Rövspringare möter DövBlind

Att galenskaper kan visa sig i många olika skepnader, har jag bittert fått erfara den senaste veckan... Den ena sortens galningar lämpar sig inte för det skrivna ordet medan den andra sortens galningar ska få ett tappert försök här nedan: 

Den senaste veckan har södra Sverige drabbats av enorma mängder insekter, vilket inte alls är ovanligt under den varma sommarperioden. I år har det varit en, för mig, ny sorts plågoandar som sätter sig precis överallt och helt enkelt, bara kryper. Kryper på din kropp, kryper ner under dina kläder, ja kryper till och med ner i dina underkläder, kryper ner och gömmer sig i ditt hår (speciellt om det är lockigt som mitt), kryper på dina armar, kryper på dina ben, kryper över dina kläder, kryper ner i din väska, kryper över hela ditt badlakan, kryper över din mat och simmar i din dricka. Om de åtminstone hade haft vett att drunkna i den! 

(Bilden visar en "blygrå rapsvivel" i mycket stor förstoring. Som man kan se, har den utrustats med något som liknar en snabel. Denna "snabel" är jag övertygad om att den kan använda som en snorkel, vilket väl förklarar varför den inte drunknar.)

Träffade väninnan M i tisdags när jag hade en ledig dag. Vi hade packat ner badkläder och handduk och begav oss ner mot stadens fina strand. Nu bör nämnas att M också har dövblindhet, och alltså - precis som jag - utrustats med ett extra känsligt taktilt sinne. 

Väl där började vi alltså skutta omkring som de värsta duracellkaniner. Vi kan beskriva det så här: Jag gjorde av med energi motsvarande fem spinningpass under den knappa timme vi satt där. Eller "sitta" gjorde vi väl knappast, jag ska istället vara ärlig och säga att vi hoppade, skuttade, sprang omkring, krafsade, hojtade och skrek okvädesord. "Gaah! Kan man inte anmäla de här odjuren för förargelseväckande beteende?!" var något av det snällare som kom över mina läppar just då. M spann vidare på idén, men vände då istället det hela mot MIG och det beteende varelserna fått MIG att uppvisa... 

Och det ska jag säga, dessa obehagliga små kryp (som om det inte var nog förra veckan) fick därmed i sin tur MIG att riskera anklagas för förargelseväckande beteende. Vad som hände var nämligen att de gjorde skäl för sitt öknamn "rövspringare" genom att krypa ner i mina trosor och göra just det. De kröp ner i min BH och lekte "pigtittare" och det ska jag säga, att DET gör ingen, jag förtydligar INGEN ostraffat! 

Som om okvädesorden inte var nog, blottade jag även (Det var dock av misstag, jag lovar!) en och annan o-solad kroppsdel lite för mycket i min iver att få dessa mångbenta - och i mina gråstarrsfyllda RP-ögon - nästan osynliga parasiter att försvinna till sällare jaktmarker. 

Ooops! Nu höll det verkligen på att gå för långt. Jag såg för mig hur vuxna personer i vår närmaste omgivning höll för sin barns öron och ögon, som för att göra de små stackarna dövblinda, för att de då skulle slippa uppfatta att det skuttade runt en halvnaken tant som skrek svordomar åt höger och åt vänster. Jag såg för mig hur farbror polisen skulle köra ner på stranden i full utryckning och såg ambulanspersonalen farande efter dem med tvångströjan i högsta hugg, så jag virade istället in mig i både handduk och sarong för att försöka komma undan allas blickar och de små äckliga, grå irritationsmomenten.

M försökte locka både med valium, mat och kaffe. Jag tittade på henne och LYSSNADE.

Vi klädde på oss, packade ihop våra persedlar och fann ett fik där vi åt en väldigt god laxsallad med en massa grovmalen svartpeppar på. Jag tänkte som så, att OM någon av de där "rövspringarna" hittat ner i salladen, så kamouflerades de av pepparkornen... Kaffet drack vi sedan inomhus. Det kändes lugnast så ;-)



PS: Tack kära M för en annars mycket trevlig dag! ...och för inspirationen till den här berättelsen =)

Ohyra!

Det här är onekligen något som är extra obehagligt för en som är synskadad:

Sista tiden har det varit väldigt varmt och som vanligt under sommartid har jag fönster och altandörr lite på glänt för att vädra.

För någon dag sen upptäckte jag ett litet djur på väggen i köket, men tänkte att det var väl något litet mal eller så, som tagit sig in genom den öppna altandörren.

I förmiddags fick jag för mig att jag skulle röja lite, så jag källsorterade sopor för att gå ner med dem och dela upp i de olika tunnorna. Då var det ett sånt där litet flygfä som irriterade mig och satte sig på mina ben. Jag lyckades ha ihjäl djuret och fortsatte sortera sopor.

Satt sen och chattade med en kompis om hur tråkigt det var att städa, men att jag nog borde göra det. Hon föreslog att jag skulle göra det en annan dag och jag svarade att jag skjutit upp städandet ganska många gånger tidigare...

Jag gick mellan vardagsrummet och köket och plockade lite smått. Sen fick jag plötsligt syn på mer än ett flygfä och tänkte att det var attans vad många de var.

Efter lite mer plockande blev det dags att städa lite på översta hyllan intill kylen. Jag lyfte i ett paket gryn och fick PANIK! Det kryllade i paketet och det flög runt öronen på mig! (Just nu när jag skriver detta, tycker jag att det kliar och kryper över hela kroppen på mig! Bara tanken på dem får håret på armarna att stå rakt ut och jag ser ut som en nyplockad höna.)

Jag kastade paketet i soporna direkt, men upptäckte att det kröp fler varelser på hyllan. Småsnyftande ringde jag mamma: "Jag har fått nån slags mjölbaggar, vad ska jag göra?" "Ring Anticimex och fråga, för säkerhets skull." sa hon.

Så det gjorde jag, men där hamnade jag hos en telefonsvarare som - tror jag - bad mig trycka si om det var getingar och trycka så om det var xxx. Jag var förtvivlad för jag HÖRDE inte vad rösten sa och tryckte fel hela tiden. Normalt brukar jag strunta i att trycka på några knappar, för hos de allra flesta hamnar man i växeln om man inte gör det. Dock inte här.

Då gav jag upp och ringde hyresvärden istället som pratade högt och tydligt. Jag rekommenderades att slänga ALLT och städa så gott jag kunde. "De ska svältas ut. Skulle du trots allt inte bli av med dem, får du kontakta oss igen, så ringer vi Anticimex. Men prova med sanering först, för man vill ju helst undvika gifter."

Men HUR städar man bort mjölbaggar när man KNAPPT SER dem??? Jo, en del av dem såg jag, men säkerligen långt ifrån alla. Jag upptäckte att några av dem befann sig inne i skåpet ovanför kylen. Kylen behövde dras fram. När jag stod uppe på stegen för att plocka ut grejerna ur skåpet blev jag flera gånger så skrämd när det rörde sig att jag höll på att trilla ner för stegen. Det har jag gjort förr och DET är inte kul!

Efter några timmars panikstädande ringde jag pojkvännen som slutat jobba för dagen och grät över de äckliga djuren. Fem minuter senare var han hemma hos mig och hjälpte mig att ta död på några fler av dem. De åkte in i dammsugaren, vi kastade matvaror, jag diskade, städade ut hyllan och skåpet. Kyl/frys drog vi fram och spisen drog vi fram.

Efter att pojkvännen gått hem har jag hittat minst femton flygfän till samt för säkerhets skull tömt även de andra skåpen och kastat alla torrvaror. Det som inte var öppnat, har jag stoppat i plastpåsar. 

Frågan är om jag kan sova i natt, för HUR MÅNGA av de där äckelvarelserna har jag INTE hittat? Nu får jag bara HOPPAS hoppas hoppas på att de som är kvar inte muterar i natt och förvandlas till varulvar som suger mitt blod i brist på mjöl, gryn eller pasta... 

(Och en sak till: Där fick jag för att jag gjorde mig lustig över kompisen som på facebook berättade att hon städade i söndags. Jag skrev: "Städar? Sånt gör jag endast på fredagar som infaller i en udda månad och udda vecka under förutsättning att det samtidig varit fullmåne dagen innan..." Nu åkte jag på att städa på en tisdag! Kan mjölbaggar läsa?) 

Resfeber... (Avsnitt 1)

Man ska inte vänta med saker och ting utan istället ska man försöka göra och uppleva så mycket som möjligt NU! Därför har jag och pojkvännen F bokat RESAN som vi båda länge drömt om. Vi ska till Yellowstone National Park i Wyoming, USA. 

Yellowstoneresan har jag nämnt tidigare vilket du kan läsa mer om HÄR om du vill. 

Yellowstone är världens äldsta nationalpark. Området är inte är större än ön Bornholm och är beläget ovanpå en av världens största hotspots. (Den är för övrigt en så kallad "supervulkan".) Här finns mer än hälften av världens alla gejsrar, fantastisk natur och ett mycket rikt djurliv. Huruvida det även finns wi-fi på denna hotspot framgår inte, men wild animals (wi-an) i form av grizzlybjörnar, bisonoxar och vargar lär det inte råda brist på... 

Därför har jag fått tydliga order från F att lära mig alla snabbkommandon på min kamera. Jag har också fått besked på att jag bör vara i min bästa fysiska form tills dess så att jag kan springa jäkligt fort medan jag samtidigt filmar hela sekvensen när vi blir jagade av en grizzlybjörn. Han har också lovat att se till att rädda kameran ur björnens gap när jägarna skjutit Mr Bear så att han kan visa för er här hemma vad som hände och varför Tina inte följde med på hemresan... 

Grizzlybjörnar i Yellowstone National Park

Nåja, enligt nationalparkens regler får man till exempel inte gå närmare en bison än 100 yards. Vem erbjuder sig att stega upp avståndet till björnarna? F? ;-)

När vi nu besöker USA för allra första gången ska vi även passa på att köra den kända bilvägen längs Californiens kust, Highway 1 med ett par dagars avslut i San Fransisco. Bland annat har vi bokat ett besök på Alcatraz och OM nu inte F skulle vara med på hemresan så förstår ni här hemma vad som hände... 

Detta innebär att flygresan vi bokat innefattar en del byten. Kastrup-London-Los Angeles-Salt Lake City, Salt Lake City - Los Angeles, San Fransisco-London-Kastrup. Fascinerande hur resebyrån lyckades pussla ihop alla dessa byten! 

MEN nu kommer flygändringarna... En tidändring någonstans ger ju ringar på vattnet och ställer till det för oss i andra änden. En timme hit eller dit kan innebära att vi missar hotellrum eller att lämna hyrbilen i tid osv.

Jag besökte därför fantastiskt duktige M på Resia idag för att prata lite om de senaste justeringarna. "Ni BÖR hinna byta på LAX (Los Angeles flygplats), men det kan bli tight och i så fall får ni antingen boka om till ett senare plan eller också får de ordna övernattning åt er i LA. Då får ni ringa Avis och förklara att ni hämtar bilen senare." 

Men vänta nu... SNILLEBLIXT! "Jag är ju synskadad och när jag flugit de senaste gångerna, både i Danmark, Österrike och i Sverige, har jag kunnat få assistans. Kan vi inte boka assistans åt mig nu också? För då behöver F inte ha bekymmer med att hålla reda på både mig och vart vi ska. Dessutom är chansen stor att jag får gå före i köer och därmed är kanske chansen också är större att vi inte fastnar onödigt länge i kontrollerna. Lite win-win?"

"Ja, det var smart! Då bokar vi det åt er båda, så att ni inte kommer ifrån varandra. Skulle ni ha väldigt gott om tid kan ni ju faktiskt tacka nej." (Fast, med den positiva erfarenhet jag haft hittills, måste det vara guld värt att få åtnjuta assistans på en flygplats av Los Angeles' storlek.)

Jaha, då har vi kanske löst den biten. Jag tycker alltid att det är lite nervöst att resa. Nu är det förvisso ett tag kvar tills vi reser, så vem vet? Vi har kanske inte sett den sista ändringen ännu? 

Fortsättning följer i nästa avsnitt av "Resfeber"! ;-)