Resfeber (Avsnitt 3)

Äntligen kom avresedagen! Vi har planerat och drömt om denna resa i flera år: Yellowstone National Park i USA! 

Planering har inte bara innefattat flyg, bilhyrning och hotellrum utan för mig har det även handlat om en massa saker som hört ihop med min dövblindhet. Förutom att jag packat ner reservglasögon, reservkäpp, reservbatterier, hörapparat mm, så hade vi bokat assistans på flygplatserna för att enklare och smidigare kunna förflytta oss mellan de olika gaterna. Speciellt på LAX (Los Angeles) kändes det viktigt eftersom vi hade väldigt kort tid för byte där. 

En annan sak som var viktigt var HUR och VAR vi skulle sitta i planet. För jag ville gärna ha F till vänster om mig, där jag har mitt CI-öra, så att jag kunde konversera med honom och så att han kanske kunde hjälpa till om det var något flygpersonalen ville säga till mig eller så. Jag ville också förvissa mig om att jag inte skulle bli bländad av något fönster - som bekant är solen väldigt stark ovan molnen. Sådant som andra tycker är totalt oviktigt och inte kan förstå vidden av, det kan bli stora saker för mig...

Vi var i god tid på Kastrup och vid check-in-disken träffade vi på en man med fantastisk god serviceanda. Vi hade nämligen inte lyckats checka in på planet London-Los Angeles själva och vad vi kunde se vid en förhandstitt, verkade våra platser inte vara bredvid varandra. Som dövblind känns det inte alls bra att inte hamna bredvid sitt resesällskap. Han lyckades förvisso inte lösa problemet där och då, men vi blev i varje fall lugnare.


I säkerhetskontrollen råkade jag ut för en extra slumpmässig granskning, vilket innebar att de lyfte ut alla grejer ur mitt handbagage och röntgade dem ännu en gång. Inte nog med att jag inte hörde vad kvinnan sa, utan fick dessutom bevittna ett mindre kaos bland mina väl och ordningsamt nerpackade prylar. För en synskadad är detta fruktansvärt stressande och jag höll på att få en mindre brytning innan F kom till min räddning genom att tala lugnt och sansat. Dessutom: Om man som svensk ser lite lätt frågande ut när en dansk pratar, upprepar de inte vad de sagt på danska, utan växlar istället över till engelska. Med dansk brytning! Försök förstå det, om ni kan. ;-)

En kopp kaffe och en tonfisksmörgås senare var vi framme vid C27, där planet till London stod och väntade. Så gjorde även min vän M som jobbar på Kastrup! En stor kram och lite småprat senare fick vi borda planet först av alla. (M försökte också komma åt vår bokning på LA-planet, men lyckades inte. Det får lösa sig när vi kommer till London, helt enkelt.)


Jaha, Heathrow nästa, men VAR fanns den bokade assistansen? Som tur är, har F inte dövblindhet, så vi gav upp och letade oss fram till anslutningsbussen själva. Heathrow är ju stort som en hel stad!


Innan vi fick våra boardingcard fick vi svara på frågor. Många frågor. Security för att resa till USA innebär en massa märkliga frågor som en annan tycker verkar irrelevanta för en semesterresa: Var jobbar du? Handelsbanken. Vad gör du där? I´m a banker. Vilka är dina arbetsuppgifter? Tja, jag gör allt möjligt. Ja, men var gör du mer specifikt? Eeehh? Jobbar du i receptionen? Jaja okej, men då säger vi att jag gör det, då... (F ansåg att jag hade nergraderat min yrkesroll medan jag bara var glad att slippa svara på fler frågor.)

Planet till LA skulle avgå kl 14:00, var tanken. Strax efter kl 13:00 blev vi anvisade våra platser - återigen först av alla, pga min vita käpp. Först närmre halvtre var vi i luften, en halvtimme försenade. Hoppas de har "medvind" och flyger in den tappade tiden, så att vi inte missar vår anslutning till Salt Lake City. Assistansen kan vara avgörande, för om den fungerar lika undermåligt som i London blir det tight. Jaja, det återstår att se.


En timme; snacks och dricka. Två timmar; varm mat, kyckling eller nån pastarätt. Tre timmar; kaffe. Fyra timmar; upp och gymnastisera en sväng. Fem timmar; slumra till. Sex timmar; läsa bok på iPaden. Sju timmar; snacks och dricka igen. Det borde finnas ett gym med spinningcyklar längst bak i planet, så mycket kolhydrater som man bjuds. Konstaterar bekymrat att alla kex, bröd och kakor lägger sig som en värkande degklump i magen.


Sista materbjudandet fick vi efter tio timmar; en liten pan pizza. Den tackade vi nej till, för då kände vi oss rejält dästa. En kopp kaffe senare var vi framme i Los Angeles inom planerad tid, trots förseningen från London. Vi hade dock tilldelats platser nästan längst bak i planet, vilket gjorde att vi inte kom av planet särskilt snabbt. Nu gällde att hasta för att hinna med anslutningsflyget till Salt Lake City på 1½ timme. Problemet var bara att det inte dök upp någon assistans här heller!!! (Uselt, uselt! Innebär det att någon med synskada eller dövblindhet aldrig kommer att kunna resa ensam till USA?)


I den första säkerhetskontrollen vinkades vi före när de såg min vita käpp. Kön som ringlade sig bredvid oss såg ut att vara en timme lång, så detta tackar vi allra ödmjukast för! Här satt en mysig och gemytlig rutinerad äldre svart man (lite Morgan Freeman-lik) som ställde lite frågor kring vårt syfte med resan till USA. F som nu var van från tidigare detaljerade utfrågningar berättade om vår resa in i minsta detalj; Salt Lake City, hyrbil, Yellowstone en dryg vecka, tillbaka till Salt Lake City för återresa till Los Angeles där vi ska hyra ny bil och köra längs med Highway 1 till San Francisco totalt tio dagar. 

"Morgan Freeman" satt och nickade intresserat och lyssnade tålmodigt utan avbrott och när F var klar svarade han med ett stort leende: "Thank you SIR, that was a VERY good answer. I have NO further questions!" Något generade förstod vi såklart genast att vi hade kunnat nöja oss med att berätta att vi var på semester, men... Sedan fortsatte han att glatt leende berömma F:s snygga jacka. (Min gamla Fjällrävenräven-jacka.) Smittade med minst lika stora leenden rusade vi sedan raskt vidare. Vilket härligt välkomnande till USA!

Vi åkte på att visa passet minst ett par gånger till innan vi till sist var framme vid våra bagageband. Vi skulle nämligen lyfta över väskorna till ett annat bagageband. En liten tunn man som nästan såg för skröplig ut för att ens orka lyfta F:s lilla kabinväska hade den tuffa uppgiften att ta emot dem... 

Tiden började rinna iväg, så vi småsprang från terminal B till terminal 3, som låg några minuters gångväg bort. Väl där fick vi fatt i en man i informationsdisken som orolig berättade att vi nog inte skulle hinna med vårt plan till SLC. Han visade vägen till några tjejer som skulle hjälpa oss, men oj, vad orutinerade de var. Flicka 1 knappade på en skärm, men lyckades inte checka in oss, flicka 2 försökte först hon också men visade oss sedan till en kö där inget hände, flicka 3 försökte checka in oss en gång till innan hon visade oss till en manuell incheckningsdisk. Detta strulet gjorde att vi förlorade minst tio värdefulla minuter.

Vid den manuella disken satt flicka 4, som efter sju sorger och åtta bedrövelser faktiskt lyckades checka in oss på vår flight. Hon tryckte snabbt ner boardingkorten i F:s hand och skrek: "RUN!", vilket vi gjorde! Ja jäklar vad vi sprang uppför rulltrappan, runt hörnet, trängde oss i ytterfil före så många vi bara hann. Jag hakade fast som en vante i F:s arm samtidigt som jag viftade med käppen framför mig för att skrämmas lite. 

Tyvärr uppstod det flaskhals igen i säkerhetskontrollen. Efter att passerat kamerorna slet vi åt oss våra grejer från plastbackarna och med uppknutna skor och löst hängande skärp sprang vi så svetten lackade för att finna när vi kom till gate 44 att vi ändå hade missat sista shuttle-bussen med bara någon minut.

Jaha, det var bara att vandra bort till Customer service för att boka om till nästa plan. "Nej, det går inte, det finns inte fler avgångar idag." fick vi till svar av en "förvirrad kvinna". (Ja, förlåt, men jag har nog aldrig sett någon som sett så förvirrad ut på sin arbetsplats.) F, som ju är en snabbtänkt man, kom ihåg att det visst fanns ett senare plan. "Jodå, det finns en avgång klockan 21:15." "Nja, men det är inte American Airlines, det är United Airlines." svarade "förvirrade kvinnan". "Nästa plan går först imorgon." Då grep tack och lov hennes mer rutinerade kollega in och räddade situationen genom att berätta för "förvirrade kvinnan" hur hon skulle göra för att boka om oss på nästa plan.

"Förvirrade kvinnan" var ytterst fascinerande att betrakta, vilket vi fick chansen att göra under en dryg timma medan hon satt i telefon för att fixa vår ombokning. Hon var uppenbarligen mer intresserad av sitt utseende än av sitt jobb, det märkte vi snart. Håret var omsorgsfullt fluffat, sprayat och uppsatt med en sjal, naglarna var oändligt långa och glittrigt målade enligt konstens alla regler, axelremsväskan kramade hon hela tiden med ena armen medan hon filade lite på naglarna emellanåt, puffade till håret och tuggade frenetiskt på ett tuggummi som om hon var en idisslande ko. Ni vet, sådär så att hela käken ser ut att snurra i en åtta samtidigt som tungan sträcks ut lite mellan varje tugga. 

Till sist hade vi våra nya boardingkort i handen och sprang som i hundrameterslopp raskt vidare till terminal 8 (som för övrigt låg flera kilometer bort i helt andra änden av flygplatsen), där vårt plan till SLC skulle avgå kl 21:15. Naturligtvis var inte strulet klart då! Först och främst skulle vi tydligen haft helt andra boardingkort än de vi fått - då fick till och med F extremt hög puls ;-) Det löste sig dock, men sen visade det sig att ovanpå allt var SLC-planet var försenat med en hel timme. Incredible! 

Klockan ett mitt i natten lokal tid var vi framme, men våra väskor som ju hade åkt med det första planet var borta! 

Men se då var JAG - den synskadade - vaken och fann dem inlåsta bakom glaset i American Airlines depot. Min fuchsia-rosa väska syns nämligen på flera kilometers håll ;-) Inte ens en blind kan missa den väskan.


Vi kände oss lugna med detta och tog en taxi till vårt hotell där vi lyckades sova några timmar innan det var dags att hämta väskor och hyrbil nästa morgon. 

Då började strulet med GPS:en men det orkar jag inte berätta om idag ;-)