Folk är roliga: De tror att vitlök hjälper mot förkylning...! Jo visst, tacka f*n för det, hävdar jag. Det är ju inte en jäkel som vill komma nära dem, så det kan säkert ligga nåt i det ;-)
Jag tillhör i varje fall den del av befolkningen som formligen avskyr vitlök - vare sig det gäller att inmundiga densamma eller att plågsamt behöva inhalera odören. Jag är dessutom väldigt känslig mot starka dofter och får ofta migrän. Vitlök är inget undantag...
Halvsju blev vi till sist insläppta och tror ni inte att hon satte sig på cykeln bredvid min!!! Jaja, vad göra? Satt där och började filosofera lite efterhand som tjejen började svettas och stanken blev värre. "Ååååh, jag står inte ut! En mer 'naturlig' doft à la Gert Fylking hade varit att föredra framför detta! Eller, jag vet inte, kanske hellre en parfym?"
Det tog inte mer än tio minuter förrän killen som satt på cykeln framför mig släppte en rejäl dos "naturlig" doft och jag höll på att formligen krevera! "Snälla, släpp ut mig härifrån!" Jodå, jag kände det på mig: I omklädningsrummet efter passet fick jag så jag teg av parfymdoften också!!!
Nu fick jag i alla fall DET bevisat för mig: Som man tänker, så blir det! Hädanefter skall endast tänkas bra, roliga och positiva tankar =) (At least, I'll do my very best...)
Ibland påstår folk att de som förlorat något sinne kan kompensera det med att de andra sinnena "blir bättre". Det tror jag absolut inte på. Däremot, så blir ju intrycken mer koncentrerade till de sinnen som fungerar bäst. I fallet ovan var det doften som gjorde att jag uppmärksammade tjejen och inte vare sig synen eller hörseln, vilket borde vara det mest naturliga. Jag är övertygad om att vem som helst som varit där hade känt vitlöken lika bra som jag, men det hade inte fått lika stor betydelse för intrycket av situationen som sådan.
Visst är det så, att jag identifierar saker och ting annorlunda nu än jag gjorde förr. Ett exempel var för några år sen när jag var ute och dansade mycket salsa. Det är becksvart på sådana ställen, men folket som är där består av en liten begränsad klick och man känner de flesta, ytligt i alla fall. Min kompis stod bredvid mig och jag sa: "Du, står herr Y här i närheten någonstans? "Nej" svarade hon "men jag kramade honom för en kvart sen." Jag lärde mig känna igen folk på deras dofter även om vissa av dem kanske slösade för mycket med sina dyra droppar ;-)
Nu har vi avhandlat hörseln och synen (de två gick ju ganska fort) samt doften (som ibland ter sig som odörer) och nämnt det sjätte sinnet där man alltså tänker sig fram till saker eller känner saker och ting på sig - medvetet eller omedvetet?
Sen har vi känseln: När jag dansar (tex salsa) är det känseln som gör att jag kan dansa. Musiken (förhoppningsvis takten) kan jag höra, eller i vissa fall faktiskt känna och sen handlar det om att kavaljeren med sina händer för mig på ena eller andra hållet, visar att han vill att jag ska snurra, kanske spinna eller flytta mig hit eller dit. Det är jätteroligt att dansa, men naturligtvis kräver det att killen är tålmodig och att han förstår att jag varken ser eller hör. Naturligtvis vet inte alla det. Kommer tillfället upp berättar jag det, men innan en tio minuters dans vill man inte avhandla hela sitt liv, så oftast säger jag inget förrän det eventuellt uppstår något missförstånd.
Vad har vi kvar nu? Jo, smaken! En månad innan jul gick jag som en skamsen hund tillbaka till ViktVäktarna för sjuttioelfte gången, eftersom jag lider sån otrolig brist på karaktär när det gäller sånt man kan stoppa i munnen... OM man nu hade saknat smaksinne, så hade det självklart varit en baggis att hålla vikten -
- men ändå, smaksinnet vill man ju inte vara utan! Tänk när man är förkyld och täppt i näsan: Doftsinnet fungerar inte som det ska och därmed går även en del av smaken förlorad. Det vore katastrof för mig om det var ett konstant tillstånd!
Nu i jul har jag förlustat mig på skumma tomtar och rejält kryddade pepparkakor. Tack vare att jag FÅR LOV att unna mig en viss del godsaker, har jag klarat mig igenom denna tid utan att försmäkta. Jag har förresten en påse skumma tomtar kvar! Fast, jag tänker inte berätta var de är, för då äter jag bara upp dem ;-)
(Förresten, här kommer ett tips: Pussar! De både smakar och känns bra och är dessutom HELT KALORIFRIA!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar