tisdag 30 november 2010

Den kuliga kulan

Jag har fått äran att vara testpilot för en ny kula. En kul kula. Fast, det heter egentligen inte kula. Det heter doppsko.



Den ser egentligen inte klok ut. Det ser ut som om jag spelat biljard och fastnat med kön i biljardbollen. Kulan har precis samma storlek som en biljardboll. Fördelen med denna STORA kula är att den inte fastnar mellan gatstenarna och att den går lättare att rulla över snön och kanske också över sanddynerna? (Läs gärna här vad som hände med hundarna på stranden i Indien.) Nackdelen med biljardbollen är att det fastnar ungefär en dl snö, vatten och dynga på den... Främst i USA används denna typen av doppsko. I USA och StorBritannien har man klistrat röda tejpremsor runt käppen för att markera att man även är hörselskadad. Det har jag också gjort, men tyvärr är detta inte vedertaget i Sverige. Det tänker jag i all fall ta som min stora uppgift att försöka få igenom även här. Genom att bli medlem i FSDB (Föreningen Sveriges DövBlinda) tänker jag föra fram denna, för mig, viktiga fråga.

Käpptekniken går ut på att flytta käppen fram och tillbaka  framför sig från höger till vänster ungefär axelbrett för att "se" vad som finns på marken. De som hör bra brukar vilja lyfta käppen fram och tillbaka för att lyssna på underlaget. Det är dock inget för mig - jag rullar den fram och tillbaka istället. Nu är jag inte den som går speciellt sakta, utan jag nästan springer fram som om jag hade eld i baken för det mesta. Med eller utan käpp. Med eller utan synproblem. Så, när jag krockar med något, då gör jag det rejält. Som igår tex när jag kom ut från spinningsalen. Jag noterade att det stod massor av folk och väntade utanför den andra träningssalen, så för att slippa krångla mig fram där tog jag en annan väg, som jag trodde var smartare. Så FEL jag hade! Jag såg en fin genväg och snirklade mig mellan några styrketräningsmaskiner. Vad jag INTE såg, var järnstången som befann sig i ögonhöjd mellan de två maskinerna. TJONG! AJ! Blodet rann nerför näsan från en spricka som uppstod mellan ögonen, ett blåmärke och blodutgjutning skymtade snart fram under ena ögat. Snyggt! Genvägar äro ofta senvägar, det kan jag gå i god för! I lokalen befann sig typ ett hundratal personer, åtminstone några av dessa måste ha sett vad som hände, men ingen brydde sig. Märkligt. Kan tänka mig att det såg heldumt ut och att de förmodligen tyckte jag var idiot som valde den "genvägen" och därför skulle skylla mig själv. Eller så förstod de hur dum jag kände mig och att jag helst bara ville sjunka osedd genom golvet. Jaja, "det går över innan jag gifter mig", som morfar alltid sa. Men om jag inte gifter mig då? Vad händer då? Det förklarade han däremot aldrig...

Visst kan man skratta åt fåniga saker man gör, även när man kunde blivit riktigt ledsen. På nåt sätt är det lättare så - att skämta bort det. För det är ju inte så blodigt allvarligt egentligen. (Ja, förutom när jag skadar mig...) Med humor kommer man mycket längre! Så just nu skrattar jag för mig själv när jag försöker visualisera min lilla fadäs igår kväll. Tänk att betrakta mig själv på håll just då ;-) Jag har fått kontakt med andra dövblinda främst via Facebook och bland annat finns det en engelsk tjej som just skaffat ledarhund. Hon tyckte det var jobbigt att behöva ta med hunden in på toa när hon var på stan, eftersom hunden brukade dricka ur toastolen =/ Häromdan berättade hon att Samson envisades med att försöka dra in henne på varje pub de passerade. Om det är hon eller hunden som har "drinking problem" framgick inte, men jag har mina misstankar ;-) En kvinna i USA har precis opererat sitt andra CI och skrev att hon hade döpt sin första apparat till "Pete" och bestämt sig för att döpa den andra till "Repeat".

Snö, ja! Just nu är det närmare tio minusgrader, solen strålar och snön både gnistrar och knastrar. Helt underbart, tycker jag, som njuter av att det nästan är ljust ute fast det är mörkt. Gatlyktorna reflekterar så bra, att jag nästan kan klara mig utan käpp där det inte är saltat eller plogat. Dagtid finner jag det lite jobbigt med bländningen, men med min nya skärmkeps och solglasögon går det fint.

Det är dock inte alla som gillar snö. Jag syftar då på de som mår riktigt dåligt av kyla och snö. Som en kompis som har köldallergi, en annan med fibromyalgi eller den tredje med MS. Medan jag är glad över snön finns det andra som lider riktigt. =(

Tänkte på det, att på nåt sätt "krockar" vissa handikapp ibland. Tex vill en synskadad ha en riktigt markerad trottoarkant, så att det går att känna var vägen börjar, medan den som sitter i rullstol eller använder rollator vill ha ett helt slätt underlag. För ett tag sen läste jag i tidningen om en kvinna som bokat flygresa med ledarhund, men skulle få avstå sin plats i planet om en hundallergiker bokade biljett på samma plan!!! (Den historien slutade tack och lov med att den som bokat först hade företräde.) Själv var jag på ett möte häromdagen där det även befann sig en kvinna med Downs Syndrom. Hon pratade väldigt högljutt för sig själv hela tiden, vilket gjorde det i stort sett omöjligt för mig att höra vad som sades. Hon hade förstås lika stor rätt som jag eller någon annan att vara där och samtidigt var det riktigt trevligt att hon faktiskt var där. Nej, det är inte lätt alla gånger men det underlättar förstås om vi alla visar varandra hänsyn.

söndag 28 november 2010

"Flapp-ljudet"

Nu har jag bestämt mig för vilken hörapparat jag helst vill ha. Hoppas bara Försäkringskassan godkänner det också! Det är nämligen inte den billigaste apparaten... Fast, de billigaste hörapparaterna skulle förstås ändå inte räcka till mig. Jag har en "mycket grav hörselnedsättning" och då är urvalet inte lika stort. Fördelen med denna är att det går att rikta hörseln och det gillar jag skarpt! Säg att man sitter i en bil, eller sitter vid ett bord och den man pratar med sitter bredvid i stället för mittemot. Det kan bli svårt att vrida huvudet mot den som pratar hela tiden för att avläsa och då är det smidigt att kunna ställa in hörapparaten mot den som talar. Speciellt nu, när jag har CI på ena örat och fortfarande har hörapparat på andra örat.

Tyvärr har jag i och med operationen tappat min riktningshörsel, så det är väldigt förvirrat att förstå var folk befinner sig någonstans. Ofta står jag och snurrar runt en stund innan jag hittar dem. Fast det är klart, då får jag ju motion på köpet. Inget ont som inte har något gott med sig... ;-)

Senaste veckan har jag upptäckt ett par nya ljud: Gick nerför trappan från min lgh på tredje våningen. Eftersom jag lider av "Tidsoptimism" var jag lite stressad och medan jag hade käppen i ena handen höll jag på att stoppa ner saker i väskan med den andra handen och försökte samtidigt undvika att snubbla i trappan. Någonstans under armen hade jag min keps och ett par handskar när jag plötsligt hörde ett "Flapp-ljud" som jag inte rktigt tyckte hörde dit. Jag stannade till för att se vad det kunde vara... Då upptäckte jag att min ena skinnhandske låg i trappan. Det hörde jag! I vanliga fall skulle jag gått ner och ut genom ytterdörren och först då upptäckt att handsken inte var med, stressad fått låsa upp dörren igen, springa upp för de tre trapporna medan jag förtvivlat letat efter min handske och blivit ännu senare eller åtminstone ännu mer stressad och irriterad. "Flapp" låter alltså en skinnhandske i marmortrappan.

På pappas födelsekalas i fredags upptäckte jag att mammas gökur tickar ljudligt. "Vad är det för ljud? Är det klockan som tickar?" frågade jag. "Ja, det måste det vara" sa pappa "men det kan ju inte ens jag höra!" utbrast han sen.

Häromdagen kom jag att tänka på att jag de senaste veckorna börjat prata mer med folk, tom med såna som jag inte är personligen bekant med. Folk i affären, småpratet i köket på jobbet, i kön vid busskuren osv. Tidigare undvek jag att säga något eller inleda samtal eftersom jag "ju ändå inte skulle höra vad de svarade". Jag brukar tex ge mig ut från gymmet på fredagsmorgnarna med ett försynt "Trevlig helg" och hoppas att de hör, men tänkt att det gör de nog inte i alla fall. Nu i fredags upprepade jag mitt "Trevlig helg" och upptäckte till min glädje att det gör de visst det. Inte hörde jag exakt vad de sa till mig, men responsen kom från flera håll som ett direkt svar på min kommentar, så det var ingen tvekan om att de önskade mig detsamma. =) =) =)

Satt för ett tag sen och försökte leta bloggar som andra dövblinda hade skrivit, så jag googlade på "döv blind" och ramlade in på en sida där en ung tjej kommenterade att hon sett två döva personer teckna på en restaurang. När de reste sig för att gå vecklade den ene ut en vit käpp och hon blev helt ställd. Senare hade hon sett dessa personer på stan och var full av beundran och fascination. När jag läste hennes rader tänkte jag: "Och? Var det nåt?" För jag är ju van och jag tycker inte att det är något märkligt med det. Inte numera. Inte eftersom jag själv tillhör kategorin "dövblinda". Jag är så inne i detta att jag alldeles glömt hur "vanliga" människor faktiskt ser på "oss". Och DET är intressant. Själv går jag ibland runt och tänker att andra tycker att jag är besvärlig som vill stå på en speciell plats under zumbapasset, som alltid vill ha en speciell spinningcykel, som vill att de tänder upp ljuset och drar ner volymen på musiken hos vänner osv. Tänk om det istället är så att de faktiskt är fascinerade av att jag gör alla dessa saker som alla andra också gör, handikappen till trots. Tänk om de kanske tycker att jag är "wow" som inte sitter hemma och ugglar utan går på gymmet, går ut och dansar salsa, shoppar kläder och fikar på stan som vem som helst. Tänk om jag faktiskt är en inspiration och inte en irritation? Tål att tänka på...

I lördags lyssnade jag på ett föredrag av ögonläkare Sten Andreasson. Vi - pojkvännen följde med =D - befann oss i FSDB:s (Föreningen Sveriges DövBlinda) lokaler i Malmö och salen var full av just "DövBlinda". Många var döva men hade synrester i olika grad och använde teckenspråk. Andra var som jag, hörselskade till olika grad och med olika grader av synskada. Någon är i princip helt blind, men hör halvhyfsat. På stället fanns teleslinga så att de som använde hörapparat kunde ställa om sina hörapparater och få ljudet direkt i örat, medan det för de dövas del fanns tolkar som tecknade. Tänk att de kan teckna efter den som pratar och samtidigt lyssna efter vad de ska teckna härnäst - utan att tappa tråden! SÅ duktiga de är! Allt fungerade så smidigt och hade man bara tittat in i lokalen och sett när dessa människor satt och fikade skulle man aldrig trott att det var ett gäng DövBlinda. Såvitt jag såg var det inte så många som använde sig av taktilt teckenspråk mer än vid ett par tillfällen, men det förekommer ju också. Vita käppar vecklades ut ibland och en del letade lite förvirrat efter varandra emellanåt. "Var är du nu Kalle?" Kalle hör dock inte att Pelle ropar efter honom, men Lisa uppmärksammar situationen och leder Kalle fram till Pelle. Jag som själv är DövBlind upptäckte att det i detta fallet är jag som fascineras över hur bra allt fungerar och att det inte är något konstigt med detta. För några år sen sa jag: "Nej, jag är inte DövBlind, jag tillhör inte DOM!" Fast nu vet jag att DOM är precis som alla andra; trevliga och intelligenta människor med humor och med olika intressen, precis som de alltid har varit. Någon går gitarrkurs, en annan sjunger i kör, en tredje spelar nyckelharpa osv. Vi är ju allihop helt vanliga människor som drabbats av handikapp. Det innebär inte att vi slutar göra vissa saker precis som vi alltid har gjort. För vi gör det mesta som vi alltid har gjort, fast vi kanske gör det på ett nytt sätt. Imorgon är de ett gäng som åker bussresa ner till Tyskland för att julshoppa. Den enda skillnaden är att det kommer att vara några DövBlindtolkar med på resan. För övrigt kommer de säkert att shoppa precis samma julklappar som de alltid gjort och mängden Glühwein som inmundigas kommer definitivt att vara densamma som innan de blev "DövBlinda".

fredag 19 november 2010

Jag fastnade i kylskåpet =/

Min kompis sjuåriga dotter har jättekul åt att jag "fastnade i kylskåpet"... Det har inte jag. Det låter nämligen illa. Väldigt illa. Särskilt när man, som jag, har X antal kilon för mycket runt midjan...

Faktum är att det i verkligheten var ännu fånigare än det låter: Häromdan stod jag och grävde efter havregryn i skåpet ovanför kyskåpet när jag plötsligt kände något som drog mig håret... Visade sig att magneten som sitter i huvudet på mig tyckte det var roligare att klistra sig fast i skåpsluckan som visst hade ännu större dragningskraft. Alltså, jag menar MAGNETISK dragningskraft. Så där stod jag på en stol och visste inte riktigt hur jag skulle komma loss utan att ta i för häftigt. Sladden är rätt känslig, har jag förstått. Fy vilken knasig känsla. Kunde ju inte precis ringa efter hjälp med orden: "Jag har fastnat i mitt kylskåp. Kom och hjälp mig!"
"Jaja, det har vi misstänkt länge!" hade svaret säkert blivit då... Med lite trixande lyckades jag själv ta mig därifrån.


När jag nu drar till mig metaller, varför kan det inte då vara guld, silver, platina eller andra ädla diton? Gärna med tillhörande briljanter, safirer eller diamanter! (Som ju är en kvinnas bästa vän!)  ;-) Kanske skulle jag ta en sväng inom närmaste guldsmedsbutik och luta mig långt fram över disken för att titta närmare på smyckena också "Vips!" klistrar sig diverse juveler fast i huvet på mig. Gäller bara att fluffa upp håret extra bra den dagen så att det inte syns att jag har ett kilo smycken i hårbotten... Nej JAG VET! Jag har läst kemi. Jag är faktiskt kemiingenjör, fast ingen kan tro det, så JAG VET att ingen av dessa metaller skulle fastna i magneten. Men erkänn att det hade varit häftigt! Min fantasi är det i alla fall inget fel på...

Kleptomani tillhör dock ingen av mina hobbies, som väl är, så jag får nöja mig med det glittriga jag har. Igår klädde jag och en kompis upp oss för att gå ner på stan och "ta en drink". Grävde fram en fyra år gammal klänning som hängde längst in i garderoben "för den är för stor". Det var den tyvärr inte längre. Den satt som ett smäck =( Piffade upp stassen med ett blingblinghalsband jag fått av syrran och kände mig ändå rikigt fin trots avsaknaden av "äkta" guld och diamanter. Min nya hörapparat är dessutom dekorerad med strasstenar i öronsnäckan, så det glittrar rejält. Vi hamnade i Grands Pianobar där vi beställde alkoholfria drinkar.

Kompisen fick ComfortAudio-micken, så att vi skulle kunna snacka. När pianisten började spela blev det tyvärr nästintill omöjligt att höra henne, men killen sjöng och spelade fina visor och var riktigt duktig, så det var en fröjd att lyssna. Jag testade enbart med CI:t och det lät nästan som normalt. Nej, jag hörde inte VAD han sjöng förstås, men det var en hel del låtar jag kände igen. Med "kände igen" menar jag att jag hört dem förut. Det betyder INTE att jag vet VAD de sjunger, VEM som sjunger originalet eller ens VILKET SPRÅK de sjunger på. Sånt kan jag inte höra, och har inte kunnat på många många år. Ibland kan jag, med ledning av språkmelodin GISSA vilket språk det är, men långt ifrån alltid. Jag kan i alla fall njuta av en vacker röst och av finstämda instrument och pianot lät väldigt fint i CI:t =)

De alkoholfria drinkarna till trots blev det ingen spinning imorse. Inbillar mig att jag ev har förkylning på G. Förhoppningsvis är det bara inbillning! Vad som däremot inte är inbillning är de där cornflakesstora vita flingorna som singlar ner från himlen =/ Gärna om fem veckor, men inte redan nu, snälla! Fem veckor! Det är bara fem veckor till julafton!!!

Fast, för min del kändes det som julafton redan förra fredagen. Efter morgonspinningen på fredagarna serveras det frukost på Sats. Jag skulle precis duka av min tallrik och mugg när jag hörde någon säga mitt namn. Så jag vände mig åt det hållet och där stod tjejen från receptionen och sträckte ut handen. "Jag kan ta dem, Christina." Hoppla! Jag hade inte ens sett att det stod någon bredvid mig utan reagerade på mitt namn, som jag hörde med mitt Implantatöra!!! Jag blev så lycklig att jag höll på att spräcka hela ansiktet med mitt leende och skuttade hela vägen hem trots det nyss genomförda spinningpasset. JULAFTON för EnDövEn!

Flera gånger de senaste dagarna har jag hört utryckningsfordon ute på gatan, fastän jag befunnit mig inne i min lägenhet! Nej, det är förstås inte "julafton" att det befinner sig utryckningsfordon på vägarna med sirenerna på, men att jag HÖR dem, det gör mig så glad! Det är helt OTROLIGT att det går att höra på detta viset! Även om jag har långt kvar, ångrar jag förstås inte en sekund att jag genomgått operationen! Icke! Jag hade egentligen inget annat val och jag är väldigt glad att jag fått den här chansen! Tack snälla Landstinget, sjukvården och alla ni som betalt skatt =)

Ringde Möllerström Medical (Agenturen för Med-El, som tillverkat min apparat) för ett par dagar sen för att beställa batterier till mitt CI. Tjejen som svarade var jättetrevlig och hon kände visst till mig och min operation, efs jag är den förste i Lund. Jag frågade, och det är visst cirka 35 personer i Norden som hittills har fått EAS-implantat = hybrid mellan hörapparat och CI. Det var ju inte så många, så jag är nog lite speciell ändå - hehe! ;-) Batteribeställningen gick iväg i tisdags och idag har jag ett paket att hämta på posten. Det var snabbt marscherat! =)

Nästa grej på agendan är att det är dags att byta ut även min vanliga hörapparat. Vet inte exakt vad det blir för någon i slutändan, men det lutar åt en Phonak. Avtryck för snäckan har jag gjort och det ska naturligtvis vara strasstenar i den också! Jag skäms inte för mina hörapparater. De får gärna synas och då kan de lika gärna vara snygga, eller hur? Ni skulle bara veta hur snygga hörapparater det finns nuförtiden! Alla möjliga färger. Jag hade problem att välja färg, för bland just de modellerna jag måste ha (de allra starkaste) finns inte den färgen jag helst velat ha - se nedan. Tror det blir den ofärgade transparenta.


Åh, vad söt denna hörapparat är! Den finns i många fina färger, men är alldeles för svag för mig, tyvärr. Jag väljer kanske denna istället:



När jag skriver nästa inlägg vet jag kanske vilken det blev.

onsdag 10 november 2010

TRÄNA TRÄNADE TRÄNAT

Träna träna träna...

Tycker det är det enda jag gör nuförtiden - tränar.

Började jobba igen i torsdags, visserligen bara på halvfart, men ändå. Nu är det dags att träna på ljuden i min arbetsmiljö. Inte så lyckat kanske med öppet kontorslandskap, men det är så det ser ut. Att tala i telefon har blivit lite svårare nu, eftersom jag bara har FM-sändare på mitt ena öra, där jag har den gamla hörapparaten. Det ska fungera att sätta FM-sändare även på CI:t men jag "ska inte kunna" höra i telefon med CI:t ännu (säger "DOM"), så jag får ha tålamod och träna lite mer först...

Tyvärr fick jag ett tråkigt besked av min stf chef första dagen tillbaka på jobbet. De ville plötsligt att jag skulle ändra mina arbetstider framöver, vilket helt tog all musten ur mig. Ska verkligen den som är halvt sjukpensionär och fn dessutom delvis sjukskriven och "arbetstränar" lösa personalsituationen på jobbet med sin hälsa? frågade jag mig. Nnaturligtvis åkte jag på migrän och sedan gick i stort sett hela helgen åt till att älta fram och tillbaka och fundera och jag orkade nästan inte alls träna med mitt CI.

Många tycker att jag är så positiv och har en sån livsglädje trots mina handikapp, men även jag drabbas av deppiga stunder. Detta var verkligen en sådan stund. Jag pratade med familj och vänner och alla ställde sig frågande till agerandet och sa att så kan de bara inte göra. Du får kontakta facket, sas det. Jag hade visserligen samlat information och visste jag att jag borde ha rätten på min sida, när han plötsligt kom tillbaka till mig i tisdags och bad om ursäkt för om jag hade missförstått honom. Han hade ju bara tänkt fråga OM jag kunde tänka mig ändra mina arbetstider. Vadå missförstått? Det var inte så du sa i torsdags, svarade jag. Nej, det blev visst fel, svarade han. OK bra, då glömmer vi det nu..

Lättare sagt än gjort, förstås. Det hela var så onödigt, nu har jag varit ur form i fyra dagar och det är svårt att få upp farten igen. Jag som är beroende av all min tid och ork till att träna med CI:t behövde verkligen inte detta... Som syn- och hörselhandikappad är man tyvärr hela tiden fullt koncentrerad och det gör en så trött att den lilla marginal som blir över med ork och energi sällan räcker till när något exceptionellt inträffar.

Som väl är, har jag medlemskort på Sats och kan gå och träna så ofta jag vill. Fn är spinning och zumba det jag helst tränar. Fysiskt träning känns jobbigt för stunden, men OJ vad gott det gör i flera dagar efteråt! Zumban kan vara lite trixig, men jag brukar ställa mig längst fram och berätta för de som står närmast mig att jag är synskadad, så att de inte tar alltför illa upp när jag knockar dem. Att jag är hörselskadad ser de, för jag sätter upp håret och hörapparaterna syns. OM de förstår, vill säga. Den allmänna uppfattningen om den saken verkar vara: Du har hörapparater, då hör du. Samma med synen: Du har glasögon, då ser du.

Jag bara älskar latinomusik och att då få dansa och svettas i en hel timme till salsa och liknande ger både glädje och endorfiner. Spinning är en annan sak: Där sitter man på sin cykel och den står - förhoppningsvis - stilla där den står. Jag har en speciell cykel som jag brukar "tinga" där jag ser och hör instruktören bäst. Skulle nån annan ha tagit "min" cykel har jag tränat mig på att 'diplomatiskt' köra bort vederbörande ;-) Skämt åsido, det är inte kul att köra bort någon, så jag försöker helst se till att vara där i väldigt god tid. Jag är en sån där tidsoptimist och att behöva vara ute i extra god tid är svårt, så det är också en sak jag måste träna mig på.

Nu tränar jag på att försöka höra musik. Det är ingen njutning, men jag hör att det är en massa ljud där och det är kul att försöka lyssna på, om inte annat. Ibland kan jag känna igen en låt som jag hört tidigare, men det tar ofta ett bra tag innan jag hör vilken låt det är. Sång är verkligen INTE vackert, men det är ändå kul att försöka gissa vad jag hör för något.

I lördags gick jag med en kompis på stan och efter en kilometer frågade hon: Går jag inte på fel sida, förresten? (Folk har tills nu varit tvugna att gå på min högra sida, om jag över huvud taget skulle kunna uppfatta något av det som sades.) Jo, svarade jag, men jag ville testa. Och det funkade ju faktiskt rätt bra! =) Jag tränar på...

Idag var jag på möte med ett par tjejer från DövBlindteamet. Först var vi en sväng på stan, så att jag fick träna mig i att använda min vita käpp på det mest effektiva sättet, bland annat i trappor och rulltrappor. Jag vågar inte riktigt lita på käppen, så jag stirrar ofta ner i marken när jag går, men det är ju det jag ska träna mig på att undvika. Låta käppen "se" vad som finns på marken och själv koncentrera mig på att lokalisera mig.

Efter käppträningen satt vi och fikade och då fick jag samtidigt träning i teckenspråk. Så småningom ska/vill jag lära mig mer av och träna på taktilt teckenspråk och framför allt "haptiska signaler". Men haptiska signaler menas tex om jag är ute och går och den som går bredvid mig vill att jag ska stanna: Då är det snabbaste och enklaste sättet att lägga handen tungt på min axel och "stoppa mig". Man kan markera på ryggen/armen på den "dövblinde" med ett kryss för att "gå på toaletten", en knuten näve som "maler" på ryggen = kaffe osv.

Nähä klockan går och nu är det snart dags för mig att ge mig iväg på ett träningspass Zumba igen, ser jag. Hoppas jag inte låtit alltför negativ nu i mitt blogginlägg. Jag lovar låta mycket gladare nästa gång! =)

Kanske lite tidigt för julstjärna, men denna fick jag av min pappa idag och visst är den FIN! Faktiskt inte alls så "julig" i och med den rosa färgen. Den blev jag GLAD av!!! Tack snälla "Papputen"!





1 Kommentar:
  
Tina sa...

Nja nu var det ju inte meningen att hänga ut någon chef här i bloggen, för det redde ju ut sig som ett "missförstånd" till slut.
Vad jag ville få sagt var mer att min toleransnivå är så låg och att det ska så lite till för att jag inte längre skall ska känna mig så "GLAD".
Nu till endorfinerna! =)

onsdag 3 november 2010

Vad utlöste brandlarmet?

Visa image002.jpg i bildspelDenna söta lilla bokmärkesängel fann jag infogad i mail från Pia på CI-teamet =D Tänk att hon kom ihåg att jag hade nämnt det ;-) (Se vidare i inlägg 21/9 "Drygt 40 timmar kvar...")

Måndag en vecka efter att jag fått mitt CI var det dags för återbesök i Lund. Jag började med att göra nya ljudinställningar hos Anders. Därefter tog Pia nytt audiogram på vä öra. En del av den förlorade hörseln på 125 resp 250 Hz (basområdet) har kommit tillbaka! =) Jag fick även göra en test på hörseluppfattningsförmågan. Innan op hade jag 28% hörseluppfattningsförmåga och nu efter en vecka uppnådde jag 44% med mitt CI! Iofs bör dessa siffror tas med en nypa salt, men ändå! Det går till så, att jag får lyssna på ett band med en uppsvensk mansröst som läser upp ord. "Du hör nu: vit", "Du hör nu: präst" "Du hör nu: båt", osv. Därefter ska jag upprepa vilket ord jag tycker mig ha hört. Vit kan bli vin, vis, lik, bin. Präst kan bli träsk, press, stress, fresk. Båt kan för mig bli våt, kål, låt, bål. Kåt har jag gissat på någon gång, men snabbt insett att det kan han ju bara inte ha sagt! ;O)

Fortsatte sedan med hörselträning hos Kerstin. Hon läste vidare i boken om Charles Lindberg och jag provade även lyssna med enbart CI och UTAN läppavläsning. Tom där lyckades jag hänga med. Tror jag hamnade på samma nivå som när jag enbart hade läppavläsning utan något ljud alls. Inte illa - det går framåt det här! Däremot var det lite svårare att höra skillnad på lika ord men med olika vokaler, tex stil-stol, mil-mol, finn-fann...

Tidigt nästa förmiddag fick jag träffa läkaren Karolina som såg glad ut över mina framsteg men sa att "det är bra att du är envis men du får/måste vila örat ibland" samt "du måste ha TÅLAMOD!" Har för mig att jag har hört det där ordet någonstans förr, men kan inte för mitt liv komma på vad det betyder ;-) 

Fortsatte sedan med mer lyssnarträning hos Kerstin, som rekommenderade mig att låna ljud- och textböcker på biblioteket. Vi övade även med hjälp av några program på datorn men där var det svårare att höra, tyckte jag, speciellt vokalträningen.

Till sist var det dags för ny ljudjustering inne hos Anders. Eftersom jag är så "duktig" (OBS! Anders ordval!) fick jag själv sköta ljudanpssningen på datorn. Det gick både snabbare och kändes tryggare att själv få vara chef över ljudnivån. Mitt i alltihop utlöstes dock brandlarmet och vi fick vackert ge oss ut utanför byggnaden. Inte hörde jag något brandlarm inte - inte ens med CI:t på... Brandbilarna kom snart dit men inte hörde jag dem heller, inte förrän de var bara 50m därifrån - och då med min hörapparat, INTE med CI:t... Tja, nu visade det sig vara falsklarm, så vi gick in igen och fortsatte med det vi höll på med.

Förresten, nu har jag svar på frågan om vad som händer om jag råkar slicka på ett elstängsel: Njae, jag vågade inte ställa frågan riktigt med de orden, det erkänner jag ;-) men svaret jag fick var att implantatet, den inopererade delen, den händer det inget med. Däremot kan elektroniken i den yttre delen, själva hörapparaten, slås ut. Så det är nog inte att rekommendera att sticka tungan i kontakten ;-)