Min tydligen alltmer tilltagande gråstarr har börjat ställa till det för mig allt oftare.
Jag kom in i badrummet en dag och såg något rosa ligga på golvet. Rosa? VAD äger jag som är ROSA??? Böjde mig ner och tog tag i den där rosa saken... Genast kände jag den mjuka härliga tjocka frottén av mitt ORANGE Lexington-badlakan.
Så fort jag kände och visste vad det var som legat på golvet såg jag den ORANGE färgen. Nu när jag vet vad det är, är det inte längre rosa jag ser när jag tittar på badlakanet, utan orange. INGEN annan färg än ORANGE...
Är det någon som förstår hur jag menar?
Detta gjorde mig konfunderad. Ögonen sa mig att badlakanet var rosa, men hjärnan sa: "Nej, det är orange!" Så fort jag visste att det var orange så kunde jag, hur jag än försökte, inte längre se badlakanet som rosa. Det betyder alltså, att i kombination med en annan vetskap förvrängs mitt synintryck till att meddela hjärnan något annat. Om någon då skaffade ett rosa likadant badlakan och bytte ut det utan min vetskap hemma hos mig, skulle jag alltså fortsättningsvis tycka att detta - i verkligheten rosa - badlakan var orange? I så fall betyder det att mitt minne förvränger bilden åt mig så att jag tolkar det jag ser till något helt annat.
Vilket är då det rätta?
Vågar jag då någonsin lita på att det jag ser framför mig verkligen är det som det ska föreställa? Eller blandar sig minnet och övriga sinnesintryck alltid in i tolkningen och förvränger bilden framför mig?
Hur är det med andra saker? Minnesbilder sitter ju inte bara i känslan av tjock frotté utan även i dofter, bakgrundsljud, smaker och annat. Är det kanske inte bara så för mig, utan även för andra människor? Detta fenomen kan säkert appliceras på en massa andra scenarion?
Tänk er tillexempel en vittneskonfrontation där gärningsmannen och en oskyldigt utpekad råkar bära samma parfym. Den utpekade behöver troligen inte vara exceptionellt lik gärningsmannen för att bli utpekad, men eftersom det är fel sinne som förmedlar synintrycket är det utan tvivel ingen annan än den "verklige" gärningsmannen som målsäganden ser framför sig...
Vi behöver förstås inte ta till så drastiska exempel. Vem har inte råkat ta tag i mjölkglaset i den yrvakna arla morgonstunden men istället fått fatt i juiceglaset. Finns det någon äckligare mjölk? Hjärnan säger ju att jag dricker mjölk, hjärnan "vet" ju att jag tog mjölkglaset, ögonen "såg" ju att jag tog mjölkglaset men tungan säger något HELT annat.
Fast det är klart, upprepas detta tillräckligt ofta kan man nog lära sig tycka om sur mjölk också ;-) Och vem vet? Jag kanske kan lära mig uppskatta rosa badlakan?
.
I förra veckan hade vi en raid på bankkontoret där jag jobbar. Vi hade stor städkväll, möbler som var "onödiga" fick lämna plats till annat ändamål, kundplatser bytte rum, skrivbord flyttades lite, skåp bytte plats osv. Det blev jättefint, jag kan inte säga annat.
Jag var förvisso inte medbjuden till planeringen av lokalerna, men berörs med mina synhandikapp desto mer av förändringarna. Jadå, på många platser blev det som sagt både finare och luftigare, men att flytta ett skåp ett par decimeter innebär att jag under några veckor framöver kommer att springa in i dem och slå mig ett antal gånger innan jag "lär mig" var de står. Fem blåmärken tror jag är en normal inlärningsnivå för höfter, knän och tår... Slår jag i huvud, axlar eller armar brukar inlärningstiden "bara" vara tre blåmärken eller blodviten. (OBS! Viss ironi kan ha förekommit i föregående två meningar!)
Jag har tidigare nämnt att jag scannar av bilden framför mig och sen "kommer jag liksom ihåg" hur det ser ut. När förändringar sker, som ommöblering tex, går det åt massor av energi för mig att på nytt lära in hur omgivningen ser ut. Detta sker naturligtvis på bekostnad av annat (hörsel tex), som också behöver min fulla uppmärksamhet för att funka... =/
Som om det inte var nog, så håller Hemköp intill min arbetsplats också på att möblera om "för kundernas skull"... Men hallå, det är inte för kunderna, utan för Hemköps skull, tro inget annat! De flyttar på de produkterna de främst vill sälja så att jag som kund ser dem först. På grund av nämnda synproblem föredrar jag att handla i en och samma affär, där jag lärt mig hitta sakerna. Nu är jag vilse både på jobbet OCH i "min" mataffär =(
Och som om inte det heller var nog, har det börjat mörkna på kvällarna, så jag måste ha käppen med mig för att ta mig hem från träningen eller jobbet. Ännu har jag inte riktigt fått in det i skallen att käppen måste vara med i väskan när jag lämnar hemmet på morgonen, så ibland har jag famlat mig hemåt med fler blåmärken som följd...
Mycket Hirudoidsalva går det åt... Men vi kan säga så här: Jag hittade chokladhyllan på Hemköp igår och utan att jag ens märkte hur det gick till fanns det lite choklad med hem i shoppingkassen och det funkar -kortsiktigt- som energipåfyllare och dessutom nästan lika bra som Hirudoidsalva mot blåmärkena...(!)
.
I söndags eftermiddag var vädergudarna extra hyggliga mot oss och jag och F som hela sommaren pratat om att vi skulle spela minigolf fick äntligen allt att klaffa samtidigt; vi var lediga, det var bra väder och banan var öppen.
Sagt och gjort, jag valde gul boll och F valde vit boll.
Enligt våra överenskomna regler var åtta slag max.
Det gick lite si och så. Jag fick bollen i hålet på tre slag, han slog åtta slag. Jag fick ner bollen på sex slag, han fick ner den på fyra slag. Efter fyra - fem hål ledde jag med ett antal poäng men råkade slå bollen utanför banan. Då tillkom nya regler som jag inte kände till innan och som jag bestämt hävdar är F:s alldeles egna påfund: Det räknades plötsligt som TVÅ slag. Jag blev så sur att jag råkade upprepa detta fatala misstag.
"Man får INTE gå på banan, man får INTE gå på banan, man får INTE gå på banan." Njae jag var tvungen vid något tillfälle att sätta ena tån på banan, annars hade jag knäckt ryggen i mitt försök att nå bollen med klubban, men jag fick tydligen inga poängpåslag för det? Vilket kan bero på att min medspelare ibland själv var tvungen att göra samma manöver... ;-)
På hål nummer sexton kämpade vi båda till de maximala åtta poängen med att få i den där bollen i ett barnsligt enkelt hål, men det var nåt lurt med det. När jag stod där och skrev ner mina åtta sura poängsiffror kom plötsligt en boll farande genom luften från bana femton, rullade perfekt ner i rännan och la sig sedan snyggt i hålet. Hole in one-killen som var en blossande röd, generad fjortis måste ha åkt på minst fyra pluspoäng av sina medspelare för den fadäsen, medan vi var mäkta imponerade. Jag uppfattade inte hela situationen direkt och fick först för mig att det var F som slagit det perfekta slaget, men det var en blå boll i hålet, så den gick jag inte på ;-)
Till sist stod det lika. Ställningen var "oliiiidligt spännande"! På artonde hålet, som alltid är banans enklaste (för bangolfklubben vill ju ha tillbaka alla sina bollar) schabblade jag bort mig ordentligt. Efter poängsammanräkning konstaterades att jag kom tre ynka löjliga poäng efter ettan.
Jag erkänner inte vem som vann, men vinnaren fick bjuda på fika. Den regeln kände jag inte heller till innan, men protesterade för första gången inte ;-)
Vad ville jag säga med detta då? Jo, att minigolf/bangolf av naturliga skäl funkar tämligen bra för mig med tunnelseende. Jag kan kan fokusera på att försöka få ner bollen i hålet och behöver inte bli särskilt störd av det som händer runt omkring.
.
"Jag tycker inte du ska berätta för vem som helst att du hör dåligt. Så fort någon person pratar med dig som du inte hör, så berättar du att du är hörselskadad. Du stänger ju alla dörrar direkt. Sen om du råkar gå på någon för att du inte ser dem, nöj dig med att be om ursäkt, berätta inte att du är synskadad."
"VA??? Vad menar du med det?" Jag blev närmast chockad och alldeles ställd av kommentaren.
"Ja men du stänger dörrarna. De vågar inte prata mer med dig sen, för de tror inte du ska höra dem alls."
Hallåååå! Vad är alternativet? Att jag inte säger något och därmed inte uppfattar det de säger och vart leder det? Jo, till att folk tror jag är dum i huvudet istället och VEM vill fortsätta ett samtal med någon som inte fattar någonting? Nej just det! Bland det absolut värsta jag kan tänka mig är att folk ska uppfatta mig som ointelligent, för DET är jag INTE! Och det där med att inte berätta om min synskada, vad tjänar jag på det? Folk som stirrar på mig som om jag är helt dum för att jag går mitt framför dem där jag "borde" sett dem. Är det inte bättre att förklara än att uppfattas som en idiot och ibland få höra elaka ord från dem? (Jadå, det finns tyvärr massor av sådana personer där ute...) Personligen skulle jag önska att fler kände till det, så att jag åtminstone fick en ärlig chans.
De personer som inte vill prata med mig för att jag är hörselskadad, tja, de kan jag egentligen vara utan, men ibland måste man kanske umgås med dem ändå eftersom det kan vara vänner till vänner. Det är inte alltid så att man kan undvika dem alla. SÅ stor är inte staden jag bor i.
Jag har alltid, nja kanske inte alltid, men de senaste åren i alla fall, berättat om mina handikapp och i nio fall av tio har detta varit positivt för mig såvitt jag vet. Den där tionde kan egentligen kvitta, för "alla kan ju inte älska alla här i världen"... (Dessutom har jag tillbringat alldeles för många år med att försöka dölja och kompensera vilket tar massor av energi i anspråk utan att leda någon vart.)
Nu till frågan: Är det någon mer som tycker att jag gör fel som berättar??? Är folk i gemen sådana att de helst undviker att umgås med folk med handikapp? Hur ska jag kunna bli accepterad om jag INTE berättar om mina hörsel- och synproblem? De syns inte alls på mig, men de märks ju - om inte genast, så ganska snart - genom att jag kanske beter mig lite "märkligt".
Kommentera gärna, för nu är det jag som behöver moraliskt stöd.
.
