Jaså, är det DÄRFÖR de kallas BRUStabletter! ;-)

En morgon när jag la ner en C-vitamintablett i ett glas vatten reagerade jag häftigt på nåt konstigt ljud som lät: SCHWWSCHHHHHHHH! Märkligt - det lät ungefär som om någon spolade på toaletten, men jag var ju ensam i lägenheten. I samma sekund insåg jag; Aha! Det är DÄRFÖR de kallas BRUStabletter! Stod där och lyssnade en bra stund. Det låter ju riktigt högt! ;-) Tja, ärligt talat har jag nog kunnat höra det ljudet tidigare, men det var liksom bortglömt...

Nu har jag äntligen fått tillbaka min dator! =) SOM jag har SAKNAT den! När jag fick tillbaka den gjorde jag genast några smarta inställningar i mitt Zoom-Textprogram. Jag har inte arbetat så mycket med det på hemdatorn som jag gör på jobbet. Egentligen för att jag har tyckt att det "segat ner" datorn en hel del, men nu när hårddisken är utbytt finns det marginal. I Zoom-Text kan jag tex justera storleken på skärmbilden, jag kan justera färgerna, jag har större muspekare i färg, det finns olika hjälpmedel för att visa VAR på skärmen muspekaren eller markören befinner sig osv. Dessutom kan jag låta en röst läsa upp texten på skärmen. Det använder jag mig av på jobbet, där jag kan välja att höra ljudet från datorn direkt till mina hörapparater via FM-sändare. Fantastiskt!

Har varit ledig idag och gick ner en sväng på stan. Det är "mellandagsrea" och jag har inte köpt någonting!!! Jomenvisst är det märkligt, jag håller med! I normala fall skulle jag köpt något bara för att det är REA... Som pojkvännen sa i somras när hans favoritklädesaffär hade REA förra gången och jag frågade om han inte skulle passa på. "Men man kan väl inte handla BARA för att det är billigt!" "Vadå, kan man inte???" sa jag. Jag är fullständigt övertygad om att alla kvinnor i min bekantskapskrets - och även utanför denna - håller med mig. Eller hur?

Nu behöver ni inte vara oroliga: Jag är inte sjuk eller något sånt. Det är bara det att jag (för femtioelfte gången) gått med i ViktVäktarna och har ingen större lust att köpa kläder som passar NU, när jag egentligen kämpar för att komma ner tre storlekar. Dessutom har jag garderoben FULL av snygga, ännu ej helt omoderna eller ens slitna kläder som passar OM - jag menar - NÄR jag gått ner tre storlekar. Ojdå, jag kanske har gått o blivit ekonomisk? Vilket iofs vore på tiden med tanke på att jag arbetar på bank ;-)

Var inne på ett fikaställe när jag var tvungen att "pudra näsan". Det stod två tjejer med en barnvagn i kö, men då jag kom med min vita käpp sa de genast: "Gå du före!" Eftersom jag var extremt opudrad just då, tackade jag så mycket och klev förbi dem. Men sen undrade jag; Om jag nu INTE haft den vita käppen, hade jag då blivit framsläppt? Blir jag särbehandlad för att jag är "handikappad"? Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det, för samtidigt som jag vill att folk ska lägga märke till att jag inte ser respektive hör som alla andra, så vill jag ju inte utmärka mig för mycket.

Sen finns det ju en annan ytterlighet också. Att man blir negativt särbehandlad. Läste om något som jag själv varit extremt rädd för: Att illvilliga personer utnyttjar att handikappade är ett lätt offer. I London vågar synskadade personer inte använda sin vita käpp efter mörkrets inbrott eftersom de då är just lätta offer och oftare råkar ut för övergrepp, blir rånade och nerslagna. De som utför dåden är sådana som inte har någon som helst empati utan säger att "de synskadade får skylla sig själva". Hoppas VERKLIGEN att inte den attityden sprider sig hit! Med andra ord, så är handikappade låsta till sina hem efter mörkrets inbrott, eller går de ut utan käpp och riskerar värre skador än att bli nerslagna? Bli påkörd av en bil eller att trilla nerför en trappa kan minsann inte vara så roligt det heller... =/

På nyår ska vi träffas några vänner hemma hos en kompis. Jag fick mail i eftermiddags där det stod att jag och pojkvännen fått på vår lott att fixa efterrätt och nyårsbubbel. TUR jag fick mailet innan Systemet stängde idag, för imorgon har vi full arbetsdag. Dvs till klockan sex. Så är det på bank, ska ni veta. Blev till att kliva ner på stan en vända till. Så fick jag lite extra motion och det var ju BRA! =/ Det hade mörknat så käppen var ett måste trots att snön lyser upp en del. Vilken service jag fick inne på Systemet =) Nog brukar det vara så, de är både trevliga och kunniga, men jag tror jag fick lite extra service. Frågade om tips på bubbel och istället för att bara säga något, följde killen med mig bort till flaskorna och visade mig. Synd han inte erbjöd fri hemleverans också, för sen fick jag kånka och asa. Alltså, går man till Systemet någon dag innan nyår, då gäller det att handla. Passade på att köpa öl till pojkvännen och cider till mig själv. Insåg lite försent hur tungt allt blev. Att samtidigt manövrera en käpp i ena handen är inte lätt.

Lille Julafton var jag nere och handlade alla mina julkappar. I sista stund. DUMT! Jag hade ena handen full med kassar och fäktades samtidigt med käppen i andra handen. Lyckades såklart välta en stor spann med blomsterkvastar inne på Ica. Pinsamt värre. Men å andra sidan, ställer de en stor spann (=hink) mitt i gången får de väl ta att det händer olyckor... Hursomhelst, så bestämde jag mig nästan där och då för att nästa år ska jag köpa alla mina julklappar på Internet. Den utflykten var en pärs utan dess like! Det roliga är, att känner jag mig själv rätt, kommer jag ändå att göra om årets "misstag" julen 2011. För trots allt finns det viss myskänsla i det där att handla julklappar medan julmusiken skvalar ur butikernas högtalare. Alla är glada (och skitstressade) och i var och varannan affär bjuds det på pepparkakor och glögg =) 

Efter Systembolaget var jag hemma hos de små syskonbarnen och beundrade deras julklappar. "Faster ÄLSKAR att spela spel", hävdade svägerskan - och det har hon ju rätt i. Vi spelade och brorsdottern viskade till mig emellanåt. "Men jag kan inte höra när du viskar, det vet du ju", sa jag till henne, när jag insåg att det inte längre var helt sant. Jag kunde faktiskt urskilja flera ord i viskningarna. Häpp! =) Inte så jag hörde eller förstod, men att det var ord hon viskade, det lyckades jag uppfatta. I mina öron har viskningar ALLTID låtit "kschhkschhkschh" och absolut inget annat!

När jag var liten sa min morfar att "Den som viskar, den ljuger!" Och det var ju bra. För det trodde jag på. Alltså viskades det inte. Jag har egentligen inte kunnat viska, eftersom jag inte vet hur det ska låta eller om den andra kan höra mig. Kanske andas jag bara tungt, kanske viskar jag så högt att ALLA hör - även de som det inte är tänkt ska kunna höra? Så det har jag låtit bli. Andra barn viskade förstås jämt och ständigt, för då kunde de vara alldeles SÄKRA på att jag INTE hörde. Barn är minsann inte alltid snälla utan kan vara fruktansvärt elaka. Något av det värsta jag visste var när "kompisarna" viskade. Ibland var de inte så smarta, för jag kunde ju läsa på läpparna. Hehe! Inte sällan lyckades jag alltså ändå uppfatta vad de hade viskat. "Jaså, du kan höra när du vill!" var en ganska vanlig kommentar då. På barnkalasen lektes "Skvaller genom byn". Det gick till så, att en började viska en mening och sedan skulle denna mening viskas vidare och siste man skulle upprepa högt. Vissa misstag brukade då uppstå på vägen och slutresultatet blev oftast helt tokigt. När jag var med hörde jag bara "kschkschksch", vilket jag vidarebefordrade och så blev leken förstås förstörd. Då fick jag inte vara med. Jag hoppas att man idag har en helt annan pedagogik i förskolan/skolan, på barnkalas mm, där det är viktigt att ALLA får vara med.

Nu ska jag inte fördjupa mig i gammalt groll utan ser med glädje fram emot år 2011. En helt ny kalender med 365 tomma blad, som ska fyllas med massor av kul, av mys och inte minst, av en massa nya ljud!

Gott Nytt År!!! // Tina

Lycka är en spelande ängel!

"Tschyyp. Tschyp tschyp. Tschyyyp tschyp tschyp. Tschyyp." Vad är det för ljud? Jag var på väg till morgonens zumbapass en solig dag när jag plötslig stannade till och insåg att ljudet jag hörde från buskaget var småfåglar, dvs "pjoddar". Jag som ALDRIG tidigare i mitt liv hört fåglar i naturen var så fascinerad att jag nästan höll på att komma försent till träningspasset. Jag bara stod där och log. Det värsta var att jag var ensam - det fanns ingen att berätta det för just då. Jag ville ju att hela världen skulle få veta det! Så fort jag kom hem skrev jag naturligtvis ett inlägg om det på min Facebooksida ;-)

Nästa dag hörde jag två olika ljud: Ett lät "Tschyyp tschyp!" medan ett annat lät lite högre: "Tshiiirp!" Då lyckades jag lokalisera fåglarna högt uppe i ett träd.

I morse hördes "Tschyp tschyp" och strax därefter "Kschhhhrrr". Antar att fåglarna, precis som vi människor, kan tala en massa olika språk ;-)

En morgon på väg till jobbet hörde jag ett utryckningsfordon långt borta. Jag var dock inte helt säker, så jag hoppade på första bästa person jag mötte och frågade henne om hon nyss hade hört ljudet. Det hade hon. Hon såg lite konfunderad ut över frågan, men så snart jag förklarat varför jag frågade, log hon brett.

På jobbet en dag hörde jag ett märkligt ljud: Som om någon stod intill mig och skrapade med något. Jag tittade upp och tre skrivbord bort satt en kollega och vek ihop ett papper och prasslade lite med några blanketter. Jag satt helt stilla i säkert flera minuter och bara iakttog honom. Allt han gjorde där borta hördes hos mig. Nu ska tilläggas att just då fanns inga kunder i lokalen, så det var ovanligt tyst.

I samband med julplocket kom jag att tänka på: Min julängel! Man vrider upp henne och då spelar hon "Stilla Natt". Henne har jag inte kunnat höra på många, många år. Och min lilla mässingsklocka som har så fin klang! Den säger bara "klock klock klock" - ett stumt knäppande. Undrar om...? Förväntansfull som ett barn på julafton tog jag fram ängeln och placerade ett ljus i handen på henne, klädde mig julfin och såg till att batterierna i CI:t fungerade innan jag andäktigt satte mig tillrätta framför henne och snurrade på vredet. Det var så fint! Hon spelade hela julpsalmen med varenda ton! För några år sedan fick jag lära mig sjunga "Stilla Natt" på teckenspråk (väldigt vackert) och jag började automatiskt teckna där för mig själv. Lycka är en spelande ängel!

Min mässingsklocka hängdes på sin vanliga plats och den dongdongar åter med en lång fin klang! Små, små ting som gör mig så glad!

I måndags var jag på Audiologen i Lund och justerade upp ljudet på mitt CI lite mer. Samtidigt fick jag också ett annat program, som kallas "Fine tuner". När jag skulle ta tåget tillbaka var naturligtvis tågen försenade... Skåne + Vinter = Katastrof! Det var mycket folk på perrongen och alla stod och huttrade, frös och pratade med varandra. Medan jag väntade på perrongen och höll på att frysa tårna av mig började jag leka med fjärrkontrollen. Provade det nya program nr 2 och plötsligt hörde jag tydligt rösten i högtalarna: "...kommer nu in på spår nummer fem..." VA??? I normala fall skulle jag ha hört: "...wåwå wu wi wå wå wue we..." Nu hade jag inte heller någon där som jag kunde berätta för...

Hur som helst, jag hörde ju inte riktigt allt. Bland annat lyckades de med konststycket att röra till det rejält. (Vem är förvånad?) Det kom nämligen in ett tåg på det spår där jag stod och väntade på mitt tåg, som vid det tillfället redan var en dryg halvtimme försenat. Jag höll naturligtvis på att stiga på när jag tyckte att folket på perrongen virrade lite väl mycket. Ren tur hade jag när jag såg skylten på tåget som berättade att detta var minsann ett tåg till Hässleholm - och inte till Helsingborg, dit jag hade planer på att ta mig. Inte många bokstäver rätt där, inte... Det hade mörknat ordentligt, men jag lyckades ändå upptäcka att folket var på väg uppför trappan över till andra spåret. Så jag chansade och hängde på lämmeltåget till andra sidan och kom till sist hem till mitt kära Helsingborg. Det är f-n inte lätt alla gånger att både se och höra taskigt. Visst, man kanske kan boka ledsagare, men det känns rätt onödigt. Dessutom skall ledsagare tydligen helst bokas minst en vecka i förväg. Bye bye spontanitet! ;-) Förmodligen ska man ansöka om ledsagartillstånd innan, precis som man ska ansöka om färdtjänst. Inget man bara får sådär, inte. Men jag vill ju så gärna klara mig själv!!! "Kan fälv!"

Jag avskyr att inte vara oberoende! Förr hade jag både körkort och bil och det var så härligt. Jag har rest på ett antal resor helt ensam och det är en fantastisk känsla, fast dock ensamt ibland... Jag är en sån där som fixar saker själv så långt det går, om det så handlar om att skarva en elsladd, fixa cykelpunkan eller nåt helt annat. Nu har jag svårt att ta tåget själv och att komma på rätt buss när det är mörkt är en utmaning osv. 

Det finns förstås en massa skapat beroende som vi alla lider mer eller mindre av. Datorer, mobiltelefoner, iPod, bil, GPS för att nämna några ;-) Hemma har min dator kollapsat. Hårddisken är helt "kaputt" och jag är "lost", tillika beroende av pojkvännens hopplöst lilla laptop som jag knappt ser på. Den där lilla "blippen" som man navigerar med bara försvinner för mig hela tiden och då svär jag högljutt varenda gång. Därför sitter jag nu kvar här på jobb en fredagkväll. Kollegorna har gått hem för att fira helg, men jag som har datorabstinens stannar kvar och leker av mig lite. Man kan vara beroende på gott och ont. Jag är beroende av en dator, som i sin tur gör mig ganska oberoende =)

Har jag tur, får jag tillbaka min dito med ny hårddisk på tisdag i nästa vecka. Blir en fin julklapp =)

Nämen... Jag KAN ju vissla!

För många år sedan upptäckte jag att jag inte längre kunde vissla. Jag tänkte att läpparna var torra och stela, så jag smorde dem med cerat och gjorde nya försök. Provade att forma läpparna på olika sätt. Smorde lite mer och grimaserade men trots detta inget ljud. Förvisso heter jag Lindblad, men så vackert som min namne Jan Lindblad, har jag ändå aldrig kunnat vissla, så det var egentligen ingen allvarlig förlust att just jag tappat den förmågan. Försökte busvissla istället, men inte ens då fick jag ur mig något ljud. I och för sig har jag aldrig varit någon hejare på att busvissla heller... Kanske därför jag var singel så länge? Lyckades ju inte ens med konststycket vissla efter en snygg karl ;-)

Jag slutade i alla fall försöka med visslandet, eftersom jag ändå inte kunde...

Så häromdan när jag satt där i mina tankar gjorde jag ett försök till att blåsa lite igen och plötsligt lät det ju jättehögt! Jag provade igen och försökte få till lite melodier. Det lät exakt som det gjorde förr. "Jag kan visst vissla!" tänkte jag och försökte mig på lite fler melodier. "Vad konstigt! Plötsligt kan jag vissla igen, som jag inte kunnat på flera år! Vadan detta?"

Då slog det mig!!!

Jag har ju kunnat vissla hela tiden, men helt enkelt inte kunnat höra det och därför trott att jag inte kunde... Nu, med mitt CI kan jag ju höra de där höga tonerna! "Ja, harregu" tänkte jag "mycket ska man höra innan öronen trillar av!" =)

(Fotograferat av min syster Carolina på Fredriksdals Julmarknad 2010)

I helgen har det varit traditionsenligt Julfirande på Fredriksdal. Såsom lycklig innehavare av årskort brukar jag flitigt bevista denna inrättning, gärna alla tre dagarna i rad. I fredags vandrade jag tillsammans med brorsbarnen på den lilla vägen mellan lagårn och Lillarydsgården när jag hörde ett väldigt vackert, men konstigt plingelingande. Hästskjutsen passerade och då insåg jag vad plingandet var... Det var ju bjällror på hästskjutsen! "Va!? Har de bjällror på den?" frågade jag. "Javisst!" blev svaret. "Har de alltid haft det?" frågade jag, för hästskjutsen åker ju runt där vid varje tillställning.
"Ja, de är alltid där." Mycket ska man då höra innan öronen trillar av...

I fredags morse på väg till jobbet hörde jag en massa ljud, som jag snart förstod var några kajor som gick runt där i snön och letade efter något ätbart. Sen hörde jag ännu mer ljud och tittade upp där jag fick syn på ett gäng fiskmåsar som flög runt och bråkade med kajorna om bästa platsen i trädet. Detta är ljud som jag har kunnat höra tidigare och närmast funnit vara jobbiga och skräniga. Där och då var det plötsligt vackra ljud, för jag har ju inte kunnat höra dem på länge. Jag blev liksom medveten på ett nytt sätt om en del av alla andra varelser som befinner sig runtomkring oss och som har sin vardag och sina vardagsrum ovanför oss i träden i parken på väg till jobbet =)  Se där, mycket ska man då höra innan öronen trillar av.

I förmiddags över te och tidning hörde jag ett litet försynt "pling" och sa till pojkvännen: "Du, antingen fick du eller jag ett sms." "Nej, det var jag som tog ett kort på ljusen i fönstret", sa han. "Låter din kamera så?" frågade jag då. "Ja, hör här:" Så fick jag höra plinget igen. Enligt honom har den alltid låtit så. Mycket är det, som man ska få höra innan öronen trillar av...

På spinningen härom morgonen hörde jag ett par takter av en låt jag inte hört på en herrans massa år. Så fort jag hört de första takterna sa jag till mig själv: "Det är ju 'You're the voice' med John Farnham, han från Australien. Den låten har jag inte hört på evigheter. Undras om jag kommer ihåg texten?" Så började just den låten jag tänkt på och då jag kunnat texten en gång i tiden, hade jag ganska lätt för att faktiskt höra VAD han sjöng! Vilken känsla! Jo, det är fortfarande mycket man ska höra innan öronen trillar av...

Igår hävdade pojkvännen att snöflingorna som kom häromkvällen var så stora att han kunnat höra när de landade. (Ljuger han för mig, eller?) Om det är sant, då vill jag också kunna höra det. Jag frågade häromdagen sexåriga brorsdottern hur kvittrande fåglar låter och hon svarade att "Det låter jättefint! Har du aldrig kunnat höra det?" "Nej", svarade jag...

Ärligt talat önskar jag verkligen att öronen ALDRIG trillar av, för jag har insett att det finns massor av ljud kvar där ute som jag ser fram emot att få höra. Sån't som jag ALDRIG någonsin har hört och sån't som jag glömt bort att jag faktiskt har hört!

My life is so good these days!!!