan även mat lukta, ja till och med stinka. Ta vitlök som ett exempel. Jag är inte bara allergisk mot vitlök, jag tycker dessutom att det luktar förfärligt illa, ja det formligen stinker om vitlök. Däremot finns det andra personer som älskar vitlök till allt ätbart och de älskar således även stanken så pass mycket att de anser att vitlök "doftar"...

Vi bjöds på en liten snaps när vi var på Hvens whiskydestilleri, en vodka som kallades "Summer Spirit". Vi doppade ner våra näsor i glaset och sniffade på sommaren. Äkta aromer av fläder, äpple och rabarber. "Oh, vad gott det luktar!" sa jag, men blev genast tillrättavisad av F: "NEJ. Det DOFTAR gott!" 

När vi köper vår favoritsushi från Rå Epok ("sushi på skånska") älskar jag att få känna den friska fisklukt..., förlåt fiskdoften när jag lyfter på locket. Godare sushi finns helt enkelt inte! 

Med avsaknad av fullgod syn och hörsel blir andra saker viktigare och att dricka och äta med njutning har blivit en nödvändighet för att få lite extra guldkant på tillvaron. Därför har jag - trots att det är högst oekonomiskt - skaffat mig en kapselmaskin till morgonkaffet. Nu stoppar jag en liten kaffekapsel i maskinen och några minuter senare kan jag känna doften och smaken av en härlig espresso. Med maskinen följde sexton kapslar i olika smaker och jag har både sniffat och smuttat mig igenom dem alla. Jag hade ambitionen att betygsätta dem, men de var inte alldeles lätta att särskilja, så nu har jag köpt ett gäng av blandad kompott. Nu ser jag med spänning fram emot att få en ny överraskning varje morgon ;-) Det blir nästan som att öppna julkalendern. 

I förmiddags var jag ute på min balkong och sniffade bland mina örter: Myntan är fantastisk, jag har även rosmarin, basilika, timjan, gräslök och persilja samt lavendel. Då fann jag att flera av mina jordgubbar hade mognat, så jag knipsade av dem och doftade på dem för att känna den aromatiska, ljuva SOMMAREN innan de försvann ner i magen. 

Nu ska jag strax hoppa ner i min säng mellan nytvättade och manglade lakan - en av de allra ljuvaste dofter. Gonatt! 

Tandemcykel - ett nytt sätt att fortsätta göra det jag alltid gjort.

Varje år brukar vi kollegor på jobb göra något kul tillsammans och då bjuda med våra familjer. Förra året var vi på Bakken (nöjespark norr om Köpenhamn) och detta året åkte vi till Hven (en liten ö i Öresund mellan Skåne och Själland) för att cykla samt besöka öns whisykdestilleri.

Cykel och DövBlind, den kombinationen har vi ju varit med om förut. Visst fungerade det bra då med slinga till hörapparaterna, men tekniken fungerar inte alltid till felfritt och ett avstånd på fem-tio meter gör att mikrofonljudet kanske inte alltid når fram.

På Hven kan man hyra tandemcykel, så jag sa till chefen att jag ville ha en tandemcykel till mig och F. Till F sa jag ingenting. Jag visste nämligen inte hur jag skulle berättade detta för mannen som helst väljer det trygga framför det vilda ;-)

I vårt förhållande är det jag som står för det vilda. En gemensam vän, P, skojade för ett tag sen om att jag skulle simma runt en liten ö i en ankdamm och jag sa: "Hur mycket får jag om jag gör det?" Innan P hann föreslå en summa ropade F: "Nej nej säg inget, hon GÖR det!" Haha, jo, jag är allt lite galnare än F.

Dagarna inför Hven-resan närmade sig och helgen innan det var dags, var jag och F ute på "lokal". Jag bjöd honom på ett par öl och när han druckit ur den andra ölen och var på gott humör la jag fram orden: "Du.. Nästa helg när vi är på Hven... Alltså, du vet ju hur dåligt jag ser och du vet ju hur obehagligt det kan vara att cykla då..." "Ja, men vi tar med slingan!" svarade F snabbt. "Njaeee, alltså... Jag har beställt tandemcykel åt oss!" Också log jag stort och inställsamt!

F spärrade först upp ögonen, men sen skrattade han och sa: "HA! Då får jag sitta där framme! Då ska jag passa på att prutta allt jag kan!" (Där fick jag...) "NEJ! Luktsinnet är ju det bästa jag har!!!" "Ja, just precis!" Storskrattande insåg jag att jag använt rätt taktik när jag berättade om vår kommande premiär på tandemcykel =D Samtidigt insåg jag att tandemcykling kan ha sina nackdelar också, inte alla cyklister får chansen att njuta av frisk, härlig luft ;-)

Nåja, skämt åsido, så illa blev det inte. Dagen för utfärden inföll på en lördag i slutet av maj då vi träffades i Råå hamn och tog den puttrande lilla fiskebåten till Bäckviken på Hven. Vädret var perfekt när vi kom fram till ön och efter en liten promenad nådde vi cykeluthyrningen där vi hämtade ut cykeln. 

Att komma överens om vilken fot vi skulle starta med var det första bekymret. Att komma upp på cykeln där bak var det andra bekymret. ;-) Så småningom var vi överens och hade båda kommit upp i sadeln. Jag som satt bak såg inte mycket mer än ryggen på F och vågade knappt vända huvudet åt sidorna i början av rädsla för att tappa balansen och orsaka stor förödelse. Dessutom var min sadel inte riktigt fastskruvad. Hyrcyklar är ofta av en lite rangligare kvalitet. 

"Åååhhh, hjälp! Vingla inte så med styret. Vi välter!" 
"Nej men sitt stilla där bak, vi välter inte." 

"Åååhhh hjälp, vi krockar med bilen där framme!" 
"Nej tyst med dig nu och trampa på lite så styr JAG!" 

"Åååhh, vilken jobbig backe, vi välter!" 
"Ja men så trampa då! Jag trodde du hade starka ben, är det inte du som går på spinning flera gånger i veckan?" 

"Åååhhh, nej! Ta det nätt när vi svänger. Vi välter!" 
"Nej, vi välter inte! Trampa!" 

Den som avlyssnat oss under vår första kilometer måste ha fått svår skrattkramp med efterföljande träningsvärk i magmusklerna, men det bjuder jag på! Vi stannade till vid allra första fikastället vi fick syn på, då hade vi kämpat oss uppför första backen och var redan slutkörda. Pumpans Café kan rekommenderas starkt, ekologiskt och nybakat i en underbar liten trädgårdstäppa.  

Cykelfärden gick vidare till S:t Ibbs kyrka med vacker utsikt över Kyrkbacken. Vilken nostalgitripp, hit åkte vi varenda sommar när jag var barn. 

Lunchen serverades på Backafallsbyn/Spirit of Hven. Efter maten fick vi en guidad tur på öns lilla whiskydestilleri inklusive smakprov. Jag och F som redan druckit lite öl och vin till maten fortsatte efter rundturen med varsitt glas whisky i solskenet. Ni kan ju gissa hur vinglig cykelturen kändes efteråt?! Samtidigt gjorde whiskyn oss lite kaxigare, så nu trampade vi vidare på högsta växeln!

Vi rullade i hög fart ner till hamnen i Kyrkbacken för att äta glass, fast sen orkade vi inte cykla upp igen. Vi, det vill säga F, fick leda cykeln uppför backen. Det är märkligt; trots att vi var två som trampade, var uppförsbackarna helt omöjliga att forcera. Och på Hven finns det många uppförsbackar, kan jag berätta! Betydligt fler än det finns nerförsbackar... ;-) Cyklar man ensam på en cykel kan man normalt ställa sig upp och trampa när man kommer till en backe, men på en tandemcykel kändes detta otänkbart.

Efter en härlig dag på Hven tuffade båten tillbaka till Råå Hamn. Jag är så otroligt glad att det finns möjlighet att fortsätta cykla trots att synen inte längre är vad den varit. Nu är vi en erfarenhet rikare och jag vill tro att det inte var sista gången vi cyklade tandem ;-) TACK min allra sötaste F, för att du ställde upp på detta galna upptåg! 

En sjukvårdserfarenhet fattigare...

Jag fick hem en lapp från Vårdcentralen där jag blev erbjuden möjlighet att ta cellprov. Detta var inte på min "egen" vårdcentral, utan en som ligger en liten bit bort. Denna vårdcentral ligger i en låg byggnad från 70-talet, med mörka trädetaljer och små fyrkantiga fönster i långa korridorer och bländande armaturer på väggarna. 

När jag kom innanför entrédörrarna hade jag såklart svårt att hitta. Jag tyckte mig se en receptionslucka, så jag gick dit, men det var ingen där. På väggarna fanns upptejpat en massa hemmagjorda, laminerade lappar (såna som blänker och är omöjliga att läsa) och vilken av lapparna som informerade om vart jag skulle kunde jag inte utröna. Efter en stund hörde jag en röst alldeles i närheten som frågade om jag skulle till provtagningen. Jag snurrade runt runt och letade efter en kropp till rösten, men det var ingen där! "HÄR är jag, HÄR... HÄR...!" Med total avsaknad av riktningshörsel var det en hopplös uppgift, men efter några piruetter sänkte jag blicken ett par decimeter och fann en kvinna som satt ner på en bänk. 

Jag sa vart jag skulle, men hon som också var patient, skulle inte till samma avdelning, så hon visste inte var det var. "Men det ska finnas personal här någonstans, jag har sett dem innan", berättade hon. 

Så fick vi syn på en ung tjej i vit rock och jag frågade henne vart jag skulle gå för att ta cellprov. "Du ska dit" sa hon och viftade lite med armarna. I det halvdunkla ljuset såg jag ingenting, och till sist hörde jag kvinnan på bänken säga åt henne: "Men hon ser ju inte, hjälp henne!" Jag som vid det här laget var helt konfys av allt det röriga hade blivit märkbart irriterad och sa till tjejen i vita rocken "Vad tror du att jag har min vita käpp till?!" 

Nu var det alldeles uppenbart att tjejen inte hade en aning om hur hon skulle bete sig. Frågan var om hon ens visste vad man hade en vit käpp till? Så jag frågade om jag fick hålla henne på armen så kunde hon gå med mig dit jag skulle. Väl där blev jag släppt och tjejen försvann. Där hon lämnat mig var det helt öde och tomt och jag började leta runt igen. Efter en stund kom tjejen i vita rocken tillbaka. "Eeehh, nej, du skulle visst inte hit, kom med mig så ska jag visa vart du ska." Så sprang hon iväg igen. "Hallå! Kan jag få hålla i din arm!" "Eeeeh, jaa..."

"Du får hjälp av Daniela här i luckan" sa hon och försvann igen. "Daniela i luckan" var en starkt parfymerad tjej i dryga tjugoårsåldern med heltatuerade armar, vilket jag tyckte såg väldigt ofräscht ut i den där kortärmade vita sjuksköterskerocken. "Daniela i luckan" överlämnade några papper och en liten nummerlapp till mig med små siffror och hänvisade mig sen till "väntrummet där borta". Trots att "Daniela i luckan" såg att jag hade vit käpp, frågade hon varken om jag kunde läsa lappen eller berättade vilket nummer jag hade fått. Visst, sånt kan man fråga själv, men hade jag sett ännu sämre hade jag troligen inte ens vetat att det var en nummerlapp hon gav mig. (VAR fanns väntrummet, förresten???) Nu var unga tjejen i vit rock i alla fall snabbt framme och visade mig vart jag skulle. 

Som väl var kunde jag läsa ut nummer 074 på min lapp men var fanns nummertavlan??? Jag letade mig runt men fann ingen. Så hördes en tydlig röst säga: "NUMMER FYRA". Det tog en stund för mig att inse att det fanns flera olika nummerserier beroende på vart man skulle. En kvinna i vit rock kom och viskade något svagt. Jag upptäckte att damen bredvid mig reste sig upp och kvinnan i vita rocken sa med något högre röst: "Nummer sjuttiofem, ja. Kom med mig här." Jag funderade på om jag skulle resa mig och ropa: "Vänta vänta, jag har SJUTTIOFYRA!", men jag kunde inte veta hur många olika nummerserier det fanns, så jag lugnade mig. 

En kvart senare kom kvinnan i vita rocken tillbaka och då sa jag till henne att jag var hörselskadad och bad henne prata högre. "NUMMER SJUTTIOSEX" skrek hon då. "Men, jag har sjuttiofyra, när är det min tur?" "Jaha, ja, då tar vi dig nu istället..." 

Jag vecklade ut min käpp och bad att få hålla henne i armen när hon försökte knuffa mig framför sig i korridoren. Innanför hennes dörr bad hon mig sitta ner på en stol som var vänd mot fönstret, men jag vände ryggen från fönstret och tog på min keps, för solen gassade in igenom fönsterna. Hon viskade och ställde några frågor. Eftersom hon satt mitt i solljuset kunde jag inte riktigt avläsa vad hon sa, så jag sa en gång till att jag var hörselskadad. DÅ SKREK HON så att jag ryggade till och svarade "DU BEHÖVER INTE SKRIKA! Tala lugnt och tydligt och vänd dig mot mig så att jag kan avläsa på dina läppar vad du säger."

Efter att cellprovet var taget lämnade hon över en lapp och sa: "Du får svar inom sex-åtta veckor, men om du INTE får något svar, ska du ringa detta numret." "Jaha, men har du någon mailadress som jag kan kontakta i så fall. Jag är ju hörselskadad och kan inte tala i telefon." Då skrev hon motvilligt ner sin mailadress på lappen. När jag sen gick ut därifrån bad jag henne bara berätta om det var några öppna dörrar i korridoren, i övrigt skulle jag hitta vägen tillbaka ut igen. Vilket jag förstås gjorde, nu visste jag hur jag skulle gå...

Hade jag nu blivit kallad till min egen vårdcentral, så hade jag hittat, jag hade förmodligen träffat på personal som redan känner till min dövblindhet och jag hade inte behövt känna mig så vansinnigt handikappad som jag gjorde här. Dessutom har min vanliga vårdcentral ljusa väggar och bra belysning. 

En fråga till som jag ställer mig: VARFÖR är det så många inom vården som inte har en aning om hur man beter sig när man träffar på folk som ser och/eller hör dåligt? De, om några, borde väl ändå ha viss baskunskap???