En himla bra julklapp!

Julklappar - en glädje att både ge och få. 

När det är några veckor kvar till jul kommer vi till den eviga frågan: "Vad önskar du dig i julklapp?" 

I år bestämde jag och mina föräldrar oss för att inte bry oss om att byta några klappar. När man är vuxen blir det ju så att man själv köper det man vill ha. Dessutom är det för det mesta roligare att ge än att få.

I vår familj är vi ett ganska stort gäng till jul, så det brukar mest bli syskonbarn och pojkvännen jag byter klappar med. Och mina två systrar. Min bror fick en laddning knäck i år - för en gångs skull blev de helt perfekta. (Det vill säga riktiga "plombutdragare".)

Att trängas på shoppinggatan och i stadens butiker är illa nog en vanlig lördag, men att gå ner och försöka slå sig fram under veckorna före jul, det undviker jag helst. Tyvärr utarmas staden alltmer på butiker och den senaste butiken som slog igen var centrums enda fotoaffär. Det innebar att jag blev så illa tvungen att ta bussen till köpcentret utanför stan för att ordna med julkorten. Köpcentret är ett av de första som byggdes i Sverige och kallas Väla Centrum, men jag och pojkvännen kallar det för "VH" (Väla-helvetet) eftersom vi båda avskyr alla sorters köpcentrum med den trängsel, hets, dålig luft och dåligt ljus som förekommer där. Nästa år beställer jag julkorten i god tid på nätet istället, det är ett som är säkert.

Jag fick i alla fall till slut ordnat julklapparna till systersönerna. (Som sagt, Björn Borg-kalsonger går alltid hem hos unga herrar.) Brorsonen K fick ett par böcker varav en handlade om indianer - det senaste stora intresset, vilket underströks av att han istället för tomteluva valde att under precis hela julaftonen bära en färgglad fjäderskrud på huvudet. "Jag heter ju Björn också" sa K "så mitt indiannamn är 'Stora Björn'."

Mina övriga julklappsinköp löstes till största del medelst knapptryckning på datorn här hemma - smidigare än smidigt! Det slutade med att jag hade en kvar... Tioåriga brorsdottern E hade jag inte hittat någonting till. 

Då kom jag på den eminenta idén att rita ihop ett eget litet presentkort till henne. "Presentkort. Du och jag går på stan en dag och du får själv välja din julklapp. Fika ingår." Uttrycket "fika ingår" framkallade ett stort leende på lilla tösen. 

I lördags var det dags att inkassera julklappen. Vi vandrade ner mot stadens centrum och E som vet att jag hör bäst på mitt CI(cyber)-öra och samtidigt inte ser så bra, höll mig hela tiden i min vänstra hand. På så sätt hade jag störst chans att höra vad hon sa och dessutom hade hon koll på var jag var och vice versa. Därtill fungerade hon som min ledsagare nere i realisationsträngseln. 

Vi gick in i ett par affärer innan vi till sist hamnade på H&M. Där bland reafynden hittade hon både en härligt mjuk ljusblå tröja och ett par rosa morgontofflor som hon gärna ville ha, men hon kunde inte bestämma sig för vilket hon skulle välja. Eftersom det nu var rea, blev det ju mer för pengarna och jag sa: "Du, vet du vad. Du behöver inte välja. Du kan faktiskt få båda två eftersom de inte är så dyra. Dessutom är det pengar över, så att det kan bli ytterligare en liten sak innan du kommer upp i den summan som dina kusiners Björn Borg-kalsonger kostade." E sken upp i ett överlyckligt leende och tackade gång på gång för sina julklappar. 

Därefter var det så klart dags för "Fika ingår"-delen. "Vart vill du gå och fika?" undrade jag. "Vi kan gå till 'Kafferepet', där har jag varit med min mamma en gång och där var mysigt", sa lilla E. Så då styrde vi våra näsor dit, förstås. E erkände senare att det var det enda fiket hon visste namnet på, för är man bara tio år så har man inte hunnit gå på så många fik i sitt liv. Men det ska jag säga, att "Kafferepet" var ett väldigt bra val. Det är ett av stadens äldsta caféer, högt i tak och hyfsad belysning. Det var inte så galet trångt, utan vi fick ett eget bord. Självklart beställde vi varm choklad med vispgrädde. Det hör till när man är tio år och går på fik när det är minusgrader ute. Till detta åt vi varsin smarrig räkmacka. 

En riktigt fin win/win-julklapp! Jag slapp jaga julklapp. E fick välja sin julklapp helt själv. Det var rea och E fick dubbelt så mycket julklapp för pengen. Jag fick med mig en ledsagare på shoppingturen. Sist men inte minst: Vi fick en mysig fikastund. 

Detta kan kanske bli en tradition?

CI - ett litet fönster mot den stora hörande världen

Min sista arbetsdag innan jul var väldigt hektisk! I sådan där stress triggas min tinnitus alltid lite extra, men tack vare mitt Cochlea Implantat kan jag ändå hålla ut lite längre. Och icke att förglömma: Tack vare mitt CI har jag fortfarande möjlighet att utföra mitt roliga arbete!

Efter jobb gick jag inom Sats för att träna veckans styrketräning innan jag gick hem för dagen. Jag hälsade på en bekant i foajén där vi drog på blå plastöverdrag för att skydda golvet från smutsiga ytterskor. Jag kunde trots hans sydeuropeiska språkbrytning föra ett litet samtal med honom utan läppavläsning. I receptionen möttes jag av dunka-dunka-musik som lät ett snäpp högre än det brukar låta. Nere i gymmet var volymen ytterligare tre snäpp högre. 

I omklädningsrummet hördes ett hurtigt "hej" och jag förstod att någon som jag inte sett just hade klivit in genom dörren. "Hej! Dags att göra sig förtjänt av julmaten nu, eller hur?" slängde jag ur mig och vi var båda rörande överens på den punkten.

Benpressen lät "njeek njeek njeek" och behövde onekligen servas. Grabbarna som lyfter hantlar har en förmåga att släppa dem i golvet från hög höjd när de inte orkar längre, till ackompanjemang av åskknallar. Nu lät det mer som om någon utlöste bomber i lokalen. Jag ryckte till och tittade bort mot grabbarna som lyfte på ögonbrynen och log lite generat mot mig.

Efter att jag gått igenom mitt vanliga program med fokus på stora muskler och armar avslutade jag med den kära "plankan" i det nersläckta avslappningsrummet. Där brukar jag få famla mig fram efter bästa förmåga och hoppas på det bästa. Inte ens där inne var det tyst, så jag stängde av Höronen helt för att kunna koncentrera mig. Det fick till följd att jag inte hörde att någon tydligen försökte prata med mig. Jag hade en vag känsla, men ignorerade det fullständigt. Jag insåg att så varit fallet först senare, när jag gick ut därifrån och upptäckte att under min träningsmatta låg någon annans matta... Svart matta på svart matta på svart gummigolv i nedsläckt rum. 

Efter en snabb dusch passerade jag kaffemaskinen som högljutt protesterade med ett "krkrkrkr" när den malde bönorna och sedan "sscchhhhh" när kaffet fylldes upp i muggen. Med koppen i handen satte jag mig ner en kort stund vid ett av borden och bytte ett par artiga ord med en annan nyduschad kaffedrickare. 

Därefter klev jag ut ur gymmet för att istället svänga inom Hemköp. Jag behövde fylla på förrådet av livets nödtorft. "Swish swish swish" lät det när jag gick. "Det var ett märkligt ljud. Vad kan det vara?" Inne på Hemköp vände sig folk mot mig och jag följde deras leende blickar neråt. Hoppsan! På mina skor satt fortfarande de där fina blå plastöverdragen kvar. Jag fann det smartast att dra brett på smilbanden jag med, innan jag böjde mig ner och tog av dem. Haha! Nåja, det bjuder jag på!

Strax därpå hörde jag ett förfärligt gnisslande "iiiiii iiiiii iiiiii" vid ägghyllan och knep hårt ihop ögonen med ett plågat ansiktsuttryck. En tjej som stod intill mig noterade det tydligen, för hon sa: "Ja, jag hörs i alla fall när jag kommer!" Den stackaren hade råkat få tag på en kundkorg med osmorda hjul. "Haha, ja, onekligen!" svarade jag och tänkte att nu var det hennes tur att dra på smilbanden och bjuda på sig själv. 

När jag betalt och lastat varorna i ryggsäcken fällde jag ut min vita käpp och började vandringen hemåt i vintermörker och ösregn. (Ja, kring jul i Skåne är det mer regel än undantag att vi har åtta plusgrader och ihållande regnskurar.) På min käpp har jag rullande doppsko, så jag för käppen fram och tillbaka framför mig. "Kkkrrr kkkrrr kkkrrr" låter det när käppen rullar från höger till vänster och från vänster till höger. På slät asfalt låter det på ett ganska snällt sätt, men på stenbelagd trottoar eller kullerstenar låter det på ett helt annat sätt. Då låter det väldigt MYCKET om mig och käppen, det kan jag intyga. 

I mörker och regn går det inte att se speciellt mycket och gatubelysning gör ingen vidare nytta den heller eftersom det mesta bara blänker. Plötsligt bytte käppen ljud samtidigt som den kändes allt tyngre att rulla och lät: "Swosh swosh swosh, blubb blubb blubb" och jag förstod att jag nu höll på att plöja mig igenom en väldigt djup vattenpöl, kanske rentav en mindre insjö. Min ovana - som jag är ganska känd för bland mina vänner - är att jag för det mesta går väldigt FORT och naturligtvis saktade jag ner alldeles försent för att hinna leta mig runt den där pölen. Jag fann mig själv stående upp till anklarna i något vått som snabbt trängde in i mina skor. Gore-Tex är gjort för att hålla vätan ute. Om man nu är så dum som jag, att man ger sig ut på för djupt vatten, då kan jag berätta att Gore-Tex även fungerar åt andra hållet. Det håller vätan inne... Kanske skulle jag behållit de blå plastskydden och satt dem på fötterna inne i skorna istället?

Nåja, jag skrattade mest för mig själv. Det blev till att vända skorna upp och ner och fylla dem med papper när jag kom hem. 

Visst är det fantastiskt att CI finns! Utan mitt CI hade jag i bästa fall kunnat höra gymgrabbarna släppa hantlarna i golvet, men för övrigt hade det varit nästan helt tyst omkring mig. Och tänk så många kontakter jag får med andra människor tack vare mitt CI. Jag är OTROLIGT TACKSAM för mitt CI och för att det fungerar såpass bra som det gör för mig!

(Noteras bör, att alla tyvärr inte har haft lika stor tur att få CI att fungera för dem. En del hör bättre än jag gör med CI, medan andra har fått kämpa tusenfalt värre och kanske ändå tvingats ge upp. Det är lite av ett lotteri det där och jag tackar än en gång å det allra ödmjukaste.)

Spegel spegel på väggen där...

Under senaste året har mitt badrumsskåp börjat spricka och jag har bett att få ett nytt. (Det gamla har nästan trettio år på nacken.) MEN - och detta är viktigt - jag ville förvissa mig om att det nya skåpet inte var försett med lampor som bländade. Jag har nämligen på sistone noterat att många nya badrumsskåp har lampor som riktas rakt fram mot den som står framför spegeln. För en med min synskada blir det då i bästa fall bara en svart skugga i spegeln. Fast, när jag tänker efter... Att inte kunna se sitt eget ansikte i spegeln kan ju faktiskt vara att föredra vissa morgnar ;-) 

Idag kom det två stiliga män med blänkande verktyg och monterade mitt nya badrumsskåp. Det har speglar i min höjd. Gissar att det förra skåpet hade hängts upp åt den tidigare hyresgästen, vilken lär ha var minst 190 cm lång. Följaktligen har jag endast kunnat se min panna och mina ögon i spegeln. Om jag ställde mig upp på tå, kunde jag kolla in mina tänder när jag borstade dem. Bra så - fluffat hår och vita tänder. Mer behövs väl inte innan man är redo för jobbet?

På skåpet jag hade tidigare fanns det lampor högst upp, som dels lyste neråt men samtidigt lyste upp i taket igenom ett glas på ovansidan, så att det blev extra ljust i badrummet. Nu är det istället två spotlights högst upp, som enbart lyser neråt. Jag får väl ersätta taklampan med några watt mer. 

Idag kunde jag för första gången se halva min kropp när jag tittade i badrumsspegeln. Hu, vilken chock! Ja det förstås, jag såg inte hela min halva kropp samtidigt, jag har ju RP. Men det gick att se min kroppshydda ända ner till höfterna om jag tittade i etapper. Och det var väl ingen skön syn, det kan jag inte påstå.

Eftersom jag är förhållandevis duktig på att famla mig fram i mörker, så tror jag faktiskt att jag struntar i att tända badrumsbelysningen över huvud taget framgent... 

En ganska grå novemberdag med inslag av rött.

Nu är det mörkt ute, november, regn, grått, mulet och kallt. Vi längtar nog alla efter lite ljus och jag tycker mig se att det i nästan vartannat fönster har tjuvstartats med julbelysningen. För första gången någonsin funderar jag på att utöka mitt eget julpynt med en ljusslinga runt balkongräcket. Den obligatoriska stjärnan och ljusstakarna behöver lite inramning.

Jag har en ledig dag idag och ägnar förmiddagen åt att leta igenom utbudet på internet först. Det är så jag gör med det mesta jag vill införskaffa, för att slippa leta igenom varenda hylla när jag sedan kommer till butiken. "Clas Ohlson" verkar ha en slinga som jag vill titta närmare på. Jag bestämmer mig för att gå ner på stan och bylsar på mig varma kläder.

Käppen åker fram redan när jag lämnar hissen för att gå ut ur fastigheten. Det har börjat skymma trots att det nyss var lunch. Ooops! Något råkar tydligen välta när jag öppnar ytterdörren. När jag tittar ner på marken kan jag skönja lök och champinjoner. "Har någon ställt sin matkasse här utanför på trappen, så får vederbörande faktiskt skylla sig själv!" tänker jag och vandrar vidare ner till stan. 

På väg in i butiken bländas jag av belysningen och håller på att krocka med en person som är på väg ut ur densamma. Därefter missar jag första stegen i rulltrappan men har tur och klarar mig från att falla omkull. (Behöver nog förbättra min käppteknik.) När jag står där och tittar på ljusslingorna kommer det in fler personer i butiken som ska titta på ljusslingor och jag börjar tappa fokus. Det är för många människor som hela tiden måste ta sig fram just precis där jag står, så till sist ger jag upp och går ut ur butiken. Hemköp där jag hittar bättre säljer också ljusslingor. 

Mitt över gatan ligger Body Shop och jag går dit bara för att se om de har något kul erbjudande. Inom en minut kommer två biträden fram till mig och frågar med överdrivet inställsam röst om jag söker något speciellt. Jag svarar att jag bara vill titta lite. När jag tittar på något TAR DET TID! Jag är fokuserad och kan bara göra en sak i taget. Jag läser på etiketterna, jag öppnar flaskor och sticker ner näsan. Om jag gillar någon doft kanske jag köper en ny duschtvål. På avstånd anar jag lösryckta meningar "har du fått hjälp", "vi har ett fint erbjudande", "kan jag hjälpa dig" men jag stänger av omvärlden ur mitt medvetande; det är fullt fokus på dofterna.

Till slut bestämmer jag mig för vad jag vill ha och ber ett biträde om hjälp att hitta rätt förpackning. (Texten är inte bara pyttig, det är omöjligt att se gul text på orange bakgrund.) Därefter vill jag bara betala och gå ut ur butiken, men måste först bombarderas med en massa extra säljknep. "Vi har ett erbjudande just nu. Om du handlar för 350:- så får du..." "Ska jag flerdubbla mitt utlägg för att få en mascara som jag inte är intresserad av?" sa jag. "Är du medlem?" "Nej." Jag var säkert dagens mest svårflirtade kund. 

När jag nu ändå var på stan passade jag på att smita inom MQ för att leta kalsonger till systersönerna i julklapp. De gillar "Björn Borg" och just nu ingick duschtvål på köpet kunde jag läsa på ett plakat. Jag käppade mig fram till BB-kalsongerna och jag stod där och valde bland kalsongerna tillsammans med en annan tjej som vände sig mot mig och frågade: "Du, vad tror du? Måste man köpa dubbelpack för att få med tvålen?" "Njae, jag vet inte. Så står det inte här. Eller? Jo men vänta nu." säger jag, viker ihop käppen och kryper närmre annonsen. Jag tar av mig glasögonen och läser vad det står med pytte, pyttesmå bokstäver längst ner. Gäller vid köp av två valfria paket Björn Borg-kalsonger och så långt lagret räcker." Både hon och jag bestämde att då fick det vara så länge... Sen slog det mig. Såg tjejen att jag hade vit käpp? Och i så fall, vad tänkte hon när jag läste det finstilta som inte ens hon noterat?

Därefter går jag över till damavdelningen för att se om jag kan hitta en jul- och nyårsklänning. Det är mycket svart, det är många felriktade spotlights och det är trångt. Jag har svårt att få en överblick över plaggen och känner mig mest fram efter kvalitén på tygerna. Gillar jag känslan, lyfter jag upp plagget och backar lite för att på avstånd få en uppfattning. Då får jag plötsligt syn på något som tilltalar mig och jag sträcker ut handen för att känna men lyckas tack och lov hejda mig i allra sista stund med handen i luften när jag inser att det rör på sig. Plagget satt på en levande människa! Då lämnade jag den butiken också.

Rött/svart rutigt ylletyg. 

I nästa stund bestämmer jag mig för något väldigt märkligt. Jag ger upp mitt klädletande och går över till tygaffären på parallellgatan. Grejen är att jag inte sytt kläder på många år, men nu tänker jag banne mig göra ett försök. Kvinnan som har butiken skiner upp och känner genast igen mig. Jag var flitig kund där förr. Förr när jag såg bättre. Hon som inte sett mig på ett tag förvånas över min käpp, men jag gör inte så stort väsen av den. "Jag tänkte att jag vill ha en bit kraftig ylle till en kjol." Vi pratar en massa och hon drar fram den ena tygrullen efter den andra. Hon beskriver målande färgerna för mig när jag förklarat att jag har grå starr. Jag vill ha något som passar nu i juletider och jag vet vilka färger jag inte vill ha i varje fall. Till slut väljer jag ett helylletyg i rött och svart och nu ska jag sy mig en kjol. I köket kan jag tända både min 200-watts PH-lampa och ett lysrör, det borde funka.

Blir kjolen bra, kanske jag syr kalsonger till systersönerna också! ;-)  

Vad är en torsdag utan ärtsoppa?

Jag lär mig alltid något nytt av mina syskonbarn.

Igår kväll hade jag mina brorsbarn på besök, E tio år och K åtta år. Eftersom det var fredag kände jag för att lyxa till det lite och frågade om de ville äta sushi. Förslaget emottogs med jubel!

Det är tio minuters promenad bort till stans, ja hela Skånes bästa sushiställe. Varning varning! Här kommer nu reklam, tänk er med "Wilmer X", "Kalle P Dal" eller "Peps Persson" som bakgrundsmusik: Rå Epok! För säkerhets skull ville jag först göra en beställning så att vi slapp vänta för länge när vi väl kom dit. Jag frågade om något av barnen kunde tänka sig att ringa och beställa eftersom jag ju inte hör i telefon.

"Ja, jag kan göra det" sa E. Då tog jag fram min trådlösa telefon och E frågade mig vad hon skulle säga när de svarade. "Säg ditt namn och beställ ett 'Salemadsfat'. Fråga hur lång tid det tar." sa jag. "Men du, tryck på högtalaren" sa E. "Högtalaren? Vad är det för nåt?" "Den knappen där" sa E och tryckte på 'den knappen där'. Jag har aldrig ens funderat över vad 'den knappen där' var till för, men nu vet jag. När signalerna gick fram stod jag bredvid och hade mina Höron* på mig och ni kan bara gissa min förvåning när jag kunde hänga med i samtalet och höra nästan allt som sades!!! Så stora ögon har jag nog inte haft sedan den dagen jag fick mitt CI inkopplat.

NU kanske jag kan våga mig på att tala i hemtelefonen igen med någon annan än föräldrar, syskon och F? Med mina allra närmaste vänner åtminstone? Tjohooo! :-)

Vi vandrade iväg i samlad tropp alla tre för att hämta sushin, jag med käppen i ena handen medan den andra handen höll i ett av barnen. K hade nyfikna frågor om min käpp och hur den fungerade. Mitt i alltihop frågade han: "Har du ingen bil?" "Men K" sa jag "HUR skulle det se ut? Jag som ser så dåligt får inte lov att köra bil heller! Visst har jag haft bil, men det var längesen nu." K funderade en stund och fnissade sedan: "Men, du skulle ju kunna öppna fönstret och hålla ut käppen framför bilen när du kör!" 

(!!! Otroligt intelligent idé K, att jag inte kommit på det tidigare???)

Därefter hade vi en fortsatt trevlig kväll tillsammans. Vi käkade sushi, spelade brädspel där K fuskade lite medan E tydligen var inne på mitt Instagram-konto och hittade på bus. (Note-to-self: Får inte glömma logga ut nästa gång!) De spexade båda två på var sitt sätt, E dansade till koreansk popmusik på youtube och K drog en massa historier i stil med: "Vad är en torsdag utan ärtsoppa?" Det är med andra ord omöjligt att inte förlåta deras bus. 

Idag har jag praktiserat ett halvtimmes telefonsamtal via högtalaren med syrran och det fungerade över förväntan! Bilkörning med den vita käppen utstucken genom rutan ska jag prova på så snart jag får någon att låna ut sin bil åt mig. ;-)  




- Vad blir då en torsdag utan ärtsoppa?
- Det blir bara pannaka...



*Höron = CI + Hörapparat

Jag är på Adbn-konferensen i Belfast, Nordirland. Nu, precis NU!

Just nu sitter jag framför datorn hemma i Helsingborg, nyduschad efter morgonens spinningpass och konstaterar enligt en statusrad på Facebook att jag SAMTIDIGT befinner mig på Adbn-konferensen i Belfast på Nordirland. (Adbn = Acquired DeafBlindness Network)

Ni förstår - och en del av er har säkert märkt det också - jag har känt mig lite splittrad under den senaste veckan. Ungefär som att jag läst en Portus-besvärjelse över en Flyttnyckel (har du läst Harry Potter-böckerna vet du vad jag talar om) och uttalat denna lite fel, så att halva jag hamnade i Belfast, medan andra halvan blev kvarlämnad här i Sverige.

Sanningen är, att jag fick följa med när H höll ett föredrag i Danmark i våras, på temat "Humor som terapi". Då hade vi stöd av några av mina bloggtexter. Det föll väl ut och H frågade om jag ville följa med till Belfast och göra om det i november. Det ville jag förstås! =D

Nu blev det inte riktigt så eftersom jag av vissa skäl inte kunde resa till Nordirland. (Den misslyckade Portus-besvärjelsen...) Då kom H på en genial idé: "Vi filmar dig, så får du följa med på en USB-sticka!" 

"Javisst, så kan vi göra!" sa jag. Med hjälp av J översatte jag sedan de utvalda bloggtexterna till engelska. Scenen ur "To pee or not to pee" filmade vi så realistiskt vi kunde. Vi klädde oss i svettiga gympakläder och gjorde en riktigt Dogma-film av det hela. Filmen blev väldigt bra, om jag får tycka.

Resten av bloggtexterna läste jag framför kameran på min halvtaskiga svengelska - jag till och med SJÖNG en strof ur en sång - vad gör man inte för konsten? "Haha, ja man kan inte säga annat än att du bjuder på dig själv!" kommenterade H det hela när jag förevisades spektaklet.

Nu litar jag fullständigt på H:s kompetens när han väl står där i Belfast idag och konverserar med en tvådimensionell och platt Tina i bakgrunden. Temat på hela Adbn-konferensen är just "Life, Love and Laughter" och det är i den senaste kategorin vi kommer in. 

Det ska bli SÅ spännande att få höra hur det gick! Om drygt två timmar äntrar vi scenen, läser jag på programmet. Wish us luck!

Och nu när jag läser längre ner på programmet ser jag texten "7:30 PM Gala Dinner at Belfast Castle"!!! Portus! Portus! Portus! Portus! Men kom igen då! PORTUS! PORTUS! PORTUS! PORTUS! PORT...

Man FÅR INTE svära i kyrkan!

NU har jag anmält mig till Fsdb, Föreningen Sveriges DövBlindas årliga julbord i Malmö...

Faktum är att jag - och nu kommer det att låta som att jag svär i kyrkan - är nervös inför detta! Jag har gruvat mig och oroat mig och helst inte velat, men så lovade jag M att jag självklart skulle vara med på denna trevliga tillställning.

VAD har jag att vara nervös för då? VAD är det jag gruvar mig så för?

Fsdb borde ju passa mig som handen i handsken. ALLA där förstår hur det är att inte se och höra något vidare, att kanske inte se eller höra något alls. Det mesta är anpassat och vid möten finns det ofta teknik som gör att man både kan se och höra eller åtminstone delta på bästa möjliga sätt. Så VARFÖR vara nervös?

En del har anhöriga med sig och många har ledsagare och eller tolkar för att över huvud taget kunna delta utefter sina förutsättningar. Vid sådana här tillställningar brukar det även hända att tolkelever från folkhögskolorna passar på att praktisera lite.

NU förstår ni mitt dilemma, va? Vi är inte ett tjugotal dövblinda som träffas och som krockar och går in i varandra, fäller varandra med våra käppar och knockar varandra när vi ska hälsningskramas utan ett FEMTIOTAL människor i en salig blandning! 

För mig som "kan själv" och ännu inte accepterat - eller ska jag säga kommit till den insikten - att jag också kan behöva en dövblindtolk/ledsagare är det ALLDELES för många ansikten och jag upplever det som ett mindre kaos med allt detta folk. 

VILKA är dövblinda, VILKA är anhöriga och VILKA är tolkar? (OK, en tolk har svarta kläder, men det har ju de flesta nuförtiden.) Det räcker inte med att jag ska försöka hålla koll på tjugo ansikten, vilket är många nog, utan... 

Den dagen kommer kanske, när jag också lärt mig hur jag kan ha nytta och glädje av en egen dövblindtolk, men idag är det bara jobbigt med alla dessa människor.  

Det är en del av processen. Processen i att leva med Usher, den progredierande åkomma jag bär runt på. Vi som har Usher går alla igenom den här processen i olika takt. En del i valstakt: ett två tre - ett två tre, en del i jenka: ett fram och sen ett tillbaka igen, en del i chachacha: först åt höger och sedan åt vänster medan andra tar det som i en snoa: det bara snurrar och snurrar. 

Jaja, jag erkänner. Det kan inte undgå er att jag är på lite dåligt humör och sur på Usher just nu på grund av bland annat det här:

1) Vintertid. Det är MÖRKT så himla tidigt om dagarna! 

2) Diskkrasch! Jag såg inte att jag stötte emot och hade itu ett av mina fina vinglas... 

3) När jag vattnade blommorna såg jag inte att jag av misstag kom åt med vattenkannan. Jag bröt av den långa fina stängeln med knoppar på min Orkidé...

Resfeber (Avsnitt 4 - GPS:en)

Första natten i USA fick vi - tack vare allt strul på LAX (Los Angeles Airport) och förseningen till Salt Lake City - endast två timmars sömn. Morgonen därpå var det dags att åka tillbaka till Salt Lake Citys flygplats för att leta upp våra resväskor som "försvunnit" samt hämta ut hyrbilen. 

Medan F jagade ifatt väskorna hos American Airlines passade jag på dricka kaffe och käka en yoghurt. Hade jag vetat då hur förmiddagen skulle fortsätta, skulle jag ha druckit minst två koppar kaffe till ;-)

Vi köade en stund hos Avis där vi bokat hyrbil. När det till sist var vår tur, började tjejen bakom disken sin stora försäljningskampanj. Jag teaterviskade till F på svenska: "Men vi HAR ju både beställt och betalt en bil redan. VET hon inte det?" "Jo, men hon försöker kränga på oss en större och dyrare bil." "Nej tack, ingen bensinslukare!!!" Därefter tvingade hon oss att köpa till en slags extra försäkring. Ok, 300:- för en vecka var väl ingen förmögenhet, men var den nödvändig? Hon hade i och för sig kunnat sälja sin fars begagnade kalsonger till oss, bara fick vi nyckeln till bilen snart. Vi ville inte tillbringa mer tid på flygplatsen.

När F signerat och betalt försäkringen och en slags extra "deposit" fick vi ÄNTLIGEN bilnycklarna och en väska med en GPS i våra händer. Vår bil skulle stå att finna på parkeringsplats D46. Vi klev ut i garaget och hittade en riktigt tjusig mörkgrå Chevrolet Cruze där F lyckades med konststycket att öppna bagaget vid första försöket och vi packade in våra väskor.

Sedan satte vi oss i bilen och började justera sätena, något som visade sig vara lättare sagt än gjort. När jag slutligen hittade spakarna på passagerarsätet visade det sig att förarsätet inte alls såg likadant ut. F satt med knäna under hakan och muttrade lite. ;-) När han suttit sådär obekvämt en stund och tryckt på lite knappar kom han på att han skulle ha en sak i väskan som nu låg i bagaget. Då gick det inte att öppna bagageluckan! Vi var båda mäkta irriterade och sura över nonchalansen från Avis' personal som för det första varit oerhört arroganta inne på uthyrningskontoret, och för det andra helt lyste med sin frånvaro ute i parkeringsgaraget. Nu hade vi behövt ha någon som kunde visa oss hur bilen fungerade. 

Eftersom det F skulle ha i bagaget inte var livsnödvändigt, struntade vi i det just då och körde ut ur garaget. (Jodå, senare kom vi på att det inte går att öppna bagaget när bilen ligger i drive-läge.) F satt fortfarande med knäna i en märklig vinkel, inkrupna i armhålorna... F som i normala fall INTE kör bil med automatväxel, lyckades "trampa ner friläget" ett antal gånger vilket såklart resulterade i tvärbroms och en fruktansvärt sur Tina i passagerarsätet. ;-) 

Jag plockade upp GPS:en ur väskan vi fått och konstaterade att den var helt urladdad. Efter några minuters letande hittade jag cigarettuttaget och kopplade in manicken. Nu skall tilläggas att varken jag eller F någonsin har jag har använt en GPS, så det blev min uppgift att knappa mig fram i menyn på den. Tro det eller ej, jag fick in hotelladressen i West Yellowstone med ett antal "blip, blip, blip, blip". När jag sedan tryckte på en knapp som bad manicken visa oss vägen målades det upp en karta med en rosa väg, som jag utgick ifrån att vi skulle följa. 

GPS "Turn left on Lincoln".
Jag "Vadå Lincoln? Var är Lincoln?"
F "Jag får se på GPS-en!"
GPS "In four miles turn left on Lincoln."
Jag "Hur många miles sa hon?"
F "Ge hit GPS-en!"
Jag "Ja men du kan inte både se på den och köra. Håll ögonen på vägen."
F "Men vrid den hit så jag kan se!"
Jag "Det går inte att se ett skit på den när den står där uppe på fönsterbrädan. Ser du nåt alls på den? Solen bländar!"
F "Men vrid den lite hitåt. Ge mig..."
GPS "Blip blip blip blip blip"
Jag "Vad nu då? Den håller på att lägga av! Den tappar ström när du inte kör. Rusa motorn lite, så att den får ström.
F "Rusa motorn?! Jag står vid ett trafikljus och det här är en automatväxlad bil!" 
Jag "Ojdå, en automatväxlad bil har inget friläge...?"
GPS "Blip blip blip blip blileliiip..."
Jag "Jaha, NU dog GPS-en helt."
F "Ge hit den!"
Jag "Nej, nu har jag den. Håll koll på var vi kör istället. Attans. Den går inte igång."
F "Men slå på den igen, då!"
Jag "Jamen det går inte. Den kan inte hitta någon position när bilen är i rörelse. Vi måste stanna nånstans och starta om GPS-en."
GPS "Blip blip blip blip blip blip blileliiip..."
Jag "NEJ inte nu igen!"
F " Ge hit den, sa jag ju!"

F knappar nu på GPS-en och svär en stund, snurrar ihop sladdarna och kastar den i knäet på mig. "Den fungerar inte, vi skiter i den. Nu kör jag åt det här hållet."

Efter en halvtimmes körning utan vare sig GPS eller någon annan vägledning började vägen vi körde på smalna av. Ett och annat vägarbete uppmanade oss att köra på allt smalare vägar och till slut började jag leta efter solen, kolla på klockan och kalkylera lite.

Jag "Duuu... Vi borde köra norrut om vi ska till Montana."
F "Ja?"
Jag "Enligt solen kör vi åt sydväst."
F "Men det kommer nog snart en väg där vi ska svänga."
Jag "Vad förväntar du dig att det ska stå på den skylten då? Nej, nu vänder vi tillbaka igen till Salt Lake City!"

Jag plockar upp GPS-en igen och ger den en ny chans. 
GPS "Blip blip blip blileliiip..." 
Jag "@"#¤&%?..."
F "Lägg ner den där nu!"
Jag "Jamen... Jag skulle ju bara..."

Sådär fortsatte det i ytterligare en halvtimme innan vi hade tur och hittade en STOR väg som gick norrut. Den svängde vi ut på. 

Jag och F i kör: "JAAA! Vi har hittat väg 15 mot Idaho Falls!" 

Vi körde på breda raka vägar med allt mindre trafik. Landskapet bredde ut sig med höga berg i öster och väster om oss passerade vi Salt Lake (sjöarna). Vidderna var enorma, torr mark med lite boskap emellanåt. Efter Utah fortsatte vår färd vidare genom Idaho och jag började leta efter potatisodlingar, men några sådana såg jag då rakt inte. Är inte Idaho känt för sina potatisar?

När vi kom till Pocatello, hade klockan hunnit bli ett och vi var rejält lunchsugna. Pocatello ligger i utkanten av Fort Hall Indian Reservation. Inte såg man att det var ett reservat? Jag som hade förväntat mig indianhövdingar med stora fjäderdräkter till häst i varannan vägkorsning ;-) Vi körde smidigt av vägen och NU fanns här både bebyggelse, folk och restauranger. På "Applebee's" åt vi världens godaste sallad och här fick vi möta en service utav sällan skådat slag. Servitrisen som var nyfiken på var vi kom ifrån bjöd på en himla trevlig samtalsstund. 

Det var varmt den här dagen. Väldigt varmt. Miles började vi bli bekanta med, men farenheit hade vi ingen som helst koll på. Så fort vi stack näsan utanför bilens aircondition höll vi på att koka bort på ett par minuter. "84*F, vad är det i celsius?"


Efter ytterligare en stunds körande genom ödsliga landskap började jag mer och mer roa mig med att beundra dessa fantastiska lastbilar. De är enorma, med massor av krom och stora avgasrör på var sida om förarhytten. Jag fascinerades samtidigt som jag fick samma kusliga känsla som jag fick av filmen "Duellen" med Dennis Weaver i huvudrollen som gick på 70-talet. I filmen förföljdes han av en lastbil. Man fick aldrig se föraren, men lastbilen dök upp precis överallt. Snacka om psykologisk thriller!

När vi slutligen rullade in i West Yellowstone var klockan närmre sex och mörka moln tornade upp sig på himlen. Det spöregnade och temperaturen sjönk från 84 grader till 44 grader på ingen tid. Efter att ha installerat oss på rummet gick vi ner till hotellets restaurang, åt löksoppa och drack en "Old Faithful Lager". 

VI VAR FRAMME och framför oss väntade en hel vecka i Yellowstone National Park! Innan klockan åtta sov vi som klubbade sälar...

Här vittnar vi visst om ett vitt spektra av vitt!

Pojkvännen F har köpt en bostadsrättslägenhet. Huset är byggt på tidigt trettiotal och har ganska högt i tak, med fina stuckaturer - eller ska jag kalla dem takrosetter - kring lampfästena i taket. Det mesta är vitt men har inte målats på några år, så F vill gärna fräscha till färgen och måla en gång innan han flyttar in. 

Jag som önskar att det var jag som hade hittat en större lägenhet där jag kunnat fixa och dona lite själv är förstås eld och lågor och har massor av idéer. På sistone har jag roat mig med att leta på internet efter tidstypiska detaljer såsom strömbrytare i bakelit, för jag ser framför mig hur fint det skulle vara att ta fram den ursprungliga charmen som finns i en sådan här lägenhet. Om de vore svarta skulle de synas förbaskat bra också! (Som synskadad tänker jag "kontraster".) Måste bara övertyga F också, för "det är faktiskt HANS lägenhet". Det har han påpekat mer än en gång, när min inspirationslust löpt amok. ;-) 

Samtidigt vet han att jag har många goda idéer också, och att vi i mångt och mycket har ganska likvärdig smak, så jag tror inte det gör så mycket egentligen att jag "lägger mig i". Det kan dessutom vara bra att få ett annat perspektiv, så att man inte fastnar i en bild bara för att "så har det alltid varit".

Så där ja, nu står jag beredd med penseln i högsta hugg, jag med! =D

MEN tro inte att det bara är till att börja måla...

FÖRST måste man göra grundarbetet. Det innebär att tvätta eller åtminstone sopa väggar och tak samt spackla igen småskavanker, borrhål och annat. Därefter skall spacklet sandpappras och i vissa fall fyllas på ännu en gång. Brädgolvet måste täckas över noggrant med papp, lister och vägguttag tejpas över och fönsterna plastas över. Detta är det TRÅKIGA och tar en evinnerlig tid.

Men SEN får man greppa penseln och MÅLA! =D

Eeehhh? Måla vitt på vitt? Jag ser ju inte VAR jag har målat? Hallå, vi behöver bättre ljus!

Till slut har jag fått nöja mig med att måla längs med lister och fokusera på att lägga papp och tejpa med maskeringstejp. Därefter har jag haft den stora äran att fylla penseln med färg medan F stått uppe på den höga stegen. F har "förbjudit" mig att stå på stegen för jag "kan ju ramla ner". Fnys! Igår kväll hade jag den VIKTIGA uppgiften att stå och rikta upp lamporna mot taket, så att F kunde se var han målade. 

Jag tröstade mig med att jag "var ljuset i F:s liv" nu när jag inte själv kunde göra någon nytta med vare sig pensel eller roller. 

På tal om lampor: F har lovat att jag ska få vara med och bestämma om lamporna, för det är ju JAG som är i behov av bra belysning. (Nej, det är inte MIN lägenhet, jag vet, men jag lär tillbringa en del tid hos min särbo.) Det gäller alltså att hitta lampor som ger ett bra ljus, samtidigt som de inte bländar. Dessutom måste de vara snygga och passa stilen och naturligtvis ta fram de snygga takrosetterna. Att kombinera detta är inte det lättaste alla gånger... 

Min senaste idé är nog den som F tycker är allra galnast; Jag vill måla kaklet på toaletten i vitt! Alltså, toaletten är ungefär en kvadratmeter stor. Den innehåller en toastol och ett litet handfat. Här är det mörkt mossgrön kakel, vilket både F och förra ägaren tycker är "kult" och i viss mån får jag väl ge dem rätt, men lägenheten är från nittonhundratrettiotalet, inte från nittonhundrasjuttiotalet... Det finns inte en lampa i världen som klarar att lysa upp där inne. 

Nog för att det kan vara tacksamt med skum belysning på toan så man slipper se sin rödmosiga och kuddskrynkliga nuna klockan halvsju en måndagsmorgon... 

Resfeber (Avsnitt 3)

Äntligen kom avresedagen! Vi har planerat och drömt om denna resa i flera år: Yellowstone National Park i USA! 

Planering har inte bara innefattat flyg, bilhyrning och hotellrum utan för mig har det även handlat om en massa saker som hört ihop med min dövblindhet. Förutom att jag packat ner reservglasögon, reservkäpp, reservbatterier, hörapparat mm, så hade vi bokat assistans på flygplatserna för att enklare och smidigare kunna förflytta oss mellan de olika gaterna. Speciellt på LAX (Los Angeles) kändes det viktigt eftersom vi hade väldigt kort tid för byte där. 

En annan sak som var viktigt var HUR och VAR vi skulle sitta i planet. För jag ville gärna ha F till vänster om mig, där jag har mitt CI-öra, så att jag kunde konversera med honom och så att han kanske kunde hjälpa till om det var något flygpersonalen ville säga till mig eller så. Jag ville också förvissa mig om att jag inte skulle bli bländad av något fönster - som bekant är solen väldigt stark ovan molnen. Sådant som andra tycker är totalt oviktigt och inte kan förstå vidden av, det kan bli stora saker för mig...

Vi var i god tid på Kastrup och vid check-in-disken träffade vi på en man med fantastisk god serviceanda. Vi hade nämligen inte lyckats checka in på planet London-Los Angeles själva och vad vi kunde se vid en förhandstitt, verkade våra platser inte vara bredvid varandra. Som dövblind känns det inte alls bra att inte hamna bredvid sitt resesällskap. Han lyckades förvisso inte lösa problemet där och då, men vi blev i varje fall lugnare.


I säkerhetskontrollen råkade jag ut för en extra slumpmässig granskning, vilket innebar att de lyfte ut alla grejer ur mitt handbagage och röntgade dem ännu en gång. Inte nog med att jag inte hörde vad kvinnan sa, utan fick dessutom bevittna ett mindre kaos bland mina väl och ordningsamt nerpackade prylar. För en synskadad är detta fruktansvärt stressande och jag höll på att få en mindre brytning innan F kom till min räddning genom att tala lugnt och sansat. Dessutom: Om man som svensk ser lite lätt frågande ut när en dansk pratar, upprepar de inte vad de sagt på danska, utan växlar istället över till engelska. Med dansk brytning! Försök förstå det, om ni kan. ;-)

En kopp kaffe och en tonfisksmörgås senare var vi framme vid C27, där planet till London stod och väntade. Så gjorde även min vän M som jobbar på Kastrup! En stor kram och lite småprat senare fick vi borda planet först av alla. (M försökte också komma åt vår bokning på LA-planet, men lyckades inte. Det får lösa sig när vi kommer till London, helt enkelt.)


Jaha, Heathrow nästa, men VAR fanns den bokade assistansen? Som tur är, har F inte dövblindhet, så vi gav upp och letade oss fram till anslutningsbussen själva. Heathrow är ju stort som en hel stad!


Innan vi fick våra boardingcard fick vi svara på frågor. Många frågor. Security för att resa till USA innebär en massa märkliga frågor som en annan tycker verkar irrelevanta för en semesterresa: Var jobbar du? Handelsbanken. Vad gör du där? I´m a banker. Vilka är dina arbetsuppgifter? Tja, jag gör allt möjligt. Ja, men var gör du mer specifikt? Eeehh? Jobbar du i receptionen? Jaja okej, men då säger vi att jag gör det, då... (F ansåg att jag hade nergraderat min yrkesroll medan jag bara var glad att slippa svara på fler frågor.)

Planet till LA skulle avgå kl 14:00, var tanken. Strax efter kl 13:00 blev vi anvisade våra platser - återigen först av alla, pga min vita käpp. Först närmre halvtre var vi i luften, en halvtimme försenade. Hoppas de har "medvind" och flyger in den tappade tiden, så att vi inte missar vår anslutning till Salt Lake City. Assistansen kan vara avgörande, för om den fungerar lika undermåligt som i London blir det tight. Jaja, det återstår att se.


En timme; snacks och dricka. Två timmar; varm mat, kyckling eller nån pastarätt. Tre timmar; kaffe. Fyra timmar; upp och gymnastisera en sväng. Fem timmar; slumra till. Sex timmar; läsa bok på iPaden. Sju timmar; snacks och dricka igen. Det borde finnas ett gym med spinningcyklar längst bak i planet, så mycket kolhydrater som man bjuds. Konstaterar bekymrat att alla kex, bröd och kakor lägger sig som en värkande degklump i magen.


Sista materbjudandet fick vi efter tio timmar; en liten pan pizza. Den tackade vi nej till, för då kände vi oss rejält dästa. En kopp kaffe senare var vi framme i Los Angeles inom planerad tid, trots förseningen från London. Vi hade dock tilldelats platser nästan längst bak i planet, vilket gjorde att vi inte kom av planet särskilt snabbt. Nu gällde att hasta för att hinna med anslutningsflyget till Salt Lake City på 1½ timme. Problemet var bara att det inte dök upp någon assistans här heller!!! (Uselt, uselt! Innebär det att någon med synskada eller dövblindhet aldrig kommer att kunna resa ensam till USA?)


I den första säkerhetskontrollen vinkades vi före när de såg min vita käpp. Kön som ringlade sig bredvid oss såg ut att vara en timme lång, så detta tackar vi allra ödmjukast för! Här satt en mysig och gemytlig rutinerad äldre svart man (lite Morgan Freeman-lik) som ställde lite frågor kring vårt syfte med resan till USA. F som nu var van från tidigare detaljerade utfrågningar berättade om vår resa in i minsta detalj; Salt Lake City, hyrbil, Yellowstone en dryg vecka, tillbaka till Salt Lake City för återresa till Los Angeles där vi ska hyra ny bil och köra längs med Highway 1 till San Francisco totalt tio dagar. 

"Morgan Freeman" satt och nickade intresserat och lyssnade tålmodigt utan avbrott och när F var klar svarade han med ett stort leende: "Thank you SIR, that was a VERY good answer. I have NO further questions!" Något generade förstod vi såklart genast att vi hade kunnat nöja oss med att berätta att vi var på semester, men... Sedan fortsatte han att glatt leende berömma F:s snygga jacka. (Min gamla Fjällrävenräven-jacka.) Smittade med minst lika stora leenden rusade vi sedan raskt vidare. Vilket härligt välkomnande till USA!

Vi åkte på att visa passet minst ett par gånger till innan vi till sist var framme vid våra bagageband. Vi skulle nämligen lyfta över väskorna till ett annat bagageband. En liten tunn man som nästan såg för skröplig ut för att ens orka lyfta F:s lilla kabinväska hade den tuffa uppgiften att ta emot dem... 

Tiden började rinna iväg, så vi småsprang från terminal B till terminal 3, som låg några minuters gångväg bort. Väl där fick vi fatt i en man i informationsdisken som orolig berättade att vi nog inte skulle hinna med vårt plan till SLC. Han visade vägen till några tjejer som skulle hjälpa oss, men oj, vad orutinerade de var. Flicka 1 knappade på en skärm, men lyckades inte checka in oss, flicka 2 försökte först hon också men visade oss sedan till en kö där inget hände, flicka 3 försökte checka in oss en gång till innan hon visade oss till en manuell incheckningsdisk. Detta strulet gjorde att vi förlorade minst tio värdefulla minuter.

Vid den manuella disken satt flicka 4, som efter sju sorger och åtta bedrövelser faktiskt lyckades checka in oss på vår flight. Hon tryckte snabbt ner boardingkorten i F:s hand och skrek: "RUN!", vilket vi gjorde! Ja jäklar vad vi sprang uppför rulltrappan, runt hörnet, trängde oss i ytterfil före så många vi bara hann. Jag hakade fast som en vante i F:s arm samtidigt som jag viftade med käppen framför mig för att skrämmas lite. 

Tyvärr uppstod det flaskhals igen i säkerhetskontrollen. Efter att passerat kamerorna slet vi åt oss våra grejer från plastbackarna och med uppknutna skor och löst hängande skärp sprang vi så svetten lackade för att finna när vi kom till gate 44 att vi ändå hade missat sista shuttle-bussen med bara någon minut.

Jaha, det var bara att vandra bort till Customer service för att boka om till nästa plan. "Nej, det går inte, det finns inte fler avgångar idag." fick vi till svar av en "förvirrad kvinna". (Ja, förlåt, men jag har nog aldrig sett någon som sett så förvirrad ut på sin arbetsplats.) F, som ju är en snabbtänkt man, kom ihåg att det visst fanns ett senare plan. "Jodå, det finns en avgång klockan 21:15." "Nja, men det är inte American Airlines, det är United Airlines." svarade "förvirrade kvinnan". "Nästa plan går först imorgon." Då grep tack och lov hennes mer rutinerade kollega in och räddade situationen genom att berätta för "förvirrade kvinnan" hur hon skulle göra för att boka om oss på nästa plan.

"Förvirrade kvinnan" var ytterst fascinerande att betrakta, vilket vi fick chansen att göra under en dryg timma medan hon satt i telefon för att fixa vår ombokning. Hon var uppenbarligen mer intresserad av sitt utseende än av sitt jobb, det märkte vi snart. Håret var omsorgsfullt fluffat, sprayat och uppsatt med en sjal, naglarna var oändligt långa och glittrigt målade enligt konstens alla regler, axelremsväskan kramade hon hela tiden med ena armen medan hon filade lite på naglarna emellanåt, puffade till håret och tuggade frenetiskt på ett tuggummi som om hon var en idisslande ko. Ni vet, sådär så att hela käken ser ut att snurra i en åtta samtidigt som tungan sträcks ut lite mellan varje tugga. 

Till sist hade vi våra nya boardingkort i handen och sprang som i hundrameterslopp raskt vidare till terminal 8 (som för övrigt låg flera kilometer bort i helt andra änden av flygplatsen), där vårt plan till SLC skulle avgå kl 21:15. Naturligtvis var inte strulet klart då! Först och främst skulle vi tydligen haft helt andra boardingkort än de vi fått - då fick till och med F extremt hög puls ;-) Det löste sig dock, men sen visade det sig att ovanpå allt var SLC-planet var försenat med en hel timme. Incredible! 

Klockan ett mitt i natten lokal tid var vi framme, men våra väskor som ju hade åkt med det första planet var borta! 

Men se då var JAG - den synskadade - vaken och fann dem inlåsta bakom glaset i American Airlines depot. Min fuchsia-rosa väska syns nämligen på flera kilometers håll ;-) Inte ens en blind kan missa den väskan.


Vi kände oss lugna med detta och tog en taxi till vårt hotell där vi lyckades sova några timmar innan det var dags att hämta väskor och hyrbil nästa morgon. 

Då började strulet med GPS:en men det orkar jag inte berätta om idag ;-)

"Vira Blåtira"

"Vira Blåtira" är vad F kallar mig just nu...

På vägen ut från hissen efter mötet med H på DövBlindteamet ser jag att den automatiska dörren står öppen. Jag som är aningens sen till lunchen med några dövblinda vänner tar snabba kliv mot dörren för att hinna ut innan den stängs. Jag hinner INTE! Trots att jag har min vita käpp i handen missar jag att dörren slår igen med full kraft. Den slår igen rakt i mitt ansikte. 

Det känns som en evighet innan jag förstår vad som hänt. Jag står dubbelvikt och känner mig som om jag ska svimma medan jag famlar med fingrarna mot mitt ansikte. Får fatt i glasögonen som hänger på trekvart. De är alldeles nya och min första tanke är: "Måtte de vara hela!" Det var de. Helt var däremot inte mitt ansikte. Jag känner något vått som rinner nerför kinden och ser att det är rött. Blod. Jag känner också en stor bula som växer under mina fingrar strax under ögat. Ett blodkärl har brustit och bulan är snart stor som en vindruva. Öppnar ögat och kan se ljus. Ögat är uppenbarligen helt. Kinden är däremot inte hel. Tänderna då? TÄNDERNA!!! Skräcken fortplantar sig som en värmevallning igenom kroppen innan fingrarna kan konstatera att det inte är några skador på dem.

Klockan tickar och jag vet att mina vänner väntar på mig där på restaurangen, så jag har inte tid att gå tillbaka och leta upp en toalett och spegel. Jag öppnar den tunga dörren igen och tar mig ut i solen. Medan jag käppar mig fram över kullerstenarna med högerhanden, torkar jag om och om igen av blodet som rinner i ansiktet med vänsterhanden. Det tar tio minuter att komma dit jag ska och utanför står P som genast förstår vad som hänt, ger mig en kram och leder mig till toaletterna så att jag kan tvätta av blodet.

Alla de andra, som ju också har dövblindhet börjar diskutera blåtiran:
"AJ! Ja, det där känner vi igen!" 
"Men, vad hände?" 
"En dörr, ja usch! Vi vet hur det är."
"Men det skyller väl alla på, som har en blåtira? Att det är en dörr..."
"Menar du att vi dövblinda är lovligt villebråd, då? Så att våra partners kan ge oss en lusing ibland och sen säga: 'Onej, jag har inte slagit henne! Hon har bara dövblindet och har gått in i en dörr som vanligt. Det gör alla synskadade med jämna mellanrum.' " 

Vi skämtar lite till för att avdramatisera våra respektive blåtiror och sen avslutar U med veckans bästa kommentar innan vi byter samtalsämne: "Har du inte lärt dig vid det här laget att du alltid ska ha en isbit med dig i fickan!" =D

Dagen därpå är jag och F på stan tillsammans med tusentals andra för att heja på löparna i Helsingborg Marathon. Vi går arm i arm och F känner hur han får ilskna blickar medan jag får medlidsamma blickar. "Om det är så att jag får ilskna blickar, så får jag ta det." säger F "Det tyder i så fall på sunda åsikter hos folk." (Fast, det var nog mest på skämt han sa så, för inte trodde någon att F verkligen var den skyldige, så glada som vi var denna soliga dag, F och "Vira Blåtira".)

På måndagen var det kollegornas tur att undra vad som skett. "Gått in i en dörr." Det låter så ofantligt fånigt att svara så, trots att det är precis vad som hänt. Kollegan T rådde mig att smeta tandkräm på blåtiran, så skulle det blekna. "Tandkräm?" sa jag, men tänkte att T är norrlänning och där har de kanske inte bara surströmming och pitepalt, de kanske sitter på några riktigt fina husmorsknep som vi skåningar ännu inte känner till. 

Eftersom jag nu börjat tycka att det är lite jobbigt med alla blickar och frågor kring blåtiran, tänkte jag att tandkrämsknepet kan vara värt att prova under natten i varje fall. Den tandkräm jag just nu använder är blå, så nog såg det märkligt ut att smeta på BLÅ tandkräm i ansiktet. Minten i tandkrämen var så stark att ögat började tåras och när tårarna rann nerför ansiktet tog de med sig den blå tandkrämen så att det såg ut som jag blödde blått blod. (Nej nej, icke är jag blåblodig; farfarsfar var en enkel repslagare i Flen medan morfarsfar var statare i Fleninge...) 

Om nu inte tandkrämen gjort den nytta den verkligen var tänkt för, så kan jag meddela att örngottet åtminstone doftar fräscht av mint... 





(Översta bilden visar blåtiran dag två, medan med undre bilden visar blåtiran dag sex, efter att jag provat tandkrämsblekning. Det har förvisso bleknat men är i gengäld utspritt över halva kinden. Min morfar sa alltid: "Det går över tills du gifter dig!" Det hade han fullständigt rätt i. Det lär det göra.)

Lånebarn

Hej! Jodå jag är tillbaka igen. Jag har varit ute och rest lite i världen... Men nu är jag här igen. Lovar skriva om Resan, men det kommer i annat inlägg. Nu ska jag berätta om hur det kan vara att vara barnvakt i några timmar. Ur mitt dövblindperspektiv ;-)

"Barnvakt" det låter något det - barnen i detta fallet har redan uppnått åldern åtta (pojke K) och tio år (flicka E), så de är ganska självgående.

Jag är moster åt tre grabbar kring tjugoårsåldern och faster åt dessa två. Eftersom jag - tyvärr - inte har några egna barn, är det mina fem syskonbarn som jag är stolt över - och skryter om såklart - när mina vänner eller kollegor pratar om sina ättelägg.

Ibland händer det att jag får den äran att vara barnvakt - eller som jag kallar det: "får låna dem" - och det gör jag mer än gärna. Fast, visst händer det att jag är otroligt nervös att något ska hända, som tex i somras när jag och de "små" badade i havet. De befinner sig mer under vattenytan än över den och jag blir alltid lika orolig varje gång de försvinner ur mitt synfält.

Häromkvällen skulle i varje fall E och K komma hem till mig några timmar då föräldrarna var upptagna med annat.

Vi började med att fika lite melon. Jag stod vid köksvasken och skar upp melonen och när jag var klar kallade jag på E och K. Jag hörde dem inte, så jag gick runt i min lilla lägenhet och letade efter dem. "Var är ni? Är ni ute på balkongen, eller?" Rätt som det var upptäckte jag dem där de satt och små-fnissade vid köksbordet. De hade suttit där hela tiden, men hamnat utanför mitt synfält... Jag hade alltså återigen tappat bort dem, fastän de bara befann sig några decimeter ifrån mig.

Därefter skulle vi gå ner till stadens centrum där E skulle spela klarinett under en timme. Vi gick den lugna vägen genom en park och hade på så vis endast ett övergångsställe att passera innan vi var framme. En åttaåring och en tioåring håller kanske inte gärna i handen längre, vilket jag helst hade önskat för att ha fullständig kontroll på var de var, så det var en aning nervöst att hålla på att vända huvudet åt alla håll för att se var de var, för att avläsa på deras läppar när de pratade och för att samtidigt försöka hålla koll så att jag inte trampade fel eller krockade med något. (Jajaja! Käppen var med! I väskan... Jag inser ju alldeles TYDLIGT nu i efterhand att där gjorde den inte speciellt stor nytta.)

När vi kom fram till lokalen där E skulle spela var där en massa barn och en del föräldrar. För mig som var ovan i den miljön var det lite nervöst. Plötsligt förstod jag att ett annat barns mamma pratade med mig. (Hjälp! Du ska inte prata med mig! Jag är ingens mamma och dessutom hör jag inte här!) När jag såg hennes blick som var fäst mot mig och att hennes läppar rörde sig som om hon pratade med mig - jag gissade att det handlade om att barnen skulle kunna ha sällskap hem efter spelningen - förekom jag henne snabbt: "Jag är E:s faster. Hon ska inte åka hem direkt efter spelningen utan stanna hos mig i stan." Hoppas nu att det var det hon frågade om!

Jag och K satt med och lyssnade en stund medan de fyrtiofem barnen i tio-elvaårsåldern spelade i blåsorkestern. Det var ett fantastiskt ljud för mina CI-öron. Barnen var knäpptysta och satt som små tända ljus. Ja, när de inte spelade, alltså. De två "ledarna" talade lugnt och sansat till dem. Musiken de spelade var så samstämd och mysig - jo, detta passade verkligen mina CI-öron! 

Efter en stund gick jag och K iväg och handlade kvällsmat på Ica. K lät mig hålla honom i handen, vilket kändes väldigt tryggt för mig nu när käppen låg i väskan. (Hhrrmmm...) Vi gick runt där i affären och K hjälpte mig att hitta det vi skulle ha. Det gick mycket fortare än när jag handlar själv och får leta i evigheter hylla upp och hylla ner. När jag betalade varorna upptäckte jag att K under tiden packat ner varorna i kassen - en väluppfostrad åttaåring, minsann! =D

Vi mötte upp hans syster, E, och gick i samlad tropp hem till mig för att käka kvällsmat. Tryggast var att promenera samma väg tillbaka, igenom parken. När vi var ett par hundra meter hemifrån öppnade sig himlen och inom ett par minuter var vi rejält genomblöta. Vi gjorde vårt bästa för att komma hem så fort som möjligt, men nu immade mina glasögon igen. Båda barnen skrattade gott åt mig när jag famlade mig fram där i ösregns-dimman. (Käppen låg fortfarande i väskan...) 

Så fort vi kom in i min lägenhet klev vi ur allt det våta och svepte in oss i varsitt stort, torrt och varmt badlakan. Medan barnen fick roa sig en stund framför varsin dator/iPad fixade jag till kvällsmaten och sedan satt vi och hade det mysigt i köket med varma smörgåsar och morotsjuice.

Sedan fick faster en Instagramlektion av tioåringen. "Nu ska du 'lajka' mina bilder!" Muspekaren for som en speedad geting över skärmen och jag hann nästintill inte fatta någonting, men om ni undrar varför Tina, femtio-plus, har 'lajkat' en massa "duckface"-bilder så hävdar jag i alla fall att jag är totalt oskyldig!!!