Vitt vitt vitt!

Nu har vi fått snö i Skåne. En morgon i förra veckan när jag tittade ut konstaterade jag att allt var vitt vitt vitt. Härligt tycker jag, som inte sitter bakom en ratt eller är beroende av tågtrafiken. "Oj, det är ljust ute!" tänkte jag med en glad min när jag skulle bege mig iväg till jobbet vid åttatiden. "Då behöver jag inte använda den vita käppen." tänkte jag vidare. Den stora kulan till käppen (ja, doppsko, då) som jag kallar "snökulan" har rest till sällare jaktmarker och nu har jag bara en liten nedsliten sak som fastnar precis överallt. Måste bege mig till syncentralen en dag och försöka fjäska till mig en ny "doppsko". 

Jag gav mig iväg mot jobb, men när jag inte lyckades komma över den trafikerade tvärgatan på grund av all trafik, vecklade jag ut käppen i alla fall. Jag har fäst en liten lysdiod på den, så att både den och jag ska synas bättre. (Tack för tipset, Tobbe!) Det snöade för fullt och var ganska dimmigt av snörök. Till sist var det en bil som stannade för mig och jag kilade snabbt över gatan.

Nu var käppen trots allt utfälld och i det lite hala väglaget gled käppen enkelt från sida till sida, så jag behöll den i "skarpt läge". Jag kände mig som en trebent Bambi på hal is... En sådan är i varje fall stadigare än en tvåbent Tina, kan jag upplysa er om ;-) 

Vid nästa större korsning finns det ett övergångsställe och när jag kommit över till mittrefugen skulle jag bara trava vidare över den andra vägbanan när jag plötsligt hörde någon ropa. Jag stannade till och letade efter rösten. Kunde det vara mig någon kallade på? Då lyfte jag blicken och upptäckte plötsligt en jättestor saltbil rakt framför mig på övergångsstället. Mannen i förarhytten hade tydligen reagerat på min vita käpp och förstått att jag inte såg att han stod där. När jag upptäckte honom ropade han högt och tydligt genom den nervevade rutan för att överrösta bilens motorljud: "Hej! Jag står här mitt på övergångsstället med en stor saltbil! Vänta ett litet tag, jag ska strax köra!" 

Jag blev konfunderad. HUR hade jag kunnat missa en stor saltbil och sånär gått ut rakt framför den? 

Jo, men det är såhär: Framför bilen var det fäst en snöplog. Mellan snöplogen och lastbilen är det ett utrymme på några decimeter och det var DÄR jag tittade och tyckte att det såg alldeles tomt och fritt ut att passera på övergångsstället. Så fungerar det med tunnelseende. 

När jag kom till jobb var jag ganska uppjagad och insåg att det kunde faktiskt gått riktigt illa om jag INTE haft käppen...

Ljudupplevelser. Eller inte.

För några dagar sedan damp det ner en Frågeenkät i mailboxen från Handisam, vilket jag tror är en förkortning av "Handikappad i Samhället". Den här gången handlade enkäten om hur man som handikappad upplever tillgängligheten bland annat på Kulturella institutioner.

Jag svarade på frågorna och medan jag satt där kom jag såklart att tänka på några grejer som hänt på sistone.

För att alla ska förstå: Slinga, eller teleslinga, innebär att personer med hörapparat kan koppla om en knapp på sin hörapparat och på så sätt få in ljud direkt i sin hörapparat, ungefär som att lyssna i hörlurar, från en mikrofon i salen. Sånt ska fungera på bio, i konsertsalar, i kyrkor, på konferenser, på tåg, i biljettkassor, på sjukhus mm. Som användare kan jag dock berätta att det är mer regel än undantag att det inte finns eller att det inte fungerar...


I kassan till Lunds lasaretts öronavdelning har det inte funnits slinga under de tre år som gått sedan jag opererade CI. Ja ni läste rätt, på ÖRONavdelningen! Så när jag var nere på treårskontroll i november såg jag plötsligt symbolen (ett öra) och tittade på tjejen i kassan: "Vad, har ni fått slinga nu?" "Ja" svarade tjejen med ett stort leende "kan du kolla om den fungerar, den kom häromdagen och jag har inte hunnit prova den ännu!" Redan för tre år sen påpekade jag detta och först nu, TRE år senare har ÖRONavdelningen på Lunds lasarett fått en teleslinga i anmälningsluckan. Där har ni nivån på prioriteringarna... 


Vi hade bokat biljetter till Konserthuskörens Julkonsert i början av december. Det skulle bli så trevligt, för det talas så positivt om detta varje år och biljetterna har som alltid rykande åtgång. Dessutom har vi en vän som sjunger i kören, så det skulle vara lite extra kul att få vara där. Jag lyckades boka biljetter på hemsidan där jag såg till att vi fick platser utan att någon satt precis framför oss. Platserna jag bokat var även på hyfsat avstånd till scenen, så att jag skulle kunna få in något av scenen i mitt lilla synfält och resten skulle såklart ordna sig på plats. Trodde jag.

Som hörselskadad såg jag extra mycket fram emot att få lyssna till kända julsånger, då jag utan några större problem skulle kunna hänga med i vad som sjöngs. Dessutom kunde jag sångtexterna till allsångslåtarna =) så det faktum att det inte gick att läsa den pyttiga texten i det lilla sångbladet man fick, gjorde inte så mycket.

Däremot var det något annat som blev en oerhörd besvikelse. Något som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat ana: DET FANNS INGEN SLINGA!!! Konferenciern, Marianne Mörck, pratade en massa mellan sångerna och det skrattades glatt och mycket i salongen. Utom hos mig. Jag kunde inte be F tolka åt mig hela tiden, för då hade ju han också missat det =( Det är något som gör mig SÅ ledsen, att höra andra skratta och inte ha en aning om vad de skrattar åt... VARFÖR har inte Helsingborgs Konserthus någon teleslinga för hörselskadade, DET frågar jag mig??? "Vad, hörde du inte vad Marianne Mörck sa? Hon som är SÅ rolig?!", sa skönsjungande vännen efteråt. Nej, jag gjorde ju inte det...  :'(

Och NEJ, jag hade ingen tanke på att kliva iväg mitt under konserten för att lätta rätt på någon vaktmästare som kanske skulle kunna slå på en teleslinga - om det som sagt ens finns någon sådan.


Några dagar senare var det Luciafirande i Allerums Kyrka. Brorsdottern hade fått den stora äran att vara skolans Lucia, så naturligtvis var föräldrar och närmaste släkten också bänkade i kyrkan i ottan. Någon mikrofon eller slinga användes inte alls i kyrkan i denna arla morgonstund, men nioåringarna var så söta att se på och sjöng alla de mest kända Lucia/Julsångerna, så det gjorde mig faktiskt ingenting. 

Däremot var det lite irriterande med alla mobiltelefoner och iPads som nästan varenda vuxen person höll upp med raka armar framför ansiktet för att föreviga varenda sekund av Luciatåget. En iPad med fodral är som att hålla upp en stor A4-pärm framför ansiktet på din bänkgranne. TACK för den, DU! Som tur var slutade bänkgrannen filma med iPaden efter en sång, annars hade jag sagt åt henne, hur gärna hon än ville filma sitt lilla barn... Glöm inte att uppleva det som sker HÄR och NU, snälla föräldrar! (Eller ställ er mot en vägg, så att ni inte stör andras personers upplevelse.) 

Tredje söndagen i Advent var jag återigen i Allerums Kyrka. (Ja, Allerum, som i prästosten, ni vet.) Det var dags för den årliga julkonserten och DÅ användes slingan både när prästen talade och till solistens stämma. Solisten var en ung man med fantastisk röst. När han sjöng "O Helga Natt" roade jag mig med att leka lite med slingan, för jag ville höra hans röst lite mer koncentrerat. Jag stängde av omgivningsljudet och kopplade enbart in hans mikrofon. Men oj, så besviken jag blev! När kyrkans akustik försvann lät solistens röst helt "platt". Jag utgår ifrån att hans röst är mycket starkare och vackrare än vad de andra männen i kyrkokören åstadkommer, men nu förstår jag också hur mycket akustiken betyder för den totala ljudupplevelsen. Och kyrkor har en alldeles underbar akustik. 


Nästa ljudupplevelse jag kom att tänka på, var på en begravning i förra veckan. Vi var i en sal i Krematoriets kapell som förvisso var väldigt mörk, men också väldigt vacker. Begravningen var borgerlig och mannen som skulle hålla i ceremonin var inte präst, utan en vän till familjen. Jag teaterviskade till F "Undrar om de har slinga här?" också vände jag mig om och såg en symbol på väggen att det skulle finnas. Japp. Och det fanns det! Mannen som höll i ceremonin hade en liten "Madonna-mick" och jag hörde precis vartenda ord han sa. (Visserligen surrade och brusade det som det brukar i sådana där mikrofoner, men jag hörde ändå allt.) 

Efteråt på kaffestunden frågade ceremonimannen mig om mikrofonen hade fungerat. Han hade fått den strax innan ceremonin började och det visade sig att det var enkom för min skull som han hade mikrofonen. Vem som såg till att den kom fram vet jag inte, men jag tackar denna person å det ödmjukaste för att jag också fick höra det som sades. 

Sen påminner det mig om att man tydligen inte ska ta för givet att det finns en fungerande teleslinga bara för att det finns en symbol om det, man måste nog säga till om att den ska slås på också. 



Fast, det ska man väl ändå inte behöva säga till om på Helsingborgs Konserthus???

Den vita käppen öppnar dörrar

Käpp eller inte? Egentligen borde jag inte ställa mig denna fråga fler gånger. 

Julshoppingen och mellandagsrean i stans butiker gick över förväntan i år. Jaja, jag menar förstås förra året, men det var ju bara ett par veckor sen det var "förra året". 

Jag hade nämligen min vita käpp med mig. Hela tiden. I herrklädesffären fick jag genast hjälp av en rar kille som la massor av tid på att hjälpa mig välja BjörnBorg-kalsonger till systersönerna. Han om någon borde veta vad grabbar i hans ålder gillar, tänkte jag. När jag skulle betala med mitt kort hjälpte han mig att visa var jag skulle sätta in kortet och var jag skulle trycka. Jaja, han kunde inte veta HUR jag ser eller inte ser, så det var ju snällt. "Ska jag lägga kvittot här i påsen, eller vill du ha det själv?" Sen paketerade han in dem snyggt och gick runt lämnade över kassen i handen på mig, på min sida av butiksdisken. 

I bokhandeln letade jag bok till min pappa och expediten pekade inte bara åt ett håll med kommentaren "där borta står den" när jag frågade efter en specifik bok utan gick dit och hämtade den till mig. Sedan slog hon in den i paket med kryllat band, stoppade ner den i en påse och informerade mig också väldigt tydlig VAR hon la kvittot någonstans. Det är ganska kul att betrakta hur tydliga expediterna är med att berätta var de gör av kvittot, när de förstår att man inte ser så bra. "Kul" säger jag, men jag menar såklart att jag uppskattar det. 

Jag pausade i halvlek med en kopp kaffe i Zoéga's kaffebutik. Kvinnan där frågade inte om jag ville ha hjälp utan sa helt käckt: "Sätt du dig ner så länge, så kommer jag med kaffekoppen till dig." Det är annars kutym att man själv bär sin kaffekopp där. "Tack" sa jag och gjorde som hon sa.

I damklädesaffären provade jag tröjor och koftor till mig själv och tjejen som har butiken var brutalt ärlig och ville hellre sälja koftan som var till halva priset än den med 30% rabatt, för "den är rätt färg till dig och sitter mycket snyggare". Jag som inte ser färger så bra är numera tydlig med att förklara detta. De som brinner för sitt jobb lägger ofta ner sin själ i att det ska bli bra för mig som kund. 

I "skoaffären-för-gamla-tanter" - eller ska jag kalla det ortopediska skor - var det också rea och där fick jag en egen expedit som ägnade mig full uppmärksamhet och plockade fram både skor och stövlar i rätt storlek medan hon fixade och trixade med mina inlägg så att jag skulle kunna prova ordentligt. Kom därifrån med ett par stövlar till halva priset och ett par skor som var nedsatta med 70%. Hade jag inte fått hjälp i butiken utan försökt leta själv hade jag troligen inte sett de billigare stövlarna, utan köpt stövlarna som var betydligt dyrare. Dessutom fick jag köpa ett gäng pelotter (se bild)

Såhär ser "pelotter" ut. De klistrar man i skon
under framfoten, för att få rätt på såna där "märkliga"
fötter som jag har utrustats med...

till högerskor styckevis trots att de annars bara säljs parvis. Det har inte lyckats tidigare - gäller att vara trevlig tillbaka, visa sin uppskattning och ställa frågorna på rätt sätt ;-) Det regnade ute och båda expediterna var till mitt stora nöje fullt involverade i HUR jag skulle få med mina inköp hem på smidigaste sätt. Vi skrattade gott allihop när jag till sist tände min lilla lampa som jag har fäst på käppen. Den övertygade dem om att jag nog skulle klara mig och de vågade släppa iväg mig ut ur butiken. 

I ostaffären fick jag provsmaka alla sorter jag pekade på och mannen bakom disken var trevligare än någonsin. När jag betalt mina ostar stoppade han ner ytterligare en ost i påsen och sa "här får du en extra i present". =)

Jag tror inte att jag åtnjuter fördelar som ingen annan får genom att jag vågar visa att jag är syn- och hörselskadad. Däremot blir missförstånden färre, jag är gladare, mindre stressad och vi kan kommunicera lättare när jag varit tydlig med att informera om mina förutsättningar. Att tacksamt ta emot hjälp utan invändningar underlättar enormt! 


Nu blir alltså 2014 års stora uppgift att få det sista inpräntat i min egen tjocka skalle! ;-)