Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja.

Fi attans vad det är halt där ute! Igår morse när jag kom ut på trottoaren för att gå till jobb bestämde jag mig oerhört snabbt för att "idag kommer det inte att gå att gå"! Bara till att vända in igen i lägenheten och rota fram mina pensionärsdubbar. Jag skaffade dem för många herrans år sen, men har inte vågat ha dem på mig för jag kände mig så fånig. Nu fanns det minsann ingen återvändo. Det fick bära eller brista! Det var panschisdubbar eller skridskor som gällde.

Tro det eller ej, men broddarna var jättebra! Jag klev på som vanligt till jobb, medan resten av den tvåbenta befolkningen mest såg ut som ett gäng sk*tnödiga hundraåringar när de sakta försökte stappla sig fram. De enda som verkade någotsånär oberörda var en dam med rollator - och jag, förstås! Snacka om att jag fick konstiga blickar när jag sprang förbi dem alla i raketfart. Haha! Det må se fånigt ut med isdubbar på stövlarna, men med facit i hand säger jag såhär: Skrattar bäst som skrattar sist!

När jag sen skulle gå hem fann jag ännu en anledning till att jag ska fortsätta använda mina dubbar: Mörkret! Eftersom jag inte ser ett skit i mörker, så vet jag heller inte var isfläckarna finns - käppen "känner" ju inte hur halt det är. Så, jag får nog vackert skippa fåfängan och sälla mig till panschisarna med mina isdubbar framöver.

En annan sak man kan halka på är tyvärr alla hundlortar som nu tinar fram ur de före detta frusna snöhögarna. "Det som göms i snö" osv. Varför skaffar man hund om man inte orkar plocka upp skiten efter den!? Ibland undrar jag varför det inte finns "körkort" för att få ha djur. (För den delen borde det förstås krävas körkort för att få ha barn också!) För att återgå till hundlortarna... Det är INTE kul att trampa i skiten och ännu mindre kul att rulla käppen över möget! Urk! Sen är tanken att jag ska vika ihop käppen och stoppa den i väskan? Hmmm...

Nu har jag förresten fått min nya hörapparat till "andra" örat. Den är digital, väldigt avancerad och en av de allra bästa apparaterna på marknaden, men tyvärr, jag kan inte höra med den =( Det skrapar och knastrar och jag blir till slut så irriterad, sur och närmast deprimerad av (o)ljudet att jag byter tillbaka till den gamla. Jag väntar på kallelse till återbesök hos Audiologen för att göra justeringar. Funkar det inte då, får jag väl byta hörapparatsfabrikat. Olika apparater har olika ljudåtergivelse. Märkligt egentligen, kan de inte bara återge det faktiska ljudet om än i justerbar volym utefter audiogrammet? Tekniken kan minsann bli alltför avancerad också.

Fördelen med den ohörbara apparaten är att jag nu insett hur förbaskat bra hörsel jag faktiskt lyckats få med mitt CI. Nu är det, precis som en läkare sa till mig innan operationen, DET örat som är mitt bästa öra. Just nu kan jag höra hur halsbandet jag har på mig skramlar när jag rör mig!!!

Igår mötte jag en av min brors gamla vänner och vi stannade och pratade lite. Jag har under många år haft väldigt svårt för att höra denne killen och tänkte först bara smita vidare efter det sedvanliga "hej, hur är det med dig"- snacket. Så upptäckte jag att jag kunde föra en relativt obehindrad konversation med honom! Han har alltid varit en sån där snabbsnackare som mumlat lite. Med CI:t kunde jag plötsligt få ihop ord av hans "mummel" =) Har alltid undrat vad folk menat med att han har sån humor och är så rolig - men han VAR ju rolig =)

Ska bli spännande att få prata med mer folk som jag kanske undvikit just för att jag inte hört dem. De sista åren har jag fått gissa väldigt mycket vad folk sagt, genom att lyssna till språkmelodin när de pratar. Hos de som tex talar svenska med brytning är språkmelodin helt "fel" och då går det bara inte. Till min stora glädje har jag nu upptäckt att till och med där är det inte riktigt lika svårt att hänga med längre.

Pratade med en släkting förra veckan, som var väldigt intresserad av hur operationen gått osv. Så jag berättade om fåglarna jag kan höra och då sa hon "Oh vad kul, då behöver jag inte tycka synd om dig längre!" "Tycka synd om?" frågade jag. "Ja men, man kan ju tycka att livet har ju drabbat dig onödigt hårt med både synen och hörseln." "Jooo, förvisso, men det är ju bara att göra det bästa av det man har och jag har ändå ett fantastiskt bra liv", svarade jag.

Nu måste jag bara få klargöra en sak en gång för alla: 
Synd om mig, det är det då rakt INTE! =D