Läkarvetenskapens under

I veckan som gick hände sig under exakt samma timmar tre saker som alla gör mig förundrad.

Min mamma, jag och M fick under nästan exakt samma timmar bedövning och skars, borrades eller sågades i. Några timmar senare var vi alla vakna och i viss mån i farten igen. 

Vad gjorde vi då? Jo, för egen del var det väl inget stort ingrepp. Jag har den dumma egenheten att jag biter itu mina egna tänder. På nätterna är det värst, för då blir jag inte påmind om hur jag pressar ihop käkarna. Min bettskena (sexigare attribut står nästan inte att finna ;-) ) använder jag periodvis väldigt flitigt men ibland "glömmer" jag bort den. Således fann jag mig sittandes med nästan en halv kindtand i handen förra helgen. Tandläkaren kunde ta emot mig redan i tisdags morse. Jag började inventera mina bankkonton och räknade kallt med att den här gången skulle det vara kört... Rotfyllning, titanskruv och krona på det, vad kan det gå lös på? 20.000:- eller nåt? 

När jag la mig i tandläkarstolen sa först tandsköterskan "oj, det var en stor bit som har gått av" innan hon tog lite röntgenbilder. Efter en stund kom min tandläkare in och sa "oj, det var en rejäl bit som fattas där" och jag kände att det var inte bara plånboken som skulle lida utan även jag själv. Tankarna snurrade kring hur ONT det skulle göra när hon skulle borra och hur jag sen skulle få gå runt utan tand innan kronan kom på och så vidare. "Jag lägger lite bedövning så ska vi se om det inte går att bygga upp den här tanden. Vi gör ett försök."

Så blev det. Istället för 20.000:- kom jag undan med 2.000:- vilket inkluderade den årliga undersökningen med tillhörande flour-gegga i melonsmak... Nu har jag fått respit ett tag till och försöker åtminstone använda bettskenan flitigt igen.

Bilder från perpix.se visar hur man byter ut höftleden.

Samtidigt låg min mamma på operationsbordet på ett lasarett där hon fick både ryggmärgsbedövning och narkos. Hon fick sin höftled utbytt. På eftermiddagen väcktes hon och på morgonen därpå var hon uppe och promenerade. Mindre än ett dygn efter operationen (på våffeldagen) stod hon hemma i sitt eget kök och gräddade våfflor till sina barnbarn! Idag har hon inte ont längre och för första gången på ett år kan hon ta flera steg utan att behöva stödja sig på kryckor! Visst är det fantastiskt! =) Jag vet en mamma som kommer att åka till havet och bada varje dag i sommar för att ta igen det hon missade förra sommaren.

Och exakt samtidigt i tisdags låg M sövd på ett operationsbord i en helt annan del av landet. Där skar läkaren med skalpell bakom örat och borrade lite i skallbenet för att kunna operera in en elektrod i örats snäcka, ett Cochlea Implantat. Dagen därpå var hon hemma igen och stod i sitt kök och bakade bröd. Om några veckor kommer M att, efter inkoppling och läkning, ha möjlighet att höra ljud igen på ett öra som i stort sett varit helt dövt i 25 år. 

Jag måste säga att det är fantastiskt vad man kan göra idag; saker som absolut inte gick att göra för etthundra år sedan eller knappt ens för femtio år sen. Den livskvalitet som därpå följer är ovärderlig. 

Jag är så tacksam för att jag lever NU och för att jag lever i landet Sverige där alla (tja, en sanning med viss modifikation, men ändå) har samma möjligheter till läkarvård.

Röd tejp på vita käppen = Har dövblindhet

Min önskan har länge varit att vi i Sverige också ska börja använda röd tejp på vita käppen för att visa att vi har dövblindhet. Och visst, det är inga problem att klistra röd tejp på käppen. Det gjorde jag så fort jag fick min första markeringskäpp för långt mer än tio år sen. Jag hade nämligen läst på internet att så gör dövblinda i många andra länder, bland annat i Storbritannien, Australien och USA. Jag trodde att det var lika känt i Sverige, men tydligen inte. Här var det inget vedertaget tecken för dövblindhet - ännu. Då hjälper det ju inte hur mycket jag klistrar röda tejpmarkeringar på käppen - om ingen förstår varför? Fast, det har inte hindrat mig. Jag reser ju en hel del och det skadar ju inte att kunna informera folk i andra länder om min situation.

Jag försökte för många år sen att få med mig folk i olika dövblindgrupper bland annat på Facebook så att de också skulle sätta röd tejp på sina käppar, men fick mest negativa kommentarer. Folk ville (av rädsla?) inte visa att de var BÅDE syn- och hörselskadade. Den vita käppen visade på deras svaga punkt och att då skylta med att de dessutom var hörselskadade blev för mycket tyckte de. Jag har förvisso hört skräckhistorier om att synskadade i London inte vågar sig ut med sin vita käpp i mörkret eftersom de då tydligt visar att de är "lätta offer" för rån och överfall.

Tyvärr, säger jag, för nog är chansen större att vi blir bemötta på bättre och vänligare sätt om vi visar att vi har dövblindhet, än risken att vi blir rånade just på grund av att vi har en vit käpp med röd tejp? Nog är det bättre att förekomma och visa att vi har svårt att se OCH höra och därmed kanske vi kan få lättare att delta i samhället. Att inte betraktas som ufon med lägsta möjliga IQ. Folk kanske förstår att de måste knacka oss på armen för att få vår uppmärksamhet istället för att bara ropa något. Folk kanske förstår att vi inte hör "här är kvittot" utan istället kan tänka sig att lägga över det i vår utsträckta hand. Folk kanske förstår att när vi går på en buss eller ett tåg så hör vi inte "ursäkta, jag vill bara komma före här" när någon envist måste kliva på våra käppar. För då hade vi nog ryckt undan dem illa kvickt - ingen synskadad vill ha sin käpp knäckt. Det är ju den vita käppen som får fungera som våra ögon. 

Nu börjar det dock hända grejer här! För Tobbe, min käre Usher-vän, han har förmågan, han! Han skrev ett väldigt uppmärksammat inlägg på Facebook för tre veckor sen om den röda tejpen på vita käppen. Detta inlägg har till dags dato delats inte mindre än 34 251 gånger! Trettiofyratusen! Inte nog med det, flera medier har uppmärksammat inlägget och idag skrev till och med Expressen om Tobbe. 

Det handlar - som alltid - om att vara rätt person på rätt plats och i rätt tid. Nu är det verkligen rätt tid för oss dövblinda/med dövblindhet att börja synas och höras! Och Tobbe är absolut rätt person att föra vår talan.