torsdag 25 juni 2015

Tina, the Unstoppable Maniac ;-)


"Ni som ska åka samlas här borta! Ta varsin sele och hjälm, så får ni hjälp med att sätta på selen av killen här."

"Ska du med Tina?" frågar några av mina kollegor.

"Klart jag ska!" säger jag bestämt. (Som om något annat ens vore att tänka på - fnys!)

Jag trugar och lockar min särbo F, men han fegar ur. Det hindrar i varje fall inte mig, för jag SKA åka. Så klämmer vi ihop oss i bandvagnen som tar oss uppåt. 

Uppåt, uppåt, så brant att vi nästan ramlar ihop i en liten hög längst bak inne i vagnen. Men det gör vi inte, vi håller emot så mycket att våra magmuskler nästan krampar när vi till sist kommer upp på plan mark och kan hoppa av. 

NU ska vi nämligen åka zipline, jag, kollegorna och deras respektive (ja, utom F, då). Instruktören förklarar att vi troligast kommer att åka baklänges och att det enda sättet att ha en chans att åka med blicken i färdriktningen är att luta oss bakåt med ben och armar utåt, så att vi ligger på rygg i luften med fötterna först.

Jahapp, då så. Det finns två parallella vajrar och vi släpps iväg två och två. "Ska vi tävla, du och jag?" frågar D. "Tävla?" tänker jag. "Är inte grejen att vara upp i luften så länge som möjligt, så att man hinner med att njuta?" Men vi kastar oss ut och jag bara ler åt det hela. Vilken härlig känsla! Tyvärr vänder min kropp sig ändå 180grader, så jag åker med blicken åt "fel" håll. Fel och fel, det är likväl fantastiskt! 

Innan jag hunnit fatta riktigt vad jag höll på med, var jag över på andra sidan. Så himla kul det var! (Hur gick det i tävlingen då? Jo, jag och D satte ner fötterna på andra sidan exakt samtidigt, så det blev oavgjort.)

Det första jag gjorde när jag kom tillbaka var att övertyga F om han han bara inte fick missa den här chansen. Efter noga övervägande valde han att ge sig ut i det okända. Jag hade ju trots allt kommit ner och det med ett jättestort leende, så han kände sig nog lite tvungen ändå. Och när sen han kom ner var det med ett stort leende på honom också! =D Efteråt när vi berättat för vänner har det varit annat ljud i skällan. Inte ett ord om hur han först fegat ur, utan kaxig som en dansk fiskmås har han skrävlat vitt och brett om flygfärden i ziplinen ;-) Men det är han värd, min F! 

"Sådärja, nu ska vi åka sommarrodel!" sa vi båda och travade bort till kön bland förväntansfulla barn och vuxna. Första rundan kändes ganska tam... Det gick sådär lagom fort, men var himla kul. Banan gick i slalom inne bland träd och buskage och vi kunde njuta av det gröna och av fågelsång. 

En stund senare kom tävlingslystne kollegan D och frågade: "Vilken tid gjorde du i rodeln?" "TID?" "Ja, det fanns en klocka när man kom i mål så att man kunde kolla sin tid. Mitt rekord är en, noll två." Kollegan L hängde på och hetsade oss med att tala om att hon minsann inte heller hade hållit i några bromsar när hon åkte. (Nu for fan i mig, F och kollegan J. Vi måste åka igen och den här gången skulle vi släppa bromsarna helt!) 

F åkte först, sen J och sist jag... När jag kom upp på krönet där nerförsbacken började gjorde jag som jag sagt, släppte ner bromsarna helt. Och kälken började wobbla fram och tillbaka. Jag fick någon slags blackout och kastade ut ena armen för att inte åka av banan med följden att jag fick handen under kälken medan jag fortsatte åka i hög fart neråt. "AJ AJ AJ!" skrek jag och det tog ytterligare flera sekunder innan min hjärna förstod att jag skulle bromsa. Som tur var hade jag ju den andra handen ledig och drog hårt i bromsen. När jag fick upp min hand var jag väldigt orolig att jag skulle ha slitit av halva fingrarna eller att naglarna åtminstone var helt borta. Jag åkte sakta sakta nerför banan med högerhanden i knät och vänsterhanden på bromsen hela tiden. Jag hörde också hur åkaren bakom mig kom ifatt, men tvingades bromsa eftersom jag inte kommit längre. När jag kom ner stod F och J och undrade vart jag tagit vägen... 

Jag vågade mig på en försiktigt titt på min hand medan F tröstade mig. Naglarna var kvar, men fingrarna var rejält klämda. 

På måndagen sa kollegan D: "Wow, jag är jäkligt impad över att du åkte zipline igår!" "Vadå? Varför det?" 
"Ja men du ser ju inte." 
"Nej" sa jag och lyfte på ögonbrynen "så då har jag ju inget att vara rädd för? Det är mycket värre för er andra som har överblick över hela backen och kan få en uppfattning om hur högt det är." svarade jag och log med hela ansiktet ;-) 

Det är snart tre veckor sedan vi var på familjeutflykten och jag blir påmind om det onda då och då när jag stöter emot något med högra handens fingrar, men jag lär inte få men. Naglarna är kvar, om än något lilafärgade och jag kan bara säga att: Något blåmärke hit eller dit är väl inte hela världen. Tänk om jag inte vågat mig på någonting och bara suttit och tittat längtansfullt på hur alla andra roade sig.
Nej, nej! Inte jag, inte! 

fredag 19 juni 2015

Trädfilosofi


Utanför min lägenhet finns en park och i denna park står bland annat ett antal vackra kastanjeträd. Jag dristar mig faktiskt till att kalla den kastanj som står närmast min balkong för "MIN" kastanj. Den blommar så vackert och den utgör ett bra skydd när blåsten ligger på. Eftersom balkongen varken har tak eller väggar är det kastanjen som fått utgöra mitt "skydd". Dessutom skyddar raden med kastanjer mot insyn och fungerar som en ljuddämpande vägg mot den ganska trafikerade vägen på andra sidan parken.

En dag i vintras tappade en av kastanjerna en gren. Denna gren la sig på taket över en bil. Inte bra... För några veckor sen hände precis samma sak med en annan gren. Och en annan bil. Nu är det inte ens vinter. Ja, vädret kan ju diskuteras, men det är i varje fall inte vinter i almanackan. Inte bra... 



Dagen därpå när kastanjerna var bara någon dag från att stå i full blom och jag såg fram emot att få njuta av den härliga doften därifrån gick jag ut på balkongen och fick syn på orange avspärrningar, en lastbil med den obehagliga texten "SÅGBIL" och en man i orange kläder och hjälm på huvudet. "NEJ NEJ NEJ! TA INTE MIN KASTANJ!"

Jag kände hur jag nästan fick tårar i ögonen och var på god väg att gå ner och agera militant trädkramare innan förnuftet slog till.

Sådan är livets gång. Vi ska alla den vägen vandra och om man är ett träd eller ett djur kan det helt lagligt hända att man får hjälp att avsluta sin tid på jorden. 

Jag stod där på balkongen och följde fascinerat hur herr Sågbil ensam medelst en fjärrkontroll styrde en jättestor griptång och knep av gren efter gren som han sedan lastade på lastbilsflaket. Mindre än en arbetsdag senare var två träd bortforslade i små små beståndsdelar och kvar fanns bara ett par låga stubbar och lite sågspån.

Särbon F försökte trösta mig med att "det växer snart ut nya grenar". Jag må vara ledsen över träden men jag är banne mig inte dum. Det begriper jag väl att det inte växer ut ett nytt träd ur en femton centimeter hög stubbe! Två av de fyra fina träden är borta och nu i veckan togs även det tredje ner...

Det fick mig att fundera lite filosofiskt över livet och vad vi lämnar kvar här på jorden när vi är borta. Vad vill vi med våra liv och när är vi nöjda med det? 

Min filosofi är att det ska vara så roligt som det bara kan vara att leva och mitt mål är att få uppleva så mycket som det bara är möjligt. Inte ska vi heller bara "nöja oss" utan även sträva efter nya mål. Enligt min mening så är det först när vi verkligen anser oss "nöjda" som vi är beredda att bli den där stubben.

Med andra ord: Unna dig saker - det kan vara en timmes massage, en promenad längs stranden, träffa vänner, dricka två koppar espresso varje dag mm. Välj bort saker som är tråkiga, saker som stjäl energi, saker du inte gillar helt enkelt. Om det är något du av någon anledning inte kan välja bort, välj då istället att ändra din inställning till detta. 

När jag sen sitter där i min gungstol på ålderns höst, då vill jag ha massor av roliga saker att drömma om och se tillbaka med glädje på. Jag drömmer mig tillexempel ofta tillbaka till vår semesterresa förra sommaren när vi var i Yellowstone National Park och när vi reste längs Californiens kust. (Lovar skriva mer om det snart.)

Därför är det nu hög tid att lägga upp planer för nästa långresa. 2016, det var väl det vi sa, F?