lördag 29 juni 2013

Bombina bombina


För ett tag sen skrev jag att det var dags att söka upp Bombina bombina i naturen. Nu har vi hittat dem och besökt dem ett flertal gånger. Bombina bombina är det latinska namnet på klockgrodor. Förstår inte hur den tänkte, som gav dem det latinska namnet. När jag hör "bombina" får jag något helt annat i tankarna. Men, visst, när klockgrodan blåser upp sig ser det ut som om den har två små "bomber" under hakan, en på var sida...  

För ett par år sen vandrade vi på naturreservatet vid Lerhamn och hörde plötsligt ett märkligt ljud från vassen. Vi hade ingen aning om vad det kunde vara, men någonstans i bakhuvudet steg ordet "klockgroda" fram och efter lite sökande på internet fann jag att det var just precis sådana vi hade hört. Klockgrodorna dog ut i Sverige på sextiotalet, men återinplanterades senare och finns nu på ett par ställen i Skåne, varav Mölle fälad är ett.


Kamouflagefärgad men likväl avslöjad klockgroda.
Först gången i år var jag och pojkvännen ute på en lång vandringstur på Mölle fälad (strax söder om Mölle) och när vi väl hittade dem stod vi fastfrusna med en löjligt leende på läpparna i säkert en timme. Vi lyckades dock inte få syn på någon groda. Om sanningen ska fram, så var det jag som inte såg någon. Pojkvännen upptäckte nämligen en riktig modig liten en, som faktiskt klev rakt över min fot, men den missade förstås jag =(

Nästa gång tog vi med oss ett par vänner och en fikakorg och njöt av en halvdagstur. Först skulade vi för regnet i ett skyddsvärn (Finns inga dåliga väder...), något jag aldrig vågat mig på förr, de ser så kusliga ut. Detta var dock inrett med både filtar och gardiner ;-) och fungerade säkert som några barns mysiga koja. Vid de stora kärren/dammarna fanns det massor av grodor och deras läten hördes i kanon långa stunder, ackompanjerade av skräniga - ännu ej identifierade - fåglar. (Förresten, äter inte stora fåglar grodor?!)

När solen började dala vandrade vi tillbaka mot bilen, men kunde inte slita oss från den sista dammen. Solen värmde fortfarande, vinden hade mojnat och det var riktig försommarkänsla. Ljudet av grodorna som "sjunger i kanon" är otroligt rogivande och nästan lite vemodigt och vid denna dammen hade vi dessutom lyckats få syn på två av grodorna som låg i vattenbrynet och blåste upp sig. Så söta! 

Vi har därefter passerat dammarna ett par gånger till och i söndags tog vi med mina föräldrar på kombinerad natur- och fikautflykt. Trots att de båda passerat 70 år, hade ingen av dem någonsin hört några klockgrodor. Även i deras ansikten framträdde dessa stora fåniga leenden. Det är så otroligt roligt att jag - som faktiskt är döv - har fått den här möjligheten att höra på nytt med mitt CI, och att det nu är jag som upptäcker nya ljud och kan visa mina föräldrar och andra ljud som inte ens de har hört tidigare! =) 

Utfärden avslutades med kaffe och varsin smaskig tårtbit på Krapperup och därefter en rundvandring i deras fina park. Ett gott utflyktstips om du befinner dig i nordvästra Skåne! Passa då på att åka ner till Lerhamn, en liten fiskeby strax söder om slottet. Gå ut på naturreservatet alldeles söder om hamnen och du finner genast en damm med klockgrodor. 

Kliv försiktigt, där är fullt av nygjorda koblagor! ;-)


tisdag 25 juni 2013

Men OJ vad jag är DÖV utan mitt CI!


Förra veckan klev jag iväg för att delta i en danskväll i en lokal på andra sidan stan. Det var en solig kväll, så solglasögon och keps var ett måste. I lilla fickan hade jag stoppat ner ett par tjugor och mitt busskort. På säkert ställe ;-) hade jag fäst min lägenhetsnyckel med fästenål (= säkerhetsnål - för ickeskåningar). När jag ger mig ut och dansar vill jag ha så lite som möjligt att hålla reda på. 

Så fort jag kom fram möttes jag av goda vänner med varma kramar och glada tillrop. Första dansen jag fick var en salsa och jag bara njöt av de glada kubanska rytmerna tills...: "Pip pip pip!" "Pip pip pip!" "Pip pip pip!" i vänster öra. Det betyder att batterierna i mitt CI* tar slut om trettio sekunder! NEJ!!! Jo. Det var precis vad som hände. Eftersom jag tänkt minimalistiskt när jag gav mig iväg hemifrån fanns inte minsta extra pinal nedpackad i fickorna. Inte ens de nödvändiga reservbatterierna =( 

Från denna stund och tre timmar framåt fick jag nöja mig med bastonerna i musiken. "Duns duns duns." Från mina vänner hördes ingenting. Så länge det var ljust ute klarade jag mig hjälpligt medelst läppavläsning alternativt att jag vände mitt hörapparatöra mot dem och bad dem prata en centimeter från örat. 

Nu insåg jag att jag är ju helt döv utan mitt CI och att jag har OTROLIG nytta av mitt CI. HUR skulle jag över huvud taget kunna klara mig utan mitt CI? 

Snart mörknade det allt mer och allt blev ännu svårare. Vilken otrolig tur att jag befann mig bland vänner varav väldigt många VET hur det står till med mig. Under kvällen spelades det ytterligare en salsalåt och jag som vid det här laget alltmer övergått till att känna rytmen mot möblerna for upp med orden: "Någon som dansar salsa?" Så pekade man mot en lång kille jag aldrig träffat och jag gick fram till honom. "Dansar du salsa?" Det gjorde han och vi gick ner på dansgolvet. Väl där böjde han sig ner mot mig och sa något. "Ehhh, jag är nästan döv och halvt blind just nu. Bara dansa!" sa jag. Så han skrattade bara och gav järnet på dansgolvet. Vid något tillfälle snurrade han runt mig och när jag snurrat färdigt - om det var ett och ett halvt eller tre varv vet jag inte - fann jag inte killen framför mig längre. Jag höll ut mina händer i förhoppningen att min danskavaljer skulle ta fatt i dem, men icke. Så jag började vända mig runt och leta. "Var är du? Jag ser ingenting." Till sist förstod han nog att jag inte skojade. Vi dansade färdigt och efter dansen presenterade jag mig och förklarade min situation lite mer. 

Visst känns det löljigt ibland, när jag inte uppfattar vad som sägs och jag får förklara att jag är hörselskadad. "Jaha!" får jag till svar. Någon minut senare i ett samtal händer något, tex att jag snubblar eller annat och jag måste förklara: "Alltså, jag är synskadad." Då brukar minen på den jag pratar med bli lite förvirrad: "Sa du inte nyss att du var HÖRSELskadad?" "Jo, det är jag också." 

Mina kompisar säger att det är ju inte konstigt att folk som inte känner mig blir lite konfunderade när jag ibland tex famlar efter en vägg för att förflytta mig i lokalen och de frågar om jag är yr eller mår dåligt. "Men herregud, det begriper du väl Tina. Ingen förväntar sig att en som är DövBlind ska befinna sig i en mörk danslokal, heller! Det är väl inte precis dit DövBlinda tar sig i första hand?"

Nej, det kanske de inte gör? Eller också gör de det, men ingen har märkt eller förstått att de är DövBlinda? Ibland (när det är lagom ljust och mitt CI fungerar som det ska) är det ingen som har en aning om att jag har DövBlindhet heller.

Det ska jag bara säga: Att det ska mycket mer till än såhär för att jag helt ska sluta dansa! Hädanefter kommer jag dock alltid att se till att packa ner extra batterier. =D


* CI - Cochlea Implantat = Avancerad variant av hörapparat


onsdag 5 juni 2013

Koltrasten som symboliserar min nya CI-hörsel


Som av en slump fick jag syn på helt underbara fågeltavlor som en vän hade köpt. Jag fick tips på var de kunde inhandlas och igår var jag och pojkvännen på Tomarps Kungsgård. De  hade tillfälligt stängt denna vecka, men jag ringde och fick specialtillstånd av galleristen att få komma i alla fall. Den egentliga anledningen till att jag verkligen ville slå till med en fågeltavla var att jag tyckte det var dags att fira mitt nya liv med CI och som fågellyssnare ordentligt. Tavlan får helt enkelt symbolisera min nya hörsel. 

I rummet där fågelbilderna hängde stod vi bara och gapade en lång stund. De var helt underbara varenda en. Konstnären, Karl Mårtens, hade även målat en tre meter hög stork som vi kunde beundra i ett annat rum. Den var däremot INTE till salu! Jag hade velat ha dem nästan allihop om jag haft pengar och tomma väggar så det räckte, men var tvungen att nöja mig med en till att börja med. Minns inte hur länge jag velade bland dem, bland annat blev jag väldigt förtjust i en bild av en skata, men skator är som bekant tjuvaktiga. Sen kraxar de inte speciellt vackert heller. Dessutom betyder det otur (skrock) att se en ensam skata. De ska alltid vara i par. Till slut bestämde jag mig för en bild på en koltrast, den första fågeln jag fick höra på riktigt sedan jag fick mitt CI. Han sjunger jämt och ständigt och jag försöker ibland (till andras glädje eller kanske förtvivlan) vissla tillbaka till den. =D Jag insåg att det ändå är koltrasten jag har mest känslor för.

Galleristerna var otroligt hjälpsamma och hämtade flera tavlor och höll upp dem på olika sätt, så att jag fick ta mitt beslut i lugn och ro. På önskelistan står nu även en tavla av en bofink, men någon sådan fanns inte i galleriet, så det får bli en senare fråga.

Efteråt gick vi ut i trädgården där det vandrade ett antal gäss. Under ett träd låg en myskanka, uppe på en stolpe hade man placerat ett vagnshjul där det bodde en storkfamilj, i vallgraven simmade - förutom gäss - ett antal änder. I bakgrunden hördes en tupps ihärdiga galande. Runt omkring oss i träden kvittrades det från otaliga småfåglar. Rätt som det var hörde jag ett ljud långt långt bortifrån: En gök! Det var evigheter sedan jag hörde en gök! =) 

Jag letade fram fjärrkontrollen till mitt CI och satte upp ljudet till max. "Du F, varifrån hörs göken? Var står solen just nu?" "Hurså?" "Ja, men klockan är tre, och solen är... DÄR är den. Då måste det vara öster! Öster är tröstegök."

Medan vi stod där och försökte höra den avlägsna göken fick tuppen fnatt och gol än värre och gässen sen! Gässen stämde alla sju upp i den minst samstämmiga hesa trumpetorkester jag tvingats lyssna till. "Tig med er!" hörde jag mig själv ropa till dem medan vi båda två bara gapskrattade åt hela situationen. Storkarna lät inte så mycket, men kunde bese hela skådespelet från sin tron.

Tomarps Kungsgård ligger bara några mil från Helsingborg, ett par km från Kvidinge men trots detta har jag aldrig varit där. Eftersom stället nu var stängt måste vi förstås ta oss dit igen och vandra runt ordentligt i parken, kolla mer konst och fika. Bor du i närheten eller har vägarna förbi lovar jag att det är värt ett besök! 

När jag kom hem satte jag upp tavlan på väggen i mitt vardagsrum. Fönstret var öppet och utanför sjöng samtidigt den riktiga koltrasten vackra serenader hela kvällen. Mycket bättre än så kunde det knappast bli! =) =) =) 

tisdag 4 juni 2013

Kärleken kommer. Kärleken går. Ingen kan tyda dess lagar...


Jag ÄLSKAR Våren, men Våren älskar nog inte mig lika mycket tillbaka =( 

Förut har jag alltid varit den som blivit förkyld så snart någon sagt "host", men nu har det gått långt mer än ett år sedan jag var förkyld sist. Jag har stämplat in minst två gånger i veckan på Sats träningscenter utan uppehåll i ett och ett halvt år. Motståndskraften mot förkylningsvirus har varit helt otroligt stark! =)

Så kom det sig för några veckor sen att jag vaknade en morgon med förskräcklig andnöd och jag rotade genast fram mina mediciner: Bricanyl och Pulmicort. De gjorde inte så värst stor nytta och när jag tittade på bästföre-datum, stod det mars 2011... Mina kollegor var riktigt bekymrade för mig. "Astma" väste jag fram och sedan ringde jag upp vårdcentralen för att be om nya mediciner. Jag blev genast beordrad att komma dit och inhalera i en sån där maskin och doktorn ville titta ordentligt på mig innan jag fick ny medicin, Därefter har det väl så småningom blivit aningen
bättre.

NU såg däremot förkylningsvirusen sin chans: "Kolla in henne nu, nu klarar hon nog inte mer. Skynda skynda, nu tar vi chansen!" Så kom det sig alltså att jag blev förkyld ovanpå alltihop. Det satte sig på lungorna och jag har hostat mig sönder och samman, känns det som. 

Under den här tiden har alla träd blommat som vackrast, vi har beundrat Rhododendron på Sofiero slott, vi har försökt vandra kortare sträckor i naturen. Jag måste pausa varannan minut och flåsa lite extra, men jag vägrar kapitulera. För jag liksom älskar naturen - och VÅREN, inte minst.

Förra söndagen, på Mors Dag, tog jag med mig en klematis till min mamma och efter fika med halva släkten fortsatte jag och mamma till Fleninge Kyrka där vi lyssnade till en vårkonsert med alla de där vackra visorna som hör våren och allt det spirande livet till. Jag fick till och med sjunga (ja, kraxa, då) "Den blomstertid nu kommer" och kände mig jätteupprymd inför sommaren och de ljusa dagarna som komma skall.

Tills jag kom ut ur kyrkan och rosslade som en uppretad dobermann i strypkoppel. "Rossel rossel rossel" - det kommer alltså emellanåt stunder då jag blir jäkligt irriterad och arg på allt det där som hör våren till: Pollen och andra allergener. Gaaahh!

Det avgörande var dock igår morse då jag gick till jobb.
Solen värmde redan och utan förvarning omfamnades jag helt av doften från de två syrenträden jag passerade. Jag blundade en stund och förpassades till min barndoms skolavslutningar, buketten av syrener som mamma knipsat av som jag skulle ge till fröken. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" och sedan sprang jag hem med betyget i väskan och mammas väntande sommartårta med saft.

Jag har bestämt mig: Jag ÄLSKAR Våren trots allt. Det är minsann värt vartenda rossel och väsande att få uppleva den svenska Våren! Kärleken övervinner allt! Love conquers all! =D