Handlar detta om vett & etikett...?

Fick ett telefonsamtal häromdagen. En kvinna ringde från syncentralen och undrade om jag ville vara med i en nystartad samtalsgrupp för "unga synskadade". Tanken var att gruppen skulle träffas fyra gånger och utbyta erfarenheter kring att vara synskadad.

"Alltså..." började jag "...vet du hur gammal jag är?" Jodå, det visste hon. "Jamen räknar du mig som UNG?" blev min nästa fråga. "Jadå, i det här sammanhanget är du ung." Tja, det var ju trevligt att hon ansåg mig UNG, men nu var det ju inte riktigt tävlingen 'ungochsynskadad' jag ville vinna... =/

Samtalet slutade med att jag förvisso var väldigt tacksam för att hon tänkt på mig, men att jag nog inte riktigt tyckte att jag kunde ha så mycket utbyte av det, eftersom jag även är gravt hörselskadad. Hon var jätterar och förstod precis hur jag menade. Samtidigt är jag väldigt tacksam över att man tänker på och tar kontakt med folk i min situation. Det är inte så lätt att själv tänka på något sådant och att utbyta erfarenheter med folk i liknande situation är många gånger guld värt. Problemet är snarare att få kontakt med likasinnade.

Som väl är, har jag fått väldigt god hjälp av, och kontakt med DövBlindteamet som på ett fantastiskt bra sätt förstår mina specifika behov av stöd och hjälp. Hjälpmedel för en DövBlind är ju inte riktigt desamma som för en synskadad med fullgod hörsel, som väl alla kan förstå.

Sen finns det förstås Internet. Där har jag hittat många i min situation, både via olika grupper på tex FaceBook, men även via bloggar och annat. Nyligen har jag gått med i FSDB (Föreningen Sveriges Dövblinda). Det har tagit emot i mååånga år, ska jag erkänna, men nu är det gjort.

Hrf (Hörselskadades RiksFörbund) i Helsingborg försöker också dra ihop grupper för "hörselskadade i yrkeslivet" som de kallar det. Det är ju sant, de ALLRA flesta syn- och/eller hörselskadade är äldre personer. Sådana som drabbats av åldersrelaterade handikapp/sjukdomar. Jag lär nog kallas för UNG ända tills jag går i "riktig" pension... ;-)

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade ut receptbelagd medicin. Apotekaren satte klisteretiketten på framsidan av förpackningen och jag sa: "Men varför sätter du etiketten över blindskriften?" "Tja... Det tänkte jag inte på" svarade hon. "Jag brukar inte göra det när jag har någon synskadad kund. Vill du att jag ska flytta etiketten?" "Nej, det behöver du inte göra, för jag kan inte läsa blindskrift idag. Men hur vet du vilka kunder som kan det? Jag är synskadad även om du inte ser det, eftersom käppen ligger i väskan just nu."

Jag sa det till henne i all vänlighet, eftersom jag noterat detta tidigare när jag hämtat ut medicin. Förpackningen kan vara hur stor som helst, men etiketten sätter de i nio fall av tio över blindskriften och jag har många gånger undrat VARFÖR??? Det är väl lika bra att de vänjer sig vid att ALLTID klistra etiketten någon annanstans på paketet.

Kanske väckte jag en tanke hos henne och KANSKE tar hon upp detta med sina kollegor under nästa fikarast? I så fall har det fått verkan =)

Snart ska förresten Kullagatan byggas om. Kullagatan är Helsingborgs (och Sveriges) första gågata. Den invigdes 1 oktober 1961 och tanken är att den ska få ny beläggning till femtioårsdagen. Så då frågar jag mig: Hur har de tänkt för de handikappade? Det där med "tillgänglighet för alla" verkar (som jag uppfattar det) i första hand handla om att rullstolar och barnvagnar ska kunna komma fram. Visserligen har det lagts en del plattor för synskadade på en hel del ställen i stan. Såna där räfflade som har en avvikande färg (kontrast) och som är lättare att följa med käppen. Problemet på Kullagatan idag, är att dessa plattor ligger PRECIS framför bänkarna där folk sitter och de har således fötterna över plattorna.

Ibland har något café i stan fått tillstånd för uteservering och denna byggs rätt över markeringen för synskadade. Papperskorgar och "gatupratare" (jag HATAR dem) är nästan lika ofta parkerade över markeringarna. Detta för att folk helt enkelt inte är upplysta och inte förstår vad plattorna är till för.

Höga kanter och markeringar för synskadade kan ju faktiskt ställa till det för rullstolsburna och så får det självklart inte bli. Det är mycket att tänka på för plattläggarna. Och jag inser såklart att detta är inget de har minsta insikt i. HUR ska de kunna ha det? Man får helt enkelt hoppas att det finns något generellt handikappombud som får säga sitt innan plattläggarna börjar arbeta.

På tal om "gatupratare": Det har varit långa, många och segdragna diskussioner om dessa förhatliga "gatupratare" och butiksägarna har absolut NOLL förståelse. "Gatupratare" är förresten sådana där stora uppochnervända V-formade skyltar som är som gjorda för att bryta benen av sig på. Käppen går under dem och plöstlig bara ramlar man över dem.

På torget utanför mitt jobb har man ganska nyligen lagt om plattorna och underlättat för folk med olika handikapp. Butiken Hemköp, Netto, Sats, en mobiltelefonbutik och inte minst ett café har förmågan att sätta ut sina monster både här och där. Tyvärr ställs de inte på exakt samma plats varje dag, så att "lära sig" var de finns går inte.

Skräckexemplet är cafét, som satt sin skylt precis nedanför en trappa. Gå nerför trappan och du ramlar rätt över skylten. Visst, det är en bred trappa och om du ser bra kan du ta ett par steg åt sidan. Men HUR tänker de??? En vacker dag ska jag fotografera eländet...

Det var det jag ville komma till; Ingen tänker på något sådant förrän de måste. Inte jag, inte du och absolut inte de.

Någon som förstår vad jag menar?

Sjuttiofyra procent!!!

Idag har jag varit på Tremånaderskontroll av mitt CI.

Vet inte om jag var nervös eller vad, men jag vaknade vid kvart i tre i natt med världens migrän. En Imigrandos i kombination med en uppblött brustablett senare sov jag tackolov gott igen ett par timmar. 

Som väl var fick jag skjuts av pojkvännen, så jag slapp även genomlida någon morgontågsträngsel =)

Klockan nio träffade jag så Sofie, Marie och Anders. Det var lite kringfrågor, lite kontroll av elektroderna samt av CI:t. Allt såg bra ut, så.

Audiogrammet såg kanske inte lika bra ut. Frågan är om inte basen (125Hz, 250Hz samt 500Hz) visade en marginell försämring sedan oktober 2010, månaden efter op? (På 1000Hz och däröver har jag varit helt döv ett tag.) Hmmm, men det är ju sånt som man inte kunde förutse innan, om hörseln skulle påverkas eller inte, av själva operationen. I mitt fall har det uppenbarligen blivit så. Nu hade jag förvisso även migrän idag, så det kan förstås också ha påverkat hörselresultatet.

Bestämdes att nästa gång jag ska dit - om några veckor - ska vi testa om jag har någon riktningshörsel i basområdet. Om inte, i så fall ev justera om CI:t så att det även täcker de lite lägre frekvenserna. Det är ju bra att det går att göra något åt det.

Förutom audiogram gjordes taluppfattningstest med "Du hör nu-rösten" Tilläggas ska, att dessa olika talband spelades in redan på 1950-talet och de har aldrig uppdaterats sedan dess! Alltså är det en manlig uppländsk röst som läser ord som ibland är rätt gammaldags. Låter som "Du hööö nu___" "Du hör nu skarp" "Du hör nu visst" "Du hör nu plank" "Du hör nu bland" "Du hör nu barsk" (=Du hööö nu baaschk) "Du hör nu moln" (= Du hööö nu måååån) "Du hör nu bord" (= Du hööö nu boood). Det sista ordet ska jag upprepa och när det då kommer ord som knappt används idag, blir det lite knivigt för mig. Kombinerar man det med att rösten hoppar över bokstäver och använder bakvända ;-) sje-ljud kan det bli helt fel svar.

Ett helt nytt totalt ljudisolerat rum har byggts i Lund och där var jag instängd. Jag fick först lyssna med enbart CI:t och sedan med CI + hörapparat. Men enbart CI:t uppnådde jag hela 74%, med båda apparaterna 78%, en marginell skillnad. Innan operationen hörde jag 28% med hörapparat på det örat som nu är opererat. Redan efter en vecka uppfattade jag 44% och idag 74%!!! Det sades att genomsnittlig nivå efter operation var 56% och jag hör alltså redan efter tre månader (om man leker med siffror här) 32% bättre än genomsnittet! Jag hade hoppats på en fördubbling av min hörsel, men nu har jag redan uppnått nära nog det tredubbla, dvs istället för 100% mer hörsel har jag fått 165% mer hörsel. Då skall tilläggas att hörseln kommer att fortsätta utvecklas i minst ett år till =))) Gissa om jag är lycklig, va? ;-)

Däremot lämnade jag tillbaka Phonak-apparaten. Jag står inte ut med (o)ljudet från den! Marie kontaktade Widex som ska skicka en av deras senaste modeller istället, så får jag se om jag klurar ut den. Nästa uppföljningsmöte om tre veckor, alltså. Då kanske det blir att vi måste justera frekvensområdet på elektroderna i CI:t också...

Om några månader kanske jag äntligen kan hoppas på att jag har fått nya hörselhjälpmedel på mitt jobb för både CI:t och hörapparaten!!! Har inte kunnat föra något begripligt telefonsamtal med mina kunder det senaste halvåret - pinsamt, jobbigt, hopplöst, förfärligt stressande och obehagligt är det!

Men SJUTTIOFYRA (74%) PROCENT är väl värt att fira!!!

Tjohooo här gungar en kooo!

Mamma Mu´s (och mitt) glädjemantra...

För den som är intresserad finns förresten här "Mamma Mu gungar" på (teckenspråks)tecknad svenska.

Glaset i örat?

Jag fullständig avskyr lappar i kläder! Alltså, såna där stora fula kliande äckliga lappar med fabrikantens varumärke och storlek som sitter i nacken på blusar, i ryggslutet på trosor i sidan på tröjor eller var det nu må vara. Sen sitter det förstås en större lapp någon annanstans med tvättråd. Alltför ofta usla dito: "vit bomullströja, tvättas i handtvätt" - eller ännu värre - "vit bomullströja, kemtvätt rekommenderas". Nej förresten, av princip köper jag inte kläder med så dåliga tvättrekommendationer. Tror inte tillverkaren själv på kvaliten i sina kläder, så varför ska jag göra det? Nu svävade jag visst ut lite i texten här... Vad jag ville komma till var att dessa obehagliga lappar ofta är fastsydda med en tunn, närmast osynlig nylontråd som kliar utav h**vete! Jag blir alldeles galen av dem! Försöker man klippa bort dem, så kan man ge sig fasiken på att man i nio fall av tio lyckas klippa hål i kläderna också =( En del gnäller på att ylle kliar, det störs dock inte jag av. Däremot är lappar i kläderna, för mig, som naglar på en griffeltavla.

Så hände det sig då, att jag hade köpt en ny blus. I den satt såklart en rälig lapp. Gick ut i köket, tände alla lampor: En PH-lampa med 200W glödlampa (tänder inte denna så ofta, 200W lyser förvisso upp väldigt bra, men kostar mycket ström + att jag hamstrat på mig ett antal 200W glödlampor som jag snålar lite med, eftersom de ju inte finns att få tag på längre), tände även lysröret i taket, glödlampan över spisen samt lysröret över diskbänken. Med förstoringsglas och sax var jag beredd vid diskbänken. Koncentrerat klippte och trixade jag efter bästa förmåga när "Krasch!" hördes. Jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var. Lät ungefär som om jag tappat en sax på diskbänken från en halvmeters håll, men jag höll ju fortfarande i saxen. Tittade mig omkring och kunde inte se något märkligt, mer än en sked som låg på diskbänken. Hade jag möjligen kunnat komma åt den, så att det var den som fallit ner? Bestämde mig för att det nog var så och lät det hela bero.

På kvällen när jag gick ut i köket för att koka en kopp te kände jag att jag trampade på något som liksom krasade till. En glasbit! Var kom den ifrån??? Hårdhudad som jag är, hade jag turen att det inte gick hål och blödde, men...? Jag hämtade dammsugaren och städade upp (glaset klirrade liksom när det passerade metallröret i dammsugaren - intressant ljud) men varifrån kom allt glaset? Fanns det mer? Hämtade ficklampan och lyste på golvet där jag fann ännu mer glaskross. Bäst jag tänder min PH-lampa. Här krävs riktigt ljus. Not! Den funkade inte. Shit, är det från den glaset kommer? Jodå, mycket riktigt var köksbordet översållat med glasskärvor och mer hade spritt sig lite här- och varstans. Iiiihhh! Jag smög ut ur köket igen och tog på mig ett par tofflor. Skaka mattan skaka duken skaka allt som fanns där dammsuga leta med ficklampa hoppas verkligen jag fått upp allt nu! Jag dammsög glaskross för glatta livet, fortsatte ut i hallen och sög även upp gruset som följt med skorna in. Det hördes när jag dammsög upp gruset också! För mig med mitt CI lät det som om det var singel och inte smågrus.

Tog ner lampan och som väl var fanns det mesta av glödlampan kvar därinne. Tror att jag fick fatt i allt. Så, det var DET jag hade hört tidigare på dan. Lampan som exploderade. Jag hade som sagt hört det, men ljud som man inte är van att höra är ju inte så lätta att gissa sig till vad de föreställer.

Råkade faktiskt ut för en liknande grej för något år sen när jag klev in i badrummet en morgon. När jag satte foten på badrumsmattan kändes den inte mjuk som den brukar vara. Det var som om det var en massa grus på den. Nejdå, den gången var det glaskupan på badrumslampan som ramlat ner från taket och gått i tusen bitar. Där hade jag också en salig tur att mina fötter höll!

Som synskadad finns det ett antal saker som är värre än andra. Jag fasar för glas- och porslinskross. Jag brukar ofta själv vara orsaken till en hel del skärvor i mitt hem. Lätt hänt att jag ställer muggen en cm för långt åt sidan, jag missar hyllkanten, jag ställer ett glas ovanpå något annat jag inte ser och genast är olyckan framme. Det är ju inte så kul sen när man inte ser var skärvorna finns, för vem vill känna sig fram med fingrarna?

En annan grej jag är rädd för, är trappor eller hål som plötsligt kan dyka upp framför mig. Minns speciellt för några år sen när jag var i Malmö och skulle besöka ett café jag aldrig varit på förr. Jag tittade in och såg folk som satt på stolar vid en massa bord där innanför. Öppnade dörren, tog ett steg in och marken bara försvann under mig. Ett handlöst fall nerför några osynliga trappsteg och knäskålarna hårt i marmorgolvet. Det kunde gått riktigt illa, men jag klarade mig undan med att halta i några dagar. Det visade sig nämligen att de som satt innanför i "vanligt stolshöjd" i verkligheten satt på barstolar, allihop. Utifrån syntes ju inte det...

Trappor och hål kan lätt dyka upp lite varsomhelst. Hål grävs och sen sätts det upp en orange tråd runtomkring. En tunn liten nylonlina, som är hur lätt som helst att missa om man inte ser. Med käppen kan man ju inte heller känna nylonlinan som sitter i brösthöjd. Läste i Täppas Fogelbergs bok "Blindstyre" att han trillat ner i en sån grop en kväll på väg hem från krogen. Han har samma ögonsjukdom som jag, så jag förstår honom, men man kan ju gissa vad folk tänkte: "Fyllo..."  

Åka tåg är en pärs... Först ska man hitta till rätt spår. Bara det är en utmaning, kanske inte så farligt i Helsingborg som i Lund... Sen ska man undvika att snubbla för nära spåret och framför allt, när man ska gå på/av tåget ska man försöka att INTE råka sätta foten mellan tåget och perrongen. Folk är otroliga, det kvittar att jag har vit käpp för de ska fram först, till varje pris. Många, många gånger har jag blivit undanknuffad, käppen trampar de på osv. Kanske dags för mig att bita i det sura äpplet och ansöka om färdtjänst?

Trappor är väl ok när man ska gå uppför dem, men nerför - fy attans! Jag har en vana (ovana?) att alltid räkna det jag gör, speciellt då trappsteg. Från min lgh ner i källaren är det 10 10 10 10 8 12. Ner till stan genom parken är det 6 7 7. Tar jag trapporna ner till Hälsovägen är det 25 23 osv. Om jag blir avbruten eller distraherad och tappar räkningen är det nästan givet att jag snubblar till och inte vet hur långt jag kommit i trappan.

Förutom att ha itu saker är jag mästare på att bli av med saker. Sätter jag något ifrån mig bör jag helst alltid ha en bestämd plats för det, men så fungerar jag tyvärr inte. Jag är en slarvmaja av födsel och ohejdad vana och vissa saker går bara inte att ändra på. Det gäller att ha ett jäkligt bra minne/närminne - allt måste ju hållas i huvudet. Men nej, det fungerar inte heller. Ofta händer det att jag fumlar med mina smycken, framför allt med små örhängen. Det ena trillar i golvet och sen hittar jag det bara inte. Jag har massor av ensamma örhängen, eftersom det jag tappat troligen åkt in i dammsugaren så småningom.

Tänk att städning kan vara pest trots en sådan här fin städkompis??? ;-)

Men vänta nu! Nu kom jag ju på att nu sen jag fått CI kan jag ju HÖRA om jag dammsuger upp saker - även örhängen! Från och med nu skall det inte behöva bli fler singelörhängen i detta hemmet! =)))

I LÖV IT!

Igår gick när jag var nere en sväng på stan tyckte jag att ljudet var konstigt, som om basen försvunnit. "Det har nog hänt något med mitt implantat?" tänkte jag oroligt. "Hjälp! Jag kanske råkade skada mig när jag petade mig i örat med Topz imorse?!" (Vilket är omöjligt, eftersom implantatet sitter mellan skalpen och skallbenet med en elektrod rakt in i snäckan/cohclea. Alltså en bra bit ifrån ett Topz i ytterörat, men jag erkänner att jag nog inte tänkte så klart just då.) "Ujujuj! Voine voine... Bara det rättar till sig igen, så lovar jag att aldrig mer peta mig i örat med en Topz!" 

Oavsett vad det var, så hörde jag ändå vad folk sa, bara det att det lät extra nasalt och konstigt. Sen slog det mig att det kanske var högra örat jag inte hörde med - och mycket riktigt - jag hade inte slagit till strömknappen på den vanliga hörapparaten... Hmm, där hade jag gått runt i en halvtimme och inte fattat nånting ;-) (Vad gäller Topzen så tvivlar jag starkt på att jag kunnat hålla det löftet i alla fall.)

Jodå, det är bara att konstatera att jag hör mycket mer med CI:t än med hörapparaten, för med bara den hade jag inte hört annat än bilmotorer och ev mummel av röster på mycket nära håll =)

Det blåste rätt friskt och jag hörde ett märkligt skrapande ljud. Förstod snart att det var de torra höstlöven som flög omkring. Att löv kan låta vet jag, det hörs lite när jag drar med fötterna genom lövhögarna i skogen, men såhär? Jag stirrade koncentrerat på dem och insåg att jag hörde när ETT löv började flyga runt. ETT litet löjligt visset torrt och alldeles dött brunorange boklöv kunde ensamt göra så mycket ljud ifrån sig att jag hörde det!!! Nej, det var inget tyst ljud heller!

Senare när jag gick hem från stan igen hörde jag en papparöst som förklarade för de två ivrigt lyssnande sönerna i tio- tolvårsåldern om livet i allmänhet och om ekonomi i synnerhet. Vad de inte visste var att papparösten hade ytterligare en åhörare: Jag. Hehe. Jag hörde vartenda ord i samtalet och det var så intressant att jag nästan inte ville svänga in på min egen väg hem utan ville hellre lyssna ett tag till på den där papparösten. Stod i valet och kvalet en längre stund och funderade på om jag ändå inte skulle fortsätta att gå efter dem för lyssna vidare på samtalet. Som väl är valde jag inte detta alternativ, för vem vill vara en stalker? ;-)

Jag kan inte för mitt liv minnas att jag någonsin kunnat höra ett samtal på tio-tjugo meters håll, men här kunde jag. Och detta - vilket är det märkvärdigaste - UTAN läppavläsning! =D

I eftermiddags åkte jag och syster Två till syster Ett:s födelsedagskalas. Utanför huset väntade mamma som började prata med min syster Två när vi hoppade ur bilen, på tjugo meters håll. Mamma vet att jag ändå inte hör på det avståndet så jag var inte inkluderad i samtalet. Men jag hörde faktiskt allt vad de sa! Så de så! ;-) Snälla syster Två konstaterade att: "Ojdå, nu får man börja passa sig för vad man pratar om."

Det verkar som om jag kan uppfatta mer utomhus - som om ljudet liksom fortplantas bättre där? Vid nämnda tillfällen har det varit relativt lugnt runtomkring - inga bilar, inga andra störande samtal, ingen musik osv.

Önskar så att jag kunde beskriva vilken lycka det är! Eftersom jag inte kan det så får ni helt enkelt bara förstå att det är obeskrivlig lycka!!! =)

Lycka var det för övrigt också i fredags när jag fick en bukett tulpaner av pojkvännen! =)

Dum? Trögfattad? Ointresserad? Nej, men hörselskadad...

Ibland söker man sig till likasinnade och under de senaste månaderna har naturligtvis andra med CI (Cochlea Implantat) varit av stort intresse för mig. Internet är ett ypperligt medel för att nå en del av dessa personer, tex genom att de också bloggar om sina erfarenheter.

En av dessa är Vivvi. Hon skrev några rader häromdagen i sin blogg som jag kan skriva under på till 100%!

Jag citerar helt fräckt hennes blogginlägg här:

"Det fordras koncentration att lyssna - inte för att ett samtal är tråkigt - utan därför att man bara hör delar av det som sägs. Det finns en medicinsk term som heter auditory processing: det betyder att man hör ljudet, översätter ljudet och förstår ljudet. Om man då inte kan höra "hela" ljudet så blir det mycket svårare att förstå ljudet. 
Så här blir det för mig: Jag hör t ex en mening men missar några ord som jag inte hör, istället så försöker jag gissa vilka de missade orden är. För att underlätta att förstå ljuden använder många hörselskadade därför läppavläsning - det gör jag. Då kan man av läpparnas rörelse se vilka ord som troligen formades när man inte hör ordet. Ibland fungerar det men ibland inte.
När det inte fungerar så frågar man om. Under tiden som personen  börjar säga om meningen så arbetar min hjärna för fullt med att försöka finna de felande orden. Hjärnan arbetar med att finna vilka adekvata ord som kan ha passat in i just det sammanhanget. Och ibland kommer man fram till vad det måste ha varit och börjar svara - innan personen har hunnit säga om hela meningen. Personen kanske blir irriterad för varför frågade man om när man hade hört. Det är den tid som min hjärna behöver för att bearbeta det ljud som faktiskt har hörts.
Ibland blir man så trött av att koncentrera sig så mycket att det känns som om det inte är värt besväret och så kopplar man av och struntar i samtalet. Det uppfattas naturligtvis som om man inte är intresserad men det handlar bara om att man blir så trött att man inte orkar "processa" ljudet - och kanske ändå inte höra vad som har sagts."

Jag kunde som sagt inte ha beskrivit situationen bättre själv - det var som om hon plockat orden direkt ur min hjärna. Exakt så känner jag också. Jag brukar sluta lyssna/koncentrera mig när jag inte längre orkar för att bara sitta med och dela gemenskapen. Det är kanske varmt och mysigt och kaffet gott. Jag har slutat bry mig, för jag vet att det inte alltid är värt den extra energi det kostar. Mina närmaste vänner har lärt sig att se när jag ”stänger av” och låter mig vara. Sägs det något av vikt berättar de för mig vid ett senare tillfälle.

En hörselskadad jag träffade för några år sen berättade att hon brukar säga ”jag hör långsamt” eller ”jag har en fördröjning i mina öron”. Själv har jag aldrig vågat mig på att använda mig av just det uttrycket, (Det skulle nog av fel person kunna tolkas som ”min hjärna fungerar långsamt” och vem vill verka "trög"?) men det funkar visst för henne? Om folk saktar ner när de pratar hinner hjärnan med att ”processa” lite till.

Jag brukar däremot säga till folk nästan direkt innan vi påbörjar en längre konversation (speciellt i telefon) att ”jag är i nästan döv” och be dem ”prata långsamt och tydligt så att jag hinner med att gissa vad de säger”.

Har även skaffat några ”Tala tydligt – jag hör inte så bra”-knappar från Hrf (Hörselskdades Riksförbund) som jag satt på mina kappor, på remmen på min väska osv. Så snart folk lagt märke till den har jag upptäckt att de faktiskt tar hänsyn.

Visst blir jag vansinnigt trött och jag har helt enkelt kommit överens med mig själv om att välja vilket som är viktigast för mig. Var ska jag lägga min energi? Några av mina närmaste har lärt sig lite TSS (Tecken som stöd) och om de använder händerna till hjälp så underlättar det oerhört för mig. Sen må det vara rätt eller fel tecken, det viktiga är att de försöker och på något sätt förstår jag ändå bättre vad de säger om de hjälper till visuellt.

Tänk gärna på det nästa gång du talar med någon som inte hör så bra, oavsett om det är en hörselskadad person, eller helt enkelt dålig ljudmiljö: Använd gärna dina händer sådär italienskt ;-) och vifta runt lite, det hjälper! Skämt åsido, men syftar du på kaffe, så låtsas dricka ur en kopp även om det rätta tecknet för kaffe är två knutna händer som "mal kaffe" - man förstår ändå. Lycka till!

PS. Det bästa är förstås - om du är intresserad - att lära sig de "rätta tecknen", för då kan du prata med så många fler hörselskadade och döva. Varför är förresten inte teckenspråk obligatoriskt i skolan? Åtminstone handalfabetet. De som lärt sig handalfabetet som barn glömmer det aldrig!