tisdag 26 maj 2015

Försök nu se det positiva i detta!


På väg till Önnestads folkhögskola där jag ska hålla ett föredrag. Jag har tänkt berätta om hur jag som dövblind kan fortsätta vara en person med en positiv och glad touch...

Som bekant är jag liiite av en tidsoptimist, men idag var jag i god tid tyckte jag. När jag kom fram till busshållplatsen verkade det däremot som att alla bussar precis avgått. Då bussen till sist dök upp hade jag hade ändå fortfarande gott om tid att hinna med 9:12-tåget där jag skulle möta upp P.

Efter att sedan ha lyckats krångla mig förbi allt folket som trängdes på busshållplatsen för att gå vidare in på Knutpunkten (Helsingborgs svar på "Centralen") upptäckte jag att det var ombyggnad på gång. Avspärrningar och annat stök. Jag stötte min käpp i diverse väggar innan jag äntligen fann vägen in till vänthallen. Spår spår spår, vilket SPÅR??? Ok, spår 4 och jag rusar nerför rulltrappan när jag plötsligt förstår att jag är riktigt sent ute. Nere på perrongen ser jag ett par röda ljus som rör sig BORT från mig... :-(

I panik skickar jag iväg en hälsning till P medan jag kommer på att jag kanske kan åka andra hållet, via Hässleholm stället. Frågar en vänlig kvinna i resecentrum och får reda på att det tåget går om mindre än en minut från spår 2b. Jag sliter till mig min vita käpp och springer i vild panik nerför rulltrappan. DÄR borta är 2b! Ja ja JA, jag hinner!!! Springer som om jag var jagad av en brunstig bisonoxe för att hinna hoppa på innan tåget går. Bara för att upptäcka att den där retliga styrfarten tåget börjat få upp inte var för att de tänkte vänta in galningen som springer med en vit käpp, nej-nej, accelerationen på tåget fortsätter medan den galna perronglöperskan fäller några tårar i ren ilska. För att inte tala om svetten som rinner längs ryggraden. Faktum är att jag hade planer på att göra ett snyggt Lucky Luke-hopp upp på sista tågvagnen, men tågen har inte längre såna där fina handtag där man kan hänga sig fast.

P lugnar mig snällt med att jag kan komma med nästa tåg, de kommer att skicka en tolkelev att möta mig på stationen i Önnestad.

Tror förresten alldeles bestämt att jag slog nytt världsrekord i 100 meter löpning, men som vanligt var det ingen där som klockade min tid. Guldet går till någon annan. IGEN!

Nu är frågan HUR jag ska kunna vända detta elände till något positivt? 

Tänka tänka tänka... JO, jag fick en rejäl motionsrunda och till på köpet en stund för kontemplation med en extra kopp kaffe inne på Espresso House =D


måndag 25 maj 2015

Spännande möten och kulturella utsvävningar


Nyligen var jag i Stockholm några dagar. Via facebook har jag fått kontakt med folk inom döv-, dövblind- och CI-sfären och eftersom jag en längre tid velat hälsa på lite folk jag känner i Hufvudstaden tänkte jag att NU är det dags att sluta fundera och istället göra slag i saken.

Allergifri katt, sphynx
Till slut bestämde jag mig för att NU åker jag! Kontaktade de personer som jag ville träffa och fick jag erbjudandet att låna en extrabädd hemma hos jätterara M1 och de allergifria sphynxkatterna. Visst var först jag helt inne på att boka hotell, men som dövblind i en helt ny miljö finns någonstans alltid oron att jag inte ska hitta, att jag ska gå vilse, råka ut för en trafikolycka eller annat. Speciellt efter mörkrets inbrott. Så jag tog mer än tacksamt emot erbjudandet.

För trettio år sen reste jag förresten helt ensam till London i fyra-fem dagar. På kvällarna satt jag instängd på hotellrummet, eftersom jag inte vågade röra mig ute när jag inte såg ett skit i mörkret. Det var långt före den vita käppens intåg i mitt liv och innan gps:ens intåg i var mans ficka. Att ha en mobil karta tillhands underlättar mer än någon kan förstå för oss med dövblindhet. Ett nödvändigt komplement till käppen eftersom gps:en talar om VAR jag befinner mig medan käppen talar om VAD jag trampar på samt hindrar mig rent fysiskt från att "gå in i väggen".

Flyget från Ängelholm blev på grund av tekniskt strul en timme försenat. Ledsagning var bokad och i Ängelholm var det inga problem ut till planet, men efter tjugo minuter ombads vi gå ut ur planet igen. För egen del blev allt först väldigt förvirrande när folk började resa sig och gå ur planet igen eftersom jag inte hade en aning om vad som var på gång, men tack vare vänliga och hjälpsamma medpassagerare fick jag både information och en armbåge att hålla i mellan planet och avgångshallen. När vi så småningom landade på Bromma hade ledsagarbeställningen försvunnit men det löste sig med annan markpersonal och min väninna K1 som mötte mig vid bagagebandet. I sådana här situationer är jag ytterst tacksam för mitt CI* och att jag är talspråklig. HUR skulle informationen kommit fram snabbt och tydligt till en teckenspråkig och synskadad person? Den vita käppen noteras oftast, men att en person med vit käpp dessutom är hörselskadad eller döv finns sällan ens - för att inte säga aldrig - i andra personers fantasi.

Jag fick följa med K1 hem till hennes urmysiga hem på det riktiga landet, bara en halvmil från myllret i Bromma. Vi gick en lång promenad i skogen med vovvarna och mötte bara något fåtal personer som alla hälsade och betedde sig precis som man gör här nere i Skåne så fort man lämnat de asfalterade vägarna. Jag och K1 var en gång klasskamrater i grundskolan och har genom alla år lyckats hålla kontakten. Nu var det närmre 20 år sen vi träffades sist och hade egentligen kunnat prata massor, massor mer om tiden räckt bara till. Kära K1, låt det inte ta så lång tid innan vi träffas igen!

Vi femtiden skjutsade K1 mig hem till M1 (vi har däremot aldrig träffats irl**) som mötte mig med stora kramen och strax därpå ett nästintill fullsatt hem. Det var kalas till min ära! =)

M1 har själv CI men är fullt teckenspråkig medan maken I är hörande. M2 som också har CI men som inte är teckenspråkig fick jag också träffa irl** för första gången. Jo förresten, M2 kan tre tecken, men då dessa tecken inte är riktigt rumsrena väljer jag att inte avslöja dem ;-) Min döva barndomskompis K2 var ditbjuden liksom M3, A och C som precis som jag dövblindhet, men är helt teckenspråkiga. Som tur var fanns det också två tolkar som gjorde det betydligt lättare för oss alla att kommunicera, för OJ vad det gick livligt till sedan!


M1 blev först imponerad av mina teckenspråkskunskaper, men att teckna med K2 som jag känt i nästan hela mitt liv var betydligt lättare än att försöka hinna med att avläsa M3, A eller C. Då var jag väldigt tacksam över att tolkarna fanns där, trots att det ibland var svårt att höra dem i sorlet. Ovanan vid tolkar är för mig stor, men ju fler jag lär känna inom döv- och dövblindsfären, desto fler tillfällen blir det. Någon gång i framtiden kanske jag själv inte längre klarar mig utan dövblindtolk/ledsagare och till slut blir det en vana och kommer inte längre att kännas konstigt. (Ärligt talat har några sådana tillfällen redan infunnit sig... Som på nämnda fest. Om inte jag och M2 varit där hade de andra klarat sig ypperligt utan tolkar.)

Kvällen blev fantastiskt trevlig och även här kände jag att tiden gått alldeles för fort! Det var så himla kul att få träffa er alla, men jag hann tyvärr inte prata med er så mycket som jag önskat, trots att det inte var en "tyst" stund på hela kvällen ;-) Sista gången jag tittade på klockan innan jag somnade var hon två...

Söndagen blev väldigt mycket lugnare då jag och M1 hamnade mitt i en högmässa i Engelbrektskyrkan, letade runt bland ambassaderna i Lärkstaden efter ramslök på Odengatans trottoarer (OBS! Internt skämt!), besökte Djurgården där vi fikade och lyssnade efter koltrastens sång. M1 ligger ett par år efter mig på CI-fronten och kan jag lära henne att urskilja ett par olika fågelläten har jag lyckats i min mission. Och det på skånska dessutom (stackars tös) ;-)

På måndagen sken solen och medan M1 gick till sitt jobb fortsatte jag att leka turist med systemkameran över axeln och den där mobila gps:en i handen. Att jag dessutom hade en vit käpp i den andra handen förstod jag rörde till det i en del huvuden. (Jag är inte helt blind, jag ser hur många rycker till när jag viker ihop käppen och istället tar fram kameran.)

På Södermalm hittade jag fastigheten på Folkungagatan som rymde min mammas gamla studentrum. Försökte mentalt att förflytta mig till femtiotalet och insåg att det inte var så svårt. Många hus här i centrala Stockholm är väldigt gamla och fanns med största säkerhet redan då. Ungefär som stadsdelen där jag själv bor i Helsingborg där det är väldigt många hus som har bortåt hundra år på nacken och endast ett fåtal har tillkommit efter andra världskriget.

Fika, det gjorde jag på ett anrikt café tillsammans med ytterligare en dövblind facebook-bekant, M4 (och ledarhunden A) som jag också fick träffa på riktigt för första gången. Två timmar rann iväg väldigt fort! =D Tack för trevlig pratstund och hoppas du inte kom försent till ditt jobb, M4!

Klotter i Mårten Trotzigs gränd :'(
Därefter var min tanke att i sakta mak vandra runt i Gamla Stan, beundra körsbärsträden i Kungsträdgården och sedan shoppa lite. Gamla Stan var fort överstökad, då det var så smockat med utländska turister att jag mer eller mindre fick panik. Stora busslaster, guider med paraplyer i olika färger, den ena kameran större än den andra också dessa selfiepinnar petandes i min ryggtavla... Hjälp! Så trångt har jag aldrig upplevt Gamla Stan - nej inte ens Västerlånggatan. Och Mårten Trotzigs gränd var full av klotter!!! :'( 

När jag nådde Kungsträdgården var körsbärsträden helt överblommade dessutom. Jag klev in på Handelsbankens kontor för att titta på tavlorna som Konstföreningen ställt ut. Pappa hade vunnit en tavla och jag skulle hämta den senare på kvällen, så jag ville passa på att se över utbudet. Där kom jag i samspråk med en bankkollega som också skulle hämta ut en vinst (nej, vi kände inte alls varandra innan) så vi gick och fikade tillsammans på NK där världens absolut trevligaste och mest omtänksamma servitör tog hand om oss. Jag och kollegan P pratade oavbrutet och hade sedan sällskap, inte bara under konstutlottningen utan även på tunnelbanan tillbaka med varsin tavla under armen. Tack snälla P, för att du bjöd på oväntad och trevlig fika- och pratstund och inte minst för att du ställde upp som "ledsagare"!

Väl tillbaka hos M1 stämde vi av de olika upplevelser vi haft under dagen innan jag packade min väska och hon följde mig till Centralstationen. Jag hade bokat nattåg med egen kupé hem, för att det kändes tryggast så. Och OJ säger jag bara: Vilken underbar lyx! Detta kan jag helt klart rekommendera. Så gott har jag sällan sovit, jag blev ju vaggad som ett barn. En halvtimme innan ankomst hoppade jag in i min alldeles egna duschkabin och när jag kom till Lund gick jag och njöt av hotellfrukosten som ingick i biljetten. 

Kära M1, TACK för att du varit så otroligt generös mot mig under denna mysiga helg! Och tack för logi, ledsagning, guidning och party! 



*CI = Cochleaimplantat

**irl = in real life, eller som man säger på skånska: pau riktitt

torsdag 7 maj 2015

Bra och lite mindre bra med SOLEN!


Visst är det härligt när man får följa hur naturen skiftar hela tiden. Fåglar och andra djur får ungar, träden har blommor och gröna blad som ett halvår senare blir vackert röda, orange och gula. Marken är ena månaden täckt av vit snö som snabbt smälter bort, för att någon vecka senare återigen vara helt täckt av vitt. Vitsippor denna gång. "Snö på skaft" som Mamma Mu kallar dem. 

Ljuset skiftar också hela tiden; från att ha varit mörkt och jobbigt under vintern, till att vara ljust nästan hela den vakna tiden. Just nu på våren står solen inte så högt på himlen ännu, så vårsolen lyser skarpt och vasst rakt in i mina RP-ögon. "Usch!" tänker jag, som mer och mer störs av min gråstarr, katarakt, som gör att jag genast stänger ögonen och vänder bort huvudet. Prova att titta rakt på en svetslåga utan skyddsglasögon. Ungefär den effekten blir det för mig. Det gör riktigt ont i ögonen och jag ser inte ett dugg på en lång stund. Det är en svår balansgång, för samtidigt älskar jag den här tiden när det är ljust nästan hela tiden. Mina ögon föredrar helst när det är lite mulet, men själv tycker jag om sol. Svårlöst ekvation, det där.  

Det löser jag så gott det går genom att jag använder orange linser utan styrka, för att ta bort den värsta bländningen. Jag använder alltid keps för att skärma av solljuset och därtill kompletterar jag dessutom med solglasögon.   

Just vid årstidsskiftningar brukar jag bli påmind om min syn extra mycket. Det blir så påtagligt, när de strategier jag använt mig av i flera månader plötsligt inte räcker till eller fungerar längre. 

Till exempel så hände det något pinsamt på jobb i förra veckan... Vi har ett sammanträdesrum i banklokalen som är avskärmat mot banklokalen med en långvägg med glasrutor hela vägen. Glasrutorna i sin tur är alltid förhängda med ganska tunna beige gardiner, så att de som sitter i rummet skall kunna vara ostörda. Mitt på väggen finns en dörr in till rummet. Den andra långväggen i mötesrummet har fönster mot torget utanför banklokalen. När rummet är tomt, står dörren till rummet helt öppen och utifrån rummet ser man alltså rakt igenom rummet och ut på torget.

I god tid innan personalmötet gick jag in i det soldränkta rummet för att förbereda med mötesmikrofonerna till mina *Höron och skulle därefter gå ut igen för att fortsätta arbeta de fem minuter som var kvar innan mötet började. DÅ! ...gick jag rakt in i glasrutan, så att det tjongade i hela lokalen. Jag förstod först ingenting, men med ett synfält på fem grader ser man inte så mycket och när jag tittade rakt inifrån mötesrummet såg jag mina kollegor där ute och det var ju dit jag skulle! Jag hade missat dörrhålet, vilket jag inte borde ha gjort, för det hänger ju gardiner för glasrutorna. Eller...? NEJ, någon av mina kollegor hade plockat ner gardinen närmast dörren och därför trodde jag att det var dörröppningen. Vi har (hade) väldigt välputsade fönsterrutor, kan man säga.

Som väl var slutade det inte med något värre än en fläskläpp. På mig alltså, inte på kollegan ;-) Och gardinen hängdes genast tillbaka på sin rätta plats.

Igår åkte jag buss i utkanten av stan och skulle hoppa av på en hållplats som jag inte varit vid förut. Att försöka läsa på skärmen som ska ange nästa hållplats inne i bussen var verkligen inte lätt, inte när solen gassade in genom fönsterna. Jag hade någotsånär koll på var jag var i alla fall så jag tryckte på stoppknappen nästan direkt efter att vi lämnat hållplatsen före. Av någon anledning körde bussen ändå förbi "min" hållplats. "Hallå, skulle du inte stanna här?" ropade jag till chauffören, som svarade med att "Du har ju inte tryckt på knappen!" "Jo, det har jag visst det. Då är den väl trasig." Han stannade bussen ett par hundra meter längre fram och släppte av mig ute på motortrafikleden eftersom nästa hållplats låg flera kilometer bort i nästa by. Jag gick därför ute i gruskanten för att komma tillbaka dit jag skulle men vågade inte ta upp käppen. Det var illa nog att jag befann mig gåendes ute på en motortrafikled, inte ville jag väcka mer uppmärksamhet med min vita käpp därtill! Tur att grus känns annorlunda än asfalt mot skorna. ;-) 

Tomatplanta som jag fått av min kompis S,
samt curryört och basilika som skall
planteras ut så snart vädret tillåter.
Lite senare var jag hemma hos pojkvännen F, som nyligen köpt bostadsrätt. I trädgården har de varsin odlingsruta i en pallkrage och jag har tvingat ;-) honom att följa med och köpa jord och lite grönt. Nu har jag sått fröer och planterat kryddor i "hans" = MIN ruta och hoppas att det ska ta sig. Rädisor, sommarmorötter och salladslök förväntar jag mig skall poppa upp så småningom. F, som också är ekonom, kan inte alls se någon ekonomi i detta (vilket jag kanske inte heller kan men det tänker jag inte erkänna för honom) fast det är ju inte det som är grejen... GREJEN är något helt annat! Och det är det vissa som förstår. Andra gör det inte. Ännu.

Senare i sommar när F blir serverad smaskens sallad på egenodlade råvaror kommer han också att förstå. 



*Höron = Hörapparat + Cochlea Implantat