Mozart requiem c-moll mässa

Idag testade jag något helt nytt: Långfredagskonsert.

Nu i eftermiddags var lyssnade jag till riktig musikkonsert på Helsingborgs Konserthus. Det var hela konserthuskören, det var fyra solister (varav en tenor med hårsvall ner till stjärten), det var "pinnhållare", dvs dirigent, det var stråkar, blåsinstrument och ett piano, det var jag och en full konserthussal. Också var det ett Cochlea Implantat... Nu skulle examensprovet genomföras med CI:t i "skarpt läge"! 

Så fort dirigenten kom in tystnade sorlet i publiken och alla satt andäktigt tysta under hela, precis hela konserten. På scenen viftade en man med axellångt hår med sin pinne (även kallad dirigentpinne) och när han gjort det började musikerna spela med sina pinnar (även kallade stråkar) på sina instrument. Det var mycket violiner, ett antal cellos och ett annat antal basfioler, ett och annat blåsinstrument samt ett piano. Därtill var det uppskattningsvis ett sextiotal personer med fantastiska röstresurser som ackompanjerade det hela i form av en kör med fyra solister. 

Ljudupplevelsen blev tack vare de rena tonerna och den knäpptysta publiken MVG = mycket väl godkänd! =) Ljusupplevelsen var lite jobbigare, scenen var väl upplyst och mina trötta ögon klippte mot det skarpa ljuset. Nu var det ju så att jag var där främst för ljudupplevelsen, så efter ett tag stängde jag ögonen och försökte fokusera fullt ut på musiken istället. Precis som jag befarat, noterade pojkvännen F detta och petade mig i sidan ett antal gånger. Han trodde att jag hade somnat... Vilket i och för sig inte alls är förvånande, för på ställen där det är ansträngande för mig att hänga med har det väl hänt att jag somnat, ska jag erkänna ;-) 

DET hände i alla fall inte här! Tack vare att jag stängde och vilade ögonen emellanåt, begränsade jag ansträngningen och all energi jag kunde uppbåda koncentrerades till öronen och ljudupplevelsen, som blev väldigt positiv! =) Så: Ja, detta gör jag mer än gärna om. 

Efteråt var vi fyra vänner som tog varsin dricka på en ny italiensk restaurang i stan, Opera. Kocken, som var italienare, stack av någon anledning ut sitt huvud i restaurangen. Han såg PRECIS ut som kocken Tony i Disney's tecknade film "Lady & Lufsen", han som säger: "Mamma Mia, hundar börjar tala mat!" Vilken PR för det stället! Dit MÅSTE vi helt enkelt gå och käka en dag! =D

Fast ikväll nöjer vi oss med en simpel ugnsomelett med svampstuvning. 

Om vänner och om kalorifri cyberfika

För några veckor sen läste jag ett blogginlägg hos Anne-Maj, som handlade om vänner. Jag fick en sådan där "det-där-känner-jag-precis-igen"-känsla när jag läste det.

Med progredierande (avtagande) syn- och hörsel (fjärrsinnena) är det även så att det ibland börjar hända saker på vänskapsplanet...

Inte alls att vännerna drar sig undan, det är inte det jag vill säga. Även om jag i deppiga stunder kan inbilla mig det...

Men kanske är det så att JAG omedvetet är den som drar mig undan ibland. "Jag vill inte vara till besvär"-känslan. Vi brukar kanske träffas på ställen där ljud- och/eller ljusmiljön är extra jobbig för mig och numera undviker jag att gå dit. Ibland är jag på extra bra humör och då kanske jag har lite extra energireserver att ta till. Jag gör en balansräkning och kommer fram till att: "Ok, ikväll satsar jag. Så får jag sova bort morgondagen istället." En annan gång konstaterar jag att: "Nej, ryggen har bråkat med mig hela dagen och nu har jag absolut inga energireserver kvar. Det får vara tills en annan gång." 

Vännerna vill jag naturligtvis ha kvar i mitt liv, så långt det bara går. Både jag och de (hoppas jag) förstår det. Numera är det jobbigt med många personer samtidigt, mingelfester är förvisso trevliga, men i så fall får det vara utomhus i bra sommarbelysning. Att träffa vännerna en och en över en fika - gärna hemma i en tyst och ljusvänlig miljö - är egentligen det optimala. Eller varför inte ta en promenad i naturen tillsammans - en i taget. Fyra personer, där går nog den absoluta smärtgränsen för hur många vi kan vara för att jag ska ha en möjlighet att hänga med i samtal. 

Det finns några av de närmaste som fått mer information och som känt mig länge. De förstår oftast. Andra kanske inte gör det. Ytterligare andra förstår precis utan att ha känt mig särskilt länge. Jag som tidigare varit den där glada som helst vill vara i händelsernas centrum, har mer och mer hamnat i periferin där jag mest försöker iaktta vad som sker långt borta i händelsernas centrum.

Konstig utveckling, som känns allt svårare. Visst, det är bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. Hitta nya strategier. Acceptera andra sätt att umgås på. Vara finurlig och anamma nya tekniker.

Och visst, det faktum att jag numera inte hänger med på dans varenda helg (som jag gjorde förr) kan jag inte enbart beskylla Usher's för. Det har ju faktiskt inträffat andra normala förändringar i mitt liv också =D 

I samband med denna omställning träffade jag för några år sen F, min särbo. Han är lugn och sansad, ingen galen festprisse som vill vara precis överallt samtidigt. En som gärna käkar god mat i hemmets lugna vrå på tu man hand en lördag kväll. Ibland går vi på restaurang eller fik, men då vill han gå på de lite lugnare ställena där det inte är för mycket folk eller alltför stimmigt. Han, precis som jag, gillar att gå långa promenader i naturen. Vi passar varandra alldeles perfekt! Han kom in i mitt liv i precis rätt tid =) 

Sen har jag fått en hel del nya vänner, till stor del tack vare Internet och Facebook, men även tack vare DövBlindteamet i region Skåne. När vi har kontakt via mail och andra sociala medier märks ingenting av våra svårigheter att se eller höra. 

Just nu håller jag och Anne-Maj på att läsa samma böcker. Jag lånar hem dem från biblioteket och läser dem med inverterade färger på iPaden (paddan), Anne-Maj köper hem e-böcker som hon läser med iBook där hon har fler förstoringsmöjligheter, men hon kan även (rätta mig om jag har fel, Anne-Maj) via programmet VoiceOver konvertera texten till punktskrift. Det är det jag menar - tekniken är fantastiskt! Vi kommenterar innehållet böckerna: "Nu är jag i Åre, var är du?" Någon gång har vi fikat på varsin sida datorn. Jag i Skåne, hon i Dalarna. Fördelen med att bli bjuden på cyberkakor, är de inte sätter sig runt midjan ;-) Isoleringen blir, tack vare tekniken inte så svår.

Hur som helst, jag tvivlar på att det är lika kul att dansa salsa eller kizomba med en "padda"... 

Sagan om Ansgar och hans släkt

Jag sveper några extra gånger med dammsugarmunstycket under elementet, för jag SER att det ligger några rosaröda tulpankronblad som envist klistrar sig fast mot golvlisten. "Kom igen nu, det skulle vara en av marknadens bästa dammsugare, det här!" säger jag för mig själv. Till sist är de borta. Alles weg. Vorbei. Väck ur synfältet i alla fall. Syns det inte, finns det inte.

Haha, hade det varit så lätt hade jag minsann inte behövt städa alls ;-)

Till nyår hade jag några vänner hos mig och bland annat roade vi oss som små barn med att skjuta av hela mitt förråd av serpentiner och såna där knallpulvervarianter i mitt vardagsrum. När jag med början på nyårsdagen (det tog mig totalt en vecka) for runt och plockade serpentiner fann jag inte enbart serpentiner och nedtrampade chipssmulor...  På nyårsdagen, i dagsljus, var det en hel del annat som dök upp. Bland annat en dammråtta stor som en övergödd kyrkråtta. Jag som brukar namnge mina dammråttor (Ansgar, Fingal och Thorfinn är några) kände inte alls igen denne mörkgrå "Rattus Gigantus". Den låg en bit från väggen alldeles där mina vänner suttit. De måste ha sett den! Åh vad jag skämdes! Jag som ändå tyckt att jag hade städat så noga dagen innan =/

Med detta i färskt minne far jag nu runt i bästa dagsljus och försöker hitta precis allt undangömt skräp, missade fläckar, fler av Ansgars oäkta halvsyskon, saker som hamnat på fel plats, tex en odiskad kaffemugg i fönsterkarmen?! Ja, jag är disträ. Det sägs att man blir som de man umgås med... ;-) Pojkvännen satte för ett tag sen, utan att tänka sig för, en tom ölburk i min kryddhylla som det sedan tog mig två veckor att hitta. Då ska man komma ihåg att jag använt både salt och peppar från samma hylla utan att se ölburken bredvid. Hur pinsamt är inte det? Vad ska andra vänner tänka? Att jag är en äkta slarver, att jag skaffat ny samlarhobby eller förstår de att det har att göra med min taskiga syn? Igår tappade jag en ask frysta björnbär på golvet men jag plockade snabbt upp dem allihop och torkade av köksgolvet. Trodde jag. I morse trampade jag på något mjukt och blått ute i hallen. Ett före detta björnbär...

Fortsätter det såhär måste jag snart skaffa städhjälp. En som kan hjälpa mig att hitta de där fläckarna och dammråttorna innan mina strumpor, alternativt mina vänner gör det.

Men nu ska jag fortsätta att rasta "Röde Orm". JAG inbillar mig i alla fall att blir fint när han farit förbi ;-) 

För syns skull

I förmiddags var jag på syncentralen här i stan. Jag hade fått rådet av min ögonläkare Sten, att kolla upp alternativ för att få bukt med min bländning.

Först hade jag en date med gulliga synpedagogen Gunilla som gav mig en ny käpp och beställde ny doppsko. Doppsko är den där kulan längst ner på käppen, som i mitt fall är rullande. En del (de som hör bra) väljer att lyfta käppen fram och tillbaka från höger till vänster framför sig, men jag rullar den fram och tillbaka istället. Doppskon slits ner något otroligt fort och jag måste ganska frekvent be om nya. När jag såg priset blev jag helt stum, HUR kan en plastkula (jaja, den är kanske av något keramiskt material, men ändå) med metallgängor kosta nästan femhundra kronor? "Clas Olsson" eller "Kjell&Co", kom igen! Det behövs konkurrens! Tänk om jag använt käppen så ofta som jag VERKLIGEN borde och inte bara när jag därtill är nödd och tvungen? Då hade jag lätt hunnit slita ner minst dubbelt så många.

Därefter fick jag träffa rara optikern Eva. Jag bad henne dra för gardinerna för fönstret, för solen var på riktigt gott humör och sedan kontrollerades synen på höjden, längden och tvären. Det finns inte så mycket att göra åt glasögonen på långt håll. De jag har på mellanhåll - terminalglasögonen - var också bra, MEN läsglasögonen kunde hon fixa så att jag får ett par som funkar betydligt bättre. Jag önskade få dem med gula glas. Hon plockade fram ett par bågar med tunna skalmar ur en låda och när jag såg dem tänkte jag mest att "Nej, dem kommer jag inte att se BRA ut med, men ok jag kommer att SE bra ut med dem." så jag protesterade inte alls. De andra som låg där i lådan var inte de snyggaste bågarna de heller, men de fyller sin funktion. Om man nu får ett par glasögon gratis så säger man: "Tack så väldigt mycket!" Hade jag velat hade jag kunnat köpa mig en dyr märkesbåge på stan, men det tänker jag inte göra till läsglasögonen.  

Vi konstaterade alltså att jag använder tre olika par glasögon för olika avstånd (progressiva är inget bra alternativ till mig) och ofta, även inomhus, behöver jag solglasögon utanpå dessa, så kallade "Fit over". Jag har ett par helt gula jag fått från syncentralen och ett par mörkare gulbruna som jag köpt själv. Många glasögon blir det och mycket bytande fram och tillbaka... Bakom öronen sitter dessutom hörapparat respektive Cochlea Implantat och tar plats. Är jag ute i solen måste jag även använda keps för solen och den ligger också mot öronen, även om jag försökt skaffa en stor som räcker runt alltihop. Gissa om jag ser lustig ut! Öronen står rätt ut som rotorbladen på en helikopter och jag bara väntar på att nästa storm ska lyfta mig över hustaken. Fast när jag tänker efter är den risken inte särskilt överhängande med tanke på att jag för närvarande, i och med min cylinderformade fysik, står rätt stadigt på jorden. Synd, det hade varit kul att flyga en sväng... ;-) 

Det där blev en lång utläggning för att komma fram till att: Vi beslöt att jag ska få färgade linser att ha under glasögonen. I många situationer kanske dessa räcker, men när solen är skarp behöver jag förstås solglasögonen också. Jag fick prova ett par ganska mörkt bruna och de kändes rätt okej att ha om än lite väl mörka. Eva skulle beställa ett par i en ljusare brun nyans till mig, så får jag prova mig fram.

Jahapp, om två veckor får alltså pojkvännen F byta ut sången i duschen: "Green green grass of home" mot: "Leende guldbruna ögon, har jag förälskat mig i..."