Många bra funktioner på köpet - av misstag ;-)

Nu har jag också hamnat i fällan: I aktivitetsarmbands-fällan. I mitt fall heter det "Sony Smartband 2". 

Jag har funderat på ett sådant ett tag men tänkt att det blir väl som med balansbollen och som med spikmattan. En grej som är kul i några dagar och som sedan faller i glömska allt mer och bara samlar damm i ett hörn någonstans. 

På internet fann jag att Sony Smartband 2 såldes för endast 500:- i stället för 1.200:- hos cdon.com så då tänkte jag att "ok, femhundra kronor är väl inte hela världen" men när jag gick in på deras hemsida fanns det förstås inte i lager. Allt för att locka folk att gå in på deras hemsida. Bluff och båg.

För två veckor sen bytte jag kolsyrepatron till min kolsyremaskin och av någon anledning hördes en explosion när jag skulle använda den. Till och med jag som nästintill är helt döv hoppade högt av rädsla när "skiten" small. Det skramlade för fullt inne i apparaten, så det var bara till att kasta den. Eftersom jag blivit beroende av min kolsyreapparat promenerade jag ut till Netonnet (som för övrigt ligger 8500 promenadsteg hemifrån, enkel väg) för att köpa mig en ny kolsyremaskin. 

Svart silikonarmband med
texten "SONY" på spännet.

Väl där fick jag för mig att jag skulle se om de inte hade något intressant aktivitetsarmband till ett bra pris. Och minsann, de hade just det jag tittat på för 700:- så jag slog till med en gång.

Så fort jag kom hem laddade jag batteriet och sedan dess har jag använt armbandet dygnet runt. Det är faktiskt himla intressant att kolla pulsen. Jag ser det som någon slags kvitto på att jag har hyfsad kondition. Jag ser hur min vilopuls ser ut på natten, hur jag sover och hur pulsen beter sig när jag tränar. 

Det kan verka väldigt nördigt, men hittills har jag lärt mig att när jag har migrän är pulsen ungefär i genomsnitt tio slag snabbare per minut än annars. Om man med maxpuls menar 220 minus åldern, så är jag yngre än jag själv visste om ;-) 

Antalet promenerade steg är något jag gärna håller koll på, jag har programmerat mitt mål till minst 10000 steg om dagen. Några kvällar har jag inte kommit upp i mer än 8000 steg och då ställer jag mig i vardagsrummet och dansar tills jag nått mitt mål. Armbandet kommunicerar med min mobiltelefon och när jag nått målet för dagen vibrerar armbandet och på skärmen visas en medalj och på något sätt fungerar det lite som en sporre för mig. (Att jag några dagar kommit upp i 23000 steg ger mig inte rätt att lata mig dagen därpå.) Jag kan också få armbandet att vibrera om jag tex inte rört mig på en timme. Då får jag en puff som säger "kom igång nu, nu får du gå en runda och inte sitta stilla längre"!

Armbandet påstår sig mäta djupsömn och lätt sömn under natten, men en morgon när jag vaknat låg jag kvar i sängen och läste bok på iPaden en timme till och då påstods jag samtidigt ha idkat djupsömn, så den där mätningen får nog tas med en nypa salt... En annan natt visades att jag gått 130 steg samtidigt som jag sovit djupsömn. Shit, NU blir jag verkligen orolig!!!

Vibratorn på armbandet kan kopplas till olika program i mobiltelefonen. Får jag ett mail eller ett sms vibrerar armbandet. Jag kan - om jag önskar - koppla armbandet till flera olika appar i telefonen. En sak som jag tycker är bland de bättre funktionerna är att jag också kan koppla armbandet till en väckningsfunktion så att jag vaknar i tid på morgonen. Idag har jag två gamla mobiltelefoner under kudden som vibrerar så jag ska vakna, men trots att de står i "flygläge" och troligen har mindre strålning än en påslagen telefon funderar jag på om det är så smart att ha dem under huvudkudden. 

När jag lärt mig att våga lita på att jag vaknar av enbart armbandet, ska jag lägga undan mobiltelefonerna helt.

Igår slog det mig: Men OJ vilken massa BRA funktioner som har tillkommit förutom de som är direkt kopplade till träning och puls! Jag blir genast aviserad med en taktil signal när jag får sms eller mail utan att jag behöver ha mobilen någonstans intill kroppen. Tidigare har jag missat en hel massa meddelanden eftersom jag inte kan höra när telefonen ringer eller när den plingar till av ett sms. Jag har kikat på telefonen då och då för att se om det finns någon viktig avisering, men ibland kan det gå ett par timmar emellan. Nu kan folk skicka en hälsning och jag får meddelande om det direkt och kan kasta ett snabbt öga på telefonen för att se om det är något viktigt. Jag vaknar på morgonen med en taktil signal på armen utan att behöva ligga med huvudet två centimeter från en mobiltelefon. 

Det får mig att tänka på när min döva kompis skaffade mobiltelefon för många år sen. Jag som inte var fullt lika döv då som jag är idag, kunde inte begripa vad hon skulle med den till, men hon hade ju den till att skriva sms på! Hur smart som helst. Mobiltelefonen kom att bli en revolution för de döva, trots att det inte alls var det som var den första tanken med sms-funktionen. Sedan kom läsplattorna (iPad mm) och vi med dövblindhet tog dessa till oss som ett fantastiskt hjälpmedel. Tror knappast att det var det uppfinnaren hade i tanken med iPad och liknande, men nu har de kommit att betyda enormt mycket för oss.

Och nu har jag funnit att jag kan använda mitt aktivitetsarmband på ett helt annat sätt än det som det först och främst togs fram för. Jag kan använda det för att få aviseringar om att något händer. Yippie! 

Nu ska jag bara hitta ett sätt att koppla armbandet till ett brandlarm också... 

Några glimtar ur min alldeles vanliga vardag.

I träningslokalen försöker jag ta det försiktig, jag tittar mig noga omkring för att inte snubbla på hantlar, medicinbollar eller stepup-brädor som folk lämnar lite här och var. Ändå lyckades jag ännu en gång slå huvudet i en järnstång som stack ut från en av styrketräningsmaskinerna. Jag fick en bula under ögat och glasögonen blev lite böjda för femtioelfte gången. Hur många gånger till klarar de innan de går helt itu? De är bara ett år gamla och kostade en hel del...

En morgon gick jag till jobb med blusen ut och in. Som tur var upptäckte mina kollegor det när de såg den stora vita tvättrådslappen som stack ut i sidan på min roströda blus, så de tipsade mig och jag vände fort blusen rätt igen. Tyvärr sa de det först klockan två på eftermiddagen...

Pojkvännen serverade ett par skopor glass på ett tefat en kväll. Vad han inte berättat var att han tinat glassen "några sekunder" i mikron först eftersom den var så hård. Det upptäckte jag först när glassen runnit nerför tröjan och jag kände att jag blev kall och blöt både på magen och låren...

En tidig morgon på väg till jobb, solen står lågt och bländar mig totalt. Jag struttar längs med trottoaren där jag brukar gå men hejdas plötsligt av en mörk och stor vägg av obestämbar form. Efter en långt stund inser jag att jag är på väg att kliva in i en stor skåpbil som fyller upp hela trottoaren. Ett flyttlass. Jag tappar helt bort mig och irrar runt runt medan jag försöker förstå hur jag ska gå för att komma förbi den. Käppen plockas fram från ytterfacket på ryggsäcken och till slut har jag hittat en lucka mellan två parkerade bilar så att jag kan gå ut och gå på gatan istället...

Balkongen behövde städas inför vårens intåg och jag flyttade krukor, skakade plastmattor och sopade golvet. När jag böjde mig fram för att plantera en persiljeplanta slog jag huvudet i en ampel som jag inte såg att den hängde just där på väggen. Blodet forsade nerför näsan från såret i pannan. Nu ska jag bara få folk att förstå att jag INTE blivit misshandlad av någon. Min F är jättesnäll, jag lovar! =D  

En annan tidig morgon på väg till jobb går jag plötsligt rakt in i en bil som håller på att backa ut från en parkering. Jag har haft körkort, så utfartsregeln är jag fullständigt klar över. Den som kör ut SKALL lämna företräde. Då knackar jag hårt på bilrutan för att uppmärksamma föraren på att det är folk som går på trottoaren. Till svar får jag en irriterad gest där mannen i bilen pekar på sin ögon och sedan på mig för att visa att JAG är den som ska se mig för. Jag blir ännu argare och tecknar medelst teckenspråk att HAN som (ännu så länge) är den som har körkort skall vara uppmärksam på andra trafikanter. Nästa morgon har jag dock INTE vita käppen i ytterfickan på ryggsäcken, utan i handen. Ilskne mannen och jag har tydligen samma arbetstider, så det lär säkert hända igen. Och om ilskne mannen kör ut rakt framför mig när jag har min vita käpp är risken ganska stor att han får repor i lacken...

Disken måste tas om hand. Jag diskar noga med diskborsten och känner med fingrarna så att det även känns rent. När jag hänger upp muggen på diskstället råkar jag missa med någon millimeter och muggen faller ner i diskhon. Det slutar med att örat slås av och jag kan känna en spricka i glasyren. Min fina mugg... :'(

Närbild på glasögonsadlar.
Inte kul att få i ögonen.

Jag öppnar en skåpdörr och böjer mig fram för att stoppa ner en sak i en av lådorna. Inte ser jag att dörren automatiskt håller på att stänga sig igen, så jag slår huvudet rakt mot kanten på dörren. Glasögonen trycks in igen och den här gången bockas sadlarna över näsan och den ena sadeln petas i ögat på mig. Jag bockar tillbaka sadlarna och surar en stund över mitt svidande öga. 

Jag känner att jag är väldigt törstig. Jag kliver ut i köket och fyller ett glas vatten. När jag vänder mig om för att sätta in vattenflaskan i kylen igen råkar jag nudda något. Vattenglaset. Som nu töms över hela vasken. På vasken ligger även dagens post...

Jag vaknar mitt i natten och känner mig törstig. Famlar mig i mörkret ut till köket där jag fyller ett glas vatten, som jag sedan tar med mig in i sovrummet. Ställer det på nattygsbordet, men missar tydligen att det redan ligger en penna där och vattenglaset välter. Såklart. Bara till att tända taklampan, hämta trasa och papper i köket och torka både bord, golv och säng... Tur det inte var kaffe. Fast nu är jag lika pigg som om jag hade druckit kaffe. Klockan är halvtre på natten...

DÖV - riktigt STENDÖV...

I fredags morse cyklade jag på det traditionella spinningpasset innan jobb. Jag kan inte påminna mig att jag svettades mer än jag brukar men mitt i alltihop la mitt CI (Cochlea Implantat) helt av. Tvärdött! 

Först tänkte jag att batterierna kanske var slut, men å andra sidan brukar jag först få en varning i form av ett irriterande "tut-tut-tut" några gånger innan och det hade jag inte fått. Kanske hade jag helt enkelt inte hört det eftersom musiken spelas så högt inne på gymmet?

Nåja, det gick ju att fortsätta cykla eftersom jag ändå kan uppfatta en del av den dova basen på hörapparatsörat och håller jag koll på ledarens ben så jag kan få en uppfattning om hur snabbt/långsamt han trampar samt om han sitter ner eller står upp och trampar.

Orange- och grafitgrått
CI ituplockat i smådelar.

Så fort jag kom ut i omklädningsrummet bytte jag batterier, men det hjälpte INTE! Jag plockade isär alla delar samt blåste på och försökte torka dem; kanske var det fukt i apparaten? Det har aldrig inträffat förut när jag tränat, men det var värt att kolla. Det hjälpte INTE heller. Jag plockade isär delarna igen och granskade dem extra noga, inget brott på sladden, ingen del som såg trasig ut, ingen del som fattades... 

HJÄLP! PANIK! Jag skulle direkt in och jobba efter träningen. HUR fixar man ett jobb som banktjänsteman när man är helt döv och står utan fungerande hjälpmedel? Visst visst, teckenspråk i all ära, men varken kollegerna eller kunderna kan teckna. Jag lever nämligen i en helt "hörande" värld.

Väl inne på jobb plockade jag åter itu apparaten i sina beståndsdelar och la den på tork med förhoppningen att det skulle ske ett mirakel. Att ta mig till Lunds lasarett för att försöka ordna en reservapparat hade tagit mig minst två timmar enkel resa, så hela dagen hade gått åt. Som grädde på moset måste jag skruva ner ljudet till ett minimum på min hörapparat, eftersom den har drabbats av någon slags intern återkoppling igen. Den gör det med jämna mellanrum och då måste den skickas ner till CI-teamet i Lund, som skickar den vidare för reparation = byte av ett filter och då står jag utan den i ett par veckor. Min gamla uttjänta apparat som är alldeles för svag och dessutom fungerar halvdåligt den också kan jag inte lita på. (Reservhörapparat FÅR man nämligen INTE ha, om man inte råkar ha kvar en gammal uttjänt. Den kommer dock ALDRIG att repareras. Sådana är - de idiotiska - reglerna.) 

Det första jag gjorde var att skicka ut ett mail till kollegorna där jag förklarade situationen och bad dem lägga handen på min arm och sedan stå mitt framför mig medan de talade tydligt och långsamt. Vilken märklig situation det blev sen. Jag är i och för sig en jäkel på läppavläsning, men det blev väldigt tydligt för alla (mest för mig själv) hur DÖV jag är utan mitt CI. Som TUR var hade jag inga kundmöten inbokade under förmiddagen. Mailkonversationer med mina kunder fungerar däremot alltid ypperligt, tack vare min anpassade dator med Zoom-Text. 

Framåt lunch chansade jag på att plocka ihop mitt CI för att se om det fungerade, annars fick jag snabbt som attan maila CI-teamet så att de skulle hinna ordna en reserv till mig innan dagens slut. Det var ju inte bara arbetsdagen som var en utmaning att genomföra utan jag fasade också för helgen som komma skulle, med alla "VA?" "Vasadu?" "Jag hör inte, titta hit när du pratar med mig!" osv...

Jag hade i alla fall TUR den här gången, CI:t kom igång igen! PUST!

Men redan nu bävar jag för kommande tillfällen, för de kommer; det kan jag vara helt säker på...

Inför semesterresan i sommar ska jag utforska om det inte kan gå att hyra en reservapparat. Det kan det absolut vara värt!