Jag försöker jämt och ständigt låta så käck och glad och positiv och "Nämen JAG har minsann aldrig några bekymmer med min DövBlindhet!"
Pyttsan... Det är klart att jag har, jag med. Fast det drabbar mig kanske inte så ofta nuförtiden, och jag försöker hålla det för mig själv.
En sak som jag har svårt med är faktiskt den vita käppen. Jag kan inte riktigt acceptera den alla gånger. Nu har jag och min kurator på DövBlindteamet (Tack för att ni finns!) konstaterat att det är en sak jag måste jobba med.
Jo, såhär är det: Ibland när det är hyfsat ljust ute, då tycker jag inte att jag behöver käppen, för jag klarar mig rätt bra att ta mig fram. Tills jag krockar med någon/något som jag "borde" sett. Jämt och ständigt går jag runt med blåmärken både här och där. Ibland minns jag inte ens var det kommer ifrån, eftersom jag så ofta slår i något. För ett par dar sen slog jag knät i en låda i en affär och när jag svurit en stund tog jag fram käppen och sa högt; "Jaja, jag får väl bita i det sura äpplet och sluta vara fåfäng." Jag sa det extra högt för att hon som jobbade i affären skulle förstå varför jag gått in i lådan. För att hon inte skulle TRO att jag var helt väck som sprang in i lådan sådär. Kan förresten fåfänga vara en anledning till att jag inte "vill" ha käppen framme?
Så länge det är mörkt har jag absolut inga bekymmer att använda den, för då finns det inget alternativ. Då ser jag nästan inte ett skit. Då måste jag helt enkelt. I måndags kväll när jag gick hem efter spinningen mötte jag en kund jag känner igen från banken. Hon tittade på mig, på käppen, på mig, på käppen och till sist ner i marken. Det värsta var det sista. Hon tittade ner i marken och hälsade inte ens på mig! Har jag förvandlats till ett neutrum bara för att jag har käpp? Visst, det är hos henne det inte är som det ska och troligen blev hon lite chockad och kunde inte riktigt få ihop det att en som jobbar på hennes bank kom med en vit käpp... Nu reagerar jag på något som jag TROR att hon har tänkt! Måste sluta med det.
Fast ärligt talat, det händer ofta (TROR jag i alla fall) att folk som känner mig sådär lite grand försöker låtsas som att de inte ser mig om de möter mig när jag har käppen. Ibland hälsar jag förstås på dem först, sådär extra högt eftersom de ju vänt bort blicken: "Hej Kalle!" "Hej Eva!" Då låtsas de vakna ur en dagdröm och tittar sig runt innan de till sist lite skamset påkomna hälsar tillbaka. Vid sådana tillfällen kan det nästan vara lite roligt att genera folk - hehe... NÄR jag har käppen kan jag ju lyfta blicken och se vilka jag möter. Och jag SER också VART och HUR de tittar. Varför är det så egentligen? Jag finner det tio gånger lättare att ha käppen framme när jag befinner mig i en grannstad än här hemma i mitt eget Helsingborg. För visst är det lättare att "placera tankar" hos folk man känner till än hos sådana som man inte har någon som helst relation till. Vad de senare "tror" är man faktiskt ganska likgiltig till.
Klart jag inser att blåmärken inte är det allvarligaste. Jag kan ju faktiskt skada mig allvarligt. Tänk om jag missar en bil, missar en trappa, trillar ner i ett hål i gatan eller liknande? Med käppen lyfter jag som sagt blicken och ser vad som händer runtomkring mig istället för att koncentrera mig på att räkna gatstenar. Sant, sant... Å ANDRA SIDAN spar jag MYCKET pengar på att inte se REA-skyltarna i skyltfönsterna! Eftersom jag ju är en sån där person som "måste" shoppa när det är rea... Oavsett om jag behöver nåt eller ej. Såsom kvinna har man lärt sig konsten; Vid behov kan ett behov alltid skapas, eller hur?
Ett annat exempel på käppbekymmer kan vara när jag är ute på salsakvällar. Visst hade det underlättat om jag haft med min käpp för att kunna ta mig runt där i de mörka lokalerna. Men VEM skulle bjuda upp mig om jag stod med en vit käpp??? Kanske det ändå hade varit någon, men jag TROR att ingen skulle göra det. (OBS! Jag hade naturligtvis lagt den ifrån mig under dansen!) Nästa gång ska jag ta den med och skulle då ingen bjuda upp, kan jag förstås alltid ta en svängom med käppen =) Min lösning har annars blivit att jag ofta själv är den som bjuder upp. Först siktar jag in mig på ett "offer". Det kan ta ett tag att få in någon i synfältet, men ibland lyckas jag. Sen tar jag sats och försöker snirkla mig fram till vederbörande. Det är där problemen börjar: Antingen hinner han försvinna ur mitt synfält, någon annan hinner före, jag går vilse, jag springer in i ett bord eller hittar helt enkelt inte vägen.
Efter hand som jag skriver ner här hur jag reagerar, resonerar och tänker kring min käpp och de situationer jag möter i samband med den, så inser jag mer och mer hur många fel jag säkert har. Man ska inte TRO en massa saker, man ska VETA! ;-)
Nu är det fredag och jag ska strax på fest! =) Trevlig helg!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar