Ett svettigt styrketräningspass

Måndag, veckans första dag. Jobbet på banken slutar 16:45 och jag kliver rakt över torget in på Sats och loggar in mig hos L i receptionen. Vi skojar lite, jag får en stämpel i "2ggr/vecka-kortet" och går ner till spinningsalen i källaren. Spinningpasset börjar inte förrän kl 18:00, men eftersom salen är tom passar jag på att revirmarkera min favoritcykel.

Favoritcykel, ja de är väl likadana allihop men jag vill ha den cykeln som står mitt framför instruktörens cykel, bakersta raden av tre. Om jag måste, så flyttar jag på cyklarna framför, så att de inte står i vägen för mitt smala synfält. Jag, som nästan inte hör vad instruktören säger - framför allt inte när musiken sedan är igång - är extra beroende av att försöka se instruktören. Kanske kommer jag att kunna avläsa på läpparna vad han säger i annat fall har jag lärt mig följa gester eller försöka uppfatta hur fort hans ben rör sig på tramporna för att i kombination med rytmen i musiken förstå vilken takt jag ska trampa och vilket motstånd jag ska ha på tramporna.

Vi får alltid en liten utskriven pappersbiljett som lämnas till instruktören, men jag inser att jag inte fått med mig någon sådan. Jag går upp i receptionen igen och säger till L att jag tydligen missade säga till att jag inte bara skulle träna styrketräning, utan också anmäla mig till spinningpasset jag förbokat. "Ja, jag har biljetten här" säger han och håller fram den. "Du glömde dem på disken (vit papperslapp på vitmålad disk) så jag ropade 'Tina, Tina' flera gånger, men du reagerade inte." Nej, så klart att jag inte hörde eftersom det spelas skvalmusik i receptionen också. Men strunt samma, jag ler bara åt honom, höjer mina ögonbryn, himlar med ögonen och skakar på huvudet som för att visa att jag varit helt förvirrad och tar biljetten. Orkar inte ta upp det där med hörseln igen, det är oviktigt just nu.

Nere i omklädningsrummet hänger jag in mina kläder i ett skåp, men när jag ska ta en sak slår jag huvudet i något jag inte sett. Den som haft skåpet bredvid mitt har lämnat skåpdörren på glänt. Det missar jag, men mitt huvud missar det inte. Aj! Gnider hårbotten lite som man gör när man slagit sig. Inte så farligt.

Nu har jag en timme på mig att träna lite styrketräning. Jag går försiktigt för att inte krocka med allt folk som kliver kors och tvärs i lokalen. När jag passerar mellan två stationer stöter jag emot något lite lätt och känner hur jag blir dyngblöt på ena foten. Tittar ner och förstår att jag stött emot någons vattenflaska, som tydligen stått utan lock på golvet bredvid en av maskinerna. Jag följer vattenpölen på golvet, hittar flaskan, reser den upp och mumlar "oj, förlåt".

Det är lite kö på en del stationer, så när jag upptäcker att "lårmuskelmaskinen" är ledig försöker jag gena mellan två andra maskiner innan någon annan hinner före. Det såg helt fritt ut när jag tittade, men likväl slår jag axeln i någon maskin på vägen. Aj! Gnider axeln och tänker att där hittar jag nog ett blåmärke om ett par dagar som jag inte begriper var det kommer ifrån.

Tricepsmusklerna får jobba med en stång fäst vid en vajer och uppenbarligen har den som nyss tränat på andra sidan om "multistationen" inte tagit bort sina grejer så jag slår huvudet i en järnstång och tackar min lyckliga stjärna för att stången missade glasögat. Kunde blivit dyrt. Eller slutat värre.

Sen tittar jag mig väldigt väldigt noga runt och smyger bort till en till synes ledig träningsbänk. Hoppas hoppas hoppas nu att den verkligen är ledig och att det inte står någon intill och blir irriterad för att jag norpar bänken mitt framför ögonen på vederbörande. Ok, ingen som reagerade. Jag ställer in bänken i önskat läge och går för att hämta hantlar. Hmm... Det är inte lätt det här. Folk är inte så duktiga på att lägga tillbaka hantlarna på rätt plats efter sig och eftersom det är såna där blanka kromade hantlar har jag svårt att se vikten på dem. En liten liten siffra som är stansad på sidan. En av niokiloshantlarna saknas, men den verkar vara upptagen just nu. Jag väljer åtta kilo istället och går tillbaka för lite bicepsträning.

När jag smyger tillbaka till ställningen för att lägga tillbaka hantlarna slår jag i smalbenet i något som gör fasligt ont och det hörs en dov duns. Jag flyttar blicken ner mot golvet och där ser jag niokiloshanteln jag nyss letade efter. Aj!

Innan spinningpasset börjar har jag för vana att gå in i ett rum där det finns mattor och träna "plankan". Där inne är det oftast lite nersläckt, så det är inte det lättaste. Jag smyger in genom dörröppningen, vet att direkt till höger hänger mattorna. Finner dem och lyfter ner en sådan. Smyger försiktigt mot väggen där gummigolvet finns men stöter emot något där det brukar vara tom golvyta. Tjoff, liksom. Det gör inte ont, men jag känner att det rör sig. Ok, jag stötte visste emot någon.

Smyger bort mot gummigolvet och hoppas att jag är på rätt plats. Uppfattar det som att det redan finns folk här, så jag slänger ut en fråga: "Får jag plats här?" Hör ett jakande svar, sätter mig på huk och känner efter med händerna var det är fritt innan jag lägger ner min matta. Medan jag ligger på golvet vänder jag ansiktet mot dörröppningen. Lokalen utanför är upplyst och i motljuset anar jag en person på golvet där jag nyss stötte emot något. Ojsan, om det är som jag misstänker, har jag tydligen sparkat till någon! Uj, nu skäms jag lite, men å andra sidan var det inte så smart av denne någon att lägga sig mitt i gången där folk passerar, så jag skakar bort den känslan.

När jag till slut sitter på spinningcykeln är jag väldigt glad att den står stilla på sin plats. Jag kommer ingenstans, kan inte välta, kan inte cykla på någon eller slå till någon. Och jag har min favoritcykel, den som det står nummer 17 på. =D

Snöängel

Just det, jag lovade ju bildbevis på när jag gjorde snöänglar i Sundsvall.

Vadå? Ni trodde väl inte jag skulle fega ur? Inte jag inte! Inte ens mina tunna nylonstrumpor och det faktum att både kjol och kappa åkte upp till nya astronomiska höjder fick mig att avstå. Här kommer bilderna. 

This is me, take it or leave it! =)

Föreläsare <- Informatör -> Bloggare

Under många år efter att jag "kommit ut" som DövBlind och kommit i kontakt med Region Skånes DövBlindteam fick jag en massa ovärderlig hjälp och stöd från dem. Det var bland annat i form av kuratorssamtal, hjälp att skaffa olika hjälpmedel, träffar med andra dövblinda, teckenspråksutbildning mm mm.

På senare år har mitt hjälp- och stödbehov inte helt avtagit, men minskat betydligt sedan jag för nästan tretton år sen hade störst behov. Nu är det "payback time". Nu är det min tur att bidra till att informera om dövblindhet och att direkt eller indirekt stötta andra som kanske nyligen fått sin diagnos eller som inte haft kontakt med andra dövblinda tidigare.

Jag vill också passa på att slå ett slag för skrivandet (bloggandet) som egenterapi. Även humor fungerar ju terapeutiskt, vilket tagits upp i många sammanhang. Varför då inte kombinera de två - skrivandet och humorn?

Förutom att det har gått att länka till min blogg från Nkcdb:s hemsida, har jag deltagit som föreläsare vid några olika tillfällen. Förra året påbörjades en landsomfattande fortbildning inom Arbetsförmedlingens rehabgrupp. Där har jag, T och E fått äran att bidra genom att berätta hur det är att leva som dövblind. Jag har även jag fått resa till Jylland i Danmark och hålla föredrag tillsammans med H. Då bodde vi på slott, minsann. I höstas fick jag följa med H till Nord-Irland i en USB-sticka. Kvinnor som reser i USB-stickor är väldigt små i maten, så där missade jag middagen på slottet ;-) 

Imorgon flyger jag och T upp till Sundsvall där vi möter upp E, H och några till, för sista omgången med Arbetsförmedlingen. Det blir en lång dag. Upp innan tuppen för att hinna med flyget till Arlanda, där det blir ett snabbt byte till Sundsvallsflyget. Några timmar senare gör vi den omvända turen och lär vara hemma strax innan midnatt. Jag har kollat väderleksrapporten på internet och det ska tydligen finnas snö där uppe. Mitt mål, förutom att göra mitt bästa på föredraget förstås, är att tillverka snöänglar. Bildbevis kommer senare. 

För övrigt har jag kunnat informera även på

andra ställen. Bland annat intervjuades jag för ett par år sen av en tidning, "ETC/Malmö", med rubriken "Ser inte, hör inte". "Fältbiologerna" intervjuade mig för en artikel med rubriken "Friluftsliv med förhinder" i sin medlemstidning (inte många dövblinda sysslar med fågelskådning) och för ett par månader sedan ombads jag författa en artikel i en svensk/finsk tidning som heter "Vi hörs". Därutöver får jag ofta frågor och blir intervjuad av olika personer, studerande och andra intresserade via min blogg. Bloggen skrev jag ju från början i samband med att jag fick Cochlea Implantat, så många kontakter har det blivit i de frågorna, men det är himla kul att jag även kunnat bidra på mitt sätt när det gäller just dövblindheten i flera olika sammanhang. 

För det är ju så, att vi dövblinda faktiskt finns överallt, det är bara det att vi inte är så många. (Cirka 2.500 i Sverige.) Och vi syns kanske inte så ofta eftersom alltför många tragiskt nog sitter isolerade i sina hem. Helen Keller var den första som verkligen syntes ute i samhället. Idag har vi internet, tolkservice, möjlighet att få hjälp av ledsagare, mer avancerade hjälpmedel osv. Vi har långt ifrån nått en acceptabel nivå och med minskade ekonomiska anslag blir det inte lättare framöver, men med information hoppas jag kunna hjälpa till att lyfta fram frågan. Än så länge har jag ork och energi nog att tala för mig och mina dövblinda vänner. 

Men som någon sagt tidigare, det här med dövblindhet är varken vitt eller svart. Det är grått i alla möjliga nyanser. Inte "Femtio nyanser av grått" utan snarare "Tvåtusenfemhundra nyanser av grått" där var och en ser och/eller hör på sitt sätt.

Och en av dem är jag.
Föreläsare <- Informatör -> Bloggare.