Ettårskontroll på fredag!

På fredag ska jag till Lunds lasarett, och träffa CI-teamet. Det är dags för ettårskontroll. Det är snart ETT HELT ÅR SEN jag opererades och fick mitt Cochlea Implantat.


Jag har fått höra många positiva kommentarer kring detta från andra. Här är några: 


* Du pratar inte alls så högt längre, som du gjorde innan. Det verkar som om du hör allt! 
*  Du är mycket mer avslappnad och hör även om du inte tittar på mig. 
* Du säger nästan aldrig "va" nuförtiden.
* Oj, vad du har utvecklat din hörsel! Du hörde mig när jag ropade på dig första gången. Och jag ropade inte alls speciellt högt.
* Du talar mycket renare nuförtiden. Du uttalar tex bokstaven "s" tydligt i varje ord. Det gjorde du inte tidigare. Du slarvade säkert eftersom du inte kunde höra alla bokstäverna själv.
* Du kan höra det mesta av vad vi säger, fast vi sitter på ett stökigt café. Det var ju omöjligt innan.


Visst hör jag ofantligt mycket bättre idag är jag gjort på många många år tidigare. I vissa fall hör jag mer än jag någonsin gjort tidigare, som tex att jag kan höra fåglar och gräshoppor. 


Som sagt, jag hör mycket mer än jag gjorde innan, MEN jag vill påpeka att ett CI är fortfarande en hörapparat. Om batterierna tar slut är jag döv. Om jag är i en stökig miljö klarar inte apparaterna av att sortera de inkommande ljuden och allt blir ett enda sammelsurium. Fler personer än en i taget är nästan omöjligt att prata med. När man har högtalare på tåg, bussar, varuhus och liknande kan jag idag, till skillnad mot tidigare, uppfatta ATT någon pratar men lyckas mycket sällan höra mer än ett par lösryckta ord.


Jag frågar och frågar folk jämt och ständigt när jag hör ljud som jag inte kan identifiera, så att jag ska kunna lära mig vad de står för. Ibland får jag jättebra svar, men ibland förstår folk inte varför jag frågar så mycket och då kan jag få irriterade svar: "Det vet jag inte, det är väl nåt väsen bara." eller "Det är väl inget ljud att bry sig om". Såna svar vill jag förstås inte ha. Jag tränar ju för fullt och jag vill veta vad det är, så att jag vet nästa gång att det där ljudet "inte är något att bry sig om". 


Något jag ännu inte vågat prova är att gå på någon riktigt högljudd tillställning, såsom konsert. På lördag är det en konsert i Helsingborg som jag gärna vill gå på, Deodato Siquir,men jag vet inte riktigt om jag är mogen för det ännu... Återstår att se. På fredag är jag bjuden på mingelfest. Förra året hölls denna fest veckan innan jag skulle opereras. Ska bli intressant att jämföra ;-)


Nu ikväll ska jag gå på bio OBS! Naturligtvis ingen svensk, otextad film, men ändå. Får se hur det kommer att låta... 


Återkommer med mer blogg när jag varit i Lund. 












.

Bit ihop. Andas. Räkna till tio. Le!

Igår var det tisdag. Det var den 13 september. Statistiskt sett borde det inte finnas speciellt mycket folk på det stora köpcentrat utanför staden. Dels för att det var just mitt på dagen på en tisdag och dels för att många människor lever ur hand i mun och ofta inte har några pengar kvar att handla för den 13:e, drygt tre veckor efter barnbidrag och två veckor efter lön. Jag bestämde mig för att ta risken. Risken att åka på migrän...


Klockan var ett när jag kvistade iväg till bussen som skulle ta mig till Ikea. Vad jag nu skulle där att göra...? När jag kom in i varuhuset var jag helt förvirrad. Det är ombyggt, det är flera gånger större än tidigare och hade pojkvännen varit med mig hade han sagt till mig: "Andas!" Visserligen hade jag inte räknat med att jag skulle kunna hitta speciellt väl därinne, men en karta kunde de väl ritat upp? Som väl var hade de service: En kvinna (väktare) kom fram och frågade mig om jag behövde hjälp för hon såg att jag såg undrande ut. Mycket riktigt; hon hade en karta att lämna över till mig. Sådärja, nu ska jag väl hitta runt, bara jag vet var jag ska börja...? 

Jag tog en en liten kärra att dra saker i och hängde den vita käppen nära till hands. Dumt nog vecklade jag inte ut den, som jag förstås borde, vilket resulterade i att jag var uppe och klättrade på en del saker som "stod i vägen" emellanåt. Jag hade i och för sig ingen brådska så jag gick lugnt och försiktigt fram, men ibland gick jag ändå in i kundvagnar som folk har förmågan att ställa mitt i gången och sedan överge...? Då och då fick jag ställa mig och titta runt runt  runt för att försöka få en någorlunda överblick över var jag var och åt vilket håll jag skulle gå. Jag vågade mig inte på några genvägar någonstans, utan följde lydigt pilarna i golvet runt runt runt varuhuset. 


Ljuset inne på Ikea (ja, på varuhus i gemen) är förfärligt obehagligt! Det är spotlights överallt som det är närmast omöjligt att undvika att bländas av hela tiden. Jag gick där ett par timmar och blev mer och mer irriterad ju längre tiden gick. Till sist var jag tvungen att plocka fram käppen för då orkade jag inte längre att kompensera med att flacka med blicken fram och tillbaka. Det dumma är att båda händerna då blir upptagna...


När jag kom fram till kassan var jag rejält trött och hade fått huvudvärk. Jag lastade upp varorna på vagnen och kände mig stressad över att folk tryckte på så bakifrån. "Låt mig lägga upp mina varor i lugn och ro först. Er tur kommer sen när jag är klar!" ville jag skrika till de som stod bakom och inte lät mig komma till att sätta tillbaka den använda kassen och vagnen jag hade haft. Jag bad snällt tjejen i kassan om jag kunde få Ikea-katalogen eftersom jag har valt bort reklam hemma. "Nej, den kan du inte få." "Varför kan jag inte det?" undrade jag. "Nej, du får gå till receptionen och hämta en, denna är för varuhuset." "Men jag är synskadad och jag hittar inte till receptionen härifrån, skulle jag inte kunna få den du har där?" "Jaha..." sa hon och tittade på min käpp. "Nej, men jag får inte lämna ut denna katalogen för den tillhör varuhuset. Det sitter en etikett på den, så den får jag inte lämna ut." "Nä men ska det vara så svårt, då kan ni behålla era jävla kataloger själv!" sa jag då, arg som ett bi. Och det var ju inte snällt sagt av mig. Jag borde behärskat mig. Men där brast allt för mig: Jag hade snubblat mig fram i kringelikrokar på varuhuset i flera timmar, jag hade ont i huvudet och var helt slut av dålig luft, dålig belysning och att jag ser så förbannat taskigt! Det var ju inte hennes fel, även om hon hade kunnat svara smidigare. Det slutade med att jag faktiskt fick en katalog av henne, som INTE hade nån etikett "Tillhör varuhuset" på, var hon nu lyckades trolla fram den?


När jag packat ner mina varor och skulle gå ut upptäckte jag att de sålde kaffe för fem kronor. Precis vad jag behövde!!! Jag tog ett djupt andetag och kämpade för att bli snäll igen. Nu var käppen framme också, så jag såg säkert snällare ut också ;-) sådär "hjälplös" ni vet... (Jag som AVSKYR att verka hjälplös!) När det var min tur och jag betalt (kaffe OCH kanelbulle för fem kronor) sa jag till killen: "Skulle du kunna hjälpa mig med en sak? Jag är synskadad och hittar inte till kaffemaskinen. Kan du visa mig var den är? " "Självklart!" sa han och var hur rar som helst. Han visade mig även var kanelbullarna fanns.


En kopp espresso senare var jag på lite bättre humör, men innan jag kommit ur varuhuset var jag tvungen att ta en Imigran. (Migränmedicin.)


Jag hittade häromdagen ett mycket bra blogginlägg som handlar om just "Funktionshindrade och bemötande" som jag verkligen försöker ta till mig av. Men det är inte lätt alla gånger, det ska Gudarna veta. 












.

Den enes fel - Den andres rätt

Var på stan igår med kompisen S för att ta en kopp kaffe och snacka lite skit. Det var ett tag sen vi träffades och under den tiden har S hunnit med både utlandssemester och jobbyte, så vi hade en del att uppdatera =)


I samband med jobbytet behövde även S få sin garderob uppdaterad och vilken kvinna kan säga nej till shopping? ;-) Vi började i skoaffär 1, ett par kängor ville S hitta. Jag sträckte mig mot hyllan efter ett par riktigt snygga svarta? kängor som jag lämnade över till S. 
Jag: Dessa? 
S: Haha, det var precis dem jag själv sträckte mig efter! 

Nu såg jag att de inte alls var svarta, utan gröna. En väldigt snygg grön färg måste jag säga! Lite som Dr Martens-grön, om ni förstår? Fast, jag behöver inga kängor. Hade jag däremot gjort det, hade dessa varit alldeles i min smak. S föll som en fura för dem, de var väldigt sköna och priset var humant. Köpt och klart! Under tiden gick jag bort och tittade bland skorna (som jag inte heller behöver) och hittade ett par i lagom hög klack i en underbar grön färg! 
Jag: Kolla vilken snygg grön färg på dessa! sa jag. 
S: Du, de är inte gröna. 
Jag: Inte? 
S: Nej de är liksom mullvadsfärgade.
Expediten: Ja, jag skulle kalla dem grå, lite mot mullvad. Men har du dem till grått, ser de nog gröna ut.
Jag: Eeehh, jaha, men jag hade velat ha gröna... (F*n också, nu luras färgerna med mig igen!)


Vi gick vidare till skoaffär 2 och nu ville S hitta något svart som kunde funka även i regn. Jag fick fatt i ett par riktigt snygga kängor svarta kängor här också, bara det att de var inte svarta, de var lila... De skulle dock ingen av oss ha, vi bara tittade. (Färgfel IGEN!) 


Här i skoaffär 2 hittade S i varje fall ett par svarta, jättecoola stövlar som funkar både i väta och i kyla. Helrätt för henne med häftiga detaljer! Köpt och klart igen! Du är min "lucky charm" idag, sa hon! 


Trevligt! Jag lockar henne att titta på skodon som jag tror ser helt annorlunda ut än de verkligen gör - och hon faller pladask för dem... Hur ska man tolka det? ;-) 


PS: Det blev kaffe också! 












.