DövBlind & Glad's svar på psykologins "projektion"?

"Grroooffff grwwaou grrrwaou!" (En liten hunds ivriga skällande hörs på nära håll.)

"Eeeehhhh!" Snabbt finner jag mig och skyndar mig att stänga igen lägenhetsdörren bakom mig. Förra gången jag hörde hundskallet smet nämligen grannens hund in i min lägenhet. Jag som då inte vare sig såg eller hörde vad som skett, blev överrumplad när grannen ville in i min lägenhet och hämta hund. Vid tillfället var min lägenhet jättestökig, så det var extra olustigt att behöva släppa in grannen där...

Den här gången var min tanke bara att smita ner i tvättstugan, så jag hade dumt nog inte mitt CI på mig, utan bara hörapparaten. (Håret var nyduschat och fortfarande vått, så det var inte läge för CI just då.) Skallet hörde jag, men inte så mycket mer. Grannen böjer sig ner och lyfter upp hunden i famnen. Jag tittar mot grannen och lyckas avläsa grannens läpprörelser: "Hej, hur är det idag?" 

"Jodå. Bra!"  
Jag klämmer fram ett stort leende.
Grannens huvud rör sig och munnen fortsätter göra pratrörelser.

"Har städat!"
Jag försöker få till en "visst-är-jag-duktig-min" samtidigt som jag sveper med en inbillad dammsugare över golvet.
Grannens mun ler mest lite överseende.

"Tvätten!"
Jag gör en sned min som betyder "tråkigt" och drar tummarna nerför överkroppen.
Grannens huvud nickar i samförstånd.

Jag mumlar kortfattat och ler mellan orden för att inte inbjuda till något längre samtal, för jag hör ju inte ett skit av det hon säger... Inser att jag gjort teckenspråksrörelser som för att förstärka det jag säger. Kastar mig sedan mot hissdörren som om jag hade väldigt bråttom. 


Härom morgonen väcktes jag av F som har lärt sig hur jag funkar vid det här laget. Han lutar sig nära mitt högra öra och pratar tydligt och klart på max tre centimeters avstånd. Då kan jag uppfatta brottstycken av det han säger. Om mina ögon är vakna och det är ljust i rummet kan det numera hända att han till och med tecknar till mig. "Kaffe" och några fler tecken kan han. Ibland hittar han på alldeles egna tecken, men i kombination med mimik och läppavläsning förstår jag nästan alltihop. Det tycker jag är gulligt av honom. "Duscha" tecknade han minsann helt korrekt. =) Teckenspråket behöver inte alltid vara svårt, men ibland är det faktiskt helt ologiskt... ;-) Jag brukar också teckna till honom då och då när jag av någon anledning inte har fungerande Höron eller om det är ogynnsam ljudmiljö. Han, som är fullt hörande, förstår inte mycket av det jag tecknar, men han är tålmodig och gissar friskt tills det blir rätt.  


Igår morse efter spinningpasset stod jag i omklädningsrummet och språkade lite med en annan kvinna. När jag skulle hoppa in i duschen sa jag: "Nu tar jag av mig ljudet och kommer inte att höra någonting" medan jag med stora och tydliga rörelser plockade ut mina Höron och la dem synligt på bänken framför oss. Kvinnan fortsatte av någon märklig anledning att röra på läpparna, medan jag bara pekade mot mina öron och tecknade: "Döv!" Jag fortsatte att teckna lite till medan jag klev bort mot duscharna. Det slår aldrig fel, varför fortsätter folk att prata när jag förklarar att jag "från och med NU är helt döv"? 


Det är märkligt det där, när jag blir tvärdöv av någon anledning slutar jag ofta att prata. Jag blir stum, trots att jag mycket väl skulle kunna fortsätta snacka i all oändlighet. ANDRA skulle ju faktiskt ändå höra MIG. Nej, istället börjar jag teckna och möjligen prata enstavigt, oavsett om den jag tecknar till förstår teckenspråk eller ej. Det är lite som att jag inte riktigt kan förstå att andra hör, när jag inte gör det. Och detta trots att jag själv är en väldigt medioker teckenspråkstecknare. 


Samma är det med synen. En av mina systrar är lite blyg och pryd av sig och hon sa vid ett tillfälle: "Nej fy för att gå på gym. Då måste man duscha tillsammans med andra. Usch, jag vill inte visa mig." Jag är själv lite likadan, men efter hand som synen blivit sämre, så glömmer jag att andra ser så mycket mer än ett litet tunnelseende. Och jag ser ju inte de andra kvinnorna. Tittar jag dem i ansiktet så är det allt jag ser. På så sätt inbillar jag mig att de andra kvinnorna inte heller ser hur jag ser ut och därmed försvinner min känsla för att skämmas för min nakna uppenbarelse ;-) Så jag tipsade henne om att ta till det knepet. Bra, va'!? 

Lånad duschbild från internet

Oj, vad mycket duschande det blev i det här inlägget!  

Hur självständig är man egentligen som DövBlind?

I tisdags var jag nere på stan i ett ärende hos Synsam. Jag hade tid bokad klockan nio, men var tidig och konstaterade genom att kliva uppför trappan och känna på dörren att de inte hade öppnat ännu. När jag klev ner igen för den branta trappan utan räcke, såg jag "fel" och missade det sista trappsteget, där jag såklart stukade foten och föll handlöst ner på gatan. Inget ovanligt när det gäller mig... En äldre morgonflanerande herre kom genast till min hjälp och fick upp mig på fötter igen. Tack tack, du snälle man! Senare informerade personalen på Synsam mig om att nästa gång kunde jag ringa på knappen till vänster, så skulle de öppna en annan ingång åt mig, UTAN trappor. Just den här fastigheten är K-märkt och därför får inte trappan byggas om. Det är inte heller tillåtet att sätta dit en trappräcke. "Kulturkrock?"


Jag har varit på resande fot vid några tillfällen på sista tiden. Inte bara resande "fot" utan även på resande "vinge". Jag har nämligen flugit lite kors och tvärs. 

Först var jag i Danmark, närmare bestämt i Aalborg på Jylland, där jag höll ett föredrag kring min DövBlindhet. Dit och hem hade jag sällskap med en av kuratorerna på DövBlindteamet, och han är såklart van vid "såna som jag": DövBlinda som tror de "kan själv"... Jag fick hanka fast i hans arm när jag kände att jag behövde det. När jag trodde att jag skulle fixa det själv, då snubblade jag och knäckte min käpp, något jag berättat om i ett tidigare inlägg.

Nästa gång jag flög var från Ängelholm till Arlanda, för att hålla ett annat föredrag om DövBlindhet i Uppsala. Då hade jag sällskap med en av mina DövBlindvänner, Tobbe, som är mycket tuffare än jag. Han hade sett till att vi möttes av assistans när vi kom fram till Arlanda. "Assistans" innebär att någon kommer och möter dig vid planet och ledsagar dig till bagageutlämning, till taxi, till annan gate vid byten osv.

Vi fick varsin arm att hålla i och traskade därmed snabbt som tusan igenom Arlanda till taxin. Eller, rättare sagt: Till utgången där taxichauffören skulle hämta oss. Vi var tidiga, men såg att det kom in folk med griffeltavlor: "Ericson", "H Smith", "AB xyz" och eftersom vi i taxibeställningen skrivit att vi var två personer med DövBlindhet var vi så klart helt säkra på att vi också skulle bli hämtade av vår chaufför. Assistans-personalen hade ett jäktigt schema, så vi skickade iväg dem medan vi väntade. Och vänta, det fick vi göra...

Efter tjugo minuter - en halvtimme började vi bli lite stressade själva. Tobbe - som ju är den modige av oss - plockade upp sin telefon och ringde upp bolaget som beställt taxin åt oss. Själv ringer jag inte i telefon numera annat än till närmaste familjen. På jobb har jag annan teknik till mina Höron, så där talar jag förstås i telefon, men inte annars. Sms är min grej. Långt om länge fick vi besked på att vi skulle gå ut utanför och gå till en taxistation där taxin väntade på oss. Va?! Alla andra fullt seende och hörande blev hämtade där inne, men vi som har DövBlindhet, vi ska ut och LETA efter nån taxistation och jaga ifatt bilen!!! Katastrofalt dåligt av dem! 

Nåja, vi lyckades lokalisera bilen. När vi väl fått fatt i den, ja DÅ steg chauffören ut och skulle "hjälpa" oss in i bilen. "Hallå! Det är väl inte NU det är svårt att hitta!", ville jag ropa åt honom.

Hemfärden gick desto smidigare. På Ängelholms flygplats sa assistans-personen att: "Vad, du ser ju?!", när jag kommenterade något jag såg i fjärran. "Använd inte assistans om du ser någonting alls, din snyltare!", tyckte jag nästan att hon sa... Nej, det sa hon förstås inte, det var bara mina dumma tankar som spelade mig ett spratt. Istället tog jag mig tiden att förklara mitt tunnelseende för henne.

Så kom då resan till Wien för ett par veckor sen. Reste med en gammal barndomskompis, G, som har känt mig från det jag var fem år, då jag både såg och hörde nästan normalt. Under åren som gått har förutsättningarna försämrats drastiskt medan jag har varit duktig både på att kompensera och på att kamouflera. Vi har träffats lite mer sporadiskt sedan vi blev vuxna, så att det har blivit så fruktansvärt dåligt med min syn och hörsel har hon såklart svårt att ta till sig och förstå. Jag är ju för henne den jag alltid har varit. Så jag bestämde mig redan hemma för att den vita käppen ska vara framme hela tiden under resan. Wien är inte hemma. När jag snubblar på trappor hemma, vad kan då inte hända i en helt ny stad och i ett annat land?

Redan när jag äntrade ingången till Kastrup med vit käpp och resväska dök den första "hjälpen" upp: En dansk man såg hur jag lyfte huvudet mot taket och letade efter informationstavlan. "Har du brug for hjaelp?" "Tack, vad snällt! Nej, jag har min väninna med mig."

Jag hade gjort incheckningen hemma så jag visste precis vilket säte vi hade i planet. Planering och kontroll är en del i överlevnadsstrategin för en med DövBlindhet, men var Air Berlins bag-drop var hade jag inte lyckats ta reda på. Jag fick syn på en man i självlysande väst och haffade honom. "Nummer syv-og-halvfems!" Ok, disk 97... När väskorna var lämnade gick vi direkt upp till säkerhetskontrollen, så skulle vi kunna dricka kaffe i lugn och ro sen. Där blev vi genast stoppade och skickade till en annan kö. En kö som gick FÖRE den långa slingrande kön! NU vet jag det! Jag ska aldrig mer veckla ihop käppen och bara hålla den jag reser tillsammans med i armen! Hädanefter ska käppen visas tydligt så att både jag och mitt resesällskap får smita före hela kön! =) 

Vid boardingen klev flygvärdinnan ut och hämtade mig: "Vi tar dig ombord först, ställ dig här först i kön." Ok, men då gör jag väl det då! Hehe... 

Något jag sedan noterade i Wien, var att alla, på ett helt annat sätt än här hemma, flyttade sig när de såg min käpp. De tog ett sådär lagom diskret steg åt sidan i god tid. På U-Bahn var det inte som på tågen här hemma, där folk kastar sig före mig, hoppar över min käpp och nästan knuffar undan mig vid på- eller avstigning. Nej tvärtom, de såg alltid till att släppa förbi mig först. Flera gånger när jag letade efter toaletter på café, restaurang eller liknande, kom personalen till min undsättning och ledde mig dig jag skulle. "So, die rechte Tür. Ich warte hier." "Oh, das ist so nett von Euch, aber das ist wirklich nicht notwendig. Vielen dank!" Mina gamla tyskakunskaper gick hem utan större problem, kanske för att jag slutat skämmas för grammatiska fel, utan bara babblar på.

Efter fyra dagar i Wien var det dags för hemresa. Vid säkerhetskontrollen blev jag väldigt väl omhändertagen. Mannen tog mig i handen och ledde mig medan han bekymrat undrade om jag inte hade någon som hjälpte mig. Jo, min väninna är här någonstans...? Men VAR? Att hon hade åkt på röd lampa och just då fick finna sig i manuell genomsökning visste inte jag ;-) 

Till sist släppte de henne och vi shoppade loss i tax-free. Som tidigare fick jag gå på planet bland de första. När vi kom till Kastrup möttes jag i flygplansdörren av en kvinna som frågade om jag var "Tina xxx?" "Eeehhh, jaaa..." Då noterade jag texten "Assistans" på hennes självlysande väst. "Kom med här, så ska jag hjälpa dig." "Jaha, ja... Tack..." sa jag och tog fatt i hennes arm. VEM som hade beställt assistans åt mig där har jag fortfarande inte en aning om! Inte var det jag, för jag hade ju G med mig... Kan det ha varit mannen i säkerhetskontrollen i Wien? För han såg ju aldrig att jag sammanstrålade med G efter att hon blivit "släppt"... Jaja, den frågan lär jag nog aldrig få svar på. Det slutade i alla fall med en mycket smidig tur i "golfbil" inne på Kastrup och ledsagning fram till bagagebandet. Den kvinnan visste precis hur en synskadad vill bli ledsagad! =)

Väl i Helsingborg, trötta och sega med en massa packning - taxfreeshopping såväl som lite annat - visade det sig att rulltrappan var avstängd! Folk gick uppför trappan i stora kliv och jag föreslog G att vi skulle leta rätt på hissen istället, när en ung kille med utländsk brytning kom fram till mig och sa: "Jag bär din väska." =) "Oj, tack vad snällt!" sa jag till den gullige killen. När vi kom uppför trapporna var G helt slut för att väskan var så tung. "Jag har faktiskt ont i armen!" "Jaha, jo..." sa jag. "Vadå, du fick ju hjälp!" sa G. "Jo... Jag fick ju det!" ;-) Och inte skäms jag för det heller! 

Jag funderade lite på det där, varför är det sån skillnad på Sverige och utlandet. Man behöver bara ta sig till Danmark eller Österrike för att märka skillnaden. På bussen hemma har jag vid exakt två (2) tillfällen erbjudits en annan persons sittplats när jag kommit med min vita käpp. En gång var det en liten asiatisk kvinna som knackade mig på armen och frågade om jag ville sitta. Den andra gången var det en mörk kvinna i muslimsk sjal som erbjöd mig sin plats. 

Är vi så pass "självständiga" i Sverige och är allt så tillrättalagt för att ingen med funktionshinder ska behöva "känna sig utanför" numera? Vi låtsas inte längre om att någon går med käpp, sitter i rullstol eller annat, för numera ska vi minsann behandla alla lika. Ingen ska särbehandlas. Inte ens positiv särbehandling är längre ok. Alla verkar tro att alla som har någon slags handikapp "kan själv", så ingen bryr sig längre om att ta hänsyn. Men vi kan inte alltid själv. Om tågen byter spår, då hör vi inte. Vi hittar kanske inte till nästa perrong om vi inte hunnit memorera spårkartan ordentligt innan. Vi hinner inte leta efter trappor eller hissar vid förseningar. Om hissen slutar fungera, hur gör en person med rullstol då? Jag får en känsla av att folk helt enkelt inte vågar erbjuda sin hjälp för att inte "kränka" den synskadade eller den haltande. Men snälla, erbjud hjälp om ni vill, vi kan alltid artig tacka nej om vi inte vill ha hjälpen. Det svåra är banne mig att tacka "JA", vilket jag tränat på ett par gånger nu. Oj, vad jag sparat energi på att våga tacka "JA" till hjälp! =D

Kan tillägga att till nästa flygresa, Ängelholm-Bromma om tre veckor, då ska jag boka assistans! 

Att vara tacksam för det många tar för självklart.

Deklarationen är kontrollerad och inskickad. PowerPoint-presentationen till föredraget jag ska hålla tillsammans med Tobbe och Emil i Uppsala på tisdag är klar. Det mesta inför resan till Wien med kompisen G på torsdag är fixat. Nu börjar jag få ordning på det mesta i min almanacka. 

För att fira detta åkte jag och pojkvännen F ut på skogsvandring. Sent igår kväll kom vi helt spontant på att vi skulle stiga upp riktigt tidigt idag och ge oss iväg. Det var alldeles för länge sedan sist.

Som vanligt packade vi med oss lite dricka och såg till att ha fulladdade kamerabatterier. 

Solen var först lite tveksam, men vi sa att "det gör inget, vi får helt enkelt gå oss varma". Kepsen, mina färgade linser mot bländning och solglasögonen var på. Vandringsstaven var på plats i ena handen och kameran hängde snabbt tillgänglig på axeln. Alltid redo! (Jag är scout sedan barnsben och de ränderna går aldrig ur.)

Jag skruvade upp volymen till max på mina Höron så jag kunde lyssna till diverse fåglar. En av dem följde vi länge när han hoppade runt från gren till gren i en träd ovanför oss. Ja, F hjälpte mig att peka ut fågeln, annars hade jag nog aldrig hittat den. Nu är träden dessutom fulla av nyutslagna löv, vilket gör det ännu svårare att se fåglarna.

När vi gått en timme konstaterade vi att det - förutom fåglarna, bäckarnas porlande och vindens brus - var alldeles, alldeles tyst. Vi mötte nästan inte en människa. Underbart! 

Ekorre som skalar kottar

Däremot såg vi en ekorre som satt och skalade kottar framför oss. Den hann jag till och med fotografera, minsann! =) Det var så mysigt att bara stå där och betrakta det lilla djuret. Ingen som hade någon brådska idag, inte! 

Skira boklöv

F vandrar på skogsstigen

Efter nästan tre timmars vandring utan stress, utan oljud, utan bilar, utan trängsel, utan måsten men istället med lugn, med frisk luft, med blommor och blader, med fågelsång avslutade vi turen på ett café med ekologisk mat.

Mums! Paj med färgglad sallad.

Vi satte oss i solen i trädgården med en fantastiskt god paj, sallad, frukt, hembakt bröd och kaffe. Efter maten la vi oss ner på varsin bänk i solen och tittade upp på de vita molnen på den blå himmeln. F låg några meter bort och pratade med mig och jag kunde tack vare tystnaden och mitt CI (Cochlea Implantat) höra allt han sa utan att behöva avläsa på läpparna på honom. Vilken otrolig känsla det är att kunna höra någon utan att hela tiden behöva stirra på dem!

Vita flygplansstreck mot blå himmel

Än en gång påminns jag om hur enormt tacksam jag är över att jag fått mitt CI! 






Det är inte självklart att kunna höra fåglar, att kunna vandra i skogen, att kunna betrakta en ekorre, att kunna sitta i solen och äta nylagad paj, att få andas frisk luft, att... Var tacksam för det du har. Varje dag!