Det är söndag strax efter lunch. Det har varit en väldigt sen morgon med långfrukost, tidning, mer kaffe, en puss eller två...
DÅ brakar helvetet loss: OS-final i hockey som HAN naturligtvis MÅSTE se på, trots det fina och soliga vårvädret. HON sätter sig intill honom i soffan, mest för att få vara nära honom en stund till, det är ju en hel vecka till nästa helg.
På TV:n kan hon inte uppfatta så mycket, eftersom hon både ser och hör dåligt. Hon ser i varje fall gula och röda figurer som åker fram och tillbaka över TV-rutan. Kommentatorn höjer och sänker rösten lite då och då och hastigheten på hans tal ökar ofta samtidigt som rösten höjs. Det är nog vid de tillfällena som det nästan blir mål...
Rösten höjs, röd spelare befinner sig nära gult mål. Gul spelare faller på den hårda isen. Röd spelare faller ovanpå gul spelare.
Han: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur nära det var att röd spelare gjorde mål.)
Hon: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur farliga de vassa skridskoskenorna är.)
Spelet på TV-skärmen fortsätter...
Han (med uppspärrade ögon, halvvägs uppe ur soffan): Ooo! Aj! JA! Bra! Skjut! Nej! Ooohohoho, det var nära! Ja, bra där!
Hon (blundar hårt varje gång det hörs en smäll och spelarna knuffas in i sargen): Aj! Ousch! Aj det såg ut att göra ont! Oj, nej!
Paus.
Han: Vill du ha kaffe?
Hon: Jatack.
Han kommer tillbaka med nybryggt kaffe. Hon har flyttat fokus till deckaren hon håller på att läsa på sin läsplatta. Deckaren med blodiga mord, avhuggna huvuden och fingrar är betydligt mindre skräckinjagande än den kusligt farliga sporten som visas på TV. "Sporten" med knivvassa skridskoskenor, hård och kall is, långa farliga klubbor, fälleben, knuffar och slag.
Han fortsätter att titta på dumburken och utstöta läten då och då. Efter hand som matchen fortsätter avtar de där lätena och han lämnar till och med TV-rummet under långa stunder. (Det går nu upp för henne att det röda laget har gjort en massa mål, medan det gula laget inte presterat på samma nivå.)
Två timmar senare säger han med triumf i rösten: Ha! Du har sett OS på TV! Du har sett en hel match på TV!
Hon: Nähä, jag tittade inte, jag...
Han: Ha! Du har sett OS på TV!
Hon: Nej, jag läste ju...
Han: Haha! Du har sett sport på TV!
Hon: Nej, det har jag INTE, jag satt ju bara i soff...
Han: Ha! Du har tittat på OS! Du har tittat på OS!
Jag berättar alltså min version först, bara för att ni ska veta vad som verkligen hände!
Då och då blir jag påmind av folk i min omgivning om väldigt pinsamma saker jag gjort. Som den gången när jag blev bjuden på bubbel på en bar och blev väldigt onykter... Eller den gången jag i åttaårsåldern försökte imponera på min kompis danska kusiner genom att göra en kullerbytta och istället fick plåstras om med blodet rinnande från huvudet eftersom jag landade på en sten... Eller den gången jag glömde min systemkamera på en toalett i Italien... Eller då jag försökte byta ut F på Stromboli...
Pinsamheter gör i de allra flesta fall sig bäst väl gömda mycket, mycket långt in i garderoben. I andra fall är det kanske lika bra att ta fram dem och vädra dem i solljuset då och då. Solens skarpa strålar har som bekant den egenskapen att de bleker skarpa färger till oigenkännlighet. Till slut är de förhoppningsvis inte längre pinsamma utan mest glada minnen.
Första sommaren efter att jag fått mitt CI (Cochlea Implantat) var jag och pojkvännen F på semester i Italien, närmare bestämt på Sicilien. Vi bokade utflykter under några av dagarna med en lokal resebyrå och besökte även öarna Panarea där jag fick höra cikador för första gången i mitt liv, och Stromboli, ön där Ingrid Bergman och Roberto Rosellini hade sitt lilla kärleksnäste.
Som synskadad måste man hela hela tiden hålla alla de där sakerna i huvudet som andra normalseende har i synfältet: Väskan, kameran, trafiken, omgivningen osv. På utlandssemester befinner du dig på okända marker och folk talar ett annat språk, så är du dessutom hörselskadad måste du anstränga dig tusenfalt mer än en vanlig turist. Det är mycket nya intryck och jag håller mig väldigt nära F. Kramar hans arm för det mesta.
Så gjorde jag förstås även här, men på ett av caféerna vi besökte var jag nödgad att besöka WC. För en stund var jag alltså tvungen att släppa F:s arm medan jag letade mig fram till en toalett i andra änden av byggnaden. F gick ut i solen så länge. Toaletten var liten och mörk. Det fanns en fönstersmyg där jag la systemkameran medan jag gjorde det jag skulle. Jag är inte så dum att jag riskerar att lägga den på ett blött golv, heller! När jag sammanstrålade med F som väntade utanför var hans första fråga: "Var har du kameran?" Storleken på mina ögon i den stunden kan enklast jämföras med normalstora tårtassietter. "ÅH! Den glömde jag inne på toaletten!" Aldrig, vare sig förr eller senare, har F setts springa så fort. Kameran låg tack-och-lov kvar!
Efter detta missöde blev jag ännu mer fäst vid F:s arm. Vi promenerade på en liten stig på ön bland de andra hundratals turister som utflyktsbåten varit full av. När jag ville ta ett foto var jag tvungen att släppa honom en stund och när jag några sekunder senare tog fatt i den arm som var närmast till vänster om mig hörde jag honom ropa. "Nej nej nej, det är fel!" Hoppsan hoppsan, jag hade tydligen tagit fatt i en annan mans arm!!! Mannen i fråga gjorde inte så stort väsen av det hela, men hans sällskap - henne ska vi bara inte tala om! Om hennes blick hade kunnat döda hade jag inte kunnat sitta här och berätta om detta idag. Ön Stromboli är inte så stor och när hundratals turister ska flockas på en liten ö under några timmar är det lätt hänt att man stöter på samma personer om och om igen. Ragazzan och hennes "evil eye" förföljde mig resten av dagen!
F har väldigt kul åt detta och brukar med jämna mellanrum roa sig med att påminna mig om när jag försökte få med honom på swingersparty på Stromboli...
Pojkvännen berättade häromdagen att han gjort ett IQ-test på internet och fått resultatet 139. "Vet du att det är bara 2% av befolkningen som har högre IQ än så?"
Jodå, jag om någon vet... Som hörsel- och synskadad uppfattar jag ju som bekant inte allt som sker eller sägs i min närmaste omvärld. Detta kan verka oerhört barnsligt; men det här att inte uppfatta saker och ting med en gång har - trots att jag mycket väl VET skälet till varför - under större delen av mitt liv fått mig att inbilla mig att jag är "dum". För att råda bot på denna dumhetskänsla roar jag mig emellanåt med att göra intelligenstester. Resultatet blir alltid att jag hamnar på den här övre delen av skalan där bara två procent av befolkningen har högre IQ. Så. Ok. Då borde jag vara nöjd. Jag är alltså inte "dum". Eller?
Nyligen hade jag ett möte med en helt ny kund på banken och eftersom vi inte hade träffats förr, började jag med att förklara att jag är hörselskadad, så att det inte skulle bli några missförstånd. "Ja, jag ser att du läser på mina läppar. Tittar du inte på siffertangenterna alls?" (Nej det gör jag inte, men det behöver troligen INGEN banktjänsteman göra.)
Medan vi satt där hände det sig senare att jag inte kunde hitta min miniräknare som låg alldeles framför näsan och då sa jag lite i förbigående att "ja, jag är synskadad också". "Va?", sa kunden "Nu är jag jäkligt imponerad! Också jobbar du på bank!" "Ja men jag har ju jobbat här sedan jag slutade skolan. Det är detta jag kan." svarade jag, som inte alls är imponerad av mig själv. "Du som jobbar med LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har kanske vana vid att träffa folk med dövblindhet?" frågade jag då. "Nej inte alls. Jag jobbar med HANDIKAPPADE." replikerade kunden. (???)
Så kommer min egen undran: Varför skulle jag inte kunna jobba på bank? Det är mig veterligen inte det som är MELLAN ögonen och öronen som är skadat. Dessutom har jag hjälpmedel för både syn och hörsel. Kanske bäst att jag fräschar upp kunskaperna på några av våra bankinterna utbildningar på intranätet. Bank-IQ-test, here I come!
När jag är ute och dansar händer det sig ibland - när danspartnern förstått att jag ser och hör så jäkla illa som jag gör - att vederbörande säger: "Wow, och tänk att du kan dansa så bra TROTS att du knappt ser eller hör." Då snurrar det i huvudet på mig: Trots? Menar du att jag egentligen dansar som en kratta? Eller menar du att jag dansar bra för att vara en person som har DövBlindhet? Hur ser dans-IQ ut för DövBlinda personer ut i allmänhet? Om jag nu inte haft - eller underlåtit att nämna - att jag har DövBlindhet, HUR hade min dans-IQ då bedömts?
Men herregud, jag dansar med benen och svänger lite på rumpan, vilket inte är så svårt när man har en så stor rumpa som jag har ;-) Det är inte vare sig benen eller rumpan jag har några allvarliga bekymmer med...
Det var familjekalas i helgen och jag valde att placera mig vid den änden av bordet där det var bäst ljus. Den platsen sammanföll inte med den där det var bäst ljud. Så jag hörde bara vad den person som satt bredvid respektive mittemot mig sa. Rätt som det var bröt alla kring bordet ut i ett gemensamt gapskratt, närmare bestämt i ett "asgarv". Där satt jag... Först tänkte jag strunta i det för det tillhör vardagshändelser att jag inte har någon aning om vad de andra skrattar åt och på sistone har jag tvingats lära mig sortera bort sådant som oviktigt. Men nu var det familjekalas och alla skrattade så otroligt glatt och hjärtligt. Jag ville också var med och skratta. "Vad skrattar ni åt? Vad var det som var så roligt?" undrade jag. "Jo, en björn." Vad? Vem? "EN BJÖRN!" Vadå björn? "Han skulle DANSA med en björn!" VEM? Berätta från början, jag har inte hört ett enda ord. Till sist fick jag berättat för mig en historia om Putin och en björn som var bög som dansade (eller vad det nu var) och en kvart efter att de andras skratt sedan länge klingat ut fick jag också skratta lite. Skrattet var långtifrån sådär spontant och sprudlande som de andras. Mitt skratt var dessutom alldeles ensamt. Och då kände jag mig sådär DUM igen =(
Nån som känner till nåt bra IQ-test jag kan göra? ;-)
Jag har läst om forskning som visar på att hörselskadade personer har lättare för att utveckla demens och det gör mig bekymrad. Jag äter fisk minst två gånger i veckan, jag äter omega3-tabletter, för det har farbror doktorn rekommenderat mig att ta för synen men jag vet att omega3 är bra för mycket annat, bland annat för minnet. Jag försöker läsa mycket böcker. Periodvis löser jag korsord eller löser kluriga gåtor för att hålla hjärnan igång. Jag skummar igenom nyheter för att "hänga med" men jag är inte det minsta intresserad av vare sig sport, melodifestivalen eller politik... Här krävs ett förtydligande: Att jag inte är intresserad av politik innebär inte att jag är utan åsikter. Jag tycker tex att folk ska få gifta sig med precis vem de vill - man eller kvinna - men jag tänker inte försöka lägga på minnet vad alla våra svenska ministrar heter eller vem som styr i Holland, Ecuador eller för den delen i Kanada. Kontentan av detta är, att om du pratar sport, schlager eller politik med mig verkar jag troligtvis onödigt DUM igen ;-)
Höna 1: "Vilket är ditt IQ?"
Höna 2: "De där testerna är helt felaktiga!"
Höna 1: "Wow, SÅ lågt?"
Fast när jag tänker efter... Det vet jag vid det här laget att jag inte är, för jag har åstadkommit goda resultat i en massa menlösa IQ-test på sistone! =D
Som tur är finns det inga sportfrågor med i IQ-testen!!!
