tisdag 25 juli 2017

Preikestolen - en plats som är nära Gud på mer än ett sätt.


Ett av målen med Norgeresan var att komma upp till utsiktsplatsen "Preikestolen", en klippa som reser sig rakt upp 604 m över Lysefjord öster om Stavanger. 

Innan resan rekognoserade jag på internet för att få en uppfattning om hur man tar sig dit på bästa sätt. 3,8 km / 2 timmars vandring enkel väg. "Äh, det är ju en baggis", tänkte jag. 

"Det är väl smart om vi startar tidigt, så att vi hinner med att göra mer än det imorgon" sa jag till F.
"Ja, jag ställer klockan på halvsex, blir det bra?" 
"Japp. Din termos håller värmen så bra, så jag föreslår att vi värmer kaffevatten redan nu ikväll - det sparar vi tid på." 

Sagt och gjort, vi var uppe och duschade innan någon annan på campingen ens funderat på att öppna ögonen, vi fällde ihop vårt tält och rullade ihop våra liggunderlag i ett nafs och vi var iväg innan någon tältgranne ens börjat gnugga sig i ögonen.

När vi kom fram till parkeringen vid Preikestolen visade det sig att den första parkeringen redan var full. Vi hänvisades till den nedre parkeringen. Vad? Finns det flera parkeringar här? Ett par tjejer viftade in bilar till parkeringen men först efter att de tagit betalt för parkeringen. F satt och höll i 30:- som han trodde skulle vara lagom. 

"200:-" sa parkeringsflickan. Visserligen sa hon det på norska, men det låter exakt lika otroligt som om hon sagt det på svenska. "TVÅHUNDRA KRONOR???" För att ställa bilen på en grusplan i en skogsdunge i några timmar... Jaja, norrmännen vet hur man ökar exportinkomsterna och får balans i landets ekonomi. Inte är det väl någon som har åkt så här långt som vänder om igen för 200:-? 

Vi var väl förberedda med rejäla vandrarkängor, keps, solglasögon, vatten, energibars, jackor, regnskydd i ryggsäckarna och jag hade mina vandringsstavar tillhands. Vid en informationstavla fanns tydliga bilder på vilka skodon man INTE skulle ha och vilka som rekommenderades. Check, vi var med utmärkt beröm godkända.

Som väl var hade vi en väldig tur med vädret; det var torrt och lite soligt, men inte hett. Ibland dök det upp ett moln som släppte några droppar regn, men aldrig så mycket att vi blev våta.

Okej, då börjar vi väl gå. Vi sällskapades av alla sorters människor, små barn, äldre personer och flertalet hundar. Och kineser. Kineser kineser kineser i stora busslaster. Många av dem var väldigt dåligt klädda med tunna sommarskor. 

"Men herregud, ska det vara såhär mycket folk?" minns jag att jag tänkte. Tja, jag hade ju själv läst listan "Norges 7 häftigaste platser" och varför skulle jag vara den enda som fallit i turistfällan? "Norges 7 häftigaste platser" är givetvis översatt till kinesiska också. 

Vi mötte folk som var på väg ner från toppen, de måste ha startat i soluppgången? Vi blev omsprungna av hurtiga tjugoåringar i joggingställ, vi gick själv om personer som var långsammare än vi själva var. Vi fick vänta för att släppa förbi folk mest hela tiden. Den där "stigen" som det hade talats om bestod till största delen av trappor som tillverkats av stenblock i olika storlekar. Ibland gick det ganska bra att hitta smidigaste vägen upp, men ibland fastnade man bakom andra eller var tvungen släppa förbi folk som var på väg neråt och trappstegen man klev på kändes meterhöga. Det jobbigaste var ändå att som synskadad försöka dels hitta VAR jag skulle sätta foten, vilken väg jag skulle välja för att inte krocka med andra, hur jag skulle undvika att inte trampa snett eller falla i trapporna. 

Uppåt gick det ändå ganska hyfsat, även om de där utlovade två timmarna snarare blev till drygt tre timmar innan vi nådde toppen. 

På toppen var det massvis av folk - massvis! Utsikten var dock vidunderlig och vädret härligt, så jag ska inte klaga. Det var absolut värt mödan! Värt varje svettdroppe och värt varje tillstymmelse till träningsvärk! 

Däruppe tog vi en paus med både dricka och energi. Fotograferade gjorde vi förstås också, fast vi var inte i närheten av de där våghalsiga experimenten som många av de yngre gav sig på. Sitta och dingla med fötterna 600 meter upp i luften - man kan nästan tro att de hade bråttom att få träffa sin Gud! Visst ångrar jag lite att jag inte kröp fram till kanten och tittade ner, men jag är rädd att jag hade fått svindel och inte kunnat ta mig därifrån om jag gjort det. 

Problemet var att jag nästan blev fast däruppe i alla fall. Jag slog upp skadan i mitt knä från vandringen på Färöarna förra sommaren och var nära att inte kunna gå ner. Att gå nerför är tio gånger värre än uppför. När man går uppåt kan man först scanna av marken och vet ungefär vad man sätter fötterna på. När man går neråt sätter man fötterna först och har ingen aning om vad man trampar på. Har man dessutom min taskiga syn, så är det tusenfalt värre. Jag ser inte vad som är skuggor, vad som är ojämnheter eller kan avgöra avstånd. Min käre F var världens gulligaste som lät mig hålla i hans hand och som guidade mig hela vägen ner. I andra handen höll jag vandringsstaven som jag mest fick använda som krycka för att avlasta det onda knäet. 

Det blev en lång färd ner. Flera gånger var jag nära att ge upp men det blev jag snart varse att jag kunde glömma. "Du SKA gå ner, det finns inget alternativ!" Jag stukade min andra fot, jag trillade när jag skulle över en bäck och blodet rann från både knä, höft och hand (jag hade mig själv att skylla, för jag påstod att jag fixade bäcken utan hjälp), ögonen tårades ibland när jag svor ilsket över knäet och jag kunde inte se något annat än sten sten sten. Stackars F gjorde allt som stod i hans makt - jag hoppas verkligen att jag inte förstörde upplevelsen för honom! (Han säger i alla fall att det gjorde jag INTE alls.) 

Vi pausade ett par gånger extra för att dricka vatten, men aldrig så länge så att vi stelnade till. "Såja, nu har vi bara 3.200 meter kvar, 2.150 meter kvar, 1.800 meter kvar, 1.150 meter kvar!" F stöttade mig hela tiden och guidade mig tålmodigt i närapå 3,5 timmar. "Så. Ta nu ett stort steg till höger och sätt den andra foten här, ta ett litet steg till vänster och sen höger fot på den här stenen som jag står på nu. Ja, men jag flyttar mig." Det märkliga var att vi hela tiden mötte nya människor som var på väg upp mot toppen. Ta till exempel tonårspojken som höll sin farmor i ena handen och som hade en vattenflaska i andra handen och som precis påbörjat vandringen uppåt vid fyratiden på eftermiddagen? Förvisso är sommarkvällarna ljusa i Norge, men informationen till turisterna skulle nog behöva justeras något... Till slut nådde vi ner till den första parkeringen. Där kunde man köpa Coca Cola. Vet inte om Coca Cola någonsin smakat så gott? 

På den där listan "Norges 7..." fanns INTE "Trolltunga" uppräknad och tur var väl det. När jag hörde att det var elva kilometers KRÄVANDE vandring enkel väg för att nå dit strök jag omedelbart det utflyktsmålet från listan. Norrmännens sätt att gradera sina vandringar ser lite annorlunda ut än på övriga ställen i världen. Deras söndagsutflykter med småbarnen börjar på den nivån där vi övriga benämner vandringarna som "krävande". 



torsdag 29 juni 2017

Med spenderbyxorna på


För ett par månader sen:

Jag: ...men vart ska vi åka på vår semester, tycker du?

Mr F: Du som har tid och är ledig ibland om dagarna kan väl kolla lite. Kom med förslag.

Jag: Ja, men jag HAR ju föreslagit Skottland. Eller Irland. Eller Nya Zeeland. Till Skottland kan man flyga för två och ett halvt tusenkronor per person och fixa en veckas hyrbil för drygt två. Sen hittar vi alltid B&B efter hand. Vad säger du? Där är jättefint, jag lovar att du skulle gilla det. Det är lite som Färöarna kan man säga.

Mr F: Men jag vill till Norge. Det har vi också pratat om...

Jag: Ja, men då åker vi till Norge. Jag vill också dit. Fast, då blir det nog svårt att boka hotell, för det känns inte som man kan lita på att man kommer fram dit man ska på bestämda tider när man kör bil på de slingriga vägarna i norska fjordlandet. 

Mr F: Tält! 
Orange tält

Jag: Jodå, visst kan vi tälta. Men då måste du skaffa ny sovsäck, för...

Mr F: JA! Ja, jag VET att min gamla sovsäck har möglat och att jag fick kasta den...

Jag: Jag har vad jag behöver, ska bara leta fram och inventera statusen på vissa av prylarna. (Som gammal scout har jag ju det mesta, men datummärkningen på prylarna är knappast från denna sidan av millennieskiftet.)

En dryg månad senare: 

Mr F: Jag har köpt sovsäck och liggunderlag för tre och ett halvt tusen. 

Jag: VAD-SA-DU-ATT-DU-HAR-KÖPT?! Tre och ett halvt...? Eehhh hhrmm... Jaså, ja, men det var ju bra. Vad blev det då för nåt? 

Mr F: Jo, jag köpte en varm sovsäck som är i fyra delar och som... (Här insåg jag att han började rabbla en massa fakta och termer som jag inte riktigt förstod och eftersom jag inte ville visa mig dum och okunnig, så avbröt jag honom med en kommentar istället:)

Jag: Ah! Den måste jag få titta på! 

Mr F: Och liggunderlaget var ett sånt man blåser upp med händerna såhär. (Här förevisades jag en mystisk handrörelse som gjorde mig väldigt konfys.) Det är nio centimeter tjockt! 

Jag: Nio centimeter! Vad i hela friden är det för nåt? DET måste jag också få se! (Plötsligt ter sig mitt Therm-A-Rest-liggunderlag av första generationen från 1980-talet - som jag hittills varit väldigt nöjd med - som en kvarleva från istiden.)

Senare samma dag: 

En mycket stolt Mr F presenterar sina nyinköpta prylar för mig och lägger sovsäck och liggunderlag i mitt knä. Jag lyfter och tittar på förpackningarna. Tar fram iPaden och börjar googla på produkterna. Jag vill inte packa upp hans nya produkter, för det ska han såklart själv få göra. Nu blir jag själv riktigt intresserad. Jag letar mig fram på flera olika hemsidor som säljer friluftsprylar och inser att de där fluffiga liggunderlagen är det som gäller numera. Inga mer värkbrutna leder och stela ryggar!

Dagen därpå har jag bestämt mig: 

Jag: Snälla, vi kan väl åka till Naturkompaniet så att jag också får titta på sånt där liggunderlag. De har visst nåt på rea.

När vi kommer till Naturkompaniet är de slutsålda. Jag bestämmer mig för att beställa ett från deras hemsida istället.

Väl hemma plockar F upp sitt liggunderlag och jag får prova att blåsa upp det med den där konstiga handrörelsen och redan här blir jag helt såld. Så smidigt med inbyggd pump! Jag lägger mig på liggunderlaget och bara: WOW! Åh, så skönt - jag SKA ha ett sånt här, jag med! Dessutom väger det nästan ingenting.

Liggunderlaget är svart och
liknar en luftmadrass. 
Efter helgen fortsätter jag mitt googlande och när jag bestämt mig för vilket liggunderlag jag ska ha hittar jag det till slut 30% billigare hos en återförsäljare. För att jag inte ska vara sämre än Mr F och för att jag tänker på kommande övernattningar i snöbivack köper jag ett som har dunfyllning så nu ska jag väl ändå inte behöva frysa? Dunsovsäck äger jag sedan gammalt och NEJ någon ny sådan har jag inga planer på att införskaffa. 

Då jag letat efter liggunderlag har jag samtidigt hittat en massa andra roliga friluftsprylar, så jag passar på att köpa några extra tältpinnar, jag köper en liten superbra tältlampa, några nya tallrikar och sporkar samt uppgraderar några smådelar till mitt gamla Trangia friluftskök. Minns inte när jag köpte det, men jag kan som kuriosa berätta att det enligt prislappen på originalkartongen kostade 67:-. 

Den här "billiga och spartanska" tältsemestern lär bli rejält dyr innan bilen ens har börjat rulla mot Norge. När jag tänker efter vill jag nog ha ett par långa vandringsbyxor och nog skulle det vara bra med en powerbank som kan lagra massor av ström och varför inte köpa... ... ...?











tisdag 30 maj 2017

Sniffa på en blomma i Lomma


I morse roade jag mig med att läsa under "Den här dagen" på Facebook. Där visas ett urval av vad man själv har skrivit på Facebook vid dagens datum ett antal år bakåt i tiden. Lite nostalgiskt, sådär. Som att läsa ur en gammal dagbok.

Den 30 maj 2010 hade jag tydligen varit på sommarkonsert i Allerums kyrka och inlägget ljöd:

Psalm 752, vers 2: "Och när dagen lång du hör fåglars sång, hör du himmelens egna ljud." Kan inte minnas om jag någonsin kunnat höra fåglars sång och plötsligt idag fick jag en sån obeskrivligt längtan efter att få göra det... Snart, snart :-)

På hösten samma år fick jag mitt Cochlea Implantat och sommaren därpå skulle sedan äntligen bli den första av många fågelsångssomrar. Så sent som på vår vandring i lördags fann jag ett helt nytt fågelläte som jag lyckades spela in på min mobil. Nu har jag med hjälp av olika appar och internet lyckats identifiera den som en grönsångare. Årets första NYA fågelläte är alltså en: Grönsångare (
Phylloscopus sibilatrix). Nej. Jag såg den naturligtvis inte. F, som har riktningshörsel, lokaliserade den till "ett av de där tre träden väldigt högt upp nånstans". 


För den som inte kan se bilden (som jag lånat från 
falknatur.se), kan jag förtälja att fågeln har ungefär samma ljusgröna nyans som vårens första löv i träden har. Fågelns läte var ett pipigt pip-pip-pip som liksom avslutades med ett väldigt högt drillande skrik. Hoppas verkligen att han fann sig en liten grönsångarflicka till slut. 


Kitesurfarnas färgade segel skymtar
bortom grässtråna i förgrunden.



I förra inlägget nämnde jag förresten Lomma och på Kristi Himmelfärdsdagen fick vi äntligen tillfälle att besöka byn. Vi startade med en härlig vandring längs havet vid Habo Ljung mot Bjärred där varenda trädgård prunkade av minst ett par syrener som doftade helt ljuvligt. På vägen tillbaka mot Lomma småbåtshamn svängde vi ut på bryggan i Lommabukten där kunde vi beundra kitesurfarnas färgglada segel. Lunchen bestående av rökt lax och nypotatis avnjöts sedan på fiskrestaurangen till ackompanjemang av en strålande sol över segelbåtarna i mynningen av Höje å. Här skulle jag verkligen kunna tänka mig att bo.


Näsduksträd där vissa av bladen är
extra stora, dubbelvikta och kritvita.


En kopp kaffe men ingen glass senare (köerna var milslånga till Lomma Glassfabrik, tyvärr) åkte vi vidare mot Alnarpsparken där vi fortsatte att vandra runt ett par timmar. Vilken fantastiskt vacker park! Nästan alla träd blommade med bland annat fruktträd i massor. Slottet var täckt av blåregn och näsduksträdet visade sig i sin allra bästa prakt. Näsan kunde inte få nog av allt det doftande, nya, fräscha. Ögonen kunde inte se sig mätta på det vackra som blommade. Jag gjorde mitt bästa för att med kamerans hjälp föreviga så mycket som möjligt. "Mr F" hjälpte mig att hitta fina motiv och visade mig fina växter så att jag inte skulle missa något. Öronen njöt av allt kvittrande, inte minst koltrasten som överröstade det mesta. 



Ännu en härlig dag att lägga till i den digitala dagboken, men allra bäst gör sig dagen förstås i min mentala dagbok.





Senare =)


fredag 28 april 2017

Flumma på en blomma i Lomma


Förra helgen fick jag den stora äran att hålla ett föredrag på Hrf Skånes årsmöte. (Hrf = Hörselskadades Riksförbund.) Jag berättade om hur det är att leva med dövblindhet samt om min väg från helt döv till konstgjort hörande med hjälp av Cochlea Implantat. "Dövblind fågelskådare - en utopi?" var rubriken.

Min snälle särbo steg upp i ottan för att skjutsa mig till Lund. Jag ville vara där i god tid och vågade inte lita fullt ut på att tågen inte skulle fastna på något spår någonstans. Det händer liksom jämt och ständigt. Dessutom är kollektivtrafiken något som tar enormt på krafterna när man lever med dövblindhet och jag ville helst vara alert när jag skulle stå där framför fyrtiotalet personer och tala.

När jag kom till lokalen var det redan folk på plats och jag började med att scanna igenom de för mig helt nya lokalerna. Hur såg lokalen ut, var fanns toaletterna, var fanns kaffet, var skulle jag stå och var satt publiken? Sen satte jag teknikern i arbete ;-) Han fick dra för gardiner för bländande fönsterrutor, vi flyttade på bord och jag fick hjälp att testa tekniken. Tekniken, det innebar förstås att få igång datorn och skärmen där jag skulle visa min PowerPoint-presentation, men även att hörselslingan behövde testas i skarpt läge. Det var en sak att jag skulle kunna höra när de andra talade, men den här gången bestod även publiken av hörselskadade personer, så det var förstås ännu viktigare att se till att de kunde uppfatta vad jag sa.

Det fanns förvisso skrivtolkning på plats så att alla skulle kunna hänga med, även de som inte kunde höra något alls. Med skrivtolkning menas att en person hela tiden skriver ner vad som sägs och detta kan i sin tur läsas på en stor skärm. Den som har dövblindhet brukar kunna få låna en egen läsplatta och anpassa den så att texten blir så bra som möjligt. En lite ovanlig situation för mig faktiskt; det brukar ju vara jag som är den som anpassningar behöver göras för, inte lika ofta tvärtom. Jag kunde inte heller skynda mig igenom presentationen, för jag fick ju se till att tolkarna hann med att skriva. Om ni visste vad de är duktiga!



En rosa bukett med gerberor och ranunkler.
När någon ger mig en mikrofon och släpper mig lös ska de inte vara så säkra på att jag släpper den ifrån mig i första taget ;-) Jag använde mig av stödord på min PowerPoint och fyllde ut med tal därtill. Ärligt talat hade jag inte stenkoll på klockan, men visste att det upplägget gjorde att jag kunde anpassa mig åt båda hållen, men HUR kan en och en halv timme gå så fort egentligen? Det kändes i alla fall bra efteråt och som tur var fick jag både frågor och kommentarer från åhörarna. Och en vacker blombukett som fortfarande står nästan lika vackert som för en vecka sen. =) 

Till hemresan hade jag beställt Färdtjänst. Egentligen tycker jag att det är ett nederlag att behöva använda mig av Färdtjänst, men tanken på att bussa mig från utkanten av en stad jag inte känner till så bra till att byta färdmedel på centralstationen kändes inte som ett hållbart alternativ. För att boka Färdtjänst hade jag ringt från jobbet där jag har rätt telefonteknik dagen innan och hamnade i en av dessa utlandsplacerade beställningscentraler någonstans. Givetvis förstod jag nästan inte ett ord av vad personen som svarade sa. Jag la på luren och försökte en gång till men hamnade hos en annan person som var lika svår att förstå. Jag la på igen. Tredje gången svarade "Laila" och med henne lyckades jag någorlunda genomföra beställningen. Det var mycket upprepningar och "Förlåt vad sa du?" från båda hållen, men till sist tror jag att vi kom överens om var och när jag skulle hämtas samt vart jag skulle resa.

Exakt på minuten kl 13:00 kom den gula minibussen från Skånetrafiken och hämtade upp mig! Det fanns redan en person i bilen och färden gick söderut på motorvägen. "Vänta nu, ligger inte Helsingborg norr om Lund?" frågar du dig nu. Jodå, det är alldeles riktigt, men när man nyttjar Färdtjänsten transporteras man inte bara från start till mål utan man får även sightseeing Skåne runt inkluderat i priset. På så sätt kom det sig att jag fick se Lomma för första gången i mitt liv. Alltså, jag har jobbat i byn Arlöv som ligger några kilometer söder om Lomma i tre år men har aldrig, jag säger ALDRIG varit i Lomma! Hur har jag kunnat missa denna mysiga ort? De fem minuterna vi var där gav genast mersmak och jag har redan bearbetat särbon så hit måste vi åka och turista i sommar. "Jag vill sitta och flumma på en blomma i Lomma" som Kal P Dal sjöng en gång i tiden.

Att åka Färdtjänst kräver att man har tålamod, att man inte har bråttom och att man har varit och kissat innan man sätter sig i bilen ;-) Med ett öppet sinne och positiva tankar kan man sedan ta allt det där extra som en trevlig bonus. Nu blev jag ju inspirerad att besöka Lomma. Dessutom var jag hemma utanför min egen dörr en timme efter att jag satt mig i bilen i Lund. Det hade ALDRIG gått om jag skulle tagit buss-tåg-buss-apostlahästarna.

Och vem vet, kanske hittar vi sedan någon ny och ovanlig fågel i Lommabukten? ;-) 

tisdag 21 mars 2017

Käpplös men inte rådlös



En knäckt vit käpp med röd tejp.
(Den röda tejpen visar att
käppanvändaren har dövblindhet.)
Igår kväll skyndade jag genom ösregnet och kylan bort till Sats för veckans första spinningpass. När den vita käppen blir kall och/eller blöt är den så trög att den nästan inte går att fälla ihop, så jag ställde den mot väggen i spinningsalen tills den blivit lite mer lätthanterlig. 

Efter en stund gick det att fälla ihop den, men det skulle jag aldrig ha gjort! Gummibandet i den femledade vikkäppen slets av och den nedersta leden hängde och slängde. "HUR ska jag nu komma hem???" tänkte jag oroligt.

"Äh, det får lösa sig på nåt sätt", bestämde jag och satte mig på cykeln. En svettig timma senare hade jag hoppat i överdragskläderna för att så bege mig hemåt. "Hem" ligger bara 10 minuters gångväg från Sats, men HU vad det en kilometer är långt när det är beckmörkt och ösregn. Det ljus som trots allt finns (billyktor och visst gatljus) reflekteras och blänker ilsket i allt det blöta.

NU insåg jag med all oönskvärd tydlighet hur jäkla dålig syn jag har samt vilken ofantlig nytta den där käppen faktiskt gör. 

Finurlig som jag ändå var (skryt, skryt) vände jag upp och ner på käppen och höll handtaget ner mot marken och viftade lite framför mig nån decimeter ovanför marken. Den fungerade absolut inte som en teknikkäpp, men väl som en markeringskäpp. Med det menar jag andra personer blev varse att ett blindstyre var ute och örlade omkring, medan blindstyret å sin sida inte hade så mycket teknisk nytta av käppen. 

På hemvägen lyckades jag inte parera en enda vattenpöl utan klafsade rakt ner i den ena efter den andra med mina icke vattentäta gympadojor. Alltså är det tydligt hur BRA käppen är på att hitta vattenpölarna i vanliga fall. "Krr krr krr  - blubb blubb." När "blubb blubb" kommer känner jag samtidigt i handen hur käppen rullar lite trögare i vattenpölen och kan i de flesta fall undvika den. Tack och lov gjorde käppen i denna decimerade form ändå så mycket nytta att jag kunde undvika både träd och bilar. 

Som tur är har jag blivit lovad en ny käpp imorgon bitti för då kommer två av tjejerna från Region Skånes Dövblindteam till min arbetsplats för att informera mina kollegor om min dövblindhet. Om detta berättar jag mer för er en annan dag. 

Ättestupan, del 3 - "Den här gången lyckades ni inte knäcka mig, FK!"


Idag damp det ner ett vitt fönsterkuvert med min adress i rutan. Uppe i vänster hörn stod det "Försäkringskassan" med gröna bokstäver.

Jag slet inte upp kuvertet, för jag var beredd. Beredd på det värsta. På avslag. Det var avslag. Definitivt och oåterkalleligt AVSLAG. Jag skummade argt igenom de första raderna och sen vek jag ihop brevet och la ner det i kuvertet igen för jag orkade inte lägga mer energi på den här historien. Redan i de första raderna kunde jag läsa ut rena lögner från deras sida. Antingen har handläggaren missuppfattat alltihop eller så är hon helt dum i huvudet. Det troligaste är nog ändå att hon medvetet ljuger enkom för att segervisst kunna ge sitt AVSLAG. Så att hennes chef sedan kan klappa henne på axeln och säga: "Duktiga du som sparat 10.000:- till Försäkringskassan, här får du ditt utlovade lönepåslag på X kronor i månaden!" 

Att jag nu sitter här helt lugn har jag underbara P och S att tacka för. Under den senaste tiden har de med gemensamma krafter lyckats hjälpa mig att hitta en hörapparat som har möjlighet att använda telefonkoppling och samtalsmikrofoner på mitt jobb. Redan förra veckan var jag hos audionomen och provade den. Det som återstår är att justera ljudinställningarna. Den fungerar! =) Lite för svag för mitt vardagliga liv, men det är inte där jag ska använda den. Den ska endast användas på jobb och det för att jag över huvud taget kunna tala i telefon och använda mötesmikrofonerna. Mirakulöst nog har finansieringen av denna mackapär också löst sig! Och jag är så otroligt tacksam för att jag nu slipper att ha mer att göra med Försäkringskassan för den där gången. Genom att trolla med sina gyllene trollstavar har alltså dessa änglar lyft bort en enorm sten från mitt bröst. Jag kan andas igen! Och höra! <3  

Tack även alla ni som höll era tummar och tår för mig - det värmde oerhört och det gjorde susen! (Även om inte ens ni rådde på Försäkringskassan.)

Det som är så sorgligt är att alla andra som är i min sits kanske inte har tillgång till någon P eller någon S som kan trolla. Så här ska det bara inte få lov att gå till! Att en person som har dövblindhet - alltså inte bara är hörselskadad, utan även gravt synskadad - smaka på ordet: d ö v b l i n d h e t - inte får någon hjälp av FK till arbetshjälpmedel därför att deras fyrkantiga regler säger att en person inte får äga mer än en hörapparat. Om den hörapparaten den dövblinde har fått som är absolut bäst för deras dagliga liv nu inte har den teknik som behövs för arbetssituationen så ska alltså hörapparaten bytas ut mot en apparat som fungerar på jobb oavsett om den de facto fungerar sämre i vardagslivet. 

Att en person som har dövblindhet faktiskt både kan och får utföra ett jobb som drar in skattepengar till samhällsapparaten hör inte till vanligheterna, tyvärr. "Så kan vi ju inte ha det!" säger tjänstemännen på Försäkringskassan - samma instans som sen (förhoppningsvis) betalar ut sjukersättning - och gör genast allt de kan för att stänga möjligheterna till fortsatt egen försörjning.


Den som ser någon som helst logik i detta räcker upp handen NU! 

tisdag 28 februari 2017

Ättestupan, del 2


Ni undrar kanske: "Har Tina kastat sig utför ättestupan ännu?" Nej det har jag inte, ty ont krut förgås inte så lätt. Än hänger jag med.

"Men vad har hänt under den senaste månaden, då?" 

Tja, jag har varit i kontakt med folk både här och där, jag har träffat folk både här och där, de har sedan i sin tur jagat annat folk här och där, ringt hit och dit, skrivit och mailat. Tårar har flödat på mig och jag har och varit uppgiven, jag har svettats, stångat huvudet i väggen och känt mig alldeles fruktansvärt enormt totalt värdelös. 

Att leva med dövblindhet är inte alltid en dans på rosor. Man platsar liksom inte in i mallen vare sig som hörselskadad/döv eller som synskadad/blind. På Försäkringskassan finns tydligen mallar på hur man ska vara och vilka hjälpmedel man behöver som synskadad eller hörselskadad, men en kombination av mer än en funktionsnedsättning och de eventuella avvikelser som kan behövas avseende tex hjälpmedel förstår de absolut ingenting om. Och de tänker inte ta reda på det heller. De verkar vara absolut orubbliga på den fronten.

En person som jag har väntat på (P) och som har "makten" att kanske kunna hjälpa mig med det här och som är lite som en spindel i nätet har i varje fall äntligen kommit tillbaka till sin tjänst och vederbörande lyckades efter mycket om och men med konsten att få FK att gå med på att förlänga min svarstid med ytterligare sju dagar. (När FK ska handlägga något har de tydligen rätt att ta upp till 60 dagar på sig. När vi som befinner oss på andra sidan ska lämna svar eller annat, då gäller andra regler för då ska det gå undan, annars avslås ärendet direkt.) 

Syntolkning: Goliat ligger utslagen på marken.
Över honom står David som gör en segergest.
Att behöva ha med Försäkringskassan att göra nuförtiden, det är som när David slåss mot Goliat. Det är jag långt ifrån ensam om att känna.

Så ännu har tiden inte riktigt runnit ut, även om sanden i timglaset rör sig så fort att till och med jag kan se det med blotta ögat.

P, som jag sätter stort hopp till, ringde mig i alla fall på mitt jobb igår och berättade något för mig med glädje och hopp i rösten. Vi ska i och för sig inte ropa "hej" ännu, men kanske kanske kanske finns det en helt annan lösning på grundproblemet som ingen annan ens tänkt tanken på förrän nu! Och den lösningen är så genial och enkel, att jag bara inte fattar att ingen kommit att tänka på den tidigare? Det ska vara P till att vara så smart!

Nu är det ju väldigt kort om tid för att hinna testa den här lösningen och tyvärr är det inte så mycket jag själv kan bidra med mer än att hålla tummarna så hårt att de vitnar för att detta ska gå i lås.

Så: Snälla du som läser: Håll tummarna, du också! 



Fortsättning följer i nästa nummer av "Ättestupan"...




tisdag 31 januari 2017

FAN! Ättestupan nästa...


...och DÄR gick precis all luft ur mig!

Jag orkar inte längre! Har försökt i ett halvårs tid att synka så att jag kan använda både mitt CI (där jag hör diskanten) och hörapparaten (där jag hör basen) till FM-sändaren på jobb. Den har jag för att kunna höra vid kundmöten, för att kunna hänga med vid arbetsplatsmöten, för att kunna höra i telefon samt för att kunna höra tex utbildningsprogram på datorn på min arbetsplats.

Det har fungerat jättebra ända tills jag fick en ny hörapparat i somras. Den nya hörapparaten använder sig av "streaming" och NU började problemen! 

För att göra en lång historia kort: Den nya hörapparatens FM-lösning sänder på samma frekvens som mitt Cochlea Implantat och det går inte att höra med båda öronen samtidigt. Jag får alltså att välja på att höra såhär: "jg fr llts vlj p tt hr shr" eller också såhär: "a å aå äa å a öa åä". Under tiden har jag hjälpligt klarat mig med min gamla svaga hörapparat som har femton år på nacken och som dessutom är tejpad. När den lägger av kommer jag inte längre att kunna utföra mitt jobb!

För att komma tillrätta med detta har jag med hjälp av "Hörseltjänst/Audionova" ansökt om arbetshjälpmedel från Försäkringskassan men FICK IDAG ETT MAIL DÄR MIN ANSÖKAN AVSLÅS!!!

Inte nog med att de under tidens gång begärt in både nytt audiogram (Gissa hur mycket utslag ett dövt öra ger på ett audiogram?) samt tvingat mig att svara på rent ut sagt nedlåtande och kränkande frågor kring mitt privatliv som inte har ett dugg med mitt arbete att göra. "Svarade jag inte på frågorna skulle min ansökan avslås" fick jag veta i fetstil på mailet.

Nu har jag alltså förnedrat mig och svarat på högst privata frågor bara för att sedan få ett hånfullt AVSLAG! (Känns som att jag tydligen svarade "fel" på de privata frågorna.) 

Givetvis undrar jag hur de ställer kostnaden mot att hjälpa mig med det jag behöver till jobbet (gissningsvis max 15 kkr) mot att jag framöver inte längre kommer att kunna sköta mitt jobb och istället blir tvungen att sjukskriva mig på heltid. Vad håller de på med? 

Jag har aldrig haft problem med Försäkringskassan förut men läst massor av tråkiga historier där de gjort allt för att knäcka folk. Nu inser jag att det faktiskt är sant. De vill verkligen trycka ner folk i skiten och erbjuder till och med skjuts fram till ättestupan.

Efter den senaste tidens h-e-l-v-e-t-e kan jag faktiskt förstå att det finns folk som väljer att hoppa av alltihop.


(Och då har jag inte ens nämnt att audionomen jag haft kontakt med angående detta strul mailade mig i förra veckan att hon slutat sin tjänst. Dessutom har dövblindteamet som skulle hålla informationsmöte på mitt jobb långtidssjukskrivningar och det mötet blir av inte i nästa vecka som det var tänkt, utan tidigast i april.) 

fredag 30 december 2016

ÅB 2016

Bilden föreställer en vågskål i balans.

Dags att göra årsbokslut. Röda siffror och svarta siffror. Debet och kredit. Helst ska man inte avsluta med rött, utan flytta över en generös svart pluspost i balansräkningen inför nästa år. 

Mitt 2016 började egentligen riktigt fint. Det mesta flöt på, jobbet var som vanligt jättekul, förvisso stressigt emellanåt, men vi hade en fantastisk sammanhållning bland personalen och toppenchefer, så vi löste situationerna gemensamt.

I juni, strax innan semestrarna släppte arbetsgivaren en bomb: Det skulle röras om i grytan, man skulle slå ihop kontor och flytta runt på personal och chefer. De flesta levde i ovisshet ända fram till senhösten innan det var klart var de skulle hamna. Folk har gått mer eller mindre på knäna. Ovissheten har inte gjort det lätt för någon, tvärtom. Jag säger absolut inte att det nya som komma skall blir sämre, men att inte veta och att inte ha kontroll gör att de flesta känt sig väldigt stressade och irriterade.

I somras kom i varje fall en välbehövligt en paus från verkligheten då jag och särbon F var på en helt fantastisk semester till otroligt vackra Färöarna. Där hade ingen av mina bekanta varit tidigare, så det blev en överraskningsresa på många sätt och vis. Enbart positivt! Dit ska du absolut resa om du får chansen och om du gillar att vistas i naturen! 

I augusti fortsatte vardagen... Då började ett himla strul med hörseltekniken på jobb. Min nya hörapparat som jag fick i augusti har man fortfarande inte - fem månader senare - hittat någon lösning på, så att den kan användas i telefonsamtal eller via mötesmikrofonerna på jobb. Jag har en ihoptejpad lagning på en femton år gammal hörapparat som provades ut när jag hörde mycket bättre än jag gör idag. Det är en tidsfråga innan den inte längre går att tejpa.

Jag är trött för det mesta. Nu i höst har jag tagit ut semesterdagar då och då enbart för att sova. Och då ska tilläggas att jag inte jobbar mer än halvtid redan idag. Har också märkt att jag börjat glömma de mest simpla saker, vilket förhoppningsvis bara beror på just stress och inte på nåt annat.

Sen finns det annat även på det privata planet som läggs på hög. "Jag orkar inte!" Och jag blir ännu mer stressad om folk frågar NÄR jag kan ta tag i saker och ting. Jag vet inte NÄR, jag har tappat kontrollen nu! Och jag VET faktiskt inte när jag orkar med mycket mer än mitt jobb som jag faktiskt måste prioritera. Grejen är att jag vill vill vill så mycket mer än jag kan. Jäkla Mr Usher! 

Jämt och ständigt kommer mina tankar kring dövblindheten och vad jag kan "begära av andra". Har jag rätt att "kräva" något alls? Var går gränsen? Jag avskyr att vara "till besvär", men ibland måste jag.

Bland annat ska kontoret flyttas till en helt ny lokal där det just nu bara är vita väggar och bygglampor. Jag har bett att man ska göra den nya arbetsplatsen handikappvänlig inte bara ur rörelsehinderperspektiv (för det finns det ju lag på) utan även syn- och hörselanpassad. Just nu är lokalen faktiskt ett vitt blad och då tänker jag att man kan passa på att tänka "färgkontraster", "undvik bländande armaturer" mm, men jag är själv ingen expert på detta. Hur mycket kan jag begära? Kan jag egentligen be att arbetsgivaren anlitar en expert på detta? Samtidigt är det ju ett faktum att när allt är så optimalt som möjligt är jag nästan inte alls handikappad. Före jul var det tex en kollega som missade att stänga diskmaskinsluckan. Alltså gick jag in i den och slog upp smalbenet rejält med stor blodförlust. (Ja alltså, jag behövde inte åka ambulans eller så. Det räckte med ett plåster...) Hade vederbörande stängt luckan hade jag liksom inte varit handikappad. En diskmaskin med självstängande luckor, finns det? ;-) 

I veckan stod jag i en affär och letade efter kanelstänger. Det var i en trång och mörk affär, så jag såg i stort sett ingenting, utan stod istället och kände med fingrarna över kryddpåsarna. Nog borde man kunna urskilja ett kryddpaket med kanelstänger? När jag stod där hade jag ingen koll på vad som hände runt om mig, men någon knackade mig på armen och bad mig flytta på mig så de kunde komma förbi. Då blev jag så irriterad att jag högt sa precis det jag tänkte: "Ni kan väl hjälpa mig att leta istället?" (Hoppsan, vad i hela friden sa jag?!) "Fnys", sa damen och gick vidare, "Ja, självklart!" sa hennes man och grävde fram sina läsglasögon. "Vad är det du vill ha?" Innan jag hunnit fatta vad som hände, räckte han fram ett paket kanel till mig. "Är det såna här du menar?" "JA! Tack!" sa jag, och log med hela huvudet. Mig hade det säkert tagit minst tio minuter till att hitta den där kanelen. (Nejnejnej, jag var INTE "på kanelen"!) 

Efter morgonspinningen på Sats bjuds det på frukost. Vi sitter alltid i foajén, men sedan några månader har man flyttat upp en våning. Där uppe är mörkt med några bländande lampor och levande ljus. Jag kämpade på efter hand som det mörknade i höstas. Till slut var det omöjligt, så jag samlade mod (det behövdes, för det satt långt inne) och frågade den som är ansvarig om han möjligen kunde tänka sig att tända lamporna i taket där uppe. "Alltså, jag kan ju inte tända bara för EN person!" "Ehh nähä...?" sa jag och satte mig ner i foajén med min kaffekopp. Då kom han nog på vad han sagt: "Jag kan gå upp och hämta en macka till dig. Vad vill du ha på den?" "Nej tack, jag ska inte ha nåt." svarade jag bara. Sen gick jag därifrån och kände mig så utfryst. För inte vill man sitta ensam på nedervåningen när alla andra är däruppe. Hade han svarat samma sak om en rullstolsburen inte kunnat ta sig upp på övervåningen? Nej, skulle inte tro det, då hade frukosten serverats för alla nere i foajén. Eller? Kan tillägga att jag har fixat en egen lösning på detta nu. Jag har en pannlampa på mig så jag hittar vid buffébordet och lyser glatt alla de andra i ansiktet när och om de pratar med mig. Så kan de sitta där och mysa vid sina värmeljus... ;-) 

Ett par dagar före jul var jag hembjuden till kompisen P för att beundra hennes fantastiska julgran. Det var vi i "De fyras gäng alias Tjejerna" som var samlade. Med tindrande stjärneögon stod vi där och beundrade granen liksom de vackra julprydnaderna, stjärnorna, tomtarna, ljusen, amaryllisarna - you name it. Jag förstod att det hela var grant så ögonen tårades (vilket mina också gjorde efter ett tag) så jag bad om att få tända taklamporna en liten stund så att jag också kunde få beundra. Inga problem, det fick jag förstås. Lilla P hade planerat att vi sedan skulle äta vid soffbordet där det var så himla juligt pyntat, men när vi kom till det upplysta köket sa jag: "Kan vi inte sitta här i köket och äta? Här är så fint dukat och det är nära till maten." Att det sen är väldigt jobbigt att försöka få plats med både Janssons frestelse, köttbullar och clementiner i en mage som samtidigt kläms ihop väldigt illa när man sitter vid ett soffbord, det var inget jag ville nämna då. Men det var en ganska god anledning det också ;-) "Absolut" sa allihop "vi sitter här i köket, så ser du också. Inga bekymmer alls!" Tack så mycket, kära ni! <3 

Så, för att få som jag önskar, gäller det med andra ord att lägga fram det snyggt så att folk antingen får lite lätt dåligt samvete eller så att de tror att det är deras egen idé. Det sista är såklart allra bäst, men kräver lite mer strategisk planering från min sida ;-) 

Och Årsbokslutet 2016, då? Jo, som den obotlige optimist jag ändå är innerst inne, vill jag hävda att jag ännu en gång fått ihop mer på plussidan än på minussidan, trots allt. 

Gott Nytt År! 

onsdag 23 november 2016

Avsnitt sjuttiotolv av "Den vita käppen"


Den här gången ska jag föra fram några positiva sidor av min vita käpp. Nej - den är inte helt vit - min vit/röda käpp; som jag berättat mången gång tidigare har jag alltså en vit käpp med påklistrad röd reflextejp för att upplysa omgivningen om att jag inte bara är synskadad utan även är hörselskadad, det vill säga: Jag har dövblindhet.

Att manövrera en vit käpp är inte alltid alldeles enkelt. Kulan längst ner, på fackspråk kallad doppsko, har en förmåga att fastna i skarvar mellan gatstenar, plattbeläggning, grusunderlag mm. Man har alltid en arm upptagen och ryggen har fått ta mycket stryk på grund av att jag är envist högerhänt. Fast det är klart, kiropraktorn och massören ska också leva ;-) 

När det är mycket folk som rör sig, på en gågata, tågstation, i köpcentrum där folk promenerar huller om buller är den inte bara absolut nödvändig för mig för att visa att jag inte ser, den verkar även vara extra svår för andra, normalseende att upptäcka. De snubblar över den, de trampar på den (jag har fått flera käppar knäckta av folk som inte upptäckt den i tid), de hoppar gärna över den för att komma före mig osv. Alternativet att inte använda den är ändå värre, så jag fortsätter riskera knäckta käppar.

Ett annat dilemma är att i samband med att man införde väjningsplikt vid obevakade övergångsställen för tio år sen, målades många övergångsställen bort i stan. Antingen får jag gå långa omvägar ibland för att hitta ett övergångsställe eller också får jag vänta länge på en lucka mellan bilarna där det tidigare fanns övergångsställe och där många personer passerar naturligt. Samtidigt kan jag inte vara helt säker på att bilisterna stannar för att det finns ett målat övergångsställe.

När jag träffade Tobbe första gången hade han fäst en lampa (en liten ledlampa är avsedd för hundkoppel) på käppen och det tyckte jag var ett fantastiskt bra initiativ. Redan samma dag travade vi gemensamt bort till en butik där jag köpte en sådan. Den har säkert synts, men...

...nu har jag tagit detta en nivå högre. Ni vet de där små cykellamporna som man kan ändra från fast sken till ett högst irriterande och nästintill epilepsiframkallande blinkande sken? Enligt min egen uppfattning är detta blinkljus på cyklar en styggelse och får enligt polisens hemsida endast användas om blinkandet uppgår till minst 200 blinkningar per minut. 


Blinkande sken på vit käpp
Jag ska erkänna att jag inte har räknat antalet blinkningar på min lampa eftersom jag inte ska använda den för att vara ute och cykla i trafiken (vilket ni ska tacka gudarna för), men jag köpte i alla fall en sådan liten ettrig lampa förra veckan. Den kostade några tior och fästes enkelt med ett gummiband runt käppen. Ljuset är rött och blinkar alldeles jäkligt irriterande. Det stör inte mig det minsta eftersom jag inte alls kan se käppen i mitt lilla synfält. 

Det visat sig redan nu att det här var en fantastiskt god investering!

När jag numera närmar mig ett övergångsställe händer det att bilisterna saktar ner i väldigt god tid. Jag har flera gånger noterat folk som väntat på att få gå över medan bilisterna bara susar förbi på målat övergångsställe, men så kommer jag med mitt blinkande röda sken och "Sesam" - vägen öppnar sig. Så sent som i lördags var det en väntande person som reagerade mycket häftigt på en bils plötsliga inbromsning och som vände sig om för att upptäcka att jag närmade mig med min blinkande käpp. Jodå, jag fick faktiskt ett: "En sån skulle man ha!" 

I måndags när jag gick hem från jobbet var det kolmörkt, över vägen närmast mitt hem saknas det övergångsställe och där stod jag som vanligt och väntade en lång stund på en lucka när plötsligt en bil stannade på vänster sida. Från höger fortsatte trafiken köra så jag vågade inte göra någon ansats att gå ut men "Sesam" så stannade bussen (ja du läste rätt, en buss) som kom från höger. För att släppa fram MIG! Nu vågade jag passera. Fast bakom bussen finns en cykelbana och cyklisten som kom där hade förstås inga planer på att stanna, men jag kände vinddraget av hur denne svängde bakom mig i sista stund. Även cyklisten såg ju mitt röda blinkande.

Igår var det mörkt när jag skulle ta bussen till andra änden av stan. Precis när jag närmar mig hållplatsen kommer en buss och eftersom den stannar och flera personer ska hoppa på chansar jag på att jag ska hinna fram. "Om jag springer hinner jag" tänker jag. Jag ökar farten och börjar med dödsförakt springa mot bussen. Med blinkande käppen framför mig måste jag se hur galen ut som helst. Bakdörrarna på bussen stängs och blinkersljusen på bussen släcks. "Okej, han kör ut, då är det försent" resonerar jag medan jag saktar ner farten. "Dumt att riskera snubbla för att hinna ifatt en buss som ändå kört iväg." Men bussen kör inte, han väntar snällt in mig. Han har sett min blinkande käpp! :-) När jag kommer på bussen ler chauffören rart, säger "ta det lugnt" och hjälper mig till och med att hitta kortläsaren som inte sitter på det vanliga stället. 

Sedan ber jag snällt en ung tjej om att få platsen längst fram så jag slipper famla bakåt i en mörk och krängande buss. 

Och en sak till: Några trottoarcyklister har numera börjat hoppa av sin cykel och leda den när de möter mig med min blinkande käpp!


lördag 19 november 2016

Den vita käppen (avsnitt sjuttioelva)

En bild på en krabba, lånad från internet.

Igår fick jag ett plötsligt ryck; Jag gick inom fiskaffären och köpte två stora krabbor till mig och särbon F. Grejen är att jag har inte en aning om hur man äter dem, så jag får väl googla lite. Krabborna är i varje fall både kokta och delade i två halvor. Nötknäckare och kräftverktyg har jag, så på något sätt ska det nog gå att få ut köttet ur dem. 

Efter dagens fikastund på stan med syrran följde jag henne hem för att få ihop lite extra motion. Hon bor nämligen i andra änden av stan. Intill hennes bostad ligger en ganska stor och välsorterad Ica-affär och jag behövde ju införskaffa tillbehör till de där krabborna vi skall avnjuta ikväll. Dessutom är den billigare än affären hemmavid. "Jag passar på att handla när jag ändå är här. Sen kan jag förhoppningsvis hinna promenera hem innan mörkret anfaller." 

Nu efteråt undrar jag hur jag tänkte egentligen. Jag hittar ju inte i affären! Eftersom jag nästan aldrig besöker den vet jag inte var saker och ting finns, dessutom är den väldigt stor och jag fick leta i många gångar upp och ner. Det tog väldigt lång tid! När jag långt om länge kom till kassorna var köerna milslånga, men jag passade i alla fall på att prata med en kvinna framför mig som tydligen var 'hemma' i butiken. "Jodå, på lördagseftermiddagarna brukar det vara sådana här köer, men det finns en självbetjäningskassa där borta." "Tack, men jag tror jag blir här." sa jag, när jag insåg att det skulle jag nog inte fixa med min taskiga syn. 

Snart hade jag i alla fall betalt och stod och packade ner mina varor i en kasse och i min axelremsväska. Jag stoppade ner min plånbok ordentligt i en innerficka med dragkedja och knäppte igen alla remmar på väskan. Därefter flyttade jag min kasse till en ledig bänk för att kunna ögna igenom kvittot i lugn och ro. Så fort jag satt ner kassen kom en flicka i tioårsåldern och satte sig kloss intill min kasse. "Märkligt var du är närgången tänkte jag, hela bänken är ledig." Strax därpå uppfattade jag att hon pratade med någon och kände i samma stund ett par händer som smög över mina jeansbakfickor och på ryggen, där väskan hängde. Jag vände mig snabbt om för att finna en äldre kvinna, troligen flickans mormor/farmor där och frågade henne vad hon höll på med. Den äldre kvinnan fortsatte prata med flickan och låtsades som att hon inte hörde mig. Det verkade inte alls som hon brydde sig om att hon blivit påkommen utan gick istället vidare bortåt bland folket som packade ner sina varor medan flickan satt kvar och skrattade åt mig på ett väldigt obehagligt sätt när jag hade flyttat mina grejer en bit bort.

Då upptäckte jag att dragkedja i jackfickan var nerdragen. I fickan förvarade jag mobiltelefonen, men den var tack och lov kvar. Snabbt lämnade jag butiken med en fruktansvärt obehaglig som känsla sitter kvar ännu. De tjugo kronorna jag eventuellt tjänade på att handla i en "billigare" affär kunde snart blivit en förlust på många tusenlappar istället. Helt klart inte värt det!

Nu hade det redan hunnit mörkna och promenaden hem förbyttes istället till en bussresa. Jag ville hem så fort som möjligt. När jag klivit på den ganska fulla bussen var platserna i främre delen av bussen som är märkta med symbol för folk med handikapp upptagna. Jag vände mig mot en ung kille med stora hörlurar, knackade honom lätt på armen och frågade om jag möjligen kunde få sitta där. Han tittade på mig med stora ögon: "VA?" "Jo, jag undrar om jag skulle kunna få sitta här?" "VA?" Då var jag ganska irriterad; min käpp är inte osynlig och om han inte hörde mig kunde han väl lyfta bort hörlurarna. "Jag undrar om jag kan få sitta här?" sa jag en gång till - nu med ännu större bokstäver och lyfte samtidigt upp käppen så att han verkligen skulle se den. Samtidigt lyfte han på sina hörlurar och det hela måste nog ha verkat ganska komiskt när jag skrek åt honom. (Sen KUNDE det förstås varit så att det var en annan person med dövblindhet, yrsel eller annat som redan satt där, men då hade han nog upplyst mig om det.)


Väl hemma funderar jag över min situation. Vit käpp med röda markeringar innebär att folk för det mesta förstår att jag inte ser och hör så bra och den hjälper mig i väldigt många situationer. MEN: Den vita käppen signalerar också min utsatta situation och visar vilket lätt offer jag kan vara för personer som inte har ärliga avsikter. Det blir en slags avvägning jag måste göra, där käppen nog måste få vinna slaget trots allt.

Hädanefter kommer i varje fall jag att undvika delar av stan som jag inte är så bekant med och som jag tycker känns snäppet obehagligare att vistas i. Eller så får jag helt enkelt se till att alltid ha sällskap om jag har ärende dit. Ett par (extra) ögon och öron är aldrig fel. 






tisdag 8 november 2016

Femton Paolosar och en råtta


Igår startades en träningsutmaning via jobbet. Vi ska träna "15 minuter med Paolo" (Roberto) varje dag. Då får man poäng. Dessutom kan man tjäna poäng på att träna själv och på att utmana varandra individuellt. Extra pulshöjande träning ger dubbla poäng och utmanar man varandra individuellt kan man tjäna ännu mer poäng.

Det värsta är att jag lätt faller för de där tävlingsmomenten och med tanke på att man i denna tävling tränar utifrån sin egen nivå känns de flesta övningar nästan möjliga att genomföra. 

Igår började jag med en promenad på en timme efter jobb och sen tränade jag de där "femton paolo-minuterna". 

Idag strålade solen från klarblå himmel och jag som hade en ledig dag passade på att gå en riktigt lång promenad i mycket rask takt. Med flera minusgrader ute var det så illa tvunget för att få upp värmen. 

På eftermiddagen städade jag ur ett skåp och när jag sedan skulle gå bort till Sats för kvällens spinningpass passade jag på att ta soppåsen med mig ut. Det var mörkt ute och jag som hade sett en gul skylt utanför cykelförrådet i eftermiddags om "varning för råttgift" tog det säkra förde det osäkra genom att knacka på soptunnan med min vita käpp innan jag vågade lyfta på locket. (Någon har sagt att råttor är rädda för människor, må fan ta den personen om de inte är det!) Jag lyfte på locket för att släppa ner soppåsen men vad jag då inte visste var att soptunnan flyttat sig en bit när jag knackade på den, så jag missade soptunnan och soppåsen föll ner på mina fötter istället. Nu är det så att jag är totalt blind i mörker, så jag fick naturligtvis för mig att det som landade på mina fötter var en råtta. "Iiiiii! Aaaaa!" skrek jag med panisk skräck i rösten. "Hahahaha!" hörde jag en granne som gick förbi. "Du tappade soppåsen på marken." "Ååhhh, jag trodde det var en råtta!" sa jag huttrande och plockade upp soppåsen. Grannen fortsatte skratta "rått" åt mig. Jaja, man får vara glad åt det lilla. Inte alla kan konsten att roa sina grannar som jag...
 
Tecknad bild av råtta
Pulsen efter råttskräcken var uppe strax över maxpuls i minst tio minuter, huvudet bultade och jag funderade förstås genast på om det vore giltigt att föra in denna pulshöjande aktivitet i "15 med Paolo". 20 poäng är minsann inte att förakta och någon tröst borde jag få efter att ha blivit så uppskrämd. ;-) 

En halvtimme styrketräning, en halvtimme spinning och femton paolosar senare sitter jag här och för in dagens poäng på datorn när jag ser att jag fått en individuell utmaning! Jag ska göra situps! Nejnejnej! Vad har jag gett mig in på? Jag sparar det till imorgon, kanske orkar jag då, men inte idag. 



fredag 28 oktober 2016

Mer funderingar kring dövblindhet och kring förändringar


Ett blått SJ-lok vid en perrong

Alldeles strax ska jag ta tåget till Göteborg för en helg tillsammans med ett åttiotal personer med dövblindhet. Det är dags för "Höstträffen", ett arrangemang av "Förbundet Sveriges Dövblinda, Fsdb". Vi kommer att bo på samma hotell som det är konferenser och samkväm på. Med andra ord väldigt smidigt, vilket är ett måste om det ska fungera för oss med funktionshinder.

Vi har lite olika aktiviteter att roa oss med under lördagen (själv har jag bland annat valt att träna på gym), det blir middagar och dans (!) lördag kväll och det blir ett intressant föredrag på söndag innan hemresa. Dessutom kommer jag att få en chans att lära känna en massa folk som jag annars bara sett svischa förbi i Facebookflödet och liknande. 


Många kommer att ha tolkar och ledsagare, men inte jag. "Jag kan själv" och "envis som synden" är ju som bekant mina andranamn. (Förvisso är det mer min tro än den faktiska verkligheten alla gånger, men så länge det går utan allvarliga incidenter kommer jag att envisas.)

Det ska i alla fall bli himla spännande att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. På måndag lär jag troligen vara helt urlakad ;-) 


Måndag ja, då är det också början till dagen "D" på jobb. Det som varit på gång på mitt jobb sedan i våras, men som vi fått tala tyst om tills nu. Vi ska slå ihop ett par kontor i stan och det blir stora förändringar.

Stora förändringar är för mig som ett RÖTT SKYNKE nuförtiden. Oavsett om de är bra eller mindre bra är den springande punkten ATT INTE HA KONTROLL. Att inte ha kontroll är något av det värsta jag vet. Har jag bara kontroll fixar jag det mesta. (Spontanitet är tyvärr inte den dövblindes bästa vän, av förklarliga skäl. Även om jag kan sakna spontanitet i många sammanhang.)

Så, på måndag kommer vi att få nya chefer till att börja med. Åh vad jag kommer att sakna de underbara cheferna jag har idag! De bästa jag någonsin haft! =( En av mina kollegor flyttar till ett av våra utlandskontor och ytterligare en annan byter kontor om ett par veckor. Om ett par månader ska vi flytta in i en helt ny lokal tillsammans med ett gäng från grannkontoret. Ny lokal, nya chefer, nya och fler kollegor. Allt på en gång har gjort att jag känt mig superstressad. Jag har inte kunnat undvika att känna mig deppig och haft en "nära-att-gå-in-i-väggen-känsla" sedan det blev känt för nästan ett halvår sen. Att under den här tiden inte kunnat tala om det eller ens vetat hur det skulle bli, har varit hemskt rent ut sagt. (Det värsta med att ha Ushers Syndrom är också att försämringar av sjukdomen kan gå i skov där åtminstone jag känner att depression och stress tyvärr kan vara en bidragande faktor.)

Samtidigt VET jag ändå att de nya cheferna verkar lika bra som de jag har nu. Jag VET att den nya lokalen kommer att bli jättebra, bara jag lärt mig hitta med stängda ögon där inne. Jag kommer till och med att få ett eget rum att arbeta i. Jag VET att allt kommer att bli jättebra, MEN som någon sa häromdagen, även positiva förändringar är stressande. Speciellt när de kommer flera på en gång, som nu.

Gissa vad: Jag har blivit ombedd av nya cheferna att informera mina nya kollegor redan nu om mitt handikapp, jag har blivit tillfrågad om vad som är viktigt för mig på den nya arbetsplatsen, jag kommer att ha möjlighet att utforma min arbetsplats på flera sätt så att det blir så bra det kan. När vi flyttat ihop kommer Region Skånes Dövblindteam att informera mina kollegor om min dövblindhet på arbetsplatsen med fingerad optik och hörselkåpor. OTROLIGT, jag tror nästan inte det är sant! =) 

Jag vet att jag nämnt det förut och jag säger det igen: Bra chefer är A och O för att man ska fungera på sitt jobb. Och jag vill tro, att med de hjälpmedel jag har och kan få, ska jag kunna fortsätta göra ett lika bra jobb som mina kollegor. Om än bara varannan dag. ;-) 

När jag gick i skolan och hade syslöjd, sa syslöjdsläraren alltid: "Pressningen är halva jobbet!" Med det menade hon att stryka och pressa sömmar innan man slutförde arbetet var otroligt viktigt för att slutresultatet skulle bli bra. 

Bra förberedelser gör inte bara jobbet betydligt enklare utan ger även bättre resultat.