DövBlindhet kan leda till något positivt också =D

Måste bara berätta: Allt är verkligen inte skit med att ha handikapp. I söndags råkade jag ut för ett riktigt mysigt möte tack vare mina handikapp! =)

Det var söndag med hyfsat vårväder och jag och pojkvännen bestämde oss för att vi skulle nyttja detta på bästa sätt. Vi for upp till Söderåsen. Han skulle springa en mil och jag hade istället med mig kameran med fulladdade batterier. Ok, vi ses här vid bilen om en timme, bestämde vi. Så knatade han iväg. I denna skog har han sprungit många många mil och han kan väl nästan varje träd utantill. Det kan dock inte jag, så jag använde mig av den mycket smarta appen "Mina Spår" som jag lagt till i min mobil. Jättebra! Den ritar ett rött streck på en karta där man gått och om man nu skulle råka gå vilse, är det bara att följa det röda strecket tillbaka ;-) Eller så kan man, som jag gjorde, hitta en runda tillbaka till bilen.

Jag skruvade upp volymen på mitt CI till max och när fåglarna kvittrade som allra bäst och tydligast ställde jag mig under träden och kikade upp. Med mitt minimala synfält kan jag ju få leta i evigheter, speciellt som jag inte har riktningshörsel och alltså inte har en aning om från vilket håll ljudet kommer. Stod där en lång stund och glodde. Det hördes så tydligt, men VAR var pjodden???

När jag stått där en längre stund kom ett par gående och frågade om jag hittade något kul? Njae... Jag förklarade lite snabbt för dem om mitt CI och varför jag var så nyfiken på fågelläten som jag ju aldrig hört förr men att jag även är synskadad så jag hittade inte de små fåglarna. Det gjorde inte de heller, sa de. Fåglarna brukar visst inte vara så lätta att se, men detta var nog en svartmes, det lät så, sa kvinnan. De såg så mysiga ut båda två. De hade likadana färgglada indianponchos på sig och hon hade en slags cowboyhatt med stort brätte och han en läderkeps. Riktiga bohemer och ena jäklar på fåglar. De blev riktigt nyfikna på mig och min hörsel och tyckte det var jättekul att jag nu kunde höra som jag gör. Jag berättade om fågelljudsboken jag fick av en väninna i födelsedagspresent förra året och de tipsade mig att jag först skulle lära mig talgoxe och domherre ordentligt, för dem skulle jag lätt kunna identifiera när jag kom ut i skogen. Sen var det bara att fylla på med fler fåglar efter hand ;-)

Så glad man blir av sådana människor!!! 

Jag tackade dem för en väldigt trevlig pratstund och vandrade vidare. Nu hörde jag en annan fågel som jag nästan kan komma ihåg ljudet på. Måste komma ihåg att kolla upp vilken fågel det kvittret passar in på. Saken är den, att när jag sätter volymen på CI:t på max och hör en fågel på nära håll, då är det inte bara det vanliga "tjip tjip tjip" utan mer en massa "tjip tjyyp tjirrrp", om nån förstår vad jag menar?

Sen kom jag till en brädhög. Nysågade granar - åh vilken underbar doft!

En skogspromenad om våren ska verkligen inte underskattas! =D

Gubbjävel! (Version 2.1.½)

När jag kom hem efter en tur på stan idag såg jag en snubbe sitta på trappen framför min ytterdörr. Bredvid honom stod en väldigt stor okopplad hund. Jag har viss respekt för hundar och kan ibland vara ganska hundrädd. Speciellt om jag inte alls känner ägaren. Den här snubben såg ovårdad och obehagligt smutsig ut. Som en uteliggare eller vad vet jag, en missbrukare? (Fick känslan av att han var bekant med kvinnan i frisörsalongen/hundnattiset/massageinstitutet här i närheten...) 

Jag stannade en bit ifrån och sa: "Ursäkta men jag ska in genom den där porten, du skulle inte vilja vara snäll och koppla din hund?"
"Haha, nää det tänker jag inte alls göra!" skrattade snubben. "Och jag sitter så bra här, så lycka till med att komma in!" 
Ehh, han måste driva med mig, tänkte jag... I samma stund började hunden kliva fram mot mig och jag blev riktigt rädd istället och backade, samtidigt som jag bad ägaren att genast ta rätt på sin hund. Min vita käpp fungerade som ett slags skydd framför mig, men nu var jag vettskrämd. Hunden slutade gå mot mig och gick tillbaka till sin ägare igen. Jag käppade mig fram mot dörren medan husse klappade sin hund, dock utan att flytta på sig en millimeter. Medan jag försökte sträcka mig över idioten på trappen för att slå in portkoden kallade han mig för "en bindgalen, hotfull idiot och att såna som jag borde spärras in". Själv försökte jag förklara för honom att jag faktiskt var rädd för hunden. Först efter fyra försök fick jag rätt på portkoden - pust! 


Ursäkta, men nu har det väl ändå gått för långt!!! En hundägare med minsta vett i skallen visar förståelse och respekt för att andra människor faktiskt kan vara hundrädda och om man inte vill koppla sin hund, då bör man åtminstone ha begrepp på att gå undan med hunden. Speciellt när det, som i detta fallet, är en nyfiken hund som vill fram och "hälsa". Dessutom, ska en synskadad person behöva kallas hotfull och galen för att hon/han använder sin vita käpp? (En annan sak kanske om jag hade lyft käppen en halmeter och slagit vilt i luften, vilket jag med facit i hand kanske borde ha gjort? ;-) ) Nej, men jag menar: en uppfostrad och frisk hund med en frisk ägare bör väl ändå kunna klara av att det finns käppar, rullstolar, barnvagnar och annat utan att uppfatta sådant som hot. Jag försöker trösta mig med att han nog verkligen VAR en missbrukare - om nu det kan vara en tröst? För djur som hamnat i fel människors händer är inget bra. 

VARFÖR VARFÖR VARFÖR råkar jag ut för såna här typer jämt och ständigt??? Är det magneten jag har fått inopererad i skallen som drar allt skrot till mig...? 

Smak, Doft och Känsel

Efter hand som syn och hörsel minskar får de andra sinnena: Smak, Doft och Känsel lite mer betydelse för min upplevelse av omgivningen. Ja, sen finns det ju de som har ett sjätte sinne också, men jag tror jag avhåller mig från att fördjupa mig i den egenheten just nu ;-)

Jag har alltid tyckt om att äta goda saker såsom glass, choklad, kakor, godis, efterrätter mm. Jag tar mig friheten att skylla på att det var bara för att jag redan som liten hörde mycket dåligt. Nähä nä, den gick ni inte med på... ;-) Sant är i alla fall att jag redan som liten hade en ganska tilltagen rondör. Den har pendlat upp och ner i hela mitt liv och just nu ligger jag liksom på lite plus igen... Det har jag försökt sätta stopp för. Inte så att jag svälter mig, absolut inte, men jag försöker välja godsakerna med omsorg men ändå så att mina sinnen får njuta så mycket det går. 

Fika är jag tex väldigt förtjust i. Numera består fika kanske i att jag tar en lyxig kopp espresso på ett café, med - eller helst utan - en pytteliten chokladbit till. (Hellre än blaskigt bryggkaffe.) På helgen lyxar jag gärna till det med en bit smarrig gruyèreost, pecorino, prima donna eller liknande, skuret i pyttesmå bitar, som jag sedan äter med tandpetare med ett gott glas vin till. (Hellre än hushållsost i tjocka skivor.) Inte billigt halvdåligt vin utan hellre ett riktigt gott, eventuellt lite dyrare vin. Lyx kan även bestå i ett doftande skumbad, en härlig promenad vid havet eller varför inte i en riktigt mörk chokladbit med mycket smak (hellre än Marabous mjölkchoklad).

Lyx består, som sagt, i espressokaffe. Jag brukar sätta mig på Zoéga's lilla butik i stan och njuta av en dubbel espresso. Jag menar espresso kan väl inte innehålla några kalorier - inte utan dopp i alla fall - och doften ska vi bara inte tala om! Mmmmm! Dessutom är det så mysigt att sitta där och hålla i den pyttelilla, varma koppen. Nyligen när jag satt där och sippade på mina droppar bestämde jag mig för att jag minsann skulle investera i en egen espressobryggare. Inte nån sån där kapselbryggare utan en riktigt, som man har kaffepulver i. Samma dag hade jag varit hos tandläkaren och istället för de befarade fem-tiotusen som jag var rädd att det skulle gå på, räddades tanden för 330 kronor. Jag hade ju sparat massor av pengar!!! (Fri tolkning!)

Väl hemma började jag leta och gräva i information på nätet, jag kastade ut frågan bland mina Facebookvänner, jag läste prisjämförelsesidor och jag läste diverse tester. Samtidigt dök det upp en kampanj på Gaggias espressomaskiner hos en välkänd näthandel. Jag slog till! 2.500:- istället för 4.500:-, det skojar man inte bort! I fredags kom maskinen med posten och jag for genast ner på stan och köpte en kvarts kilo av Zoéga's dyraste och lyxigaste espressokaffe. Jag investerade till och med i sex espressokoppar. Ska det va, så ska det va ordentligt! =)

Nu visade det sig tyvärr att maskinen var kaputt! Följde manuelen till punkt och pricka medan besvikelsen blev allt större. Tog hit pojkvännen och samma procedur upprepades. Maskinen är sönder! =( Mailade och reklamerade maskinen hos säljaren som meddelade att de tyvärr inte hade fler maskiner i lager. De skulle skicka mig en returlapp och sen skulle jag få pengarna tillbaka. Men jag ville ju ha espressomaskinen! :'( Nu står jag på ruta 1 igen. Dricker kaffe i Zoéga's butik ibland och får väl se det som så; att jag får så mycket mer kaffedoft för pengarna varje gång jag går dit. Dessutom får jag motion eftersom det är en dryg kilometer till butiken ;-)

.

Med fladder i luggen, precis som på Mamma Mu ;-)

Häromdan skulle jag på möte på DövBlindteamet i stan. Jag var sen. Ja, sen och sen, jag var lite sent ute, kan man kalla det... Hinner jag gå ner? Nej, men om jag halvspringer så hinner jag. Eller så skulle jag ju kunna...? Cykla? 

Ok, så får det bli. Det var mulet väder men inget regn = ingen sol som bländade och inget regn som skulle blöta ner mina glasögon. Det var en bit frampå förmiddagen = det skulle vara förhållandevis lite trafik och lite folk i rörelse.

Jag plockade fram och snabbtorkade av min cykel. Den står ute hela året, förvisso under ett tak, men likväl utomhus = väldigt smutsig när den så sällan används. Det var dåligt med luft i däcken, men så fort jag fått lite fart på den insåg jag hur mycket jag saknat att cykla =( Visserligen cyklar jag på spinningcykeln varje vecka, men det går inte att jämföra... Jag kände vinden blåsa på ett skönt sätt i ansiktet och njöt av en slags frihet som jag sällan får uppleva nuförtiden. Färden ner till stan gick ganska långsamt, för jag är väldigt försiktig och tittar åt alla håll femtioelva gånger, som om jag inte riktigt vågar lita på att jag fixar det. Jag valde en bakväg där det nästan inte är någon trafik alls och när jag kom ner till stan cyklade jag på cykelbanan som är inklämd på den annars enkelriktade gatan. Då mötte jag en cyklist som cyklade MOT färdriktningen på "min" cykelbana. Han verkade väldigt ouppmärksam och hade stora hörlurar på sig. "Oj! Här är en som inte ser mig!" tänkte jag och började vifta och hojta för att vi inte skulle krocka. Han bara log lite överlägset och cyklade åt sidan. Jodå, han hade sett mig och hade tydligen full koll på att jag var där, men det kunde ju inte jag veta. Jag är överdrivet försiktig och kanske upplevs jag därmed som lite hispig av andra?

Jag kom i god tid till mötet och tjejen jag skulle träffa på DövBlindteamet sa: "Cyklade du hit? Du gillar utmaningar va? Att leva lite farligt?" Njae, men det är svårt att acceptera att jag blivit så begränsad. Jag tror jag hade cykeln framme två gånger förra året. Cykla i trafiken, det är inget jag gör om jag känner mig det minsta osäker. OM jag cyklar är det i så fall en tur ut på landet med fri sikt och naturligtvis i bra väder och med "ofarlig" trafik. 

Jag lånade en luftslang på stan och pumpade däcken och sen ledde jag cykeln hem. Men oj vad skönt det var att känna luggen fladdra i vinden igen!!! Jag är precis som min idol, Mamma Mu! Säger någon att hon inte kan, ja då ger hon sig katten på att genast prova och visa att hon visst kan! =D

.

Gubbjävel!

Så kom det sig då att veckans första arbetsdag var slut. 
Det var fint vårväder och jag gick i lugnt tempo hem från jobb för att byta om till mitt spinningpass. Njöt av livet, sådär som man kan göra i vårsolen. När jag var på sista sträckan, den till synes helt folktomma trottoaren utanför mitt hus, såg jag en bil som backade in på uppfarten på andra sidan gatan, där jag tänkt gå och jag tappade koncentrationen i ett par sekunder. Bäst att hålla koll på den där bilen, så jag inte blir påkörd... 

Så plötsligt ser jag något som rör sig ganska snabbt i ögonvrån samtidigt som jag hör ett "iiiihhhh" (gnisslande handbroms på en cykel). Jag blir rejält överraskad och lite rädd. Hjärtat tar ett litet skutt och pulsen dunkar i huvudet. I samma sekund upptäcker jag ett cykelhjul två centimeter från min vänstra fot. Tittar upp och ser en man i sjuttioårsåldern som gränslar en cykel vilken sitter fast i det där cykelhjulet. 
"Oh, vad rädd jag blev!" sa jag. "Men... Cyklar du på trottoaren? Du höll ju på att köra på mig!" 
"Vadå, jag står ju still!" röt gubben som grenslade cykeln. 
"Ja, nu, ja..." sa jag. 
"Men vadå, du får väl se dig för!" svarade gubben. 
"Vad sa du?" blev min kommentar. 
"Ja, du får väl titta var du går!" skrek gubben som vid detta laget hade förvandlats till en gubbfan i mina ögon. 
"Du, det är en trottoar, det här." svarade jag.
Då började gubbfan rulla sin cykel framåt och köra på mig samtidigt som han knackade med ett finger på sin cykelhjälm och sa: "Åh, du e ju helt jävla dum i huvudet!"
Då for fan i mig och samtidigt som jag knuffade gubben ifrån mig (som nu for ner på gatan med cykeln och TYVÄRR lyckades hålla balansen) sa jag: "Nej det är jag inte, men jag är nästan blind. GUBBJÄVEL!"

Gubbjävlen bara cyklade vidare och jag som var arg som ett bi och kände tårarna innanför ögonlocken försökte intyga mig själv att det var HAN som gjort fel precis hela tiden. Även om jag nu hade varit en fullt seende person så kanske jag hade gått i andra tankar och kunde också ha missat en cyklande gubbjävel på trottoaren. VAD hade han där att göra över huvud taget? Det finns en stor bred gata intill. Finns väl ingen anledning att kasta sig undan för en sån. Sådana här elaka kommentarer kan man ofta få när man inte ser eller hör så bra. Sådana är folk. Folk man inte ens känner. Av vilken anledning, kan man fråga sig?

Kom in i lägenheten och var så upprörd och ledsen att jag inte alls hade någon lust att gå på spinning. "Jag bokar av mitt pass." tänkte jag. Men nej, sen for fan i mig igen! "I harrvitta att JAG ska missa mitt spinningpass för att en gubbjävel är dum mot mig. Jag ska cykla minsann!" Och det gjorde jag med en ilska och överskottsenergi som hette duga. Nu har jag lugnat ner mig betydligt... ;-) Ville bara avsluta det hela med att slänga in de sista arga orden här i min blogg... 


.

Jaså, bidde det ingen rock, Mäster Skräddare? Vad bidde det då?

Det kom ett mail häromdagen från en kompis med rubriken "Vill du sticka och virka?" I mailet fanns en länk till en film som visade hur man virkar mormorsrutor. Jag tittade på filmen och plötsligt blev jag VÄLDIGT sugen på att sticka eller virka något. När jag var tonåring var det en sån där stickboom. Alla (tjejer) satt i korridorerna i skolan och stickade tröjor, halsdukar och mössor för glatta livet. Nu verkar den där garnvågen vara tillbaka igen.

För egen del har jag inte producerat några stora garnalster på många herrans år, väl?

Jovisst jo, jag stickade ju ett par raggsockor för ett år sen.

Jag visade brorsdottern hur man gör garnbollar förra vintern.

Jag stickade ett par lovvikkavantar för tio år sen.

Och det får jag inte glömma: mobiltelefonen fick ju ett lovvikkavantefodral förra året =)

Minns inte vad det kan ha varit dessförrinnan, men innan dess var det läääängesen jag gjorde något sånt pilligt, jag vill det ska vara stort och att det ska gå undan. Som tex sy hela klädesplagg, sy upp gardiner eller liknande.

Fast, jo, just det, jag sydde ju nya fickor i pojkvännens jeans i höstas. Tänk att jag tillåtit mig falla i den klassiska genusfällan! ;-)

Numera tycker jag att det är allt svårare med handarbete, kanske inte i första hand för att jag har så svårt att se det småttiga, som att jag tycker att ljuset inte räcker till. (Till stor del för att jag har grå starr.) Jag behöver bra ljus, men det får samtidigt inte blända. Svår balansgång, det där...

Jag tackade i alla fall "ja" till kompisens inbjudan om "Stick-, virk- och soppkväll" som jag verkligen ser fram emot! Nu har jag funderat på VAD jag ska ta med mig för handarbete... Var först inne på att göra något förfärligt litet, så det blir färdigt någon gång, men så såg jag den här på www.jarbo.se och föll för klänningen ni ser nere till vänster i bild. Den skall virkas med bomullsgarn och virknål nr 2,5. Jag klassas förmodligen som en galning som ens funderar på att ge mig på den. Att sticka är betydligt lättare när man inte ser, än att virka. 

Men men, det hela blir kanske som i sagan om "Mäster Skräddare" där tyget till rocken "inte bidde nån rock, utan det bidde bara en fingertipp" ;-)

(Redan innan jag skrev färdigt det här inlägget konstaterade jag att jag nog ska hålla mig till nåt litet ändå, som en hatt med brätte eller keps med skärm mot solen...)

.