Gå vilse

Som tur är har jag faktiskt ett ganska gott lokalsinne. Jag gör små kartor i huvudet och jag lägger märke till saker såsom var solen befinner sig, åt vilket håll jag svängde osv.

Jag har också en förmåga att helt stänga av allt som sker runtomkring mig, vanligen när jag är trött och inte orkar koncentrera mig. Numera är det "fint" att ha den förmågan och den kallas i den moderna psykologin för "mindfulness". I lördags skulle jag kallat det att "gå vilse". 

För ibland rör jag till det något alldeles förfärligt och går vilse på de mest otänkbara ställen. Trots mitt goda lokalsinne...

Nu ska jag berätta hur jag lyckades virra till det i lördags. I lördags var jag nämligen och hälsade på Tobbe. T bor i en by som heter Viken. Som namnet antyder ligger byn väldigt vackert vid havet. Norr om Viken ligger den lilla staden Höganäs. Däremellan finns en annan by som heter Lerberget. I Lerberget bor en annan vän till mig, G.

Förra gången jag tog bussen till Viken för att hälsa på T passade jag på att kombinera med ett besök hos G. Jag frågade T hur lång tid det skulle ta att gå till Lerberget. "Äh, tjugo minuter." Ok, så jag gick och gick och gick längs med den ganska trafikerade och lite tråkiga vägen till Lerberget. Innan jag var hemma hos G hade det gått drygt 45 minuter och då hade jag nästan idkat power-walking. (Hur T, som ALDRIG skulle få för sig att springa, kan ta sig till fots till Lerberget på 20 minuter förtäljer inte historien...)

Efter den trevliga stunden hos T nu senast i lördags (Tack för god lunch, J!) visste jag att vandringen bort till Lerberget skulle ta minst tre kvart. Det gjorde mig absolut ingenting, solen strålade som på den allra finaste sommardag och jag tyckte det skulle bli härligt med promenad. Jag bestämde mig för att prova en annan väg än den vanliga lite tråkiga och ganska trafikerade vägen. Förvisso går den längs med havet, men idag ville jag ha omväxling, så jag tänkte att det borde gå en parallellväg inne bland villorna.

Sagt och gjort, jag gick bland villorna istället. Klockan var ett, så solen stod nästan rakt ovanför hjässan. Jag hade keps och solglasögon, så jag behövde inte bli särskilt bländad. Det var fullt av fågelkvitter överallt, på håll hördes gräsklippare och det blommade i varenda trädgård. Fruktträd, magnolia, tulpaner, forsythia, ja precis allt man kan tänka sig en vår- och försommardag. Löven på träden har nästan spruckit ut helt, så vitsipporna sjunger på sista versen. Jag är lika förundrad varje vår och gick helt upp i det jag hade framför mig. Längs en husvägg klättrade en fantastisk klematis och jag stod där länge och bara njöt innan jag gick vidare. De fyrtiofem minuterna till Lerberget skulle nog inte räcka, men det var ingen "ko på isen", lördagseftermiddagen var lång.

Plötsligt tog vägen slut i en återvändsgata. Istället fick jag syn på en skogsdunge där det fanns små upptrampade stigar. Långt borta i fjärran på andra sidan åkrarna såg jag den trafikerade vägen. Jag som fortfarande var inne i mig själv började vandra in bland träden och njuta av bofinkens vackra sång och de sista slokande vitsipporna innan jag insåg att jag nog borde försöka hitta ut ur den här återvändsgränden. Då fann jag att en liten stig fortsatte ut på ängen utanför och jag valde att följa den. Efter en stund var jag ute på en liten grusväg och det var långt till närmsta gård. Gård?! Vart tog villorna vägen? Jag vände mig om och insåg att jag vandrat i mina egna tankar och nu var långt ute på landet. Men jag såg ju den trafikerade vägen en bit bort och för att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för att försöka ta mig bort till den, för att inte irra bort mig ännu mer. När jag kom fram till vägen insåg jag att jag VAR helt lost. Det var INTE den vägen jag letade efter.

Jag kikade upp mot himlen för att se var solen befann sig, kontrollerade mot klockan och förstod att jag, medan jag var i mina egna tankar, lyckats gå i en halvcirkel och nu befann mig på helt andra sidan byn. Men åt vilket håll hade jag Lerberget? Och hur skulle jag kunna ta mig dit? Då slog det mig! Mobilen! Jag tog upp mobilen som tack och lov hade täckning långt där ute på landet ;-) och letade upp en kart-app. Vägen jag såg framför mig var alltså den nya och ännu mer trafikerade vägen mot Höganäs. Den kan man inte gå längs med, den är som en motortrafikled. 100km/h och ingen trottoar eller cykelväg... Vad göra nu? Jag följde den grusväg jag redan befann mig på och som tur var övergick den så småningom i en "vångavej" = något bredare än trampad kostig och till slut hamnade jag på den "tråkiga" vägen ute vid vattnet. 

När jag till sist kom fram till G i Lerberget hade jag varit ute och gått i långt mer än fyrtiofem minuter, kan jag väl erkänna ;-) Hon bjöd på iskall flädersaft och DET VAR GUDAGOTT!

(G berättade sedan för mig att om jag hade fortsatt bort där si och så hade jag kommit till en grusväg på andra sidan om den stora jättetrafikerade vägen och den hade tagit mig bakvägen till Lerberget. Jo visst, allt är enkelt när man kan det! =D)

Tjuvlyssnat

För den som eventuellt inte vet, kan jag berätta att jag har Cochlea Implantat (CI) sedan drygt tre år tillbaka.

Med det kan jag numera höra saker. Ibland. Ibland kanske inte. Inte om det är andra ljud som konkurrerar. Som när två personer pratar samtidigt. Eller om det är bakgrundsmusik. Då går det inte speciellt bra. Ibland hör jag saker som jag måste dubbelkolla. "Hörde jag rätt, egentligen?"

I morse tränade jag på Sats. Jag klev in i det mörka "avslappningsrummet" med en matta för att träna magmusklerna i lugn och ro. Jag var helt ensam där inne. Trodde jag. För jag såg ju ingen annan. Jag stängde av ljudet på CI och Hörapparat ( = Höron) och körde mina fem minuter "planka" i total tystnad och mörker. Avslappnat och koncentrerat på samma gång. Magmuskler, lite ryggmuskler, lårmuskler, gluteus maximus och triceps på en och samma gång. När de fem minuterna gått slog jag på ljudet på mina Höron igen och hörde ett förfärligt stånkande. 

Ooops!? Några som hittar på bus i mörkrummet? Hallå, ni har missuppfattat helt, det är inget mysrum som på fritidsgården här, inte!

Efter en stunds letande i mörkret fann jag att något stort med många muskler gjorde en övning som krävde "stånk och stön" och till er (och i viss mån min) besvikelse kan jag berätta att det endast var en (1) kropp inblandad i övningen...  

På eftermiddagen var det dags för en runda ner på stan. Solen strålade, fåglarna kvittrade, barnen lekte och stojade i parken. (Ni hör hur idylliskt det är i Helsingborg, eller hur?) En kvinna gick framför mig nerför trapporna med en barnvagn. En sittvagn, närmare bestämt. Hon pratade med barnet i vagnen. "Såja, nu har vi bara en trappa kvar..." När hon kom ner på vägen rullade hon raskt iväg förbi skolgården och ett barn i lågstadieåldern ropade från skolgården: "Hej Jimmy! Är du ute och åker vagn?" "Ja" svarade kvinnan, som nu stannade till och pratade med pojken på skogården "Jimmy är så liten än och orkar inte gå så långt, så han får åka i vagnen." De pratade vidare en stund, så jag kom ifatt och gick förbi kvinnan med vagnen och vände mig om för att titta på Jimmy SOM VAR EN HUND!!! En valp av en stor sort. Som satt i en sittvagn ämnad för barn!

Jaja, jag erkänner att skrattade högt för mig själv. Hunden Jimmy...!

På shoppinggatan var det full rulle, 20 grader varmt och lönefredag... Need I say more? Flera butiker hade "lönehelgserbjudanden" och det var ett av dem jag själv var ute efter. Inne i en butik hörde jag ett par män som förde en dialog på engelska från andra sidan av hyllorna. Eller ska jag säga amerikanska? För sällan har jag hört någon med så bred sydstatsdialekt här hemma i Helsingborg. Kul att jag inte bara lyckades höra språket utan även dialekten.

Jag avslutade stadsturen med att köpa en flaska vitt vin på Systembolaget (eller "The Bottle Store" som mina australiska vänner så charmigt kallade det). I kön hörde jag hur en kvinna med en bag-in-box (3 liter vin) i sällskap med två små pojkar ropade till väninnan i kön intill att "vi ska ha nioårskalas imorgon". "Vänta nu!" tänkte jag. "Inte ska hon väl bjuda nioåringarna på vin?!" 

Vi får hoppas att det blir glass och läsk till gossarnas kalas i minst nio år till!

Därefter gick jag hem till min balkong där jag planterade några blommor och satte mig i solstolen och lyssnade till en dialog / duell mellan koltrasten och duvan. Koltrasten vann såklart! ;-)

Leg lic cert Snubblare med svart bälte

För att komma upp sig i snubbelhierarkin och till sist nå den högsta graden, svart bälte i snubblingens ädla konst, krävs många års träning.

Det rekommenderas att man tidigt bekantar sig med förbandsmaterial av olika slag, såsom elastisk binda och plåster av olika sort och storlek. Det finns tex plast-, textil- och olika non-woven-plåster. Plåster finns inte bara i olika storlekar utan även för olika ändamål såsom fingertoppsplåster och skavsårsditon, tex Compeed. Gasbindor och tejp av olika slag kan också vara bra att känna till. 

Det är också av yttersta vikt att man känner till olika liniment och salvor: Hurudiod för blåmärken, Reparil för stukningar och Voltaren för inflammatoriska skador är bara några exempel. En rutinerad snubblare äger naturligtvis ett eller flera elastisk stödförband just för stukade fötter.

Ett annat tecken på att man är en kvalificerad snubblare är att man i princip alltid uppnår gränsen för högkostnadsskydd och alltså har ett frikort hos sjukvården i plånboken. Ett besök hos syncentralen, ett på hörselvården, kanske ett besök på vårdcentralen och innan man vet ordet av ligger det lilla gula kortet där och blänker. NU gäller det förstås att nyttja frikortet till fullo innan året gått till ända och man måste börja betala för ny period! 

En snubblare kan snubbla på många olika sätt, såklart. Det bästa är om man kan snubbla på ett sofistikerat och vackert sätt. Detta kräver mycken och flitig övning och medan man tränar gäller det att åtminstone snubbla med viss värdighet. Och skulle det av någon anledning inte heller fungera, råder jag er snubblare att försöka göra det med glimten i ögat. 

Själv har jag stor vana av snubblande och har naturligtvis laddat upp med plåster och annat hemma. Att komma ihåg att ta med sig förbandspaketet i väskan ingår såklart i grundkurs ett. Denna lilla petitess brukar jag dock själv missa, men servietter eller tröjärmen att torka av smuts och blod med fungerar temporärt som alternativ. Nöden är som sagt uppfinningarnas moder.

I fredags övade jag till exempel på lite snubbelkonst. Jag och H var på Kastrup (Köpenhamns flygplats) och väntade på tåget hem till Skåne. Vi hade bokade sittplatser och när det långa tåget rullade in på stationen upptäckte H att vår vagn befann sig nästan längst fram. Vi småsprang för att hinna dit. Dvs jag svängde min käpp fram och tillbaka framför mig i förhoppningen att bilda en sån där "Röda Havet-öppning", men det lyckades inte riktigt. Till sist hoppade vi på tåget och började vandra mellan vagnarna. VARFÖR försökte jag stressa mig fram till en FÖRBOKAD plats??? Det är ju bara att visa upp sin biljett och köra bort den person som eventuellt satt sig där...

Jag har en förmåga att ibland lita för mycket till min syn och käppen viftar jag mest med lite sådär "för syns skull" nere på marken. Så även denna gång. Efter ett tryck på knappen mellan vagnsnummer 12 och 11 öppnades dörren och jag klev in. Då märker jag att käppen inte når ner till golvet. Jag som redan tagit ett stort kliv inser att det inte finns något att sätta foten på. Jag faller handlöst nerför ett par trappsteg. Fallet dämpas dock - och HÄR kommer den sofistikerade delen av snubblandet - av käppen som viker sig sakta, sakta under mig. Nästan som i slow-motion. Allt för att publiken ska hinna med att registrera. Sofistikerat, eller hur? Nästan inte en krusning på Richterskalan, men käppen ser förstås inte så glad ut. Jag tar i och försöker lite obekymrat böja tillbaka käppen. "Knäck!" Och där står jag med en käpp i två delar. Nu gäller det att inte låtsas alltför mycket om det utan leende vandra vidare mellan sätena tills vi når våra platser. Spjäla käppen med glasspinnar? Sätta en liten blompinne inuti den och tejpa? Vi är båda väldigt förslagna, och har således många förslag på hur detta brott skall kunna lösas.   

Brottet löstes något fantasilöst ett par dagar senare på syncentralen där jag fjäskade till mig en ny käpp. Därifrån tänkte jag vandra hem till en väns nybakta kanelbullar och på vägen dit var det dags för veckans första snubbelövning på en nyasfalterad gångväg. Jag såg den, jag hade käppen i handen, men lyckades likväl trampa för nära gräskanten och innan jag hann fatta vad som hände låg jag där på rygg med ryggsäcken under mig. Tänk: Synskadad skalbagge! Käppen var fäst med ett gummiband runt ena handleden och spretade uppåt som en lång antenn mot yttre rymden ("Mork calling Orson!"), handen var klämd mot asfalten under mig och rumpan tillika benen låg ute i den leriga gräsmattan. Foten ömmade nåt GRÄSligt där i gräset. Kepsen hade hamnat på sniskan men solglasögonen räddade mig från att avslöja min plågade uppsyn. Jag kikade mig försiktigt runt. INGEN inom synhåll. Ok, då kan jag ligga här en stund till och samla krafter. Solen skiner, så jag kan ju låtsas att jag bara solar mig ;-) 

Efter ett par minuters solande tyckte jag det räckte. Jag ville ju inte bränna min näsa ovanpå allt. En röd näsa kan ju få folk att tro att jag tullat på whiskyn redan före lunch. Det hade förvisso varit en bra förklaring till varför jag valt att ligga just där och sola, men: Nej... Istället kravlade jag mig - (OBS!) med värdighet (OBS!) - upp från marken och haltade så snabbt jag kunde hem till väninnans kaffekanna. 

Sällan har väl kanelbullar och kaffe varit så gott!