tisdag 30 september 2014

Resfeber (Avsnitt 3)


Äntligen kom avresedagen! Vi har planerat och drömt om denna resa i flera år: Yellowstone National Park i USA! 

Planering har inte bara innefattat flyg, bilhyrning och hotellrum utan för mig har det även handlat om en massa saker som hört ihop med min dövblindhet. Förutom att jag packat ner reservglasögon, reservkäpp, reservbatterier, hörapparat mm, så hade vi bokat assistans på flygplatserna för att enklare och smidigare kunna förflytta oss mellan de olika gaterna. Speciellt på LAX (Los Angeles) kändes det viktigt eftersom vi hade väldigt kort tid för byte där. 

En annan sak som var viktigt var HUR och VAR vi skulle sitta i planet. För jag ville gärna ha F till vänster om mig, där jag har mitt CI-öra, så att jag kunde konversera med honom och så att han kanske kunde hjälpa till om det var något flygpersonalen ville säga till mig eller så. Jag ville också förvissa mig om att jag inte skulle bli bländad av något fönster - som bekant är solen väldigt stark ovan molnen. Sådant som andra tycker är totalt oviktigt och inte kan förstå vidden av, det kan bli stora saker för mig...

Vi var i god tid på Kastrup och vid check-in-disken träffade vi på en man med fantastisk god serviceanda. Vi hade nämligen inte lyckats checka in på planet London-Los Angeles själva och vad vi kunde se vid en förhandstitt, verkade våra platser inte vara bredvid varandra. Som dövblind känns det inte alls bra att inte hamna bredvid sitt resesällskap. Han lyckades förvisso inte lösa problemet där och då, men vi blev i varje fall lugnare.


I säkerhetskontrollen råkade jag ut för en extra slumpmässig granskning, vilket innebar att de lyfte ut alla grejer ur mitt handbagage och röntgade dem ännu en gång. Inte nog med att jag inte hörde vad kvinnan sa, utan fick dessutom bevittna ett mindre kaos bland mina väl och ordningsamt nerpackade prylar. För en synskadad är detta fruktansvärt stressande och jag höll på att få en mindre brytning innan F kom till min räddning genom att tala lugnt och sansat. Dessutom: Om man som svensk ser lite lätt frågande ut när en dansk pratar, upprepar de inte vad de sagt på danska, utan växlar istället över till engelska. Med dansk brytning! Försök förstå det, om ni kan. ;-)

En kopp kaffe och en tonfisksmörgås senare var vi framme vid C27, där planet till London stod och väntade. Så gjorde även min vän M som jobbar på Kastrup! En stor kram och lite småprat senare fick vi borda planet först av alla. (M försökte också komma åt vår bokning på LA-planet, men lyckades inte. Det får lösa sig när vi kommer till London, helt enkelt.)


Jaha, Heathrow nästa, men VAR fanns den bokade assistansen? Som tur är, har F inte dövblindhet, så vi gav upp och letade oss fram till anslutningsbussen själva. Heathrow är ju stort som en hel stad!


Innan vi fick våra boardingcard fick vi svara på frågor. Många frågor. Security för att resa till USA innebär en massa märkliga frågor som en annan tycker verkar irrelevanta för en semesterresa: Var jobbar du? Handelsbanken. Vad gör du där? I´m a banker. Vilka är dina arbetsuppgifter? Tja, jag gör allt möjligt. Ja, men var gör du mer specifikt? Eeehh? Jobbar du i receptionen? Jaja okej, men då säger vi att jag gör det, då... (F ansåg att jag hade nergraderat min yrkesroll medan jag bara var glad att slippa svara på fler frågor.)

Planet till LA skulle avgå kl 14:00, var tanken. Strax efter kl 13:00 blev vi anvisade våra platser - återigen först av alla, pga min vita käpp. Först närmre halvtre var vi i luften, en halvtimme försenade. Hoppas de har "medvind" och flyger in den tappade tiden, så att vi inte missar vår anslutning till Salt Lake City. Assistansen kan vara avgörande, för om den fungerar lika undermåligt som i London blir det tight. Jaja, det återstår att se.


En timme; snacks och dricka. Två timmar; varm mat, kyckling eller nån pastarätt. Tre timmar; kaffe. Fyra timmar; upp och gymnastisera en sväng. Fem timmar; slumra till. Sex timmar; läsa bok på iPaden. Sju timmar; snacks och dricka igen. Det borde finnas ett gym med spinningcyklar längst bak i planet, så mycket kolhydrater som man bjuds. Konstaterar bekymrat att alla kex, bröd och kakor lägger sig som en värkande degklump i magen.


Sista materbjudandet fick vi efter tio timmar; en liten pan pizza. Den tackade vi nej till, för då kände vi oss rejält dästa. En kopp kaffe senare var vi framme i Los Angeles inom planerad tid, trots förseningen från London. Vi hade dock tilldelats platser nästan längst bak i planet, vilket gjorde att vi inte kom av planet särskilt snabbt. Nu gällde att hasta för att hinna med anslutningsflyget till Salt Lake City på 1½ timme. Problemet var bara att det inte dök upp någon assistans här heller!!! (Uselt, uselt! Innebär det att någon med synskada eller dövblindhet aldrig kommer att kunna resa ensam till USA?)


I den första säkerhetskontrollen vinkades vi före när de såg min vita käpp. Kön som ringlade sig bredvid oss såg ut att vara en timme lång, så detta tackar vi allra ödmjukast för! Här satt en mysig och gemytlig rutinerad äldre svart man (lite Morgan Freeman-lik) som ställde lite frågor kring vårt syfte med resan till USA. F som nu var van från tidigare detaljerade utfrågningar berättade om vår resa in i minsta detalj; Salt Lake City, hyrbil, Yellowstone en dryg vecka, tillbaka till Salt Lake City för återresa till Los Angeles där vi ska hyra ny bil och köra längs med Highway 1 till San Francisco totalt tio dagar. 

"Morgan Freeman" satt och nickade intresserat och lyssnade tålmodigt utan avbrott och när F var klar svarade han med ett stort leende: "Thank you SIR, that was a VERY good answer. I have NO further questions!" Något generade förstod vi såklart genast att vi hade kunnat nöja oss med att berätta att vi var på semester, men... Sedan fortsatte han att glatt leende berömma F:s snygga jacka. (Min gamla Fjällrävenräven-jacka.) Smittade med minst lika stora leenden rusade vi sedan raskt vidare. Vilket härligt välkomnande till USA!

Vi åkte på att visa passet minst ett par gånger till innan vi till sist var framme vid våra bagageband. Vi skulle nämligen lyfta över väskorna till ett annat bagageband. En liten tunn man som nästan såg för skröplig ut för att ens orka lyfta F:s lilla kabinväska hade den tuffa uppgiften att ta emot dem... 

Tiden började rinna iväg, så vi småsprang från terminal B till terminal 3, som låg några minuters gångväg bort. Väl där fick vi fatt i en man i informationsdisken som orolig berättade att vi nog inte skulle hinna med vårt plan till SLC. Han visade vägen till några tjejer som skulle hjälpa oss, men oj, vad orutinerade de var. Flicka 1 knappade på en skärm, men lyckades inte checka in oss, flicka 2 försökte först hon också men visade oss sedan till en kö där inget hände, flicka 3 försökte checka in oss en gång till innan hon visade oss till en manuell incheckningsdisk. Detta strulet gjorde att vi förlorade minst tio värdefulla minuter.

Vid den manuella disken satt flicka 4, som efter sju sorger och åtta bedrövelser faktiskt lyckades checka in oss på vår flight. Hon tryckte snabbt ner boardingkorten i F:s hand och skrek: "RUN!", vilket vi gjorde! Ja jäklar vad vi sprang uppför rulltrappan, runt hörnet, trängde oss i ytterfil före så många vi bara hann. Jag hakade fast som en vante i F:s arm samtidigt som jag viftade med käppen framför mig för att skrämmas lite. 

Tyvärr uppstod det flaskhals igen i säkerhetskontrollen. Efter att passerat kamerorna slet vi åt oss våra grejer från plastbackarna och med uppknutna skor och löst hängande skärp sprang vi så svetten lackade för att finna när vi kom till gate 44 att vi ändå hade missat sista shuttle-bussen med bara någon minut.

Jaha, det var bara att vandra bort till Customer service för att boka om till nästa plan. "Nej, det går inte, det finns inte fler avgångar idag." fick vi till svar av en "förvirrad kvinna". (Ja, förlåt, men jag har nog aldrig sett någon som sett så förvirrad ut på sin arbetsplats.) F, som ju är en snabbtänkt man, kom ihåg att det visst fanns ett senare plan. "Jodå, det finns en avgång klockan 21:15." "Nja, men det är inte American Airlines, det är United Airlines." svarade "förvirrade kvinnan". "Nästa plan går först imorgon." Då grep tack och lov hennes mer rutinerade kollega in och räddade situationen genom att berätta för "förvirrade kvinnan" hur hon skulle göra för att boka om oss på nästa plan.

"Förvirrade kvinnan" var ytterst fascinerande att betrakta, vilket vi fick chansen att göra under en dryg timma medan hon satt i telefon för att fixa vår ombokning. Hon var uppenbarligen mer intresserad av sitt utseende än av sitt jobb, det märkte vi snart. Håret var omsorgsfullt fluffat, sprayat och uppsatt med en sjal, naglarna var oändligt långa och glittrigt målade enligt konstens alla regler, axelremsväskan kramade hon hela tiden med ena armen medan hon filade lite på naglarna emellanåt, puffade till håret och tuggade frenetiskt på ett tuggummi som om hon var en idisslande ko. Ni vet, sådär så att hela käken ser ut att snurra i en åtta samtidigt som tungan sträcks ut lite mellan varje tugga. 

Till sist hade vi våra nya boardingkort i handen och sprang som i hundrameterslopp raskt vidare till terminal 8 (som för övrigt låg flera kilometer bort i helt andra änden av flygplatsen), där vårt plan till SLC skulle avgå kl 21:15. Naturligtvis var inte strulet klart då! Först och främst skulle vi tydligen haft helt andra boardingkort än de vi fått - då fick till och med F extremt hög puls ;-) Det löste sig dock, men sen visade det sig att ovanpå allt var SLC-planet var försenat med en hel timme. Incredible! 

Klockan ett mitt i natten lokal tid var vi framme, men våra väskor som ju hade åkt med det första planet var borta! 

Men se då var JAG - den synskadade - vaken och fann dem inlåsta bakom glaset i American Airlines depot. Min fuchsia-rosa väska syns nämligen på flera kilometers håll ;-) Inte ens en blind kan missa den väskan.


Vi kände oss lugna med detta och tog en taxi till vårt hotell där vi lyckades sova några timmar innan det var dags att hämta väskor och hyrbil nästa morgon. 

Då började strulet med GPS:en men det orkar jag inte berätta om idag ;-)

torsdag 18 september 2014

"Vira Blåtira"


"Vira Blåtira" är vad F kallar mig just nu...

På vägen ut från hissen efter mötet med H på DövBlindteamet ser jag att den automatiska dörren står öppen. Jag som är aningens sen till lunchen med några dövblinda vänner tar snabba kliv mot dörren för att hinna ut innan den stängs. Jag hinner INTE! Trots att jag har min vita käpp i handen missar jag att dörren slår igen med full kraft. Den slår igen rakt i mitt ansikte. 

Det känns som en evighet innan jag förstår vad som hänt. Jag står dubbelvikt och känner mig som om jag ska svimma medan jag famlar med fingrarna mot mitt ansikte. Får fatt i glasögonen som hänger på trekvart. De är alldeles nya och min första tanke är: "Måtte de vara hela!" Det var de. Helt var däremot inte mitt ansikte. Jag känner något vått som rinner nerför kinden och ser att det är rött. Blod. Jag känner också en stor bula som växer under mina fingrar strax under ögat. Ett blodkärl har brustit och bulan är snart stor som en vindruva. Öppnar ögat och kan se ljus. Ögat är uppenbarligen helt. Kinden är däremot inte hel. Tänderna då? TÄNDERNA!!! Skräcken fortplantar sig som en värmevallning igenom kroppen innan fingrarna kan konstatera att det inte är några skador på dem.

Klockan tickar och jag vet att mina vänner väntar på mig där på restaurangen, så jag har inte tid att gå tillbaka och leta upp en toalett och spegel. Jag öppnar den tunga dörren igen och tar mig ut i solen. Medan jag käppar mig fram över kullerstenarna med högerhanden, torkar jag om och om igen av blodet som rinner i ansiktet med vänsterhanden. Det tar tio minuter att komma dit jag ska och utanför står P som genast förstår vad som hänt, ger mig en kram och leder mig till toaletterna så att jag kan tvätta av blodet.

Alla de andra, som ju också har dövblindhet börjar diskutera blåtiran:
"AJ! Ja, det där känner vi igen!" 
"Men, vad hände?" 
"En dörr, ja usch! Vi vet hur det är."
"Men det skyller väl alla på, som har en blåtira? Att det är en dörr..."
"Menar du att vi dövblinda är lovligt villebråd, då? Så att våra partners kan ge oss en lusing ibland och sen säga: 'Onej, jag har inte slagit henne! Hon har bara dövblindet och har gått in i en dörr som vanligt. Det gör alla synskadade med jämna mellanrum.' " 

Vi skämtar lite till för att avdramatisera våra respektive blåtiror och sen avslutar U med veckans bästa kommentar innan vi byter samtalsämne: "Har du inte lärt dig vid det här laget att du alltid ska ha en isbit med dig i fickan!" =D




Dagen därpå är jag och F på stan tillsammans med tusentals andra för att heja på löparna i Helsingborg Marathon. Vi går arm i arm och F känner hur han får ilskna blickar medan jag får medlidsamma blickar. "Om det är så att jag får ilskna blickar, så får jag ta det." säger F "Det tyder i så fall på sunda åsikter hos folk." (Fast, det var nog mest på skämt han sa så, för inte trodde någon att F verkligen var den skyldige, så glada som vi var denna soliga dag, F och "Vira Blåtira".)

På måndagen var det kollegornas tur att undra vad som skett. "Gått in i en dörr." Det låter så ofantligt fånigt att svara så, trots att det är precis vad som hänt. Kollegan T rådde mig att smeta tandkräm på blåtiran, så skulle det blekna. "Tandkräm?" sa jag, men tänkte att T är norrlänning och där har de kanske inte bara surströmming och pitepalt, de kanske sitter på några riktigt fina husmorsknep som vi skåningar ännu inte känner till. 

Eftersom jag nu börjat tycka att det är lite jobbigt med alla blickar och frågor kring blåtiran, tänkte jag att tandkrämsknepet kan vara värt att prova under natten i varje fall. Den tandkräm jag just nu använder är blå, så nog såg det märkligt ut att smeta på BLÅ tandkräm i ansiktet. Minten i tandkrämen var så stark att ögat började tåras och när tårarna rann nerför ansiktet tog de med sig den blå tandkrämen så att det såg ut som jag blödde blått blod. (Nej nej, icke är jag blåblodig; farfarsfar var en enkel repslagare i Flen medan morfarsfar var statare i Fleninge...) 

Om nu inte tandkrämen gjort den nytta den verkligen var tänkt för, så kan jag meddela att örngottet åtminstone doftar fräscht av mint... 





(Översta bilden visar blåtiran dag två, medan med undre bilden visar blåtiran dag sex, efter att jag provat tandkrämsblekning. Det har förvisso bleknat men är i gengäld utspritt över halva kinden. Min morfar sa alltid: "Det går över tills du gifter dig!" Det hade han fullständigt rätt i. Det lär det göra.)

torsdag 11 september 2014

Lånebarn


Hej! Jodå jag är tillbaka igen. Jag har varit ute och rest lite i världen... Men nu är jag här igen. Lovar skriva om Resan, men det kommer i annat inlägg. Nu ska jag berätta om hur det kan vara att vara barnvakt i några timmar. Ur mitt dövblindperspektiv ;-)

"Barnvakt" det låter något det - barnen i detta fallet har redan uppnått åldern åtta (pojke K) och tio år (flicka E), så de är ganska självgående.

Jag är moster åt tre grabbar kring tjugoårsåldern och faster åt dessa två. Eftersom jag - tyvärr - inte har några egna barn, är det mina fem syskonbarn som jag är stolt över - och skryter om såklart - när mina vänner eller kollegor pratar om sina ättelägg.

Ibland händer det att jag får den äran att vara barnvakt - eller som jag kallar det: "får låna dem" - och det gör jag mer än gärna. Fast, visst händer det att jag är otroligt nervös att något ska hända, som tex i somras när jag och de "små" badade i havet. De befinner sig mer under vattenytan än över den och jag blir alltid lika orolig varje gång de försvinner ur mitt synfält.

Häromkvällen skulle i varje fall E och K komma hem till mig några timmar då föräldrarna var upptagna med annat.

Vi började med att fika lite melon. Jag stod vid köksvasken och skar upp melonen och när jag var klar kallade jag på E och K. Jag hörde dem inte, så jag gick runt i min lilla lägenhet och letade efter dem. "Var är ni? Är ni ute på balkongen, eller?" Rätt som det var upptäckte jag dem där de satt och små-fnissade vid köksbordet. De hade suttit där hela tiden, men hamnat utanför mitt synfält... Jag hade alltså återigen tappat bort dem, fastän de bara befann sig några decimeter ifrån mig.

Därefter skulle vi gå ner till stadens centrum där E skulle spela klarinett under en timme. Vi gick den lugna vägen genom en park och hade på så vis endast ett övergångsställe att passera innan vi var framme. En åttaåring och en tioåring håller kanske inte gärna i handen längre, vilket jag helst hade önskat för att ha fullständig kontroll på var de var, så det var en aning nervöst att hålla på att vända huvudet åt alla håll för att se var de var, för att avläsa på deras läppar när de pratade och för att samtidigt försöka hålla koll så att jag inte trampade fel eller krockade med något. (Jajaja! Käppen var med! I väskan... Jag inser ju alldeles TYDLIGT nu i efterhand att där gjorde den inte speciellt stor nytta.)

När vi kom fram till lokalen där E skulle spela var där en massa barn och en del föräldrar. För mig som var ovan i den miljön var det lite nervöst. Plötsligt förstod jag att ett annat barns mamma pratade med mig. (Hjälp! Du ska inte prata med mig! Jag är ingens mamma och dessutom hör jag inte här!) När jag såg hennes blick som var fäst mot mig och att hennes läppar rörde sig som om hon pratade med mig - jag gissade att det handlade om att barnen skulle kunna ha sällskap hem efter spelningen - förekom jag henne snabbt: "Jag är E:s faster. Hon ska inte åka hem direkt efter spelningen utan stanna hos mig i stan." Hoppas nu att det var det hon frågade om!

Jag och K satt med och lyssnade en stund medan de fyrtiofem barnen i tio-elvaårsåldern spelade i blåsorkestern. Det var ett fantastiskt ljud för mina CI-öron. Barnen var knäpptysta och satt som små tända ljus. Ja, när de inte spelade, alltså. De två "ledarna" talade lugnt och sansat till dem. Musiken de spelade var så samstämd och mysig - jo, detta passade verkligen mina CI-öron! 

Efter en stund gick jag och K iväg och handlade kvällsmat på Ica. K lät mig hålla honom i handen, vilket kändes väldigt tryggt för mig nu när käppen låg i väskan. (Hhrrmmm...) Vi gick runt där i affären och K hjälpte mig att hitta det vi skulle ha. Det gick mycket fortare än när jag handlar själv och får leta i evigheter hylla upp och hylla ner. När jag betalade varorna upptäckte jag att K under tiden packat ner varorna i kassen - en väluppfostrad åttaåring, minsann! =D

Vi mötte upp hans syster, E, och gick i samlad tropp hem till mig för att käka kvällsmat. Tryggast var att promenera samma väg tillbaka, igenom parken. När vi var ett par hundra meter hemifrån öppnade sig himlen och inom ett par minuter var vi rejält genomblöta. Vi gjorde vårt bästa för att komma hem så fort som möjligt, men nu immade mina glasögon igen. Båda barnen skrattade gott åt mig när jag famlade mig fram där i ösregns-dimman. (Käppen låg fortfarande i väskan...) 

Så fort vi kom in i min lägenhet klev vi ur allt det våta och svepte in oss i varsitt stort, torrt och varmt badlakan. Medan barnen fick roa sig en stund framför varsin dator/iPad fixade jag till kvällsmaten och sedan satt vi och hade det mysigt i köket med varma smörgåsar och morotsjuice.

Sedan fick faster en Instagramlektion av tioåringen. "Nu ska du 'lajka' mina bilder!" Muspekaren for som en speedad geting över skärmen och jag hann nästintill inte fatta någonting, men om ni undrar varför Tina, femtio-plus, har 'lajkat' en massa "duckface"-bilder så hävdar jag i alla fall att jag är totalt oskyldig!!!