Förberedelser i all ära...

För några veckor sen var jag och pojkvännen och campade på underbara Österlen. Efter kvällens tandborstning uppe i toalettvagnen gick jag och memorerade diverse detaljer för att jag - om jag nu vaknade mitt i natten - skulle kunna hitta till och från toalettvagnen. Jag räknade lyktor, husvagnar och steg. Tänkte liksom vara väl förberedd, och förutseende som jag varit redan där hemma hade jag även en liten pannlampa med mig, som jag la i fickan på tältväggen. 

Naturligtvis vaknade jag. Det var beckmörkt ute OCH det regnade... Attans också! Hade klockan varit halvsex hade jag väl kunnat somna om och vänta nån timme tills det ljusnade, men VEM kan somna om kl halvtre i kissnödigt tillstånd??? Inte jag i alla fall. Jag fick vackert försöka kravla mig ur sovsäcken, leta fram ficklampan och den vita käppen... 

Utanför tältet insåg jag flera saker som jag inte varit förberedd på: 1) Pannlampan jag hade tagit med hade dåliga batterier.  2) Ficklampan jag fått låna av pojkvännen var trots allt inte till någon vidare hjälp, för den lyste bara upp en liten cirkel på 5cm diameter. 3) Jag hade ingen vidare koll på åt vilket håll jag skulle gå. Vände mig åt vänster, för havet borde vara ditåt? Jodå visst kan jag höra havet med mitt CI men 4) jag saknar riktningshörsel, så i detta fall var det inte till någon hjälp. Försökte lukta mig fram istället, och fumlade mig sakta fram med käppen framför mig. Så stötte jag emot något och fick runda vad-det-nu-var... Tack-o-lov hade nu även pojkvännen vaknat och kommit fram till att det var lika bra att han följde mig bort till toalettvagnen. Jag misstänker att han vaknade när jag försökte "smyga" och insåg då att han också behövde gå upp ;-) Han kom ifatt mig när jag hade trasslat in mig i ett träd borta vid någon bil. Tacksamt tog jag honom i armen och vi började gå på grusvägen mot toalettvagnen - ja, det är vad jag tror att vi gjorde i alla fall. Något som jag nu noterade var att 5) antalet lampor inte stämde med gårdagskvällen - de hade släckt ner flera av dem. 6) Antalet steg jag räknat kvällen innan hade jag totalt glömt bort och dessutom tog jag nu 7) pyttesmå mussteg eftersom jag inte visste vad jag trampade på, så det hade förmodligen ändå blivit fel. 8) Husvagnar ser helt annorlunda ut när de är nedsläckta och 9) tom pojkvännen gick vilse.. 

Ingen av oss hittade vägen där vi skulle svänga till höger. Nog var jag ytterst tacksam över att jag de facto hade någon att hålla i handen, men det hela slutade med en lång promenad fram och tillbaka bland husvagnar och tält, som förstås hade varit långt mysigare om jag inte varit så förbannat kissnödig. Inte blir sånt bättre av att man inte hittar nån toalett... Till slut kom vi rätt i all fall. PUST! 

I efterhand kan jag konstatera att det är bra att vara förberedd, men att det är bättre att vara förberedd på att jag aldrig kan vara nog förberedd eftersom jag troligen ändå kommer att stöta på något som jag inte alls varit förberedd på ;-)

.

Ur barns synvinkel

Brorsonen K, fem år, ville att vi skulle spela "Toy story"-spelet och som den snälla faster jag är, ställde jag förstås upp. Det är bara sånt man gör =) Reglerna fick jag snabbt förklarat (inte för att de riktigt överensstämde med vad som stod innanför locket på asken, men vad gör väl det) ;-) Man skulle ha två tärningar, en med glad/sur gubbe och en med prickar (det antal steg man fick hoppa). På femåringars vis kastade K tärningarna så de for över halva rummet och varje gång det var min tur att slå fick jag (med ett synfält på 5x5 cm ungefär) ett jäkla sjå att hitta dem igen. K skrattade åt mina virriga försök att leta efter tärningar som, enligt hans sätt att se, tydligen låg PRECIS framför mig. Då sa E, hans sjuåriga syster till honom: "Men K, du vet väl att Tina inte ser så bra!" "Jaaa..." svarade K, som om han precis kommit på att så var det ju och samlade kvickt ihop tärningarna och gav dem till mig. 


I samma sekund kom han på nåt annat med faster Tina: Han for upp och började rufsa mig i håret. Så hittade han magneten till mitt CI, lyfte på den och kände sedan försiktigt med fingret över den inopererade magneten. "Du har en magnet där, för att du inte kan höra så bra." "Just det, K. Nu får du sätta tillbaka magneten, så jag kan höra dig igen." "Men, hur funkar det egentligen?" frågade sjuåriga E. Så förklarade jag för dem, på en femårings nivå (för det är den enda nivå jag själv kan förklara och begripa det på) hur det fungerar med ljudet som går från CI-apparaten via magneten till en liten dator som finns inopererad i huvudet och som sen fortsätter in till snäckan som finns i örat där allt omvandlas till ljud som man kan höra inne i hjärnan. 

"Jaha, vad konstigt" fnissade E och K, och sen fortsatte vi spela "Toy Story"-spelet som om ingenting hade hänt.

Ett par dagar senare var jag med E, K och deras mamma J på Zoo i Köpenhamn. E och K fick varsin lapp i fickan med sin mammas telefonnummer så att de -OM de kom bort- kunde be någon vuxen om hjälp att ringa efter mamma. Jag hade med kameran och fastnade fascinerat framför nästan vartenda djur för att fotografera. Med kameran lyckades jag i varje fall fånga en hel del djur som jag sen kunde se på ordentligt här hemma på min dator =)

Plötsligt hade jag tappat bort de andra vid kamelerna. När vi fann varann igen bad jag, till barnens förtjusning, att J skulle lägga en lapp i min ficka också...

Därefter var det i alla fall inte många steg jag kom ifrån de andra förrän K eller E kom och tog mig i handen. (De hade snabbt uppsnappat läget och förstått att det var så de skulle göra, eftersom jag inte hade så bra koll.) Inne i aphuset var det mörkt, inne bland ödlorna och ormarna var det mörkt, hos flodhästarna och nere under vattenytan hos sjölejonen var det mörkt och när jag stod där och famlade mig framåt kunde jag emellanåt känna en liten hand smyga sig in i min och sedan lotsa mig fram bland folket. Fladdermössens tillhåll brydde jag min inte ens om att gå in i. Vet ärligt talat inte om jag gjort det ens om jag KUNNAT se ;-)

.

Lonesome Lenny (med CI)

Det här är filmen om Lonesome Lenny. Jag och mamma satt och såg den på TV för många herrans år sen när jag fortfarande bodde hemma. Än idag kan vi komma på oss båda med att samtidigt rabbla: "I wish I had a little friend. Just a little friend I could play with. I had a little friend once, but he don't move no more." Då tyckte vi så synd om den stackars hunden. Av någon oförklarlig anledning tyckte vi inte ett dugg synd om ekorren???


Hur som helst, idag kom jag att tänka på den här filmen igen när jag satt och pratade med en kompis. Så sa hon: "Den finns säkert på Youtube, kolla där!"  Mycket riktigt, där var filmen! Det som jag nu tycker är så himla roligt, är att JAG KAN HÖRA allt vad de säger i filmen, precis som jag tydligen kunnat när jag var tonåring. En tecknad film, utan textning och utan möjlighet till läppavläsning! =) Utan mitt CI, skulle jag möjligen kunnat uppfatta de berömda meningarna "I wish I had..." eftersom detta är något jag och min mamma upprepat med jämna mellanrum under ett antal år.


Visst är det fantastiskt! 


...och visst ÄR det synd om Lonesome Lenny...














.

JAG KAN HÖRA EN GRÄSHOPPA!!!

ÖSTERLEN! =)


Vi har precis varit på Österlen ett par dagar - en plats man kan besöka om och om igen! Då det är ett ganska stort område och där finns massor att göra och massor att se, tar vi det i små portioner.


Det som stod överst på vår lista detta året var i varje fall Stenshuvuds nationalpark.


Vi åkte tidigt till vår första anhalt Brantevik, där vi åt frukost på ett pensionat. Damen som har stället är en väldigt glad och pratsam person, en sån som "pratar på både in- och utandning". (Enligt min kompis P, behärskar visst jag också den konsten... ;-) ) 


Men, åter till damen på pensionatet: Hon snackade om allt med alla, vare sig hon kunde språket eller ej. När vi väntade på vår tur, kunde jag höra hennes samtal med gästerna före oss. De var tyskar och skulle checka ut och betala sin nota efter sin vistelse: "Zweitausend, fourhundred kronor" ;-) En salig blandning, men de förstod och JAG HÖRDE HELA SAMTALET, trots att jag stod en bit bakom dem. Jag kunde inte låta bli att småle åt hur kul det lät. 


Lite senare när jag bredde smörgås, stod damen bakom disken och hällde upp kaffe medan hon hela tiden pratade med mig och frågade var vi kom ifrån, vad vi skulle se på Österlen osv osv. Trots viss koncentration på påläggen och att damen i fråga stod fyra-fem meter bort, både HÖRDE JAG och KUNDE KONVERSERA med henne =)


Under vår resa befann vi oss väldigt nära havet på Skånes sydostkust och hela tiden hördes vågornas brus - så härligt! På vandringen uppe bland Stenshuvuds olika "huvuden" mötte vi flertalet personer och av någon oförklarlig anledning var det många som spontant började prata några ord både här och där och jag noterade att trots alla dessa olika dialekter (Österlen i sommartid vimlar av turister) som rådde där - KUNDE JAG HÖRA dem allihop. 


Vi åkte och badade vid Knäbäckshusen (ett besök där kan jag rekommendera å det varmaste) och när vi närmade oss stranden från parkeringen HÖRDE JAG glada rop och skratt redan innan jag kunde se stranden! 


Efter att vi satt upp vårt tält 25m från havet på Löderups camping åkte vi till Kåseberga för att äta kvällsmat. Det blev en underbar laxrätt på restaurang "Vendel" i hamnen. Killen som serverade oss pratade väldigt lite svenska och blandade mest med engelska. Trots detta lyckades jag snabbt uppfatta när han bytte språk och JAG HÖRDE vad han sa!


När vi satt där kunde vi i bakgrunden höra Österlens Dragspelsklubb spela en massa gamla slagdängor, kända valser såsom Evert Taube och likande. De var en bit bort, men JAG HÖRDE vilka låtar de spelade! 


Mätta och nöjda med vår fantastiska dag beslöt vi oss för att, trots den sena timmen, vandra upp och titta på Ale stenar. Klockan var väl åtta, det hade börjat mulna på och var lite mörkt. Som tur var hade jag pojkvännen att hålla i, så det var inga problem. "Hör du gräshopporna?", frågade han mig då. "??? Eeehh, nej det vet jag inte. Hur hörs de då?" Så försökte han beskriva ljudet för mig, men jag hörde bara vinden som prasslade i gräset, jag hörde dragspelsmusik svagt där nerifrån hamnen, jag hörde diverse tinnitusljud (de har tack och lov annars kommit lite i bakgrunden på sistone) och jag hörde folk som gick i gruset. Jag tog fram min lilla fjärrkontroll till CI:t och ökade på volymen till absoluta max. Fortfarande inga gräshoppor =(

Vi gick upp till stenformationen och beundrade den fantastiska utsikten. Det blåste rejält och när solen var helt gömd bakom moln bestämde vi oss för att gå tillbaka till bilen. Då var det bara vi två som gick på grusvägen och plötsligt KUNDE JAG HÖRA ett ljud som jag inte kände igen. Det lät några sekunder och sen blev det tyst. Det lät igen några sekunder om och om igen. Jag fick bekräftelse från pojkvännen att det var rätt ljud jag hörde och det var bara hur mäktigt som helst! Jag log och log och lyssnade och lyssnade och frågan är om inte leendet fastnade i ansiktet på mig en LÅNG stund! =) JAG KAN HÖRA EN GRÄSHOPPA!!! 
(Om du klickar på länken till gräshoppsljuden, prova att lyssna till "Grön Ängsgräshoppa", som jag tror närmast låter som den jag hörde.)


När vi sen skulle sova var det en härlig känsla att HÖRA VÅGORNAS BRUS där nerifrån havet. 


I morse var jag uppe i campingkiosken och köpte två muggar kaffe av en äldre man från bygden: "Ska due hao dom mie daj?" Jag skrattade gott för mig själv. En sån där redig sydskånsk röst skulle jag nog kunnat höra utan CI. De pratar så högt och tydligt att min egen skånska inte ens ligger i närheten! ;-) Ja, det kan jag säga som är skåning - den som är född ovanför Hallandsåsen skulle förmodligen inte förstå ett ord. 










.