söndag 29 december 2013

Strålande stjärna, strålande stjärna!


Nu i juletider lyser det vackert i alla fönster. En del har klätt granar eller balkongräcken med de mest fantasifulla kreationer. Nere i centrum lyser träden i allén på huvudgatan med små ljus, på kvällskvisten tänds marschaller och ovanför gågatan har man hängt ett tak av vackra ljusdekorationer. Stadens landmärke, Kärnan, har fått en egen tomteluva =D  

(Bilden föreställer Helsingborgs tusenåriga 
torn, Kärnan, som fått en egen tomteluva.) 


Precis som varje år vid juletid njuter jag väldigt mycket av alla dessa små ljusglimtar, även om det finns ett eller annat smaklöst undantag ;-) På ett av grannhusen har något klätt in sitt balkongräcke i ett skrikande neonblått ljus. Usch! Som tur är kan det inte ses från något av mina fönster. Någon annan har blinkande ljus i olika färger. Usch igen. Smaken är dock olika och så länge det inte ser ut så som jag tänker mig Las Vegas i kvällsljus går det an ;-)

Igår kväll var vi hos några vänner som bor i en liten ort norr om stan där det inte förekommer så mycket "ljusföroreningar". Klockan var väl elva när vi lämnade deras hus och ute var det kolsvart, kyla i luften och alldeles stjärnklart. Pojkvännen frågade mig direkt om jag kunde sen den där stora stjärnan ovanför hustaken? Han tog min hand och pekade mot den. 

Jodå, efter en liten stund såg jag stjärnan. =) Den var jättestark. Fråga mig bara inte vilken det var? Han sa att han kunde se Karlavagnen också (om det var Stora eller Lilla Björn han såg är dock inte klarlagt). Den såg dock aldrig jag. Jag stod där en bra stund i kylan och beundrade den fina starka stjärnan när jag plötsligt tyckte mig få syn på ytterligare en stjärna en bit nedanför. Och en till. Och en till! Ja, nu såg jag ju inte alla tre stjärnorna samtidigt, så långt räcker inte mitt synfält till, men jag letade sakta och scannade av himlen och med pojkvännens hjälp fick jag bekräftat att det var precis så!

Det fanns alltså tre lika starka stjärnor i rad bredvid varandra. De två första i jämnhöjd och den tredje något högre. Jag vet tyvärr alldeles för lite om stjärnbilder eftersom jag inte kan se stjärnor i normala fall, men fick för mig att dessa tre kan ha utgjort "Orions bälte" även kallade "De tre vise männen", vilket jag så klart sökte efter på internet. I så fall bör den riktigt starka stjärnan som fanns ovanför dessa ha varit Betelguese (Orions högra skuldra). 

(Bilden har jag lånat från en 
Internetsida. Den föreställer stjärnbilden 
Orion i form av en krigare.)


"Borta vid västerrand slocknar Orion."






söndag 22 december 2013

Knäckigt värre


På Fahlmans Konditori i stan kostar jag på mig tjugo små marsinpantomtar som jag tänkte ha som dekorationer på familjens julbord. Får dem i en liten cellofanpåse och stoppar ner dem försiktigt överst i väskan. När jag kommer hem ligger de inte längre överst i väskan utan har smugit sig längst ner i botten av väskan och ommodellerats till en enda röd-rosa-vit klump. Hur klantig får man vara???

Jag har också lovat koka knäck åt familjejulbordet. Köper alla ingredienser utom sirap, som jag har hemma. Nästa morgon visar det sig att det finns tydligen bara en liten ynka slatt sirap kvar. Jaha, då är det bara att ta på sig och kliva genom regnet till affären för att köpa mer. Kostar på mig ekologisk sirap, både sockret och mandlarna är ju redan ekologiska.


Väl hemma beslöt jag mig för att INTE göra knäcken i mikrovågsugnen, som jag brukar. För då brukar de nämligen koka över och jag får ägna halva dagen och att städa mikron efteråt. Jag kokar i gryta. Läste i kokboken att knäcksmeten skulle upp över 122 grader för att bli bra. Jag som precis har skaffat en bra termometer tänker att I ÅR ska jag koka de perfekta knäcken.

När smeten så nått 124 grader häller jag upp smeten i alla formarna.

Medan knäcken svalnar på köksbänken tänker jag att jag ska passa på att röra ihop smeten till saffransskorporna. Öppnar skåpet och tar ut en hög med skålar varpå påsen med de överblivna mandlarna kastar sig ner över knäckformarna! NEJ! Jag sätter fort undan skålarna jag precis tagit fram ur skåpet för att rädda knäcken undan tyngden. "Duns! Kras! Klirr!" Jaha, där for alla skålarna ner i golvet, för jag hade tydligen missat köksbänken med några centimeter. =( En eldfast keramikskål for i tusen bitar. Jaha, var börja? 

Efter att ha tagit hand om mandelpåsen och ställt upp de knäckformar som ännu inte runnit ut över halva köksbänken hämtade jag dammsugaren. Dammsugaren, som jag naturligtvis inte såg riktigt utan lyckades slå tån i ganska rejält! Samlade upp och kastade skärvorna i soporna. Skar mig förstås... På "fulfingret" dessutom. Bäst att passa mig så att jag inte råkar hålla upp det nu när jag har ont i det. Det kan bli svårt att förklara bort.


Vem vet om jag hittat alla skärvorna? En hade förirrat sig ända bort till badrummet. Usch, vad jobbigt när man inte ser. Hade jag sett hade detta inte ens hänt från allra första början, eftersom jag då skulle ha satt skålarna på köksbänken och inte halvvägs ut över golvet.

Saffransskorporna, ja dem brände jag lite, för jag glömde bort tiden när de var i ugnen. Note to self: Det kan vara en god idé att ha Höronen på nästa gång och kunna lyssna efter när timern ringer...

Knäcken vägrade stelna.

Ok, så då gör jag väl ett nytt försök på knäck. Den här gången struntar jag i termometern. Det är bättre att lita till det hederliga "kulprovet". Då upptäckte jag att knäckformarna tagit slut. Jag går inte iväg ut i regnet igen! Medan jag letar formar hittar jag en oöppnad sirapsflaska i skåpet. Jag hade alltså sirap hemma och inser att mitt förra ärende till affären gjordes alldeles i onödan.  Hittar "små muffinsformar" som jag uppgivet bestämmer att de minsann får duga till knäcken. 

Knäcksmeten är nästan färdig när jag går in i vardagsrummet för att tända ett par värmeljus. De krånglar och det tar lite lite längre tid att få fyr på än jag tänkt mig. När jag kommer tillbaka till köket är knäcksmeten bränd, det luktar urk och smakar ännu värre. Bara att kasta... SUCK!

Samtidigt som jag kokte (brände) knäck kokte jag risgrynsgröt på plattan bredvid. För första gången i mammaminne kokte gröten inte över och rann ut över hela spisen. I gengäld var den alldeles för lös. God blev den i varje fall =)

Jaha, skulle jag våga mig på en TREDJE omgång knäck? Jag orkade inte hacka mer
mandel, så jag fuskade och la ner en hel mandel i varje form. Jag tog Höronen* på mig och placerade mig därefter i köket som jag inte lämnade en sekund medan jag lyssnade på bubblandet i grytan. Inte heller vågade jag titta bort många sekunder i taget. Tror att jag kan säga "tredje gången gillt" och att jag har lyckats med knäcksmeten till sist. Det verkar till och med som om de har blivit värsta plombdödarna. Dessutom är de dubbelt så stora som normalt eftersom jag använde de större formarna. Måtte nu ingen i familjen råka illa ut och behöva fara iväg akut till tandläkaren, för då är det INTE jag som kokar några knäck nästa jul.

Jag känner mig förresten knäckt redan inför årets julförberedelser...



* Höron = Cochlea Implantat på ena örat + Hörapparat på det andra örat.







onsdag 18 december 2013

Knack knack! Vem där?


Om man väljer den kortaste vägen till centrum från min bostad genar man igenom en park. Den sista sträckan är en lång och en oregelbunden trappa där man måste ta tre eller fyra steg mellan varje trappsteg beroende på skodon, steglängd eller rådande ljusförhållande. Nu i mörkaste vintertid är det "fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg..." Jag trodde att jag var ensam i denna arla morgonstund, så jag tog mig tid att i lugn och ro känna efter innan varje trappsteg, för trillat i trappor, DET har jag gjort vad jag ska! 

Då blir jag uppmärksam på ett "tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus"-ljud bakom mig. Jodå, Höronen återgav i detalj att någon gick PRECIS bakom mig hela vägen. Att denna någon (klackljudet informerade mig om att det var en kvinna) valde att gå i min långsamma takt, endast ett steg bakom mig kändes förfärligt obehagligt och fick mig att vilja stanna så att hon kunde passera mig.

Den där obehagskänslan infinner sig då och då i liknande sammanhang. Att inte veta vad som finns bakom ryggen. Att bli överrumplad. Att plötsligt bli uppmärksam på något som man förstår har varit uppenbart för de andra en längre stund. 

Ett alldeles tydligt exempel på detta är en grej som ofta sker på jobbet. Mitt skrivbord står i ett hörn av banklokalen med ljuddämpande skärmar runt min arbetsplats. Jag sitter vänd mot datorskärmen i hörnet av skrivbordet, i sin tur vänt mot öppningen mellan väggen och skärmen så att jag kan se när folk kommer till mig. 

Det fungerar inte längre. Jag ser inte när någon kommer om jag inte sitter och stirrar upp ovanför datorskärmen. Det vanligaste är förstås att jag är upptagen med något som sker på skärmen eller på skrivbordet. Såsom hörselskadad hör jag förvisso ljud från kunder och kollegor som befinner sig i banklokalen, men VAD de säger eller till vem de talar har jag ingen koll på. Att de eventuellt pratar med mig, måste jag först uppmärksammas på och först då kan jag vända all min koncentration och allt fokus på den som talar. 

Mina kollegor kommer gärna smygande och vill "inte störa", så de väntar tills jag "sett" dem. Ofta finner jag att de gått runt mitt skrivbord och står bakom ryggen på mig. HUR länge har de stått där?! En del sätter sig ner på kundplatsen mitt emot och väntar försynt tills jag upptäcker dem. Någon hojtar högt och ljudligt och det är ju bra, men då blir jag oftast skrämd istället ;-) För några veckor sen upptäckte jag en kollega först när jag kände mintdoften från hennes halstablett. "Jag ville inte störa, skriv du klart först." Men snälla lilla vän, där kunde du suttit väldigt väldigt länge innan jag reagerade om det inte varit för mintpastillen. 

Det är nämligen svårt att störa en som både hör och ser dåligt. Om du däremot distraherar en med DövBlindhet i trafiken eller på annan liknande plats kan det vara fullständigt förödande. På jobbet är det dock naturligt att vi behöver ta kontakt med varandra då och då, och där är det okej att "störa".

Jag fick av några tjejer med branschkännedom reda på att det fanns varseblivningssystem för just detta. En vibrator surrar när någon trampar på en viss matta eller bryter en ljusstråle. Jättebra! Innan jag går så långt som att köpa in en sån grej vill jag ändå prova mitt eget förslag. 

Kollegorna uppmanas härmed att knacka i skrivbordet och ställa sig precis framför datorskärmen. Det dova knackljudet kan jag oftast höra men inte minst känner jag vibrationerna av knackningen i skrivbordet. Genom att de ställer sig framför skärmen behöver jag inte heller leta efter den som söker mig. Då har jag tid att i lugn och ro förstå att någon vill mig något. Skulle jag vara upptagen just då, kan jag enkelt meddela detta med en nickning åt kollegan som står precis där jag tittar (ovanför datorskärmen).

Vilken toppenlösning jag har kommit på! Nu hoppas jag att detta anammas fullt ut av mina kära kollegor. Jag kan berätta att det hittills fungerat alldeles ypperligt!