söndag 31 oktober 2010

Hur det låter i ett Cochlea Implantat efter sju dagar

Nu är jag inne på sjunde dagen med mitt Cochela Implantat. Fortfarande låter allt prat som R2D2 eller Kalle Anka i en plåtburk, medan andra kringljud faktiskt börjat låta nästan naturliga efter ett tag. Steg, pling på mobilen och microvågsugnen, när jag ställer ner tallriken på matbordet, när jag stänger en bildörr, när jag rullar min vita käpp på marken osv. (Jag har rullande kula på min käpp, och "käppar" inte den fram och tillbaka, som normalhörande oftast väljer att göra.)

Första dagen hemma igen var i torsdags. Då lunchade jag med några kollegor. Vi valde att gå ganska sent när restaurangen var lite tommare och satte oss i ett lugnt hörn. Hängde mina två FM-mikrofoner (som går till min högra, vanliga hörapparat) på två av dem och den tredje fick sitta närmast mig. Gick hyfsat bra att höra faktiskt ;-) 

Fredag började med spinningpass i ottan. Provade att ha implantatet påkopplat och det gick riktigt bra! Hade volymen på max, men valde att dämpa den så kallade känsligheten till ett minimum. Kunde inte höra skillnad på musik, sång eller när instruktören talade, men konstaterade att jag hörde takten i musiken riktigt bra och att jag - då jag kände igen en gammal låt - faktiskt kunde urskilja vissa ord. Musiken var inte så obehaglig som jag trodde att den skulle vara. Tex så upptäckte jag att det är mycket mer ljud i musiken än jag anat! =) En massa olika takter tex i trummorna än bara bastrummorna. High-haten och cymbalerna skulle jag omöjligt kunna höra utan implantatet. Tja, nu gissar jag ju vilka instrument jag hörde, men många ljud var det i alla fall.

När jag kom hem provade jag att spela lite på min gitarr och det låter faktiskt riktigt bra, för att inte säga fullt normalt! =) Ljudkvalitén menar jag då och inte mitt usla plonkande! ;-)

Satt framför datorn på kvällen och hörde ett pling. Vad var det? Gick runt lite och kollade. Kunde det kanske vara så att jag fått ett sms? Mobilen låg på soffbordet tre meter bakom mig och JAG HÖRDE DEN!!! Senare satte jag en mugg te i micron i köket och mig själv vid datorn i vardagsrummet. (Tur jag inte gjorde tvärtom, det kunde slutat riktigt illa...) Då hörde jag plinget på micron!!! I ett helt annat rum - säkert sex meter därifrån! =D

Lördag fm var jag på spinning IGEN. Tänkte "äh, va' f*n" och satte upp håret och blottade mitt CI för alla som ville se. Var nästan lite stolt över att jag är "ovanlig". Jag är nog ett äkta "Lejon" - lite sån där "vill-synas-typ" - eller vad tror ni som känner mig? ;-)

Efter spinningen åkte jag med en kompis till stora Köpcentrat som jag bara avskyr. En lönehelg till råga på allt. Hängde på henne FM-micken vilket är väldigt smidigt på ett sånt ställe! =D Lunchen intogs i mega-kaos-restaurangen med ytterligare en kompis som bossar i en av butikerna. Polarna hade varsin mick där jag stängt av kringljudet och jag satte ner känsligheten på implantatet. Tyckte faktiskt att det gick ganska bra att hänga med i snacket. Lördag em tog batterierna slut i implantatet. De räckte ungefär fem dagar. (Ett snabbt överslag ger en batteriårskostnad på närmre 3.000:-/öra...)

På kvällen däckade jag i soffan =( Så vansinnigt trött av alla ljud! Stackars pojkvännen, vilket tradigt sällskap jag blivit... Hoppas verkligen att jag blir piggare snart! Har varit helt slut sedan operationen och nu kommer en ny trötthetsvåg i samband med implantatet. (Ogilla!) 

På söndagen var vi och åt lunch på ett kafé mitt i skogen. Efteråt gick vi en sväng i skogen för att se om vi kunde höra fågelkvitter. Bad pojkvännen säga till om han hörde något, men skogen var smockfull av flanerare denna underbara höstsöndag, så eventuella birdies var skrämda till total tystnad. Fast det lär dyka upp många fler tillfällen. Innan operationen tänkte jag: "Vad i hela friden ska det vara bra för, att höra fågelkvitter?! Fåglar kan man ju ändå inte föra någon konversation med!" Nu har jag ändrat mig och ser faktiskt fram emot att få höra hur fågelkvitter låter. Vad jag kan minnas har jag nog aldrig hört det på riktigt. Jo, förstås: måsar, duvor, gäss, svanar, ankor och höns kan jag höra och det är ingen skönsång precis. Jo, tuppar gillar jag ;-)

Det var rejäl dimma på havet, så mistlurarna hördes genom båda öronen. Nu är detta ett ljud jag skulle ha hört i vanliga fall också, men det lät annorlunda i implantatörat.

Har kommit på, att om jag tittar på TV och kopplar om till T-läge (telespole, slinga) uppfattar jag tal riktigt bra. Jag övar och övar. Finner det tom lättare att höra med enbart implantatet än med båda öronen. Annars skulle jag nog välja att beskriva det som om jag hör vokalerna via hörapparaten och konsonanterna via implantatet. De "synkar" bara inte riktigt ännu.

Lyssnade på en låt av Tommy Körberg, som jag tycker har en underbar röst när jag hör med hörapparaten. Med implantatet lät det då inte alls lika bra, däremot kunde jag lättare urskilja VAD han sjöng via implantatet.

Imorgon och tisdag är det dags för audiologen Lund igen. Fler justeringar och mer träning. Ska prova att öka på den där höga diskanten, den som gör att jag hör klingandet av glas eller nyckelknippan samt visslandet i bokstaven "S".

Det som jag i nuläget finner svårast med implantatet, är att särskilja olika ljud som kommer samtidigt. Tex om några personer talar samtidigt som jag ska försöka hålla en egen konversation med en annan person. Det är tyvärr inte något som kommer att ändra sig med tiden om jag förstått hörselteknikerna rätt. Hur jag ska lösa det på jobbet i ett kontorslandskap begriper jag inte än. Får se om det går att hänga på mina bankkunder mikrofonen???

Skulle du kunna tänka dig att tala i en mikrofon om din hörselskadade banktjänsteman, tandläkare eller frisör bad dig?  

torsdag 28 oktober 2010

En lång process(or)

Nervöst, roligt, spännande, oroligt osv. Många känslor var inblandade i måndags, då det till sist var dags för den första tredagars inkopplingsprocessen.

Dagen började med att Sofie tog ett nytt audiogram på mitt vänstra öra. Hmm operationen tog visst bort mycket av den hörsel jag hade tidigare, cirka 25dB(deciBel).  =(  Är du intresserad, har jag lagt in bild på detta ovan. Det vänstra auidogrammet är från mitten av september, strax innan op. Nu är det så, att dB-skalan är logaritmisk, så 25dB är egentligen mycket mer än det låter som.

Jag fick sitta på en stol framför teknikerna Anders, Sofie och Anna samt Alois, killen från Innsbruck som även var med under operationen. Med en magnet kopplades mitt implantat till en dator som de andra satt och tittade på. Så fort den slogs på kunde jag höra ett antal toner, ungefär som när en högtalare på järnvägsstationen eller i varuhuset slås på. (För att man skall uppmärksamma att någon har något att säga. Sen hör man ju ändå inte vad som sägs. Hur många, ärligt talat, kan egentligen uppfatta vad som sägs i högtalarna på en järnvägsstation???) Tillbaka till rummet med datorn: Jag bara log när jag hörde det här ljudet. "Oj så fina toner! Som musik, nästan!" Och det hörde jag genom skinnet i skallen ;-) De andra fyra satt koncentrerade och tittade på dataskärmen medan jag som satt på motsatta sidan började fundera på om jag inte egentligen blivit kopplad till en apparat som kunde läsa mina tankar??? Om 50 år kan vi kanske det, vem vet? Ett chip i skallen och uppkoppling till en dator. Hoppas att jag tänkte snälla tankar...!

Sen började iaf processen med att koppla in processorn: Jag fick lyssna på ton efter ton (tio till antalet) och ange var jag tyckte ljudnivån räckte. Därefter skulle jag jämföra dem med varandra så att de lät lika högt. De högsta diskanterna fick de dämpa lite, för där höll jag på att hoppa i taket, så obehagliga var de. Tänk naglar över svarta tavlan, eller tänderna mot en nagelfil.

Efter denna justering slogs så "ljudet" på. URK! Återigen liknelsen med järnvägsstationen. Hör ljud, men VAD??? I den mån jag kunde uppfatta att det var tal (jag såg ju att läpparna rörde sig) så var det något i stil med R2D2 eller Kalle Anka tjattrandes inne i en tunn plåtburk. Om jag ska beskriva det mer detaljerat så kan jag säga så här. Tänk er ett antal metallstänger med något olika längd. Sedan står någon och slår nätt på dem med en metallpinne. Vet inte hur ett vindspel låter, men jag skulle tro att det beskriver ganska bra vad jag menar. Jag hörde absolut ingen skillnad på om det var Alois (engelska med tysk brytning) eller om det var Sofie (skånska) som pratade. Inte heller kunde jag urskilja om det var någon som pratade eller om det var ett klädesplagg som rasslade.


Jag kopplades ifrån datorn och fick sätta på mig min nya "hörapparat". Den är tyvärr gråsvart, jag som hade velat ha en orange ;-) På bilden ovan kan du se den. Som du ser, är den mycket större än min vanliga hörapparat (som iofs är gammal, och relativt stor den med) men det beror mest på det långa batterifacket, som innehåller tre stora batterier istället för ett litet. Magneten är stor som en femkrona. Knappar för volymkontroll och programbyte är avskalat och finns på en separat fjärrkontroll (stor som en mobiltelefon) som jag alltså måste bära med mig och inte får tappa bort. Alois sa att när och om jag behövde serva apparaten, skulle de försöka byta vissa delar till orange, om jag ville. Ska fundera på den där färgen en gång till... Anders sa att "Du är vår första EAS-patient, så du ska få allt du vill ha. Vi ska alltid ge dig det bästa." Synd jag inte såg till att få det på pränt med hans underskrift ;-) "Såja, nu ska du försöka ha denna på så länge du orkar idag, lyssna på allt och försök lära dig vad det är du hör. Du kommer att bli trött, men det är bara att kämpa på. Vi ses imorgon igen och då gör vi nya justeringar." Ungefär så uttryckte sig Anders och jag vandrade ut i solskenet. Kände inte något lyckorus inte. Shit! Är det för det här jag har offrat den lilla hörsel jag hade???

Fick sms från pojkvännen som undrade om jag ville att han skulle komma förbi. OM jag ville? Vilken fråga! Han passerade på hemväg från jobbet och vi pratade en stund. Klok som han är, upprepade han mitt eget mantra, som jag just där och då alldeles hade glömt: "Bättre offra den hörsel du hade, för detta du har fått nu. Om några år hade du förmodligen ändå varit helt döv och då hade det varit försent för implantatet. Nu har du en chans att fortsätta kunna höra. Eller hur?" Jaja, jag vet att han har rätt. (Varför ska han vara så jäkla förnuftig?!)

På kvällen försökte jag lyssna på TV:n med det var helt hopplöst. När jag tog av apparaten hade jag ett nytt tinnitusljud: Samma bakgrundssus som jag hela tiden hör med implantatet...

Tisdag morgon när jag gick upp var jag jäkligt ledsen, men bestämde mig för att inte deppa utan ge mig ut på en längre promenad efter frukost. Stängde av högra hörapparaten för att försöka uppfatta ljuden enbart genom implantatet. Hamnade på Scandianvian Sportsmen (Ooo, vad jag gillar den affären!) där jag hittade ett par jättefina Timberlandskor som jag bara måste ha! Inte för jag behövde dem, men just då behövde jag "tröst". Ujujuj, blir inte kul närmaste månaderna när jag får ingen lön och bara ett mindre sjukbidrag från Försäkringskassan... (Tackolov för sparkontot!)

Efter lunch träffade jag åter Anders, som gjorde lite justeringar på min apparat. Vi höjde ljudnivån en del. Därfter var det dags för hörselträning med Kerstin. Hon började med att jag fick lyssna på olika ljud, såsom hundskall och en som går i en trappa. Låter likadant för mig, förutom att den som går i trappan håller en jämn rytm. Hon läste några ord och jag fick försöka tolka dem efter en lista med ett antal alternativ. När jag fick använda ögonen och läsa på hennes läppar gick det förstås jättebra - jag är en jäkel på läppavläsning =) Sen var det dags att försöka höra utan avläsning. Gick hyfsat bra det också. Jag kunde minsann höra  "visslandet" i bokstaven "S"! Konsonanterna är annars svåra. P, T och V låter likadant, men jag hör dem åtminstone! S, F, Tj, Sj låter nästan likadant det med. K hör jag inte alls. B och P kan jag nog skilja på, liksom D och T. Det blir en lååång process det här. Får räkna med ett till två år innan jag kommer att kunna höra med implantatet. Det är bara att träna så mycket som möjligt... Kerstin läste ur en bok och jag fick använda mig av båda öronen men utan avläsning. Jag skulle upprepa. Det gick bra, utom när hon läste upp de amerikanska orterna och namnen. Då kunde jag inte gissa lika bra.

Kvällen slutade med trevligt herrbesök över en mugg te. Sedan fortsatte jag kvällen med att träna med mitt implantat vid TV:n...

Onsdagen började med mer hörselträning hos Kerstin. Det gick faktiskt ännu bättre än dagen innan! =) När hon läste upp ett ord av åtta och jag skulle identifiera vilket av dem jag hörde, blev det rätt. Men så hörde jag henne säga ordet "domkraft" och kunde inte finna det bland de åtta orden. Det visade sig att ordet visst fanns på lappen, men bland några andra åtta ord =) Jag HÖRDE det alltså på riktigt!

Därefter fick jag träffa logopeden Jonas, mest för att kolla om jag hade problem med tal eller ont i nacken tex, för att jag spänner mig mycket. Hörselskadade kan ofta få problem med talet och låta lite nasalt eller kanske få ont i halsen för att de pratar så högt. Själv är jag medveten om att jag ibland inte har koll på vilken volym jag ska prata i, men efter ett par meningar brukar jag kunna känna in var ljudnivån ligger efter att jag jämfört med hur högt andra låter. Jag hör ju mig själv bäst, så ibland slutar det med att jag tom pratar för tyst! Ibland när jag pratar lite för högt, händer det att jag blir tillrättavisad på ett lite väl bryskt sätt, kan jag tycka. Det gör mig ledsen, för det är nästinitll omöjligt för mig själv att veta hur högt jag pratar och det stör mig! Om de bara kunde säga det lite vänligare... I vilket fall som helst, så hävdade Jonas att han inte kunde höra på mig att jag är hörselskadad, och han är ju ändå tränad. (Skönt!) Inte ens mina S hade han något att klaga på. Även om jag vet, att jag slarvar lite med dem ibland. Kantänkas låter de bättre när jag själv så småningom kan höra dem?

Nästa punkt på programmet var Anders, som skulle göra en sista justering på volymen innan helgen. Jag lyckades med konststycket att låta honom dra på volymen ytterligare ett snäpp, vilket tydligen var bra. Högsta diskanten fick han dock backa lite på igen. Synd egentligen, för med facit i hand, vill jag åter försöka öka på diskanten när jag ska dit igen på måndag. Nu hör jag inte längre klingandet när jag skramlar med nyckelknippan, eller plingandet av skeden mot kaffemuggen, som jag gjorde i tisdags. Rätt mysiga ljud ändå ;-)

På kvällen såg jag ett amerikanskt TV-program och försökte lyssna med implantatet inställt på T-läge (telespole, slinga). Med stöd av den svenska översättningen lyckades jag höra vad de sa för det mesta. Till och med när man inte kunde avläsa på dem! =D

Nu är det bara att träna träna träna. Fick sms av pojkvännen "Tålamod!" stod det. Jag letade febrilt i min mentala ordbok, men det ordet fanns bara inte... Nyss pratade jag med en kompis som sa samma sak: "Du får helt en enkelt ha tålamod!" "Hrmpf och fnys" kom det från mig. "Nä tacka fasiken för att du inte har nåt tålamod, för du är ju envisare än synden!" svarade hon...

Hmm och med den envisheten jag besitter så ska jag nock kunna lära mig höra med implantatet också!

fredag 22 oktober 2010

Hjärnkoll?

I mitt förra inlägg beskrev jag hur GLAD jag var för att jag fått tillbaka lite av min akustiska hörsel på mitt opererade öra. Jag kan förvisso höra lite ljud på örat, men har ingen aning om VAD jag hör. Om jag tex knackar på en dörr, VET jag ju att jag knackar på dörren och således TROR jag att jag hör knackandet på dörren. Om jag inte vetat det, hade jag inte haft en aning om vad det var för ljud. Äh, egentligen är det så här, att när jag har bara höger hörapparat, då hör jag lite, men fattar inte varifrån ljudet kommer. När jag sen sätter på vänster hörapparat också, tycker jag plötsligt att jag hör mycket bättre. Provar jag sen att ta av höger hörapparat inser jag att jag inte hör ett skit med det vänstra örat. Bara ljud. Då är det så fiffigt ska ni veta, att tack vare att jag har båda hörapparaterna på mig, får jag ett slags riktningsljud eller om man vill, omgivningsljud, vilket gör det lättare för mig att höra på det bästa örat. Märkligt, men det är egentligen bara ett hjärnspöke...

Det är många som, då de passerat 40, får problem med att armarna börjar krympa, tex när de ska läsa tidningen. Då kan de ha en lins med vanlig synkorrigering på ena ögat och på andra ögat har de en lins för långsint... långsyntheten. Sen fixar hjärnan det där med seendet, så att de kan se lika bra på nära håll, som på långt håll. Vi både ser och hör alltså med hjärnan.

När jag får min nya CI/EAS kommer ljudet att låta väldigt märkligt från vänster öra, men "som vanligt" med höger öra. Men det fixar hjärnan till så det ska bli så bra så bra så ;-)

1) Ljudet kan alltså gå in via ytterörat och trumhinnan för att sedan fortplantas via hörselbenen till cohlea/snäckan och via hårcellerna i snäckan vidare till hörselnerven.
2) Ljudet kan också fortplantas via skallbenet vidare till hörselbenen-snäckan-hårcellerna-hörselnerven.
3) ELLER så kan man, som i mitt fall, välja att stimulera hårcellerna i snäckan på elektronisk väg.
När hörselnerven nåtts av en impuls skickar den informationen vidare till hjärnan som omvandlar detta till någon som sedan uppfattas som ljud.

Alltså är ljud något vi LÄR oss att uppfatta och tolka redan vid mycket tidig ålder. Det är också så, att om vi blir döva under lång tid, understimuleras hörselbanorna och vi tappar vårt sk hörselminne. Vi kan inte längre tolka vad det är vi hör. Om det inte gått alltför lång tid sedan hörseln försvann, kan vi lära om på nytt att tolka nervimpulserna. Spännande! På måndag ska jag börja inkopplingen av processorn och börja lära mig tolka ljud igen på mitt opererade öra. =)

Men så tänkte jag: ÖRAT då, vad ska det vara bra för? Jag menar, om det är hjärnan som hör...? Alltså, nu pratar jag om själva ytterörat. Det som syns. Om man nu skulle råka ut för en olycka så att örat "klipptes av" så skulle man ändå höra...

Fast det är ändå en förfärlig TUR att vi har våra ytteröron! De fungerar visserligen först och främst som en TRATT som samlar ihop ljudet och de skyddar samtidigt mot smuts, blåst och vatten. Men om vi inte haft våra öron, HUR skulle vi då ha gjort med:  

HÅRET? Örat lyfter ut håret från huvudet, så att det ser lite fluffigare ut.
PIERCINGS? Man kan smycka örat med piercings av olika slag. Tänk om vi skulle behöva sätta piercingen i näsan, läppen eller rent av i ögonbrynet? HUR skulle det se ut???
Vi måste ju ha någonstans att hänga både våra vanliga GLASÖGON och våra solglasögon.
ÖRONMUFFAR? Om vi inte hade våra öron, vad skulle vi då gjort av alla öronmuffar som ligger och skräpar överallt?
HÖRAPPARATER hade varit svåra att fästa utan ytteröra.
KEPSAR? Öronen stoppar kepsen, så att den inte ramlar ner över ögonen. (Det sista kom jag på igår, när jag köpte en något för stor dito.)


 Vissa djur har förmågan att kunna VRIDA PÅ sina öron, så att de själv kan bestämma VEM de vill lyssna på. Mycket praktiskt! Är det det som kallas "selektiv hörsel"?
Kor kan dessutom ha sina öron till att VIFTA MED. (Vad bra!, säger jag som ska bli ko i nästa liv. En sån där "Mamma Mu"-ko ;-) )
Vart skulle man annars göra av sin "HANDSFREE" när man pratar i mobiltelefon?
iPODEN? En del har hörlurar i öronen, när de vill lyssna på sin iPod.
Man får dock akta sig så att det inte kryper in "örnastörtar" (=TVESTJÄRTAR, och då pratar jag inte om bi-) i dem, krumelurerna där inne är säkert jättemysiga att krypa runt i.
OVÄSEN? Vill man ha tyst omkring sig, petar man bara dit öronproppar. HAHA! Gör då INTE som en kompis till mig gjorde! Hon var på resa och ville sova gott, så hon stoppade in ett par gummiöronproppar väldigt långt in i hörselgången. Nästa dag hade hon blivit döv på ena örat, så hon jagade i panik ifatt en läkare. Han grävde med viss möda ut en halv öronpropp, som hade gått itu och fastnat därinne...

Ytterörat är, liksom näsan, den kroppsdel som aldrig slutar växa. (Säger forskningen... Själv hävdar jag dock med bestämdhet att magen besitter PRECIS samma egenskap.) Håll med om att naturen har varit väldigt förutseende ändå: Med åldern behöver alltfler keps- och öronmuffsprydda män (och kvinnor) både glasögon och hörapparater. Nästa generation kommer dessutom att ha både handsfree och piercings i dem.

Det är alltså en jäkla tur att vi har våra ÖRON!   ;-)

tisdag 19 oktober 2010

Magic Manic Monday

Igår hände något fantastiskt!

 Jag släppte ner locket på toastolen... (Stopp nu, det var inte DET som var det fantastiska, vilket det däremot hade varit om pojkvännen hade gjort det ;-) Nej, läs fortsättningen på meningen:) ...och hörde dunset när locket ramlade ner, på det vänstra, opererade örat. (Nej, alltså... Locket ramlade inte på örat, men jag kunde HÖRA ljudet av locket med det vänstra örat.)

 Jag blev så chockad, att jag lyfte locket flera gånger och släppte ner det igen, nu med ett finger i mitt högra öra för att vara på den säkra sidan. Jodå, jag hörde det!

 Sedan hämtade jag min hörapparat till vänsterörat och gjorde om det. Med ett stort leende i hela ansiktet for jag runt i lägenheten och bankade och knackade lite över allt. (Tur ingen såg mig!) Jag hör igen!!! Inte lika bra som tidigare, där är något biljud eller vad jag ska kalla det. Biljud hmmm fel ord, det surrar inte som bin och det är inte billjud heller... "Burkigt ljud" kanske är en bra beskrivning?

 Dagen innan hade jag tyvärr tvingats ställa in en träff med mina indiska vänner, som skulle till Helsingör under måndagen. Jag var så trött och slut - orkade absolut ingenting och kände mig nästan som om jag hade feber. Det snurrade i huvudet och jag trodde jag blivit sjuk.

 Först hade jag alltså känt mig helkass och i nästa stund (nja, ett halvt dygn senare) var jag glad som en speleman. Hörselåterkomsten kanske var förklaringen?

 I fredags hade jag iaf fått träffa indienvännerna en stund på en salsapub i stan tillsammans med ett större gäng salsafreaks. Pojkvännen var med och tur var väl det, för förutom att vara just "min pojkvän" agerade han snällt både ledsagare och tolk åt mig. Jag beställde en mojito till mig och en öl till honom i början av kvällen. Först var stället hyfsat upplyst och musiken mycket svag i bakgrunden och jag kunde hänga med någotsånär. Sedan blev hela stället som förbytt, när ägaren skruvade upp ljudvolymen och släckte ner belysningen för då skulle dansen börja. "Inte kan man dansa om man syns, heller", verkar vara den allmänna uppfattningen. "Oh shit!" DÄR och DÅ blev jag handikappad på riktigt! Så snart jag dansat ett par danser (Folk undrar ofta hur jag egentligen fixar det, men det går...) var jag nöjd och ville därifrån. Pojkvännen dansar inte. Hans motto är "Den som inte har råd att sitta i baren, får dansa"... Fick han "BaraVara" passera sitt favoritställe på vägen hem, så var han glad. Klart han fick; där beställde vi en Ramlösa till mig och en öl till honom i slutet av kvällen.

 På lördagen läste jag i tidningen att fredagen den 15 oktober hade det varit "Vita käppens dag". Jaså??? Visste inte jag... I en artikel i Helsingborgs Dagblad stod att läsa: "Allt fler fyndiga hjälpmedel underlättar de synskadades liv. Datorer och mobiler pratar och indikatorer talar om färgen på olika material." Jodå, det är jättebra för dem som kan höra bra, men vad finns det för oss andra???

 I samma tidning läste jag att lördag den 16 oktober var det "Hörselskadades Dag" så jag gick ner till Stadsbiblioteket för att få lite information om det senaste på hörselfronten. Mycket blåtand är det numera i mikrofoner och annat. Många hörselhjälpmedel har dock utrustats med vibratorfunktioner numera. Tack för det! =) Jag menar, vad har en hörselskadad som dessutom är synskadad för glädje av blinkande lampor?

 Jag är bra på att fika, förresten. Tom väldigt bra, vill jag nog påstå =) En kompis som var på stan hörde av sig och vi sågs över en kopp te. I fredags fikade jag också ;-) Då med en annan Usher-kompis. Jag vet inte, men jag kan inte släppa tanken på att det måste se fånigt ut när vi kommer där med varsin käpp och dessutom använder lite teckenspråk när vi pratar med varann... Ibland inbillar jag mig att folk stirrar. Försöker att inte låtsas om det...


 I söndags fikade jag med pojkvännen på Råå Wärdshus och igår kväll fikade jag hos syrran. Det var nämligen så, denna märkliga måndag, att jag, som först känt mig sjuk och dödstrött blev så uppiggad av att jag plötsligt kunde höra, att jag bestämde mig för att ta bussen till "Köpcentrat".  När jag kom ut på trottoaren kunde jag tom höra att några tjejer kom gående bakom mig och att de passerade mig på min VÄNSTRA sida!!! Jo, men deras klackar smattrade och dessutom tjattrade de rätt rejält. Tonåringar gör det ;-) 

 På tal om köpcentrum: Jag fullkomligt hatar dem! Hemsk inomhusbelysning utan tillstymmelse till något dagsljus, spotlights som bländar, dålig luft, bänkar att snubbla över, folk som irrar än hit och än dit, dålig akustik, barn som gråter och skriker och helst inte heller vill vara där osv. Fast, tänkte jag, den 18:e har folk inga pengar kvar. Inga barnbidrag, inga löner och inga pensioner. (Som banktjm lär man sig detta rätt snabbt.) Lär bli rätt lugnt där en sen måndag em.

 Jag hittade naturligtvis inte det jag ville ha i affärerna, så jag gav mig snabbt ut därifrån tomhänt - inte ens en godisbit. Medan jag stod och funderade på vilken väg jag skulle våga promenera för att ta mig ner och hälsa på syrran i byn, så kom syrran och svågern! (Det hade börjat skymma och jag ville ju inte bli påkörd.) Snacka om märkligt! Jag besöker detta (Sveriges största?) köpcentrum max fyra gånger per år. Slutade iaf med skjuts hem till dem och FIKA! =)

fredag 15 oktober 2010

Teckenspråk, Utzon, Jacobsen, Plåster, Kräftor och Indienbesök

Jaha, vad hände då förra fredagen? Fick skjuts till Lund, var där i god tid, så jag bestämde mig för frukost på ett café. Ett sån't där café där de gör espresso och sedan bankar ut sumpen så att det låter som om man är på en byggarbetsplats, ni vet. "Nu ska jag testa" tänkte jag och plockade ut hörapparaten ur mitt fungerande öra och stoppade fingret i det. Knäpptyst! Men, detta oväsen ska jag defintivt kunna höra med mitt vänstra öra... "Snyft - jag har blivit HELT döv!"

Hur som helst, så hade det där onda stickandet i örat börjat avta, så det var iaf något... Nu var det kanske bara en gång i timmen som det stack till. Inga mer värktabletter mot detta. Bubblandet i örat var kvar, men jag kunde ligga på vänster sida och sova kortare stunder.

Vandrade i sakta mak upp mot sjukhuset och lyckades gå vilse! Hoppade på en "inföding", som snällt visade mig vart jag skulle. Klockan nio träffade jag iaf doktor* Sven, som sa att allt såg så fint ut. Ingen infektion. Sen tröstade han mig med att han konsulterat doktor* Helge i Uppsala och att det brukade ta tid för den akustiska hörseln att komma tillbaka. Räkna med bortåt tre månader innan du kan höra igen. DET kan jag lova, var som om ett ok lyftes från mina axlar, att få ett sådant besked. Hoppet är alltså inte ute än. Jag är inte hopplös! Eller, situationen är åtminstone inte hopplös. (Haha här skrattar jag lite för mig själv, ordet "hopplös" på teckenspråk är så löljigt roligt. Önskar jag kunde beskriva det.) OM du vill lära dig lite teckenspråk, har jag hittat en riktigt bra sida hos UR. Klicka på länken ovan.

*Doktor, läkare, överläkare, docent, professor? Jag hoppas att nämnda personer har överseende med att jag inte alltid använder rätt titel eller att jag blandar ihop titlarna emellanåt ;-)

Dagen slutade ändå med att jag åkte på migrän... Imigran-uppfinnaren, vem du nu är, är värd Nobelpriset!

På lördagen var vi bjudna på kräftskiva. Jag hängde lilla micken på pojkvännen och tog med bordsmikrofonen till festen. Nu ska jag väl kunna höra vad som sägs? Jodå, både det och allt annat i ett enda sammelsurium. Fast, på kräftskivor slafsas det mest och alla är upptagna med att krafsa ur kött ur klor, dricka "schnaps" och annat, så det var nog inte så mycket jag missade ;-) Pojkvännen fick agera tolk, efs han hade den bästa mikrofonen. Men, festen var tillsammans med släkt och goda vänner, som besitter både tålamod och viss förståelse, så det var bara trevligt! Jag uppskattar folk som inte
är Taktilkomrädda för att fråga =)
Syrran och jag fick tillfälle att visa upp vad "taktilt teckenspråk" innebär. Det är faktiskt riktigt intressant!

Bilden har jag kopierat från Fsdb:s hemsida, http://www.fsdb.org/

På söndagen 101010 var vi i Köpenhamn. En mycket mysig dag i underbar höstsol. Fikade på Café Jorden Rundt, väl värt ett besök om ni åker längs underbart vackra Strandvejen mellan Helsingör och Köpenhamn, både för det som serveras men framför allt för designen (Kim Utzon) och läget. Missa då inte heller Arne Jacobsens bensinmack från 1937. Den ligger på strandsidan någon km norr om nämnda Café. På vägen tillbaka stannade vi bla till i Nivå där vi tog en liten promenad i hamnen. Lyckades naturligtvis med konststycket att stuka foten...

Tre dagar senare var jag ute och promenerade med en kompis i Pålsjö skog och lyckades återigen stuka foten och även skrapa upp knäet. Nu är det ju inget ovanligt att jag har blåmärken och plåster överallt; så är det helt enkelt att vara "jag", som dessutom inte är så glad över att ha vita käppen framme alltid. Fick en fråga av någon häromdan: "Upplever du att du ser sämre nu när du bara hör på ett öra?" Vid närmare eftertanke måste jag nog svara: "Ja" på den frågan. För jag vet liksom inte var ljudet kommer från. Jag vänder mig alltid åt höger oavsett om ljudet kommer från vänster. Jag måste vara ännu noggrannare med att hålla koll på var folk och saker finns och upplevs säkert som ännu virrigare än tidigare. Efs jag har sämre koll på var saker är, missar jag dem lättare. Inte nog med det, det gör mig också extremt mycket tröttare att alltid vara hyperkoncentrerad och på helspänn. Kan tilläggas att jag haft migrän inte mindre än fem av de senaste sju dagarna. Gissa vad jag längtar efter att få min EAS-apparat inkopplad!!! Och naturligtvis längtar jag efter att få tillbaka min akustiska hörsel. Det är den som i första hand ska kunna hjälpa mig med riktningshörseln. Visste inte riktigt tidigare hur otroligt viktig den är! Alltså, med akustisk hörsel, menar jag den hörsel som är den vanliga - den som går via trumhinnan, till skillnad från den elektriskt stimulerade hörseln, den konstgjorda, som ska gå via implantatet direkt till snäckan, cochlea.

Efter hand som dagarna har gått, har det onda i örat faktiskt helt försvunnit. Bubblandet är borta och jag hostar inte blod längre. Det slår dock lock för örat fortfarande och det är väl en av förklaringarna till att trumhinnan inte vill fortplanta ljudet vidare.

Igår träffade jag en salsakompis från Indien som är på Sverigebesök tillsammans med sin syster. Jag har lyckats med konststycket att programmera om min telefonmikrofon från jobbet, så jag hängde på dem båda varsin mikrofon. De verkade lite besvärade till en början, men glömde snart bort dem ;-) Engelska med indisk accent kräver nämligen lite mer koncentration av mig, men de är urgulliga, så det funkade fint! Så mycket lättare det var med dessa mickar =) Ska se om det inte går att köpa fler, lite mindre sk "myggor". Herregud, med tanke på hur BRA de funkar! Om de inte är alldeles olösliga kan jag väl ha råd att köpa någon extra själv om det ska vara så!

Ikväll ska vi träffas igen på Cuba Libre, ett salsacafé. Får se hur/om det funkar för mig att befinna mig på ett högljutt, stimmigt och mörkt ställe. Jag hoppas att jag åtminstone fixar en timme... Pojkvännen har iaf lovat följa med. Han ska få en öl som tack ;-)





torsdag 7 oktober 2010

Fjorton dagar som hör- och hårlös

Hårlös, tja, det har börjat växa ut några mm. Jag hävdar att "NÄ de e ju grått!", pojkvännen säger att "Det är det inte alls, det är samma färg som det andra", ärliga kompisen säger att "Jo, det är rätt så grått". Jaja, det går att färga när det så småningom växt ut ;-)

Hörlös är däremot ett väldigt obehagligt dilemma, som jag hoppas slippa vara så länge till =)

Ytterligare en vecka efter op kan jag konstatera att det är: Kliigt. Tyst. Men samtidigt: Oväsen (både inuti och utanför huvudet. Den värsta tinnitusen jag hade första dagarna efter op har dock lagt sig lite.) Sömningt. ONT! Långtråkigt. Många muggar te. Soffan. (Den valdes med stor omsorg för några år sen och har visat sig vara en mycket god investering.)

I fredags fick jag inte mindre är TVÅ blombuketter med bud!

                                 En från jobbet
och en från en kund =))) 

 
                     Jag blev förstås väldigt GLAD!                                      

Hade kompis på besök på em och tur var väl det för annars hade jag aldrig fått besked om att det var blommor på väg. Hör varken tlf som ringer eller om det ringer på dörren. Visst, jag har en vibrator som talar om ifall det ringer på dörren, men den funkar tyvärr inte alltid =(

I lördags var jag faktiskt och fikade på stan med en kompis. Nu när jag hör i stort sett inget, är jag extra flitig med min lilla "Comfort audio"-mikrofon. Hänger den på allt och alla. Den är avgörande för om jag ska välja soffan eller vännerna. Det ser lite intervjulikt ut, men än så länge har ingen sagt "nej" till att bära den. De tycker säkert det är kul att få känna sig som "kändisar" en liten stund ;-) (Pojkvännen tycker det är så skönt att HAN nu slipper anstränga sig så mycket... Hepp! Dubbel nytta alltså.)  Det var roligt att komma ut, men uj så trött jag blev. Det ÄR jobbigt att lyssna-pussla ihop-gissa, lyssna-pussla ihop-gissa, lyssna-pussla ihop-gissa... 

Födelsedagskalas hos M & P med deras vänner. Tänk er ett antal "syföreningstanter" och deras "gubbar" så kan ni ju gissa ljudnivån ;-) Jag kopplade bort oväsendet och sms:ade med pojkvännen, som var förkyld och såg fotboll på TV istället. Jag fick reda på matchresultatet och för att få en liten syl i vädret berättade jag för de andra runt bordet: "Nä fy! Vet ni att HIF förlorade mot GAIS med 0-1!"

Totalt tystnad uppstod... Sedan tittade alla på Sten som hade en obetalbar min. Alla andra skrattade. Vad jag inte visste, men snabbt blev upplyst om, var att han hade spelat in matchen och såg fram emot att få komma hem och se den. Nu hade jag alltså förstört alltihop! Jag vet att det är sånt som händer, men här blev jag än en gång påmind om det jobbiga i att inte höra det där "inte-så-viktiga" som folk pratar om. "Vad sa ni?" "Äh, det var inget viktigt ändå." Nä, kanske inte, men det är skillnaden mellan att vara delaktig eller att vara utanför. Bland det värsta som finns är när folk skrattar och man frågar "Vad skrattar ni åt?" " Äh, det var inget viktigt." Eller så svarar de "Jag berättar sen" och när man sen frågar har de glömt vad det "oviktiga" var. På jobbet har jag nästan slutat sätta mig i fikarummet. Dålig akustik, obehagligt stolskrap, alla skrattar och talar högt och jag hör ändå inget. Då sitter jag hellre ensam med min kaffmugg vid skrivbordet.

Åter till Sten och den där fotbollsmatchen. Jag hoppas verkligen att det ebbar ut till ett oskyldigt skämt så småningom, även om jag just då blev fruktansvärt ledsen. Säkert är att HIF kommer att spela många fler matcher =)

I söndags firade vi mina föräldrars GuldBröllop på restaurang. Som tur var fick vi ett eget rum lite avskiljt från övriga gäster, annars hade det kunnat bli väldigt jobbigt. Men, med tretton personer runt ett bord uppfattar jag ändå bara lösryckta ord lite här och där OM jag läser på läpparna. Dvs. nästan inget. Men, detta är ju min familj som känner mig och de upprepar, gestikulerar eller i bästa fall, använder teckenspråk. (Några kan.) Mycket trevlig tillställning!

Måndag, tisdag och halva onsdagen tillbringades i soffan.

Onsdag em tog jag iaf en tur i Pålsjö skog med mikrofonen på en kompis. Så skönt med frisk luft! Samtidigt som jag inte orkar ta mig ur soffan de flesta dagarna för att jag är så trött så VET jag att lite motion ger endorfiner som i sin tur gör mig mindre trött. Tja, nu var det ju inget gatlopp vi utförde precis. Snarare en lite lagom pensionärslunk, men icke desto mindre uppskattad!

Idag försöker jag undvika att somna... Än så länge går det bra, efs "onda örat" håller mig vaken och om jag skippar värktabletter är det lättare att inte somna. Några morgnar efter att jag stigit upp, har det runnit blod ner i halsen och i näsan. Det kommer från örat, men ska det aldrig sluta? Känns som om det fortfarande är lika mycket kvar och det värker som den värsta öroninflammation. I tisdags skrev jag ett mail till läkaren och därefter blev jag ombedd att komma på läkarbesök fredag morgon. Hade det varit allvarligt hade de antagligen kallat mig till onsdagen, men efs de öht bad mig komma dit, är det nog inte alldeles som det ska vara. De vill iaf kolla upp mig och det känns bra. Tror jag? Vet mer imorgon. Pojkvännen skjutsar mig =)