49 years, 364 days, 8 hours, 12 minutes and still learning =)

Håller på med lite stressiga förberelser inför en alldeles speciell födelsedag... Det blir lite trädgårdsmingel på den "rätta" dan i trädgården hemma hos pojkvännen. Trevligt! =)

Så tänkte jag: "OJ, tänk om jag ändå får blommor, fastän jag sagt att... Bäst att jag tar med mig några vaser hemifrån." Också skulle jag ta några glasfat att lägga upp ditt och datt på. Också skulle jag ta med min kamera inklusive superzoomobjektivet (som ju är en tidig födelsedagspresent från just pojkvännen) ;-) Också skulle jag bortom Fuji Sushi och hämta "Fuji Deluxe" som vi beställt till kvällsmat. Också skulle jag... Ja, det var mycket att bära på!

Jag kände mig som en laståsna, med diverse kassar och prylar... Alla armar upptagna, svettig i pannan och en kvart försenad ramlade jag in på Sushi-stället.

Plötsligt hade jag alltså YTTERLIGARE en kasse att bära på. DÅ ringde mobiltelefonen! Hjälp! Jag var fullastad och kunde inte ta ut hörapparaten för att svara i telefonen. (Som jag brukar med mitt "hörande" öra.) Jag fick helt enkelt försöka svara utan att ta ut hörapparaten. Alltså... Jag såg vem som ringde (Pojkvännen) annars hade jag aldrig vågat detta: Jag bestämde mig för att bara ropa in i telefonen: "Hej det är Tina, jag har händerna fulla och kan inte prata nu, jag får ringa dig senare. Jag har hämtat maten och är på väg. Är hos dig om tio minuter."

Men hur det nu var så bestämde jag mig för något helt annat i sista stund. Jag riktade telefonen mot mikrofonen på CI:t och hoppades på det bästa... Och det bästa av allt inträffade: JAG HÖRDE!!! Jag hörde vad pojkvännen svarade i telefonen och vi pratade som om inget alls var konstigt eller svårt att höra. JAG HÖRDE ALLT vad han sa med mobiltelefonen riktad mot mikrofonen på mitt CI!!! Förvisso hade han något ljusare röst än vanligt, men strunt samma: JAG HÖRDE honom!!!

Det är också bevisat att jag hörde rätt, för han mötte mig på Tågagatan, precis så, som jag hört honom säga i telefonen!!!







.

Färgerna luras!

Igår träffade jag kompisen P och kommenterade hennes nyinköpta tofshalsband: 

- Jaså, du hyllar de skånska färgerna idag! Häftigt halsband, precis som hon, Montazami, med tofsar på. 

- Vadå skånska? 

- Ja, med en gul och en röd tofs i halsbandet, menar jag. 

- Det är rosa och orange, svarade hon. 

- Nä! E de?

- Ja. Vilken färg tycker du att den här stora pärlan har då? 

- Gul!

- Nej, den är rosa. 

- E den...?

- Men vad säger du om de små pärlorna då?

- Vita... Eller, jag menar ofärgade, glasklara, liksom...

- De är ljusrosa.

- E dom..? Men... Ja, det är iofs inte så bra belysning här inne, men... Alltså, jag har förvisso lite grå starr (katarakt)... Så då är det säkert det som gör att jag ser fel på färgerna...

F*N också!

Om ni nu ser mig ute på stan iklädd en förfärlig mix som skär sig nåt alldeles otroligt, så vet ni varför. Tala gärna om det för mig, men gör det på en skonsamt sätt, för jag blir så ledsen när färgerna luras!

Tur ändå att modet är generöst förlåtande trots allt... ;-)

.

Den 'blinda'* fotografen

* I tex USA registreras man som "legally blind" när man har ett synfält under tjugo grader. Själv har jag någonstans mellan fem och tio graders synfält. Som "legally blind" har man rätt till skattelättnader, gratis kollektivtrafik och en del annat. Fast det är klart, nu bor jag ju inte i USA...

Jag har förstått via olika forum att väldigt många med min typ av synfel har fotografering som hobby. I en icke synskadad persons öron låter det säkert väldigt märkligt. Vårt fotointresse beror nog dels på att vi oftast har vårt centrala detaljseende ganska intakt men inte minst på att den lilla Live View-skärmen på digitalkameran krymper ihop vad en normalseeende människa kan uppfatta framför sig, till en liten ruta som vi nästan kan få in i våra begränsade synfält. 

För egen del kan detta i varje fall innebära att jag inte behöver vrida runt hela huvudet och scanna av så mycket av omgivningen utan kan istället titta på skärmen och ändå få en uppfattning av vad som händer runt omkring mig. Dessutom har jag kommit på att kameran kan "se" i mörker och i dålig belysning och genom att titta på kameraskärmen ser jag vad mina egna ögon inte kan se framför mig. Ett gott exempel på detta är det ljusspel som de senaste jularna utspelats på Terasstrapporna i Helsingborg. Jättevackert, men min upplevelse har bara varit en massa lösryckta ögonblicksbilder och väldigt jobbigt. Så kom jag på att om jag höll min lilla digitalkamera framför mig och tittade på skärmen där kunde jag nästan hänga med i vad som hände uppe på trapporna. Helt fantastiskt!

Däremot har jag svårt, för att inte säga omöjligt, att se på Live View-skärmen när det är för ljust ute. Samma med skärmen på mobilen... Fast det gäller kanske normalseende också? 

Nu i vår har jag så äntligen köpt mig den där hett efterlängtade digitala systemkameran! På den kan jag alternativt välja att kika i sökaren när jag tar bilden. Kameran är min ständiga följeslagare, sin storlek till trots. Inte nog med det, min gullige pojkvän förärade mig dessutom ett superzoom i födelsedagspresent! Födelsedagen har förvisso icke infallit - det är ännu 17 dagar kvar - men han tyckte att det var viktigt att jag hann lära mig använda objektivet så att jag kunde ha det med mig på vår semester förra månaden. Vi var på Sicilien där vi bland annat besökte några vulkaner. På bilden ovan pågår ett litet utbrott på Stromboli som jag fotograferat från en båt ute på havet. Med mitt nya objektiv kan jag komma närmre objekt som befinner sig på stort avstånd och det kan ha haft viss betydelse för hans något tidiga present... ;-) 

Min "fotokarriär" startade med en helt manuell systemkamera för trettio år sen, så jag har vissa tekniska grundkunskaper. Lat som jag är har jag ännu inte lärt mig alla finesser i den nya kameran och det stör mig att inställningarna måste ske via skärmen som jag inte alltid kan se på. Man kan också välja att ställa in kameran på helautomtiskt läge och då blir de flesta bilderna ändå klart godkända.

En annan fördel med superzoom: Jag kan, förutom att komma närmre långtbortasaker ta fina närbilder på blommor men även våga mig väldigt nära obehagliga saker - som en luden larv, en slemmig snigel eller tom en skygg fjäril. När jag kommer hem kan jag förstora upp bilden ännu mer och upptäcka nya spännande detaljer som jag velat -eller INTE velat- se närmare på. (Att den vackra rosen var full med bladlöss, tex...)

Ibland tar jag bilder som jag först när jag kommer hem och pluggar in i datorn ser vad de föreställer. Ofta upptäcker jag mer saker i bilden än jag såg när jag tog bilden. "Men oj, man kunde visst se Etna också där uppe vid amfiteatern!"

Som sagt, min kamera är till mycket stor glädje! Synd bara att det ska vara sånt 'pillemoj' att efterarbeta, sortera, sätta text till och arkivera bilderna efteråt. Önskar att jag snabbt och enkelt kunde konsten att välja ut de 20% av bilderna jag gillar bäst och göra papperskopior av dem ;-)

.

Såna som pratar med djur...

I helgen var jag och pojkvännen ute på en jättehärlig promenad på Hallandsåsen, närmare bestämt kring Finsbo, ovanför Båstad. Solen gassade, vinden fläktade lite och ett par pyttesmå regnstänk kom svischande förbi - ja det var helt enkelt en perfekt sommardag!


"Nä, men DÄR kan du väl inte ligga!"


Jag lyfte på ögonbrynen och tittade på pojkvännen? "Va? VEM pratar du med?"


"Men titta här, här är en daggmask som håller på att krypa ut på vägen. Tillbaka med dig, HÄR kan du inte va!"


Alltså, jag brukar oja mig och beklaga mig lite för att min mamma pratar med djur... Sen har jag upptäckt att det gör minsann jag också. Ofta och mycket. Men detta tar priset: Pojkvännen pratar med en daggmask!


Jag riste på huvudet, för vi hade precis passerat en stor fet snigel och den hade han minsann inga planer på att rädda. Jag gick vidare men när jag efter femtio meter vände mig om såg jag honom fortfarande prata med den där Dagge Mask. Till slut tog han upp en pinne och lyfte ut honom i gräset igen. (Brrr... Tur han inte tog i den med händerna!)


Tja, själv hade jag förresten precis haft en lång konversation med en fjäril, men jag är ju känd för att vara sådär lite konstig, så jag är ursäktad ;-)


Angående djurprat så gör det ju faktiskt inte så mycket att jag inte hör så bra, för även om djuren kanske ibland svarar så att jag hör dem, kan jag ändå inte riktigt förstå vad de säger. Eller, rättare sagt, när jag pratar lugnt och sansat så ”förstår” djuren och jag trots allt varandra, eftersom det uppstår någon slags ”connection” mellan mig och djuren - inbillar jag mig ;-)



Några km senare pratade vi båda två med familjen Höns och konstaterade att de hade det bra där i skuggan.




Efter ett par timmars promenad njöt vi av fika uppe på "Café Utsikten" - kan verkligen rekommenderas! Underbar utsikt och smarrig fika till ganska hyfsat pris. Tyvärr läste jag att stället är till salu. Nu vet man alltså inte vad det blir framöver, bäst att besöka stället ett par gånger till innan sommaren är slut!


När vi åkte tillbaka hem igen svängde pojkvännen plötsligt av vägen. "Men, vart ska du nu?" "Mmmmm... Ska hälsa på..." fick jag till svar. "Ja men, du känner väl ingen som bor här?" "Mmmmm... Vänta..." svarade han igen.  Så plötsligt såg jag: Vi var ju i Grevie vid platsen där vandringsleden genom "Sinarpsdalen" slutar/börjar. Vi  gick där tidigare i sommar, men då hade jag glömt min kamera hemma. Precis här finns en kohage med några "Rödkullor", en ko och sju ettårskalvar. När vi var här sist, pratade jag länge och väl med dem, de tom förföljde mig genom hagen, men den gången kunde jag ju inte fotografera dem =(


"Jag tänkte att förra gången hade du ju glömt din kamera, så nu ska du få gå in och prata med dina kalvar igen och få passa på att fotografera dem." Så vi klev in i hagen. Vi gick och vi gick och vi letade och vi letade. Efter en stund kom vi ner mot grinden på andra sidan, men de fanns ingenstans! Vi såg flera nygjorda "blagor" så de kunde inte vara långt borta, men uppenbarligen fann vi dem inte i hagen... 


Så det var bara att köra tillbaka igen och DÅ såg vi dem! Det fanns en liten hörna av hagen som vi missat och där låg de allihop. Klev tillbaka in i hagen och snackade länge och väl med mina kor. OBS! Jag är fullkomligt övertygad om att jag även hörde pojkvännen prata med dem! 


Visst é han snäll, min pojkvän! Såna som pratar med djur måste vara genomsnälla människor! 

.

Min käpphäst; den vita käppen...

"Käppen", ja det har väl blivit lite av en "käpphäst" det där för mig... Att använda käppen eller inte... Vintertid använder jag den ofta, för att inte säga varje dag. För då är det ju mörkt både när jag ska gå till och från jobbet.


Nu i sommartid är det inte lika frekvent, även om jag VET att jag borde...

Fast, vem har rätt att bestämma det?
Det är ju bara jag som lider av alla blåmärken och bulor i pannan och uppslagna sår på smalbenen och knäckta tår och... 


Pratade med en kompis häromdagen som är i samma situation som jag (DövBlind). Hon använder sin käpp flitigt... Hon har nämligen kommit fram till att den sparar henne massor av energi. Absolut har hon rätt, jag vet... Jag kontrade med "Jamen jag vill inte bli betraktad som 'BLIND', man får ju stämpeln 'blind' av andra när man har vit käpp". " För det första vet du inte vad andra tänker" sa hon, "men å andra sidan kan de också tänka 'drogmissbrukare' om dig när de ser dig kliva rätt in i en stor papperskorg eller en barnvagn." kontrade hon med. "Har du käpp, förstår de åtminstone varför du gör som du gör, eller också kanske käppen till och med hjälper dig att helt undvika de där prekära situationerna."


Mmm hon har rätt, jag vet!


Min frisör sa nåt annat om det där med att sätta tankar hos andra: Hon hade varit på säljkurs och var bekymrad över att rekommendera sina kunder alltför dyra hårprodukter. Kursledaren sa: "Det är inte din sak att avgöra vad kunden är beredd att betala för en produkt. Kunden har rätt att få veta vilken produkt som är BÄST för hans/hennes hår. Om du istället rekommenderar en billigare produkt för kunden, som inte är rätt för hans/hennes hårtyp har du redan tänkt att 'detta har inte min kund råd med' och därmed får de kanske inte heller den bästa produkten. Man har inte rätt att sätta tankar hos någon annan." 


"Man har inte rätt att bestämma vad andra människor tänker..." Kloka ord som jag har funderat över tidigare... 


Mer käppsnack: I tisdags fyllde söta brorsdottern sju år och jag hade fått en bild via mms på ett gosedjur som hette "Fur Real". "En liden vid kanin" som rörde sig. Jag klev in på BR (leksaksaffär) och gick direkt fram till expediten: "Jag är synskadad och undrar om du skulle kunna hjälpa mig?" Jag vill ha en sån här (visade bilden i mobilen). Kan du visa mig var den är?" Inga problem alls, tjejen var hur rar som helst och jag fick hålla henne på axeln när hon klev (röda kläder mot rött golv och röda hyllor) genom leksakslandet. Så enkelt det kan vara, bara jag vågar säga ordet "synskadad".


Samma dag besökte jag smyckeaffären där jag vill beställa mig en fin ring i födelsedagspresent. Det var låst dörr, man skulle trycka på knappen för att komma in och jag fattade inte hur jag skulle kunna öppna... Mannen i butiken kom ut och mötte mig och jag förklarade att jag var synskadad (jag hade ju precis tränat på det ordet) och hade inte sett var jag skulle öppna. Vi satt och pratade en stund om hur jag ville ha min ring och han hade fina förslag som passade min idé precis. Efteråt tog jag honom i hand och tackade och sen skulle jag ta mig ut genom låsta dörren. Han frågade då "Hur ser du egentligen? Har du alltid haft det så här?" för jag hade ju inte haft några svårigheter att kika på de små ringarna. Så sa jag som det var, att "Jag har tunnelseende och att det krymper". Genant skrattande berättade jag också att "Jag har en käpp, men den ligger just nu på hatthyllan där hemma". "Tänk att du kan ha ett så gott humör och vara så glad i alla fall" var hans svar. "Ja, men vad ska man göra?" svarade jag med ett skratt. (Tur jag inte talade om att jag också är hörselskadad...)


Bara för att man ser eller hör taskigt eller har annat handikapp kan man väl inte gå runt och vara sur och bitter hela livet, heller? Nej, här ska minsann has roligt och skrattas och dansas så det går hej vilt till! =D

Ljudet av Cikador!

Cikador har jag hört talas om att de kan låta väldigt högt... Men att jag själv en dag skulle kunna höra dem hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat gissa!


För ett par veckor sedan befann vi oss på Sicilien och en av dagarna gjorde vi en utflykt till vulkanön Panarea. När vi kom dit fick vi veta att vi hade två timmar på oss tills båten skulle avgå för vidare färd mot Stromboli. Vi upplystes om att badstranden låg 40 minuters promenad från hamnen, så de rekommenderade oss att boka de (dyra) moppebilarna för transport dit om vi ville hinna.


"Äh, vi hinner" sa vi och promenerade istället. Det var ganska varmt, men på köpet fick vi njuta av väldigt vackra vyer över hav och vita hus med blå dörrar. OCH vi fick höra ett ljud, som jag ställde mig frågande till. "Cikador", kom pojkvännen fram till. När jag nu kollat på nätet, har jag kunnat lyssna på dem och PRECIS såhär lät de. Det ljudet har jag alltså kunnat höra på riktigt, "i Sverige i verkligheten dag", som "Kurt Olsson" (Lasse Brandeby) skulle ha sagt! Nej det skulle han inte ha sagt, det var ju inte i Sverige, det var i Italien... Dessutom var det inte idag, det var för tre veckor sen... Men i VERKLIGHETEN, det var det!!! 

Huvudgatan på Panarea frekventeras livligt av sådana här moppebilar. Man fick kasta sig in i någons port eller trycka sig upp längs husväggen var gång de skumpade förbi - och inte körde de speciellt lugnt heller. Det gäller ju för dem att hinna så många vändor som möjligt till hamnen för att frakta turister. Pengar pengar pengar och som bekant varar turistsäsongen bara några månader om året...








.

...och jag är en av de trettio som redan har det!!!

EAS, ja VAD är det? En variant av Cochlea Implantat? Eeehhh, och vad är DET då?, frågar sig många. Här är en, som hjälper till att upplysa omvärlden om detta fenomen: En "kändis", minsann ;-) Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har nyss opererats med EAS, ett sånt som jag fick i höstas. Nu är vi hela trettio personer i Sverige som har detta =) 


Klicka gärna på länken nedan och läs mer. Jag förmodar att det kommer mera så småningom, vi vill ju veta hur det går för henne och hur hennes framtid med konstgjort hörande blir! =)


HEJA & LYCKA TILL, Lena!

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ministerns-horsel-kan-raddas-med-ny-metod










.

Varde ljus! (Hur det började när ljuset och ljudet sedan avtog.)

För ett tag sen fick jag en fråga som löd ungefär såhär: Hur upptäckte du att du hörde/såg sämre? 


Jag formulerade ett svar, som till sist blev så långt och uttömmande, att jag tänkte publicera delar av det här i min blogg.


Först vill jag poängtera att den här typen av handikapp är sällan något man upptäcker med en gång, man tror ju att det "ska vara såhär" tills man inser att andra nog inte har det likadant som jag? Då börjar man ifrågasätta och undra. 


Min historia lyder ungefär såhär: 


Hörselskadan upptäcktes vid fyraårskontrollen. Jag vet att jag kunnat höra mina föräldrars tickande armbandsur när jag var liten och mitt tal är opåverkat, så jag har med andra ord hört mycket bra. Sedan jag var sex år har jag använt  hörapparater. Så länge jag gick i skolan hade jag dem enbart i klassrummet, men sedan jag började arbeta använder jag dem alltid. Idag kan jag absolut inte vara utan mina "höron". Går varken ut med soporna eller ner i tvättstugan utan dem, för tänk om jag träffar på någon...! De senaste tio-femton åren har jag själv märkt att hörseln blivit allt sämre, och för några år sen när jag började utreda för CI, fick jag se mina gamla audiogram sedan 1977 och där såg man tydligt hur hörseln dippat med några dB för varje år. Efter hand har jag fått starkare hörapparater och till sist var det omöjligt för mig att höra trots att jag upplevde obehagligt höga ljudvolymer. För några år sen försvann diskanten totalt - i princip från en dag till en annan. Basen har varit ganska bra, varför jag fick EAS. Nu tappade jag förvisso mycket av min hörsel i och med operationen, men jag tycker ändå att jag hör förbaskat bra med mitt CI/EAS!


Skoltiden då? Jag har enbart levt i den hörande världen, även om jag lärt mig teckenspråk också. Har du läst min blogg vet du också varför jag kan teckna ;-) Jag har aldrig haft något annat hjälpmedel under min skoltid än hörapparater, vilket förstås inte alltid varit tillräckligt... Jo, lärarna bar mikrofon och det var uppenbart att många var besvärade av att behöva ha den (jo, den var stor och klumpig på den tiden) och den strulade ofta. Jag fick förvisso hjälp att höra läraren men jag hörde ju inte mina klasskamrater, så det var inte till mycket nytta. "Bra svarat Kalle, precis så menade jag." "Jaha, HUR var det då du menade? Vad svarade Kalle???", satt jag och tänkte för mig själv alltför många gånger. När jag började gymnasiet tog mina hörapparater förresten in Radio P2 (skolan ligger nära stans stora radio/TV-mast), vilket var ganska kul under ett par veckor, men sen tröttnade jag och ville hellre höra vad lärarna sa ;-)


Synen då: Jag kan minnas att jag, när jag var liten, inte kunde se i mörker som mina kamrater gjorde, tex när jag var ute på scoutläger. Man gick upp på natten och skulle gå o kissa, eller man gick till/från ett lägerbål. Alla andra bara rusade iväg och jag kom sakta efter med ett förtvivlat letande efter stigen med ficklampan. Utan den gick det inte alls. Jag kan inte se stjärnor på himlen, jag har "alltid" sett dåligt i mörker, helt enkelt. Nu kom jag ihåg en händelse till: Vi skulle, i nian tror jag det var, göra synfältstest åt varandra på biologilektionen. Jag fick mycket sämre resultat än de andra och klasskamraterna sa: "Men Tina, du gör ju fel! Du ska säga till SÅ FORT du ser markören!" Men det gjorde jag ju... Och idag funderar jag på varför inte läraren reagerade då?


Sedan fick jag mitt körkort vid 18 års ålder. Syntestet inför körkortet var ju bara koll av skärpan, så det klarade jag galant. I samma veva behövde jag ett par nya glasögon (för min astigmatism) och frågade läkaren om han visste vad jag kunde göra åt mitt dåliga mörkerseende, för jag hade precis fått körkort och ville kunna se lite bättre i mörker. Han anade genast oråd, eftersom han var just ögonläkare och inte optiker. (Optiker vet oftast ingenting om RP eller andra ögonsjukdomar, de brukar bara kunna fixa till ett par glasögon som kompenserar synskärpan.)  Han tittade mig i ögonen och sa "Körkort? Du ska inte ha körkort! Det ska jag nog se till att du blir av med!" Jag förstod absolut ingenting och blev förstås fruktansvärt ledsen. (En mer osympatisk läkare kunde jag inte råkat ut för - och jag vet heller ingen annan som haft oturen att göra det. Den här mannen är dock död sen många år.) Det visade sig hur som helst att han såg att jag hade RP och jag blev senare remitterad till Lunds Lasarett för vidare undersökningar. Jag fick behålla körkortet på dispens femton år framåt. Dvs så länge som jag hade ett normalt ögas synfält på båda ögonen tillsammans. Idag är det betydligt mindre... Med andra ord upptäckte läkaren mina synproblem innan de kom på riktigt. Att synfältet var betydligt mindre än normalt hade jag tex ingen aning om då. Visst upplevde jag att jag blev bländad, men trodde att det var normalt. 

Här ser man två små pojkar, men att de har varsin boll i famnen är omöjligt för den med RP att veta. Ponera nu att man istället råkar få en av bollarna i synfältet -  då är det i gengäld omöjligt att veta att man dessutom har de två pojkarna framför sig...

   












Därtill är det så - eller det har i alla fall varit så i många herrans år - att det inom sjukvården råder "vattentäta skott", eller ska man benämna det " överdriven sekretess", så det var ingen som kopplade ihop min RP med min hörselskada. Det tog många år innan detta kom fram och jag fick konstaterat att jag hade något som heter Ushers Syndrom. Min ögonläkare idag är Sten Andreasson i Lund, som tydligen är en av de främsta i världen. Jag har också kommit i kontakt med Claes Möller i Örebro, en av världens främsta inom Usherforskningen, bla för att försöka utreda vilken typ av RP jag har. Det mesta tyder på typ III, men samtidigt hävdar Claes att typ III nästan uteslutade finns i Finland och det finns ingen i vår släkt som har någon anknytning dit. Så ännu vet jag inte om jag har en helt ny variant på Usher II, eller om det är Usher III. Blodprov är inlämnat, men de har inte hittat genen ännu. 


Den här sjukdomen är "progredierande", dvs den avstannar inte utan synen- och hörseln försämras gradvis hela tiden. Hur fort eller långsamt det går, är väldigt individuellt, men en sak tycker jag mig ha kommit fram till: Om man ser på statistiken och om jag får generalisera, så går synförloppet fortare för den som enbart har RP än för den som har kombinationen Ushers Syndrom. Detta är förstås inga vetenskapliga fakta utan bara mina egna personliga reflektioner. Det där med att den är "progredierande" är förstås ganska störande: Så snart jag lärt mig hantera min situation och lärt mig strategier, är det dags att tänka om och lära om på nytt igen. 


Man blir liksom aldrig fullärd ;-) Och det är ju en utmaning i sig... Man riskerar nämligen inte koppla bort hjärnan alltför långa stunder. Ska man se det positivt, så kommer jag med andra ord alltid att hålla mig alert!








.