Säg mig du lilla fågel...

...där mellan almens blad: Hur kan du ständigt sjunga och ständig vara glad? Jag hör din röst var morgon, jag hör den varje kväll. Och lika ren är stämman och tonen lika säll.

 Lång dag på jobbet, på vägen hem gick jag inom affären och handlade lite nödvändiga saker. Tonfisk, toapapper, keso och sånt där ni vet...

Det är den 26 april. Om några dagar firar vi Valborgsmäss och Första Maj, men jag har både fleece och vindtät jacka. Tidigare idag regnade det. Så får jag höra fågelsång. Ljuvlig fågelsång från en koltrast inne i buskagen någonstans. Det är helt omöjligt att hålla tillbaka ett stort leende som drar sig mot båda öronen =) 

För ganska exakt två år sen träffade jag Claes Möller, en av landets, ja världens, främste öronläkare och forskare på just Ushers syndrom. Jag berättade för honom att jag snart skulle operera in Cochlea Implantat och han sa: "Ja, då kommer du att få höra fåglarna sjunga!" Jag minns så väl att jag tänkte: "Fåglar? Jag vill väl inte höra fåglar heller, jag vill höra människor." Jag sa det inte högt, och det är jag glad för idag, för idag vet jag att det sällan behövs mer än fågelsång för att göra en mörk dag ljus igen!

När jag går där på trottoaren med en kolsyrepatron under ena armen och ett paket toarullar under den andra armen tänker jag att livet är både sprudlande och sprittande och samtidigt mjukt, lugnt och lent som en barnarumpa. Jag lyssnar till koltrasten och är nära att börja vissla tillbaka till honom. Vet ärligt talat inte varför jag inte gör det egentligen, för jag vill inget hellre än att vissla! Vi hade en så fin konversation förra året, jag och Herr Koltrast. Mitt leende blir ännu större.

Ingen av de jag möter har någon aning om varför jag ler så stort, men faktum är att alla ler tillbaka =)))

.

Syns man inte, finns man inte! En sanning med modifikation ;-)

Nu är våren på gång och i samband med det kommer det en massa små flygfän. Sådana där små som man bara känner krypandes på kroppen, men knappast ser... 

Läste en annan blogg häromdan, av Anette, som på ett mycket lättfattat sätt beskriver just det här med hur synfältet krymper, och blev då påmind om att: "Ja just det, insekter har det ju blivit färre av på sistone! Eller inte..."

Jag kan fullständigt få spatt på sommaren när jag försöker sola och det kommer envisa kryp och kliar på ryggen i ett, i ett. Jag kliar och rycker i spasmer för att få bort dem, jag springer runt ett varv, men likväl är de där.

Dock finns det insekter som kanske INTE väljer att sätta sig på mig i första hand. Dem ser jag inte.

Till exempel fjärilar, som är så vackra. Det är väldigt sällan jag lyckas få syn på en sådan. Getingar är kanske vackra, men desto mindre kul att ha närkontakt med. Dem ser jag inte. Och eftersom jag inte heller kan höra dem, så finns de inte?! Väl?!

Minns alldeles speciellt en situation förra sommaren när jag var med syskonbarnen och deras mamma på Zoo i Köpenhamn. Vi satte oss vid några bänkar och skulle äta medhavd matsäck. Barnen hade korvmackor och saft i tetrapack. Jag hade mjukost i tub, som jag klämde ut på ett tunnbröd och rullade ihop. Till detta dracks bubbelvatten på flaska. Tydligen var det många getingar som försökte äta vår mat. Barnen for omkring och skrek. Deras mamma är inte heller något fan av getingar och snart var de alla tre försvunna. Bara jag och getingarna var kvar. 

Om det nu fanns några getingar? För jag, som varken såg eller hörde några getingar, jag satt ju lugnt kvar och åt min matsäck. Visst, eftersom jag var medveten om att det kunde finnas getingar, så kollade jag noga varje tugga innan jag satte mackan mot munnen, men som sagt: Den som inte syns, den finns inte. I varje fall inte förrän den sticks ;-)


.

Teknikens underbara under

Har fått lite nya hjälpmedel, som jag tänkte berätta om.

På jobbet lyssnar jag med FM-system; Comfort Audios nya digisystem. Det innebär att jag kopplar på FM-mottagare på mina Höron och trådlöst kan jag sedan tala i telefon, hänga med (hyfsat i all fall) på möten och lyssna på datorn. Det består bland annat av en stor kombinerad mikrofon som jag kan koppla antingen till telefonen, till datorns hörlursuttag eller lägga på bordet vid sammanträden, samt två mindre mikrofoner som jag önskar att mina arbetskamrater ska tala direkt i när vi har stora gruppmöten. Grejerna fungerar väldigt bra i en miljö där mycket armatur stör det som annars kunde använts, T-slingan. Problemet är att de är avsedda enbart som arbetshjälpmedel, de kostar multum och det går inte att teckna separat försäkring för dessa prylar via försäkringsbolaget, så de vågar jag inte ta med utanför dörrarna till min arbetsplats. 

Halslinga, mikron - här kopplad till min mobil som har radio -
samt fjärrkontrollen som är ett måste till CI:t. 

Nu har jag fått lite nya grejer på prov: En Phonak mikrofon, som kan läggas på bordet i mindre grupper eller hängas om halsen på en person. Själv har jag då en halsslinga och jag kopplar om Höronen till T-slingans läge medelst fjärrkontrollen. Mycket prylar blir det, men OJ, vad bra jag kan höra! =) Mikrofonen fungerar även som en hörlur, genom att man kopplar samman denna med hörlursuttaget på mobilen, datorn, eller varför inte till en Daisyspelare! Den bärbara lilla Daisyspelaren har ett litet minneskort, på vilket kan man ladda ner bland annat ljudböcker, lämpligen då i Daisy-format. 

Halsslinga samt mikrofon som här är kopplad
till den lilla bärbara Daisyspelaren. 

Stadsbiblioteket fick finbesök ;-) av mig igår och av dem fick jag en kod till Tal- och punktskriftsbiblioteket. Nu har jag laddat ner Varg Gyllanders senaste bok "Ingen jord är den andra lik" och kan trådlöst lyssna till talbok! Det är också en otrolig glädje att kunna lyssna på radio igen! Det har inte fungerat på många många år. Jag väljer helst program där man diskuterar aktuella ämnen, men inte så gärna musikprogram.

I fredags kväll var jag och en kompis på en pub och när hon hängt på sig mikrofonen kunde jag stänga ute en hel del av sorlet och fokusera på hennes röst. Lycka! Vilken märklig, men fantastisk känsla att kunna föra en nästan normal konversation på ett sådant ställe! (Ok, skadar kanske inte att tillägga att jag hörde som bäst tidigt på kvällen. Om det berodde på antalet övriga gäster som sorlade eller antalet drinkar jag inmundigat överlåter jag åt din egen fantasi att bestämma ;-) )

Enda smolket i bägaren är väl att jag fått lite mer tinnitus i och med att det blir så mycket och så högt ljud. Tror jag måste sätta en gräns på max en timme om dan, även om det är svårt... ;-)

Nästa steg blir att skaffa mig en slinga till mobilen så att jag kan tala i telefon på något mer ställe än på jobbet. 

.

Gubbjävel! Version 3.1 och 3.1.½ (Var kommer de alla ifrån?)

Igår tidig kväll, solen sken ganska skarpt i ögonen. Knatade bort till busshållplatsen. Skulle iväg en sväng för att dansa salsa. Humöret på topp. 

Buss dyker upp på hållplatsen, jag som kommer utifrån solljuset ser nästan ingenting. Jag upplever det som mycket mörkt i bussen. Känner mig fram med händerna, hittar kortläsaren och lyckas betala med busskortet. Sätter mig därefter ner på närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen, eftersom det inte sitter någon där. 

Men bussen kör inte iväg. Istället hör jag en ilsken röst som ryar. Vad är det som händer, tänker jag och får till sist syn på att chauffören vänt sig mot mig. Vad nu då? Jaja, jag får väl ta fram busskortet igen. Han ville väl se legitimation eller något, eftersom jag har ett så kallat Servicekort. Här bör nämnas att chauffören talar med mycket svår brytning och eftersom jag hör så dåligt som jag gör, har jag mycket svårt att uppfatta vad han säger. 
"Vad sa du?" frågar jag. 
"Oppta!" skriker han åt mig och reser sig ur förarstolen. 
"Ursäkta men jag hör inte vad du säger." 
"Oppta!" Nu har jag lyckats få in hans ansikte i synfältet och lyckas medelst läppavläsning få fram följande: "Den platsen är upptagen!" 
"Va?" säger jag, för där sitter ju bara jag. 
"Den är upptagen! HAN ska sitta där!" Och då får jag syn på en förskrämd pojke i sex- sjuårsåldern som står i gången intill chauffören. 

(Varför pojken står där och inte sitter på "sin" plats förtäljer dock inte historien. När jag senare ser likheten mellan dem förstår jag att det är busschaufförens son. Det får jag ganska klart för mig senare när jag hör pojken prata med chauffören och detta sker på ett för mig helt obegripligt språk.)  

"Ehh, jaha... Alltså, jag är synskadad. Jag hade ingen aning om att den platsen var upptagen." 
"Nej, jag förstår det. Det är därför jag säger det till dig! Den platsen är upptagen, du får flytta dig! HAN ska sitta där!" 
"Jaha, ja..." säger jag och reser mig upp. 
"Du får flytta dig, HAN ska sitta där!" skriker "Gubbjävel Version 3.1" (Det är det namn jag nu i tysthet har gett honom.)
"Jaja, jag trodde den platsen var till för synskadade. Jag ska..." säger jag medan jag plockar upp min vita käpp ur väskan. Nu kan jag inte famla mig fram med händerna längre, nu måste jag ha min käpp, för att känna mig fram i den mörka bussen. 
"Du får flytta dig, den är upptagen!" 
"Jaja, lugna ner dig nu." säger jag alldeles lugnt medan jag vecklar ut käppen och går bakåt i bussen. Genast är det en person som reser på sig så jag kan få dennes plats istället. Undrar vad de andra i bussen tänkte egentligen???

Själv blev jag fruktansvärt ledsen. Ska JAG behöva få utskällning för att jag sätter mig på en - till synes - ledig plats, som dessutom är reserverad för just handikappade? Och är det riktigt att en busschaufför som inte kan få barnvakt till sin son ska få bete sig som han gjorde??? Visst, jag har rätt till Färdtjänst, men jag undviker det gärna om jag KAN åka buss istället, men om det är såhär man ska bli bemött av busschaufförerna, då kanske jag ska boka Färdtjänstbil framöver istället?

Ett antal hållplatser senare hoppar jag av bussen och går mot salsastället. För att komma dit måste jag bland annat korsa en gata via ett övergångsställe. När jag kommit över halva gatan kommer "Gubbjävel Version 3.1.½" (Välförtjänt namn även här.) körandes i en bil och klipper nästan fötterna på mig. Bilen kommer bakifrån mig och svänger alltså in till höger precis framför mina fötter. Jag blev så förbannad, så käppen råkade lyftas ett par decimeter från marken och "nudda" bilen. Med lite tur tror den gubbjäveln att han fått ett stort stenskott i lacken... 

När jag sedan tog bussen hem igen möttes jag med ett stort leende från en jättegullig chaufför som sa: "Och du klarar dig själv, eller?" "Jajamensan! Tack!" sa jag, log brett där jag satt: På den närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen eftersom det inte satt någon där =)


.

Att höra med ögonen

Body Pump på Sats. Jag är där i GOD TID för att "markera revir"... När man ser och hör som jag, är sånt extra viktigt. Jag vill inte hamna bakom någon men samtidigt kan jag inte stå alltför nära instruktören, för i så fall ser jag inte vad hon/han gör för övningar, utan det blir bara ett öga, en mun, en halv arm eller ett knä... 

Den här speciella dagen ställer en tjej sig mitt emellan mig och instruktören. Jag vill inte föreslå att vi ska byta plats... Jag får helt enkelt "gilla läget", för passet är fullbokat och alla ska ju få plats. Men men, jag ser ju mig själv i spegeln och instruktören har jag hyfsad koll på eftersom jag kan se ryggen på henne i spegeln. På så sätt ser jag i vilken takt hon gör knäböj, eller vad det nu vara månde. Dessutom blir avståndet i spegeln dubbelt så långt bort, så jag får med mer i synfältet. Smart, va? Passet har jag varit på tidigare och jag vet ju ungefär vilka övningar vi ska göra. Sen har jag ju mitt CI, så något ska jag väl höra också? 

Då slår det mig, att jag inte alls hör vad instruktören säger... =( Jag flyttar mig några decimeter åt sidan för att få in hennes ansikte i synfältet, inimellan armbågen och över axeln på tjejen som står framför mig med skivstången på axlarna. NU kan jag uppfatta det mesta. Då förstår jag att jag fortfarande hör minst 50-75% med ögonen. På ett ställe med störande ljud, som musik i träningssalen tex, kan jag nog säga att jag hör med ögonen till 90%. På ett ljudmässigt optimalt ställe, skulle jag nog säga att jag kan höra till 90% med Höronen. Tyvärr är de ställena ganska få om jag vill umgås med andra människor - och det vill jag ju! =)

Visa mig ett "S" och jag ska säga vem du är! =)

Tittar i princip aldrig på TV, men det händer att jag tittar på svtplay eller liknande på datorn. OM det är textat, vill säga - annars får det vara. Ibland händer det att det dyker upp en reklamsnutt och jag kan komma på mig själv med att inbilla mig att jag hör, trots att ljudet är avstängt. Jag läppavläser på den som pratar och hjärnan lägger till en röst. En dag såg jag att en av de som pratade på skärmen pratade skånska, så jag var tvungen att slå på ljudet och ta på Höronen för att se om jag hade rätt - och det hade jag! Herregud, jag kan tom avläsa dialekter! =D

Jag kan med lätthet avläsa "utrikiska", såtillvida att jag kan se att översättningen inte alltid stämmer. Här i Skåne har jag sedan barnsben tittat på dansk TV och ofta hunnit se en hel film innan jag kommer på att texten är ju på danska! Minns ett tillfälle när det stod översatt "din moegspand" och jag avläste "you bloody bastard". På det sättet fick jag förklaringen till just det danska uttrycket ;-) Ibland avläser jag flera ord eller meningar som inte ens är översatta, eller direkt felöversatta. Så visst hör jag otroligt mycket med ögonen, och visst är jag extremt beroende av den lilla syn jag har. Inte minst märks det extra mycket när jag är trött, när belysningen är fel, när solen strålar eller när det är mörkt. 

Däremot kan jag avläsa bäst när det är tyst eller när ljudet stämmer exakt överens med läpprörelserna. Ibland kan man på film se att det blir fördröjning på ljudet, det behöver inte vara många millisekunder för att jag ska reagera. Då hör jag mycket sämre. Finns det annat ljud som stör, tex två röster som pratar och jag ska avläsa den ene, då är det nästan värre än om det varit helt tyst och jag bara behövt koncentrera mig på läppavläsningen. Detta händer ofta på mitt jobb, att jag sitter och pratar med en kund och det samtidigt finns andra röster i banklokalen som "stör". Då får jag hålla tummarna för att min kund har tålamod med mig! ;-)

.

En helt vanlig måndag...

Simultankapacitet... Det är ett ord som vi kvinnor ofta skryter över att vi besitter. I verkligheten kan man diskutera huruvida det bara är ett fint ord som vi tycker att det är kul att svänga oss med eller om vi faktiskt behärskar detsamma?

Själv blir jag nog snart tvungen att revidera det hela lite grand... 

Jag har tidigare berättat om hur en helt vanlig onsdag kan te sig i mitt liv. Nu ska jag berätta om en helt vanlig måndag. Den måndagen som var i förrgår kan jag berätta om tex. (Alltså dagen efter den förste april då jag blivit grundligt lurad av min pojkvän, på ett så pinsamt sätt att jag inte tänker prata mer om den saken.) Måndagen började med att jag snoozade som vanligt i sisådär fyrtiofem minuter. Masade mig så småningom upp, klev in i badrummet, satte i badkarsploppen och började fylla karet. Det brukar ta sin lilla tid, så under tiden gick jag ut i köket och stoppade in en mugg te i micron samtidigt som jag mätte upp havregryn och vatten i en djup tallrik. Gröttallriken bytte plats med temuggen och jag gick vidare in i vardagsrummet för att slå på datorn.

Efter att ha scrollat och läst nyheter en stund vid datorn kom jag på att gröten stod i micron och OJ, den hade visst kokt över. Blev till att samla ihop kladdet som flutit ut över brickan och diska lite. Tillbaka till nyheterna på nätet. Vänta nu... Höll jag inte på att fylla badkaret?! NEJ! Men JO, så var det! Badrumsmattan var genomdränkt! Fick vrida ur efter bästa förmåga och sen torka upp golvet.

Nu var alltså teet kallt... In med det i micron igen en sväng medan min lekamen tvagades. Tillbaka till köket, teet hade stått en stund och svalnat, men nu pallade jag inte värma om det en tredje gång, så det drack jag halvljummet. Gröten då? Jo, den hade stelnat och kallnat, men det är så jag brukar äta den, den slinker ner i alla fall. Antingen ståendes vid diskbänken, eller framför datorn. Kan dock avråda från att dricka te eller kaffe vid datorn! Det händer så lätt olyckor där, kan man säga. Jag rekommenderar inte heller att dricka rödvin framför datorn! Inte för att jag brukar göra det en måndag morgon, men jag nämner det för säkerhets skull.

Borstade tänderna, fluffade till håret och skulle smörja in mitt ansikte. Tog en klick i handen och råkade slänga en blick mot spegeln strax innan jag fick upp händerna mot ansiktet. Hoppsan! Av med glasögonen först! La dem på toalettlocket, som INTE VAR NERFÄLLT! Tur det var spolat i alla fall... Ok, smörja ansiktet först, men NEJ, jag hade fått fatt i tandkräm! Inte så mysigt i ansiktet, kan jag berätta...

Irriterad for jag in i vardagsrummet och klädde mig - förhoppningsvis i matchande färger. Ljuset i vardagsrummet kunde varit bättre... Fönsterna är så smutsiga att man fortfarande tror att det är filmjölkstjock dimma, trots att det varit klart väder i en vecka nu. Känns inte som om det är någon idé att tvätta fönsterna heller... Ute på gatan står det nämligen stora grävmaskiner och gräver. De gräver nya hål varje dag och har hållit på så i ett halvår, minst. Fattar inte när de ska bli klara? Kastade ett nytt öga på datorn, fastnade på en intressant artikel... OJ vad tiden går! Till jobb! 

For ut med jackan halvöppen, handskarna i ena handen och en ganska hög adrenalinnivå. För var dag finns det nya hål där ute på gatan och var kväll har några andra hål grävts igen. Jag hinner aldrig lära mig VAR jag ska se upp mest. Just nu är trottoarerna på båda sidorna uppgrävda och gående ska försöka samsas med biltrafiken i makadamen mitt på nånstans. Ja, utom där det är hål förstås. Varför jag inte går en annan väg??? Men det finns ju ingen annan väg att gå - de gräver på de andra vägarna här också! Vita käppen får vara framme för det mesta. 

Men vänta, det är nåt som inte stämmer? Vad tysta grävmaskinerna är idag? Nog borde det höras när grävskopan trycks ner i makadamen - och motorerna - nog brukar de brumma rätt högt? Åååhh, jag hade glömt hörapparaterna uppe i lägenheten! Hur kan en person som i princip är helt döv ge sig till att gå hemifrån utan Höron!? De låg i torken över natten, så jag tänkte väl inte på dem. Tillbaka hem igen, upp för trapporna i ilfart, nerför trapporna i mindre ilfart. Det är "farligare" att gå nerför upplever jag det som, så då går det inte så fort. 

Nio dagar av tio kommer jag till jobb med andan i halsen och en puls högre än Turning Torso. I bästa fall ramlar jag in på klockslaget halvnio, men ofta hinner hon bli både en och två minuter över halv... =/ 

Någon som är förvånad? ;-)


.