lördag 23 februari 2013

En obehaglig känsla av utsatthet


DUNS!

Jag har precis satt in en mugg i micron och öppnat skåpdörren för att ta fram ett fat till frukostbrödet och hör en förfärlig DUNS! Eftersom jag vid denna arla morgontimme ännu inte tagit på mina höron* låter dunset väldigt dovt men icke med mindre bokstäver än VERSALER i alla fall.

Vad var det? Jag letar runt i köket för att komma på vad det skulle kunna vara. Jag tittar efter om något trillat ner från micron, för skåpsluckan skulle kunna ha knuffat ner något därifrån, men nej, där står hushållsrullen precis som den brukar göra. Sen får jag plötsligt syn på en honungsburk i glas som ligger i vasken. HUR har den hamnat där? Jag VET med bestämdhet att den stod på allra översta hyllan i skåpet och dit når jag bara om jag klättrar upp på en stol. 

Honungsburken är oöppnad, dvs den väger mer än 700gram. Den är i glas men faktiskt hel, trots ett fall på minst en meter. På översta hyllan är det nästan tomt och ingenting har kunnat knuffa ner burken från hyllan, som för övrigt är helt plan. Spöken?! Tänk om jag lutat mig fram - då hade jag kunnat få den i huvudet och DET hade kunnat gå riktigt illa. Det kanske är "någon som vill åt mig och det jag har i öronen" trots allt! Hu!

Det flyttade in en ny granne i lägenheten under mig i somras. Hon verkade rar och vi har pratat lite då och då när vi setts i trapphuset. Pensionerad dam med en katt och gott om blommor på balkongen. I december blev jag uppringd av hyresvärden som sa att grannen under mig stördes av ljud från min lägenhet. Enligt grannen hade jag en slinga till min hörapparat i lägenheten som lät. "Va? Var har hon fått det ifrån?" Jag har nämligen ingen slinga. Förvisso har jag en vibrator kopplad till brandlarmet, men det är det enda - och den låter INTE! Hyresvärden hade inga synpunkter på detta; jag har bott i lägenheten i 25 år och ingen har någonsin hört ljud förr. Hur som helst, det oroade mig väldigt att någon hörde ljud från min lägenhet för jag har aldrig musik, tittar inte på TV, ljudet på datorn är avstängt, jag smyger runt i min lägenhet och det enda som kan höras är när jag spolar vatten i toaletten, duschar eller om jag någon gång dammsuger - och det där sista kan jag ärligt säga - det gör jag inte så ofta som jag nog borde... Jag har funderat på detta, lyssnat efter och varit så bekymrad i flera månader över VAD det är för ljud som hörs från min lägenhet. Eftersom jag ju är hörselskadad är det svårt att bevisa det ena eller det andra. Jag kände mig utpekad och började nästan inbilla mig ljud själv. 

Sen hörde jag inte mer och trodde saken var utagerad, men när jag kom hem från ett spinningpass för några veckor sen låg det en lapp på mitt hallgolv. Där ber grannen under mig att stänga av den där "hörselslingan eller det jag har för mina problem med min hörsel" för hon "kan inte sova om nätterna". Då fick jag nog och gick ner och ringde på dörren hos grannen. "Kom in, kom in och slå dig ner." Jag avböjde vänligt men bestämt. Hon har katt och sådana är jag allergisk mot, så det var enkelt att tacka nej. Vi stod i dörren och jag bad henne förklara HUR ljudet lät samt VAR ljudet kom ifrån, vi måste ju identifiera ljudet för att kunna komma till rätta med det. "Det kommer från dig och det hörs ända ner i källaren. Det är din slinga som du har till dina öron." "Nej, det är det inte. Jag har ingen slinga och mina hörapparater sitter här bakom mina öron." Hur ljudet lät kunde hon inte heller beskriva, men hon hörde det tydligen hela tiden. Jag som vid det laget hade satt ljudet på max på mina höron* lyssnade febrilt efter ljud, men det enda jag hörde var bilarna utanför och den irriterade katten som blivit inlåst i badrummet.

"Vi har gemensamma bekanta!", sa hon plötslig. "Jaaassååå?", svarade jag lite avvaktande "Vem då?" Det visade sig att hon kände till en av mina tidigare kollegor, vilket kanske inte kändes så konstigt just då, jag har antagligen nämnt var jag jobbar. "Har du några ovänner?" frågade hon sen. "Va? Nej..." "Jo, du har ovänner! Det är DE som vill åt dig och det du har i dina öron!" DÅ förstod jag! Damen har någon sorts psykisk sjukdom! Det finns helt enkelt inga ljud, vilket jag fick bekräftat senare av fastighetsskötaren som också varit hos henne och letat efter ljud. Hon hävdar att hela hennes lägenhet skakar, glasen i skåpen klirrar och katten blir hysterisk på nätterna.... Que? Och detta skulle komma sig av en inbillad hörselslinga som jag inte ens har i min lägenhet?

Nu har jag fått veta av våra "gemensamma bekanta" att hon till och med ringt upp dem för att beklaga sig och de, som känner mig mycket väl, försvarade situationen efter bästa förmåga. Tydligen var de även bekanta med hennes psykiska hälsotillstånd men det tog faktiskt mig ett halvår att upptäcka det, så vem vet? Hur mycket mer kan hon ställa till med? Hur mycket måste jag stå ut med? Varför kartlägger hon mig och mitt liv, mina bekanta, mina släktingar osv. (Det finns mer i den här historien som jag inte vill skriva.) Kusligt är det, och att hon har bestämt sig för att ge sig på mig och mina handikapp gör mig ännu mer ledsen. Jag kan bara hoppas att hon snart flyttar igen, hon har tydligen gjort så ganska ofta tidigare, då hon blivit "störd" av sina grannar... Jag vet, det är synd om henne som är sjuk, men inte ska jag väl behöva acceptera att mitt liv påverkas?

Nu kommer frågan: Är det HON som skakat om min lägenhet så att honungsburken ramlade ner och sånär träffade mig i huvudet?! 



*höron = Hörapparat på det ena örat, CI på det andra örat


lördag 9 februari 2013

Suddiga kontraster


Kom just hem från en tvåtimmars härlig powerwalk i skogen härintill. Det är ett par minusgrader ute och det har snöat hela natten och har fortsatt att göra så under förmiddagen. Solen kämpar förtvivlat med att försöka ta sig fram genom molntäcket. Det går sådär.

Jag har solglasögon ovanpå mina vanliga glasögon och de immar igen lite. Ser en joggande mansperson kämpa sig uppför en backe och hör honom säga "Hej"! "Hej" svarar jag tillbaka... "Men HEJ! Det är ju DU!" Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var min egen pojkvän jag höll på att krocka med där i korsningen. ;-)

Igår på jobbet när jag kom från köket med en kaffekopp hörde jag en röst som sa: "Ursäkta, men har inte vi gått i samma skola?" Jag vände mig åt sidan och såg en suddig man med grånade tinningar. "Vänta ska jag hämta mina andra glasögon", sa jag först och med de rätta glasen på näsan såg jag vem det var. Jodå, vi kommer från samma lilla håla och har gått i grundskolan samtidigt men har knappt setts sedan vi var femton år. Kommer ihåg att vi tjejer då tyckte att han var otroligt snygg och det var han minsann fortfarande. Detta bekräftades efteråt av mina kvinnliga kollegors drömmande blickar, saliga leenden och kommentarer: "Oj, så du känner honom? Ooo... Suck..." Haha! 










Åter till skogen: I och med den nyfallna snön var bara de största stigarna upptrampade så det var väldigt svårt att hitta var jag skulle gå. Jag travade fel då och då, för allt var vitt vitt vitt. Inga kontraster alls. Jag var nära att trampa ner i en liten bäck en gång, men det upptäckte jag i sista stund. Dagens skogsrunda gick även förbi dammen vid Pålsjö Mölla där jag matade ankor som barn. Möllan är från 1600-talet och folk har nog matat ankor där långt innan jag var barn och de lär göra så under många generationer framåt också antar jag. När jag närmade mig dammen hörde jag ett evinnerligt tjattrande och ett rejält gäng ankor flockades runt mig, men det hjälpte inte för jag hade inget till dem. Stigen gick runt dammen men här fick jag vara väldigt försiktig, så att jag inte råkade kliva ner i den. Den var frusen och snötäcket var lika högt på dammen som på marken intill, så allt flöt liksom ihop. Jag kände inte för att vara förste "is-testare" dessutom låg isdubbarna där hemma...


Bländning samt avsaknaden av tydliga kontraster är det som för närvarande känns mest påtagligt när det gäller min syn. Nu har jag kommit på att jag kan ju vända färgen på hela texten på min datorskärm, gult på svart, både här och på jobb tack vare mitt "Zoom-Text"-program. De flesta program funkar tillsammans med den inverterade färgen, fast bilder på leende människor blir väldigt supspekta när de får gula läppar och svarta tänder ;-) 

Skogspromenaderna får bitvis gå lite långsammare så att jag slipper bli blöt om fötterna, jag kikar gärna två gånger extra på snygga män och har inga allvarliga problem med att folk har svarta tänder, så länge mina egna är vita ;-) Jag är tacksam att jag kan fortsätta med det jag alltid har gjort, även om det ibland sker på nya och lite annorlunda sätt. Fast, det där med att kika ett par gånger extra på en snygg karl, det ska jag erkänna, att det gjorde jag redan innan min syn blev såhär dålig ;-)




fredag 1 februari 2013

Mullvadssyn


Det har börjat bli allt jobbigare att se och under det senaste året tycker jag att det eskalerat. Men det är klart, om du ser 100% och förlorar 1% av denna syn, då är det väl inget du märker - du har ju 99% kvar. Ser du i gengäld 5% och förlorar 1%, så blir ju denna procent så mycket mer märkbar, då har du bara 4% kvar. Även om själva försämringen är densamma. Nu har jag inga exakta procenttal på min syn, men jag ville förtydliga hur jag menar.

Förra veckan, kväll, på väg till spinningen. Ska gena genom parken som jag brukat göra nu när det varit snö. Med snö är nämligen allt ljusare och till och med jag kan gena igenom en park. Det går till så, att man följer det lite mörkare partiet där folk trampat upp en stig. =) (Oftast går det jättebra men ibland går det så här.) När jag kom till parken denna kväll blev det tvärstopp. Som att gå in i en svart vägg. Det var bara att vända ut igen och gå den längre omvägen på trottoaren. 

Usch för skånsk lervällingsvinter! Mörkt och kladdigt. 

Det är lördag kväll och jag har ärende i kvarterets Ica-butik. Jag viker snyggt ihop min vita käpp och stoppar i korgen när jag kommit innanför dörren till butiken. Går förbi frukten och stoppar ner en klase bananer och ett par grapefrukter. Sen ska jag ha mjölk eller vad det kallas när det är utan laktos eller när det är havredryck. Ställer mig på lagom avstånd framför glasdörrarna så att jag får in någonting i synfältet. Blanka, obehagligt bländande glasdörrar. Letar hylla upp och hylla ner. Så kommer någon och ska förbi mig. Någon annan knuffar undan min korg. En tredje ska öppna precis den dörren där jag står och letar. Varje gång jag blir störd får jag börja om eftersom jag tappat bort mig i mjölkletandet. Till sist får jag panik och tar det första bästa jag kan hitta som någotsånär stämmer in på vad jag letade efter.

Därefter ska jag bort till frysdisken och hitta wokgrönsaker. Det är samma sak där, nästan värre. Glaslocken ovanpå frysarna reflekterar lamporna i taket. När jag hittat woken återstår att läsa på innehållsförteckningen, minimal text på blanka plastpåsar, det får nämligen INTE finnas vitlök i den.

I kassan ser jag inte siffrorna på kortmaskinen eftersom ljuset är felriktat, sedan får jag problem att packa ihop mina varor snabbt nog innan nästa kund eftersom jag måste scanna över hela varubandet så att jag är säker på att jag får med mig allt. Därefter krånglar dragkedjan i kappan och jag lyckas på något märkligt vis klämma läppen i dragkedjan så att blodvite uppstår. Med blodet rinnande från läppen och väskan på ryggen fäller jag ut min käpp och går ut genom dörren. Personen framför mig släpper igen dörren mitt över min vita käpp och när jag väl kommer ut på gatan i totalmörker och regn forsar tårarna nerför mina kinder. 

Idag har jag besökt doktor Sten i Lund för att kolla mina ögon. Jag fick "bella donna-droppar" i ögonen. De gör att pupillerna blir stora som på en förrymd knarkare och man måste ha mörka solglasögon på inomhus resten av dagen... Efter en titt i ögonen konstaterade doktorn att trycket var bra, det han kunde se i ögonen av RP:n var inte märkbart försämrat, starren var lite värre. Troligen berodde bländningen på en kombination av ökad grå starr och min synskada. Starroperation ville han vänta med eftersom han tyckte att jag såg för bra på tavlan (det centrala synfältet) och en operation kan försämra detta. Han föreslog färgade linser eller glasögon så länge och sedan skulle han kalla mig till en stor undersökning om ett år istället. 

Efter detta besök vandrar jag ner till Lunds centralstation där jag lyckas måtta fel med min vita käpp och missar att det är ytterligare ett trappsteg kvar. Jag faller handlöst nerför trappan och smäller i min knäskål (den är lila nu). Efter en stunds "aj aj aj" och grimaserande lyckas jag ta mig upp med mitt smärtande knä och därefter haltar jag vidare till spåret där Helsingborgståget så småningom ska komma. Det var en hel del folk på stationen denna förmiddag och många som passerade mig när det hände, men inte en enda person erbjöd mig hjälp eller frågade hur det gick! Inte en enda! 

Fan fan fan! Förlåt jag vill inte svära, men ibland rinner bägaren över. 

På tåget fanns jag tack och lov en helt underbart trevlig tågvärd som skrev biljett till mig utan krångel och som sedan berättade att jag skulle vara försiktig i Helsingborg, för rampen mellan tåget och perrongen gick inte ända ut. "Säg bara till om du vill ha hjälp med något!" (Han blåste inte på mitt onda knä, men han hade säkert gjort det om jag hade bett honom snällt. ;-) )

Min planerade fikastund med T och lilla A blev tyvärr inställd eftersom de var sjuka, men det var precis som om J hade telepatisk förmåga, för en timme efter deras avbokning fick jag ett sms där J frågade om jag ville luncha med henne. Det passade mig jättebra! En klädbutik intill lunchrestaurangen hade rea och dit gick vi förstås efteråt. Expedition var otroligt rar, trevlig och serviceminded utöver det mesta. Jag tyckte att jag var värd en rejält prispressad och skitsnygg trenchcoat. Färgen lyckades jag dock inte reda ut: "Vad är det för färg på den? Är det mullvad?" "Njae," sa expediten, "jag skulle nog säga grå." "Jaså" sa J "jag tycker den ser lite grön ut." "Jaaa, eller brunaktig", sa expediten då. "Men vänta, jag ska läsa på lappen här i nacken. Mullvad står det, du hade rätt." 

Jag hade rätt om färgen! Trenchcoaten bor hos mig nu! Den mullvadsfärgade. =) 

Inte för att jag någonsin sett en levande mullvad, men här ska ni få höra: "Deras syn är dålig och örat saknar ytteröra. Det taktila sinnet är välutvecklat." Det är lite som att den är en av oss DövBlinda, ju.